Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

februari 2010

Titta, det snöar!
 Titta, det snöar! 150 150 Tomas Lindbom
By:

Jag vaknar första morgonen på mitt Parishotell i Marais av att det är osedvanligt kallt i rummet. Värmeaggregaten har slagits ut. Jag prövar internet. Nej, det fungerar inte heller.

Nere i receptionen sitter hotellägaren i ylletröja och stor halsduk virad i flera varv runt halsen. Framför honom en man i flottigt hår som föreställer teknisk support. Jag sätter mig på en iskyld stol vid frukostbordet men får ändå in en hygglig frukost med te, en bit baguette och en croissant.

Mannen med den flottiga frisyren har tydligen kvaliteter som jag inte förväntat mig. Allt fungerar på nytt och hotellägaren upprepar fem gånger att mitt internet nu ska vara tillgängligt igen. Fransmän upprepar gärna positiva saker fem gånger i rad.

Klockan 11 snöar det. Jag tar min tillflykt till mitt favoritcafé i Marais, La Tartine för en café crème. Ägarinnan himlar med ögonen när hon ser hur tunga snöflingor faller mot gatan. Några går förbi utanför med paraplyer uppspända. Andra hukar och fyra belgare flyr in på caféet. Snö i Paris är ingen lustig upplevelse. När snöflingorna fallit till marken gör de trottarerna våta och fukten kryper in i varenda por av kroppen.

Jag har läst det nya numret av L´Express som kommer ut på onsdagarna. Trotsar snön och skyndar mot bokhandeln på rue de Jouy, nära rue de Rivoli. En av många små boklådor i stan där boken står i centrum. Inga pappersvaror, bara böcker. En äldre och en yngre kvinna med litteraturen som livselixir och garanterat flärdfria står till tjänst med råd om den senaste romanen. Som gentjänst berättar jag någon anekdot om Klas Östergren vars roman Gangsters nu finns på disken i fransk översättning. Med Östergrens roman avsedd för min svärson och en ny biografi om Marcel Proust till mig själv beger jag mig tillbaka till det nu helt uppvärmda hotellet

Sartre bryter med Camus
 Sartre bryter med Camus 150 150 Tomas Lindbom
By:

Bilden av fransk filosofi och litteratur åren efter andra världskriget kretsar främst kring två män, Albert Camus och Jean-Paul Sartre. Båda framställs som existentialister och i det bleknade minnet av den tiden kvarstår dessa som vänner eller åtminstone sida vid sida i den tidens kamp mot gaullism och kommunism. I själva verket var det tvärtom och brytningen i början av 50-talet var brutal. Det är i alla fall bilden som framträder i Annie Cohen-Solals utmärkta biografi ”Sartre – ett liv” som jag nu långsamt begår.

Sartre och Camus umgicks i samma kretsar och det är riktigt att de också stöttade varandra under krigsåren och de närmast åren därefter. Sartre skrev pjäsen ”Inför lyckta dörrar” för att Camus skulle både medverka i den som skådespelare och regissera föreställningen. De agerade också gemensamt i den politiska kampen åren efter kriget. Strax innan Sartre blev kommunist 1952 bröts den vänskap som aldrig varit befäst utan ständigt hotades, inte minst av de starka behov av självhävdelse som båda hade.

Hösten 1951 gav Camus ut essän ”Människans revolt”. Sartre tyckte inte om den och ansåg att hans tidning Les Temps Modernes inte borde nämna den. Han blev dock övertalad men ville inte själv recensera den. En mindre namnkunnig recensent tog sin an den uppgiften och sågade essän längs med fotknölarna. Detta upprörde Camus som i ett brev till Sartre anklagade honom för att inte ha skrivit om den och spelade upp en scen av sårad stolthet. Sartre gav i ett öppet svarsbrev en nedsabling som blev det årets främsta samtalsämne i den tidens litterära och politiska värld.

Sartre skräder inte orden i brevet: ”Er blandning av dyster självgodhet och sårbarhet har alltid avhållit mig från att säga er osminkade sanningar…Herregud, Camus, vad ni är seriös och för att använda ett av era egna ord, vad ni är ytlig! Och tänk om ni har fel? Tänk om er bok helt enkelt vittnar om er filosofiska inkompetens? Om den består av lånegods som ni rafsat ner i all hast?…

Det brukar sägas att Camus var mer författare och mindre politisk filosof än Sartre. Det stämmer säkert. Cohen-Solal pekar också på de klassmässiga skillnaderna. Sartre växte upp i en förhållandevis burgen och välutbildad miljö. Camus kom från enkla förhållanden. Sartre fanns i Paris redan som barn. Camus flyttade upp från Alger. Camus hade ett starkt behov av att framhäva sig själv, delvis på grund av ett sämre självförtroende och han kunde inte riktigt dölja sin beundran för sin rival. Sartre tvekade aldrig om sin egen förträfflighet och behövde inte alls den bekräftelse på sin storhet som Camus suktade efter.

Båda ville ensamma inta scenen som Frankrikes främsta intellektuella. Det fanns inte plats för båda. I varje fall kunde de inte själva tänka sig att dela på förstaplatsen. Så gick det som det gick. Sartre erkände efter Camus död i bilolyckan 1960 att de umgåtts och att de haft roligt ihop men så långt som till att erkänna Camus storhet kunde inte Sartre ens göra efter dennes tragiska död.

Socialistpartiet och framtiden
 Socialistpartiet och framtiden 150 150 Tomas Lindbom
By:

De senaste dagarna har medias uppmärksamhet riktats mot konflikten inom högern och särskilt den mellan presidenten och hans dödlige fiende, förre premiärministern Dominique de Villepin. Den senare blev som bekant friad i Clearstreamrättegången men åklagaren överklagade omedelbart beslutet och nu väntar en ny uppslitande rättegång under detta år. För en gång skull sedan flera år tillbaka har socialisterna hamnat i mediaskugga vilket för deras del är positivt. Av egen kraft har Parti Socialiste knappast åstadkommit någonting som fångat medborgarnas nyfikenhet på ett positivt sätt från och med Lionel Jospins förlust mot Jean-Marie Le Pen i presidentvalet 2002.

Socialister och socialdemokrater i Europa befinner sig i kris. Det är helt uppenbart. I Frankrike har krisen för partiet varit ännu djupare än i andra länder som Sverige. Partiet bär inom sig flera falanger som splittrar. Dels rör det sig om politiska skillnader som mellan mer doktrinära socialister och socialdemokrater och framför allt  handlar det om personliga skillnader. Varje ledande socialistpolitiker har sina supportrar. Media talar om Royalister, Aubrister, Strauss-Kahnianer och så vidare. Den franska politiken bygger mer på personer än partier. Den femte republiken med presidentval och majoritetsval till nationalförsamlingen och alla lokala folkförsamlingar borgar för det. Men också folkets dröm om en stark ledare som löser alla problem finns mer påtagligt närvarande än i de germanska länderna.

Det nuvarande socialistpartiet är söndrat av dessa interna personstrider. Efter Francois Mitterand har inte socialistpartiet haft en självklar ledare. Lionel Jospin lyckades som Mitterands kronprins behålla en viss ställning under 90-talet men sedna han misslyckades i presidentvalet 2002 har det rått öppet krig mellan alla kronprinsarna och ingen har dragit sig segrande ur den striden.

Frankrike är ett mansdominerat land, inte minst inom politiken. Det är därför förvånande och glädjande att socialistpartiet presenterade en kvinna som presidentkandidat mot Sarkozy vid senaste valet. Det är lika förvånande att en kvinna, Martine Aubry,för närvarande  är partiets generalsekreterare. Det betyder inte att kvinnorna har en stark ställning i det ledande skiktet inom partiet. Det är faktiskt bara de två, Royal och Aubry, som har positionen att spela en roll för partiets utveckling. Det ska sägas att Ségolène Royal i dag är avskydd av de allra flesta, inte bara av sin ex-man och förre generalsekreteraren Francois Hollande. Hon manövrerar skickligt i maktens labyrinter men åtnjuter ingen vidare stor respekt och ligger i fejd med den andra kvinnan, Martine Aubry. Det beror säkert på den patriarkala strukturen att hon inte lyckas bättre men inte bara det. Den andra kvinnan, Martine Aubry , har i dag en ohotad ställning som generalsekreterare och har tillräckligt hårda nypor för att ännu så länge kunna hålla sina konkurrenter på visst avstånd.

Det är skrivet i stjärnorna vem som blir socialistpartiets kandidat till presidentvalet 2012. De som redan i dag deklarerat intresse att kandidera kommer garanterat att försvinna ur bilden när striden hårdnar senare i år och främst nästa år när de öppna primärvalen kommer att hållas. De hetaste kandidaterna är inga unga lovande politiker som kan tala för ungdomen och för förnyelse av vänstern. Kandidater som den högerorienterade Manuel Valls och den vänsterorienterade Benoit Hamon kommer inte att räcka till eller samla tillräckligt många supportrar. Ségolène Royal kommer inte att kunna slå sig fram till förstaplatsen ännu en gång. Nu är alla konkurrenter beredda att parera varje försök från hennes sida att  flytta fram sina positioner. Nej, jag tror att Martine Aubry kan bli den som utmanar Nicolas Sarkozy. Inget dåligt val. En fullblodspolitiker som kan få tyst på den interna oppositionen under själva valrörelsen. Hon står i mitten och är ganska traditionell. Däremot kommer hon inte att ha en chans att vinna valet mot Sarkozy om inget oförutsett inträffar.

Det finns dock en kandidat som väntar i kulisserna på andra sidan Atlanten. En äldre man med pondus som nästan är Sarkozys like i politisk tyngd och en blixtrande begåvning. En man som inger respekt. Jag tänker på nuvarande chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn. Det var nog många som trodde att han skulle representera socialisterna vid 2007 års val. Hans problem är att han är ålderstigen och att han representerar den socialdemokratiska högerflygeln inom ett parti som alltid stått till vänster bland sina syskonpartier i Europa. Kan han verkligen samla alla socialister? Är han överhuvudtaget ett alternativ för yngre människor? Och vill han lämna sin nuvarande position på det internationella planet? Det kan ändå inte hjälpas. Jag skulle inte ha något emot att se honom och Sarkozy ta fajten med varandra i en presidentvalskampanj. Det skulle slå gnistor om en sådan valrörelse.

  • 1
  • 2