Monthly Archives :

oktober 2010

Politisk strid på franskt sätt
Politisk strid på franskt sätt 150 150 Tomas Lindbom

I dagarna kommer pensionsreformen att avgöras i parlamentet. Senaten har tagit förslaget från regeringen. Nu ska också de båda kamrarna (senaten och nationalförsamlingen) komma överens om en gemensam skrivning. Parlamentsbehandlingen är lång och kraftödande, inte minst för majoriteten som kämpar mot en annan del av den franska demokratin, det civila samhällets högst påtagliga närvaro i beslutsgången.

De fackliga organisationerna har en liten medlemskader men är starka i opinionsbildning och använder demonstrationsrätten, strejkrätten och media för att driva sin politiska linje. Detta är en fundamental faktor i den franska demokratin. Utan den skulle regeringar oavsett politisk färg trumfa igenom sina förslag utan förhandlingar med civila aktörer i samhället. Den modell som finns i Sverige är svår att etablera i Frankrike. Flera franska samhällsanalytiker konstaterar att de senaste dagarnas demonstrationer är en förutsättning för att regeringen i den närmaste framtiden kommer att lyssna mer på arbetstagarna. Utan strejker och demonstrationer skulle det inte ske.

Pensionsreformen är räddad för regeringen och där har justeringarna varit små. Men Frankrike lever i en ständigt social strid mellan makten och människorna. I ett sådant hierarkiskt samhälle räcker det inte med sammanträden. Här behöver arbetarklass och lägre medelklass göra sin krav tydligare och sätta viss kraft bakom orden. Ofta är CFDT som står socialisterna nära en mer förhandlingsvillig aktör medan CGT med rötter i kommunismen driver en mer konfrontativ linje.

Fransk demokrati bygger på det parlamentariska arbetet och på strejker och demonstrationer som ibland urartar men som är påfallande välorganiserade och sköts så att ingen ska komma till skada. Strejkerna leder till störningar men sällan till att vitala samhällsintressen hotas. Två av tre tunnelbanetåg står kanske still. Ett av tre tåg mellan Paris och Marseille går inte en viss dag. Och så vidare. Den som måste ta sig någonstans med kollektiva färdmedel kan göra det.

Den här gången har bensintillförseln till tankställena strypts till en viss grad. Många  bilister klagar men det går fortfarande att få bensin på de flesta bensinmackarna.

Nästa vecka kommer Frankrike att fungera som vanligt igen. Regeringen kan pusta ut men har också fått en lektion i att de sociala organisationerna existerar och har muskler att ställa krav. Att politik handlar om förankring och att lyssna på vanligt folk. Ministrarna har fått damm på sina snygga kostymer och blivit påminda om att politik inte bara är ekonomiska modeller och tekniska lösningar utan handlar om människors rädslor och rätt till respekt.

Pensionsreformen är nödvändig. Men demokratin måste också leva och alla som är delaktiga i reformen måste ha rätten att demonstrera och göra sina röster hörda.

Pensionsreformen genomförs
Pensionsreformen genomförs 150 150 Tomas Lindbom

I dag onsdag eller möjligen i morgon eller i övermorgon… Senaten – det franska parlamentets motsvarighet till vår gamla konstiutions första kammare  –  ska fatta sitt beslut om pensionsreformen. Beslutet har skjutits upp och kan dröja ytterligare några dagar. Vänsteroppositionen gör allt för att genom en långdragen debatt ge ännu mer luft under vingarna åt dem som demonstrerar mot reformen och mot Sarkozys politik i största allmänhet.

Ingen vågade tro eller hoppas att motståndet mot reformen skulle utvecklas så starkt. Under den senaste veckan har tiotusentals ungdomar från gymnasier och universitet på klassiskt manér anslutit sig till arbetarna i demonstrationerna. Strejkar gör som alltid vissa offentliganställda grupper men dessutom sker ockupering av hamnar och oljedepåer. Motståndarna till reformen hoppas att landet ska lamslås så att regeringen tvingas till eftergifter.

De fackliga organisationerna har inte lyckats få den massiva kraften bakom sitt agerande så att landet verkligen kommit till ett krisläge. Oron finns förstås i Elyséepalatset där presidenten och hans rådgivare följer utvecklingen noga. Men än så länge har Sarkozys budskap varit klart; han viker inte en tum. Hans prestige ligger i att stå stark mot angreppen. Han är redan hatad hos så många fransmän. Skulle han ge efter nu skulle han dessutom bli föraktad.

Socialistoppositionen försöker rida på stormen men har i grunden en rätt likartad syn på pensionerna som regeringen. En reform är nödvändig. Den måste innebära försakelser för människor men den är i vissa delar orättvis och borde ha blivit föremål för överläggningar med opposition och fack. Den franska politiska ledarstilen är långt ifrån den svenska. Majoriteten driver sin linje och istället för att förankra och därefter kunna driva igenom en reform under ordnade former sker allt med konfrontationen som redskap. Det är fransk tradition och förmodligen rätt svårt att ändra på. Det gör också politiken passionerad och dramatisk. Politik angår alla.

Ockupationen och demonstrationerna kommer säkerligen att bedarra rätt fort efter senatens beslut. Kritiken mot Sarkozy däremot fortsätter. Bilden av honom som den öppne ledaren som bryr sig om alla fransmän har nu definitivt krossats. Sedan i somras är han inte längre en självklar segrare i nästa presidentval trots att oppositionen inte verkar få fram en stark ledare. Det politiska läget är minst sagt osäkert. Det närmaste året kommer möjligen att ge svaret.

Nu stänger Sarkozy dörren åt vänster
Nu stänger Sarkozy dörren åt vänster 150 150 Tomas Lindbom

Bernard Kouchner och Fadela Amara blev ministrar i Sarkozys högerregering 2007 och de sitter där fortfarande men knappast länge till. Om några dagar eller om några veckor kommer en regeringsombildning och då är det farväl till öppningen vänsterut i politiken. Med ett undantag. Och han har verkligen blivit omvänd till en sann sarkozyst. Integrations- och identitetsministern Eric Besson!

De svenska miljöpartisterna bör studera fransk politik innan de bestämmer sig för att ge sig närmare i lag med alliansen. Det kan verka lockande att gå i samverkan med den riktning inom politiken som har vind i seglen dessa första decennier av det tjugoförsta seklet. Farorna är ändå uppenbara och det visar utvecklingen i Frankrike. L´ouverture (=öppningen) kallas det i nyfransk politisk prosa. President Sarkozy kryddade sin regering med flera kända vänsternamn och gjorde lång näsa åt oppositionen. Dessa vänsterpolitiker i hans sällskap kanske hoppades på makt och trodde på hans ord om öppning och bredd i politiken. Nicolas Sarkozy – en president för hela folket – men ack så fel det blev.

Bernard Kouchner har blivit en lam anka i utrikespolitiken som helt styrs från presidentens kansli. Fadela Amara har genomfört en urvattnad lag för att förbättra villkoren för människor i de utsatta förortsområdena men en färsk utvärdering visar att allt är sig likt. Ingenting har blivit bättre. Nu är de båda ifrågasatta hos presidenten och hans rådgivare och saknar trovärdighet hos sina gamla vänner inom vänstern. Kouchner har bett att få avgå men det ryktas om att han överväger att ta en annan och mindre viktig post som minister för mänskliga rättigheter i den nya regeringen som Sarkozy just nu sitter och skissar på.

Eric Besson var fram till första halvan av valrörelsen 2007 den viktigaste rådgivaren hos presidentkandidaten från socialistpartiet, Ségolène Royal. Då avgick han plötsligt för att någon månad senare sätta sig i Royals motståndares regering. Hans förändring har varit desto mer genomgripande. I dag agerar han repressivt i frågor om invandring och i ambitionen att utvisa människor tillbaka till sina hemländer. Senast gäller det den uppmärksammade aktionen mot romerna.

Öppningen vänsterut är nu historia. Nu handlar det för presidentens del om att fånga in väljare till höger om hans parti. Nationella fronten har ett underlag på minst tio procent av väljarkåren och den gruppen vill han räkna in i sin majoritet när det närmar sig president- och parlamentsval 2012. Inga mjukisar med vänsteråsikter står högt i kurs. En människorättskämpe som Kouchner placeras på avbytarbänken utan framtid i något läger. Fadela Amara lär knappast ha stärkt sin position heller. Nu har hon efter tre år visat att hon inte kunde förbättra situationen för alla dem som lever i förorterna och för vilka hon tidigare varit ett hopp om en bättre framtid. Bara Eric Besson kan se ljust på framtiden. Han har vänt 180 grader och är en nyttig arbetare i presidentens bygge av sitt nya Frankrike.

De unga bör inte lägga sig i
De unga bör inte lägga sig i 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike förnekar sig inte. Kontrasten mellan repressivt tänkande och revolutionär glöd uppträder ständigt på den politiska scenen och präglar människors samhällsuppfattning och människosyn i allmänhet. Nu gäller frågan om de unga, gymnasister på 15-16 år, får demonstrera mot pensionsreformen.

Det kan låta smått löjeväckande att tonåringar bryr sig om villkoren för ålderdomen. En del gör det och demonstrerar med facket och vänsterpartierna i de dagliga demonstrationer som sker på de franska städernas gator. Frågan för de vuxna är inte om de har rätt eller fel utan om de har mognaden eller rättigheten att engagera sig politiskt i den åldern eller om de är förledda av socialisterna. De senare kan ju ha intresse av att trumma fram alla krafter som finns för att skaka Sarkozy och hota genomförandet av pensionsreformen.

Den franska borgerligheten och en stor del av den gamla medelklassen har mycket konservativa reflexer. Deras syn på förändring präglas av skepsis. Normer ska överföras från vuxna till barn och inte utsättas för alltför mycket dialog och nytänkande. Utbildning ska bedrivas med samma metoder från generation till generation. Även innehållet ska vara i stort sett detsamma. Naturvetenskapen förändras men humaniora bör helst presenteras på ett klassiskt sätt. Barn ska lära sig av vuxna. Barn ska hållas tillbaka. Barn ska också agas om de inte gör som de vuxna säger.

Revolterna kommer som en reaktion på detta. Ständigt nya generationer måste slå sig fria och som en elev säger till Le Monde om gymnasisternas demonistrationer: ”När de vuxna inte lyssnar måste vi skrika”.

Den franska regeringen gör nu stor sak av att Ségolène Royal genom ett något otydligt yttrande skulle ha piskat fram de alltför unga eleverna att ge sig ut på gatorna. Det är för Jean-Francois Copé, Brice Hortefeux och de andra representanterna för majoriteten i parlamentet helt otänkbart att ungdomarna tycker något själva.

Motdemonstrationen efter studenternas majrevolt 1968 var massiv. President de Gaulle upplöste parlamentet och inhöstade också en stor seger. Ändå kom studentrevolten att förändra den franska universitetsutbildningen och med den tidens mått utveckla samhället i en liberalare riktning. Giscard d´Estaings abortreform på 70-talet hade varit otänkbar utan 1968. Vad händer nu som en följd av  Sarkozys så kallade trygghetsreformer med utvisning av romer och hårdare tag mot brottsligheten? Vad händer när många människor i Frankrike upplever sociala och ekonomiska orättvisor som den borgerliga delen av befolkningen knappt märker en susning av? Frankrike är verkligen kontrasternas men också spänningarnas land.

En försmådd president
En försmådd president 150 150 Tomas Lindbom

Valery Giscard d´Estaing var president i Frankrike 1974-81. Han blev aldrig omvald utan slogs ut av socialisten Francois Mitterand den 10 maj 1981. Förlusten blev tung för Giscard att bära och han kände sig försmådd av sitt folk. Om detta handlade ett TV-program i en av de statliga kanalerna i veckan.

Giscard som han kallades var ädlingen som moderniserade Frankrike i kölvattnet av 1968 och när inte minst de traditionella moraliska uppfattningarna höll på att raseras, dock under stort motstånd. Hans främsta insats på det området var att han fick igenom en lag om fri abort där Simone Weil som familjeminister gjorde en heroisk insats i parlamentet. En av få kvinnor i en ytterst mansdominerad värld.

Giscard var ohjälpligt aristokratisk och främmande för mycket av det som fransmän i gemen upplevde i sin vardag. Han blev känd och även häcklad för att besöka några så kallade vanliga familjer och äta middag med dem. En av kvinnorna som tog emot presidenten berättade hur han förbluffad brast ut i kommentaren: ”vad litet ni har det” när kan kom in i familjens lägenhet. Men han lät sig väl smaka av den säkert utomordentliga femrättersmiddag som hustrun lagat och på amatörfilmen ser man hur Giscard själv öppnade champagneflaskan till tårtan. Även en arbetarfamilj får lov att skaffa en flaska champagne till middagen när det kommer en president på besök.

Mutskandal och en alltmer introvert politisk hållning sänkte Giscard i valet 1981. Hans vidlyftiga kvinnoaffärer påverkade i mindre grad presidentens popularitet. Förutom de Gaulle och Pompidou har alla franska presidenter under den femte republiken varit notoriska jägare av kvinnor. Giscard jagade också vilt – en av hans passioner – men detta höll han hemligt så länge som möligt. Hans överklassbeteende och hans överklassintressen kom ändå att till slut påverka bilden av honom i negativ riktning.

Giscard var den förste presidenten med en faiblesse för USA. John F Kennedy var hans förebild. Han var också mer liberal än tidigare och även senare presidenter, en transatlantisk person med toleranta åsikter i medborgarfrågor och kring moral och mer företagarvänligt liberal i ekonomiska hänseenden.

Giscard har på senare år engagerat sig i Europaarbetet och är förstås en extremt begåvad person. Politiskt i Frankrike var han död i ock med valförlusten. Hans sista ord som avgående president i ett TV-tal till nationen var ”au revoir”. Därpå reste han sig ur en stol och gick ut ur studion med ryggen mot kameran. Ett definitivt farväl till folket.

  • 1
  • 2