Monthly Archives :

juli 2011

Andrés Stoopendaal och Paris
Andrés Stoopendaal och Paris 150 150 Tomas Lindbom

En ung skribent och författare i Göteborg har förlagt handlingen i sin debutroman till Paris. Han heter Andrés Stoopendaal. En begåvad debutant med en trovärdig skildring av tonårslivet i  den franska huvudstadens  borgerliga sfär, i den västra delen av innerstan.

Huvudpersonen, den fjortonårige Maxence, förlorar sin pappa som omkommer  i en olycka på jobbet. Sonen fortsätter ändå sitt liv, på ytan opåverkad av händelsen. Han engagerar sig i att skriva en uppsats om Shakespeare i Lycée Buffon. Han läser mycket. Han reflekterar över det som en brådmogen kille i en litterär värld omgiven av andra pojkar och en och annan flicka som också är brådmogna och som har välutbildade och bildade föräldrar. De talar om stort och smått men även en relativt banal sportfråga  eller funderingar om kärleken får en filosofisk eller existentiell vinkel.

Romanen Maskerad, utgiven på Norstedts, doftar Paris. Jag ser läroverksungdomarna framför mig där de drar fram på gatorna. Deras liv är tonåringarnas men så kopplade till landets historia och tradition. Associationerna för ständigt tillbaka till klassisk litteratur eller till den tidning som föräldrarna läser. Innerstadspojken Maxence lever inte i en egen tonårsvärld. Han förvaltar och utvecklar den gångna generationens erfarenheter och pröva detta mot sina egna upplevelser.

Andrés Stoopendaal framträder flera gånger under Pridefestivalen med start nästa vecka. Maxence brottas med sin sexualitet och med sina dragning till andra pojkar. Gränsen mellan drömmar och verkliga handlingar flyter men det är hela tiden pojkar som tilldrar sig hans intresse. Hans mamma Muriel är orolig för att sonen ska börja leva ett liv som gay. Muriel försöker få sonen att förstå att homosexuella lever sämre liv. De har kanske blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De kan se ut att må bra, förklarar hon, och nämner några kända homosexuella från tv. “Men jag tror att de lider inombords… som en konsekvens av deras livsval”.

Maxence är en ömsint pojke och så även mot sin mor. Det är han som lägger armen om henne när hon oroat sig över homosexuellas olyckliga liv. Det är han som bekymrar sig över hennes ökande alkoholvanor. Själv söker han sig vidare. Nästan på tå, försiktigt, lite drömlikt öppnar han dörrarna till sitt eget kommande vuxenliv. En dörr i taget. Långsamt. Det är en ljuvlig liten roman med sanna dofter från Paris.

Medborgarskapstanke eller kapitalism
Medborgarskapstanke eller kapitalism 150 150 Tomas Lindbom

Liberal och kapitalist är  fula ord i det franska politiska samtalet. Medborgare är vackert. Ja, till och med ordet staten omhuldas både av representanter för högern och vänstern.

Franska regeringar för ofta en smygprotektionistisk politik när det gäller att skydda inhemsk produktion och bidrar med statliga medel. Det är inte oväntat Nicolas Sarkozy som driver på för att med statliga subventioner rädda de sydeuropeiska länderna i den aktuella eurokrisen medan Angela Merkel stretar emot.

Frankrike talar fortfarande om medborgarskapstanken och hyllar nationen som en plats för gemenskap över klassgränserna; en gaullistisk tanke. Stora delar av vänstern är inne på samma tankegångar som den gaullistiska högern i regeringspartiet UMP:s tappning. Socialistpartiet håller sig väl med fackföreningsrörelsen men accepterar inte alls dess klasskampsretorik. Istället hyllar både vänstern och högern i grunden samma ideal; rättvisa villkor för alla människor, försvar för de individuella fri- och rättigheterna och en stark uppslutning kring nationens värderingar där den sekulära staten är central liksom tron på allas lika rätt till utbildning och skyldighet att ta ansvar för landets gemensamma angelägenheter.

Frankrike krisar eftersom dessa ideal är så svåra att upprätthålla. De sociala orättvisorna tilltar i landet. Fem miljoner fattiga bor i bostadsområden som inte längre är en del av nationen. Invandrarna är i stor utsträckning exkluderade från den naturliga gemenskapen med resten av befolkningen, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Misstron växer mellan fattiga invandrare och den vita arbetar- och  medelklassen. Arbetarna som demonstrerar för högre löner och för bibehållna pensionsförmåner röstar på högern eller extremhögern.

Arbetare och lägre medelklass i Frankrike upplever att de själva har det sämre än sina föräldrar och tror framförallt att deras barn kommer att få det ännu sämre. Invandrarna och inte överklassen blir fienden. Lag och ordning blir lösningen. Högern och extremhögern segrar inom arbetarklassen medan den reformistiska vänstern hittar sina väljare i städernas medelklass.

Frankrike söker i en form av perverterad medborgartanke efter det som är gemensamt hos dem som bott länge i landet och förstår och accepterar innebörden i den republikanska traditionen ända från upplysningstiden på 1700-talet. De andra – de fransmän som inte förstår eller känner samhörighet med Voltaire, Victor Hugo och den sekulära staten – lämnas utanför. Barriärerna hålls uppe med obrutna värderingsmässiga principer och en stark polismakt.

Olle och Erik Svenning har skrivit boken De stolta förlorarna, utgiven på Sekel bokförlag. Titeln speglar tillståndet i landet och författarna beskriver dilemmat i den franska demokratin som konfronteras med en ny tid i västerlandet som bygger på kapitalism och konsumism. Jag  tror att författarna känner stark respekt för viljan att bibehålla en god medborgarskapstanke. Det finns också hopp i slutorden i Olle Svennings del av boken: “Den franska republikanismen kan vara på väg att gå under nationellt men den kan återuppstå i europeisk skepnad.”.

Eva Joly anklagas för sin norska bakgrund
Eva Joly anklagas för sin norska bakgrund 150 150 Tomas Lindbom

Eva Joly, nyutnämnd presidentkandidat för de gröna i Frankrike, har nu blivit måltavla för högern i ett ämne som är hett inför valrörelsen, den nationella identiteten.

Upprinnelsen är egentligen ett förslag från en grupp inom regeringspartiet UMP om att avskaffa eller begränsa rätten till dubbelt medborgarskap. Detta förslag riktas mot människor från Afrika som upprätthåller två medborgarskap samtidigt. Svenskar, tyskar och andra medborgare från västländer som lever i Frankrike eller fransmän som lever utomlands är formellt i samma situation som afrikanerna. Européerna däremot tillhör UMP:s väljargrupp – välbeställda människor – och kan irriteras på ett hot mot rätten till dubbelt medborgarskap. Frågan är därför känslig men bara det faktum att den väckts till liv visar hur starka de nationella strömningarna nu är inom högern.

Eva Joly är född norska men blev fransk medborgare genom giftermål 1967. Hon har haft en storartad karriär som åklagare och är högst respekterad bland fransmän i allmänhet. I samband med firandet av nationaldagen den 14 juli avstod hon från att delta i militärparaden på Champs Elysées och deltog i en folkligare medborgarmanifestation i Paris. Dessutom förklarade hon att det borde vara dags att avskaffa militärparaden. Det är bara två länder i Europa som håller fast vid en sådan manifestation, Italien och Frankrike.

Hennes uttalande har utlöst ett ramaskri från den franska högern. Armén är så förbunden med franska folket, förklarar regeringen och Front National. De påminner om alla krig som landet deltagit i och hur viktigt detta är för den nationella identiteten.

Högern försöker genom sina attacker att få Eva Joly att framstå som opålitlig. Hon är rentav inte tillräckligt mycket fransyska. Det handlar om beskyllningar som premiärministerns uttalande igår: “Denna dam är inte kulturellt sett särskilt förankrad i de franska traditionerna, de franska värderingarna och den franska historien.”

Ju mer Frankrike hamnar på efterkälken i styrka och inflytande i världen desto viktigare blir den nationella identiteten uppenbarligen för en stor del av befolkningen och för högern inom den politiska eliten. I denna formulering av Premiärminister Fillon finns också ett stänk av bristande respekt för de grönas kandidat på grund av hennes kön. “Denna dam”. Hon är inte en av oss. Hon är kvinnan som inte tillhör vår franska gemenskap där militären är en självklar grundpelare. Krig och politik hänger ihop. En  kvinna – dessutom från ett annat land –  har inget där att skaffa. Eller som en annan UMP-politiker sa i ett nyhetsinslag i TV: “Det är bättre att hon åker hem till Norge”

Deneuve och Dépardieu i charmig komedi
Deneuve och Dépardieu i charmig komedi 150 150 Tomas Lindbom

I dag har Potiche premiär i Stockholm. En ny film av Francois Ozon som bland annat regisserat 8 kvinnor. En ljuvlig komedi som driver med  könsroller och klasskampen à la francaise

Potiche är en film som utspelar sig i slutet av 70-talet då den liberale presidenten Valéry Giscard  d ´Estaing regerar och infört laglig abort i ett land som fortfarande präglas av konservativa värderingar, unken kvinnosyn och en stark och upprorisk arbetarklass, ivrigt påhejad av ett starkt kommunistparti som styrs från Moskva.

Fabrice Luchini är en kolerisk direktör för en paraplyfabrik. Han avvisar alla krav från arbetarna på bättre villkor på jobbet. Hans hustru spelas av Catherine Deneuve, en roll som utvecklas från en klassisk hemmafru med ungdomshistorierna och livskraften helt undanträngd i det fördolda till att ta över makten över både familj och företag.

Catherine Deneuve är lysande i sin lätt absurda roll som ändå känns verklig. Visst har borgarklassen levt som hon – och en del gör det fortfarande. Hon känns igen med de små löpturerna på morgonen och det  chica anteckningsblocket  där hon med sin vackra guldpenna skriver ner sina oförargliga tankar som aldrig är avsedda att leda till handling. Maken dundrar och utövar makt men är förstås en löjlig figur som mest ägnar sig åt att förföra sin sekreterare och gå på sexklubb med sina kunder. Arbetarna rasar över denne direktörs motbjudande ledarskap. Strejk utbryter och så börjar händelsekedjan som bara kan sluta på ett sätt. Kvinnan får sin revansch men inte helt enkelt. I dramat finns också den kommunistiske borgmästaren, spelad av Gérard Dépardieu. Och kärleken har sökt sig vägar som ingen först vågat tro.

Filmen kommer lägligt till Sverige i svallvågorna efter affären med Dominique Strauss-Kahn. Flera repliker känns också igen från det verkliga politiska livet i Frankrike. Sarkozys slogan från valrörelsen 2007 om att arbeta mer för att tjäna mer pengar ligger väl i den domderande maken/direktörens mun.

Det är också en charmig film. Francois Ozon kan verkligen göra satir av dagens Frankrike med hjälp av en historia från 1978. Hustrun tar sin rätt i egna händer och ändå bryr hon sig fortfarande om denne drummel till make. Det värmer  alltid när den irrationella mänskligheten får plats i livet.

Oligarkin stärker sin ställning i Frankrike
Oligarkin stärker sin ställning i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy gjorde många besvikna redan på valnatten när han firade segern på lyxbrasseriet Fouquet´s på Champs Elysées i Paris. Där fanns några av de rikaste familjerna och de mest kända artisterna med Johnny Haliday i spetsen. Omedelbart försvann temat från hans valrörelse; ambitionen att stötta den vanlige fransmannen som går upp tidigt på morgonen och vill få lite mer betalt för lite mer arbete. Frankrike har socialt sett blivit orättvisare under Sarkozys mandatperiod.

Michel Charlot och Monique Pincon-Charlot har i många år forskat kring den rika borgerlighetens ställning i Frankrike. Deras senast studie – över åren med Sarkozy –  visar att överklassen fått det ännu bättre och att makten  förflyttats ytterligare till ett fåtal familjer med mycket pengar. Det är känt att presidenten älskar män med makt men särskilt män med makt och pengar.

Frankrike har alltid varit ett klassamhälle och presidenterna har med undantag för de första åren med Francois Mitterand alltid tjänat eliten. Under Sarkozys dagar vid makten har, menar paret Charlot, denna särbehandling blivit öppen. Skattereformerna har givit de rikaste i landet uppenbara fördelar genom bland annat sänkta maginalskatter. De rikaste familjerna har begåvats med fler ordnar och andra utmärkelser. De ledande kapitalisterna får ständigt stöd av presidenten för att stärka sin position i samhället.

Gruppen Bouygues med familjeöverhuvudet Martin Bouygues som vd har stärkt sin ställning i det franska medielandskapet sedan Sarkozy tog makten. Hans grupp är en av dessa relativt nya företagarfamiljer som inte bara tjänar pengar utan även har fått ett större politiskt-medialt inflytande i landet.

Allt kan inte skyllas på Sarkozy. Det menar inte heller Michel Pincon och Monique Pincon-Charlot. Hans regeringsår har dock öppnat dörren för att den ekonomiska överklassen på ett mer ogenerat sätt kan utöka sin förmögenhet och ställning i samhället och exponera sin makt ihop med landets president. Den politiska makten är inte heller särskilt folklig och utgör därför ingen bra balans mot den ekonomiska makten. Bara en procent av ledamöterna i nationalförsamlingen betecknas som arbetare. Över 80 procent tillhör etablissemanget i samhället med representanter för advokater, läkare, företagsledare och högre tjänstemän i den offentliga förvaltningen. Det är än mer uppenbart i dag än för fem år sedan: Folket är avskuret från en elit som har den totala makten i landet, såväl politiskt som ekonomiskt. Det handlar om en elit som dessutom är oproportionerligt manlig, huvudsakligen har sina rötter i Paris, och saknar förankring i landets djupa befolkningsskikt av arbetare, franskfödda eller inte franskfödda.

Franska folket har mött denna anstormning från den nya överklassen med skepsis. En förklaring till presidentens stora impopularitet ligger i hans öppna flört med de rikaste i landet. Han försöker nu ett år före valet att betona en mer folklig och demokratisk sida hos sig själv. Han har nu återtagit en del av skattereformerna som genomfördes 2007 till förmån för de rikaste i landet. Före förra valet  kallade han sig också för folkets presidentkandidat. Det gick vägen då. Denna gång har han svårare att övertyga om sin folklighet. Alltför många har noterat vad han gjort under sin första mandatperiod. Oppositionen borde lätt kunna vinna valet med en så uppenbart impopulär president. När många bedömare ändå tror att Sarkozy går mot en ny valseger är det uppenbarligen ett underbetyg åt oppositionen.

  • 1
  • 2