Medborgarskapstanke eller kapitalism

Medborgarskapstanke eller kapitalism 150 150 Tomas Lindbom

Liberal och kapitalist är  fula ord i det franska politiska samtalet. Medborgare är vackert. Ja, till och med ordet staten omhuldas både av representanter för högern och vänstern.

Franska regeringar för ofta en smygprotektionistisk politik när det gäller att skydda inhemsk produktion och bidrar med statliga medel. Det är inte oväntat Nicolas Sarkozy som driver på för att med statliga subventioner rädda de sydeuropeiska länderna i den aktuella eurokrisen medan Angela Merkel stretar emot.

Frankrike talar fortfarande om medborgarskapstanken och hyllar nationen som en plats för gemenskap över klassgränserna; en gaullistisk tanke. Stora delar av vänstern är inne på samma tankegångar som den gaullistiska högern i regeringspartiet UMP:s tappning. Socialistpartiet håller sig väl med fackföreningsrörelsen men accepterar inte alls dess klasskampsretorik. Istället hyllar både vänstern och högern i grunden samma ideal; rättvisa villkor för alla människor, försvar för de individuella fri- och rättigheterna och en stark uppslutning kring nationens värderingar där den sekulära staten är central liksom tron på allas lika rätt till utbildning och skyldighet att ta ansvar för landets gemensamma angelägenheter.

Frankrike krisar eftersom dessa ideal är så svåra att upprätthålla. De sociala orättvisorna tilltar i landet. Fem miljoner fattiga bor i bostadsområden som inte längre är en del av nationen. Invandrarna är i stor utsträckning exkluderade från den naturliga gemenskapen med resten av befolkningen, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Misstron växer mellan fattiga invandrare och den vita arbetar- och  medelklassen. Arbetarna som demonstrerar för högre löner och för bibehållna pensionsförmåner röstar på högern eller extremhögern.

Arbetare och lägre medelklass i Frankrike upplever att de själva har det sämre än sina föräldrar och tror framförallt att deras barn kommer att få det ännu sämre. Invandrarna och inte överklassen blir fienden. Lag och ordning blir lösningen. Högern och extremhögern segrar inom arbetarklassen medan den reformistiska vänstern hittar sina väljare i städernas medelklass.

Frankrike söker i en form av perverterad medborgartanke efter det som är gemensamt hos dem som bott länge i landet och förstår och accepterar innebörden i den republikanska traditionen ända från upplysningstiden på 1700-talet. De andra – de fransmän som inte förstår eller känner samhörighet med Voltaire, Victor Hugo och den sekulära staten – lämnas utanför. Barriärerna hålls uppe med obrutna värderingsmässiga principer och en stark polismakt.

Olle och Erik Svenning har skrivit boken De stolta förlorarna, utgiven på Sekel bokförlag. Titeln speglar tillståndet i landet och författarna beskriver dilemmat i den franska demokratin som konfronteras med en ny tid i västerlandet som bygger på kapitalism och konsumism. Jag  tror att författarna känner stark respekt för viljan att bibehålla en god medborgarskapstanke. Det finns också hopp i slutorden i Olle Svennings del av boken: “Den franska republikanismen kan vara på väg att gå under nationellt men den kan återuppstå i europeisk skepnad.”.

1 comment
  • NJ Roland Johansson

    Jag fär göra en kommentar här igen som delvis âterknyter till min kommentar till förra inlägget. För ocksâ här stämmer förstâs beskrivningen av problemen bra, men jag är inte sâ säker pâ att dessa blir värre av att man i Frankrike – i nâgon mân – söker lösningar inom den republikanska ideologin. Republikansk nationalism har ju inget gemensamt med etnisk nationalism. Att det inte gâr lätt eller smärtfritt att integrera människor frân olika kulturer i en nation är som bekant ett problem som vi ser i alla länder som har att vänja sig vid utomeuropeisk invandring. Och att demokrati kan fungera ovanför den nationella nivân âterstâr att bevisa. Visst kan vi hoppas pâ en europeisk republikanism, men dâ fâr trenderna göra en rejäl vändning. Sverige kan inte förväntas hjälpa till; här avvecklas successivt det som knyter medborgaren till den politiska enheten, nation eller annat, och EUs ses liksom i de flesta nyare EU-länder inte som början pâ en ny politisk enhet utan mest som antingen ett hinder för globaliseringen (pga det franska inflytandet!) eller som ett användbart verktyg för att sälja globaliseringsanpassningen i de egna länderna.

Leave a Reply

Your email address will not be published.