Monthly Archives :

oktober 2011

Frankrike mitt i Europakrisen
Frankrike mitt i Europakrisen 150 150 Tomas Lindbom

Det går inte att ta miste på att frågan om Europas framtid bränner på ett helt annat sätt i Frankrike än i Sverige. Människor talar om den. Tidningar och teve och bloggar är fulla av denna ödesfråga. I dag ska det avgöras. Eller…kommer frågan att återigen skjutas upp för beslut om några dagar? Eller aldrig?

Spänningen mellan Frankrike och Tyskland dominerar bevakningen i franska medier. Den franska uppfattningen är att den internationella finansmarknaden bär det största ansvaret. En kritik av kapitalismens girighet och maktfullkomlighet. Tyskland riktar kritiken, menar fransmännen, mot  Greklands och de andra sydeuropeiska ländernas sätt att handskas med sina ekonomier. En välkänd journalist i Le Monde, Arnaud Leparmentier, skriver till exempel att tyskarna är präglade av sin protestantiska etik och förvaltar sin ekonomi som en god familjefar och på det sättet skyddar sin valuta.

Det är lätt att luta sig mot etniska och kulturella förklaringar i dessa tider. Fransmännen och den franska regeringen vet om sitt eget prekära läge. Kreditbetyget AAA hänger på en skör tråd. Tysk ekonomi är mycket starkare och makten att få sista ordet i de pågående förhandlingarna tillhör Angela Merkel, inte Nicolas Sarkozy. Kritiken mot regeringen kommer – om än i mindre hätska ordalag än vanligt – från den socialistiska oppositionen. Francois Hollande konstaterade ändå i nationalförsamlingen häromdagen hur illa ställt det är med den franska ekonomin. Han pekade på några siffror: 700 miljarder euro i statsskuld, 135 miljarder i underskott i den sociala budgeten för sjukförsäkringar med mera, 75 miljarder euro i underskott i handelsbalansen och en tillväxt på mindre än 1 procent.

Frankrike har redan backat i de avgörande frågorna. Det som fransmännen kallar för tysk puritanism mot krisländerna i södra Europa segrar. Mer krav på extraordinära åtgärder i krisländerna än vad Frankrike egentligen önskar. Men Frankrike har lättare att sätta sig in i det prekära läge som Grekland, Spanien, Portugal och Italien befinner sig i. Frankrike är bara en liten bit bättre. Steget mellan Paris och Rom eller Madrid är i skötseln av de offentliga medlen är historiskt sett mindre än mellan Paris och Berlin.

Nicolas Sarkozy måste tänka på valet nästa vår. Hans förmåga att uppfylla de inrikespolitiska löftena har visat sig svag. Många politiska bedömare förutsåg detta redan inför valet 2007. Presidenten lämnar sin första mandatperiod med fler ekonomiska problem, svagare tillväxt och ingen ökad köpkraft för människor i allmänhet. En del kan skyllas på kriserna i världen, 2008 och nu i år. Men en regering döms på sina resultat. Hans möjlighet att bli återvald kan nu ligga i att visa handlingskraft under EU-krisen. Det räcker att ha fått till stånd en uppgörelse som tryggar det egna landets ekonomi för överskådlig tid, i alla fall fram till maj 2012. Om överenskommelsen är skriven av Tyskland gör nog mindre. Ett sammanbrott nu för valutan och det ekonomiska samarbetet inom EU skulle förmodligen vara den avgörande spiken i Sarkozys likkista. Då har han ingenting att visa väljarna i valrörelsen.

En söndag…
En söndag… 150 150 Tomas Lindbom

Solen skiner i Paris. Det är kallt för årstiden. Morgontemperaturen går knappt över 5 grader och jag saknar vinterrocken som jag lämnade i Stockholm. Framför Hôtel de Ville fryser ingen. På en storbildsskärm visas där VM-finalen i rugby mellan Frankrike och Nya Zeeland. Fransmännen har en passion för rugby och upphetsningen i publiken är stor. ”Rugby är som ingen annan sport”, säger supportrarna. Det är en sport som kräver mod, muskler och en vinnarinstinkt i förening som kanske kan jämföras med ishockeyn för oss svenskar. Nu förlorar Frankrike. Det är väntat. All black är bäst. Men förlusten smärtar. Frankrike har aldrig varit så nära ett VM-guld i rugby.

En söndag mitt i Paris är annars väldigt sömnig. Här är alla affärer stängda på söndagar. Matmarknaderna har öppet på förmiddagarna så att familjerna hinner handla det sista till den stora söndagslunchen som traditionellt samlar alla kring matbordet. Men det är mest de äldre och landsortens familjer som odlar traditionen med femrätters lunch på söndagen och maträtter som tar timmar att tillaga. Den moderna lilla parisfamiljen nöjer sig med betydligt enklare förberedelser.

Nyheterna kl 13 i den stora statliga kanalen följs av rapporter från hela Frankrike. Människor talar om sina liv och sina förväntningar på politiken. Några välklädda män och kvinnor i staden Nice jublar över ett besök av President Sarkozy. En man säger: ”Alla vet att Frankrike bara kan leva om företagare får möjlighet att tjäna lite mer pengar. Då vågar han investera och ekonomin kan blomstra.”

I en liten by i Provence samlas tre systrar i pensionsåldern. Alla tre lever på en blygsam pension, 600 € i månaden, säger en av systrarna. De är bekymrade över den utbredda fattigdomen i landet. De är anhängare av Nationella Fronten.

På ett café i en annan by i södra Frankrike sitter en grupp medlemmar i socialistpartiet. De tror på Francois Hollande. ”Han förstår att ordna upp ekonomin”, säger en av dem. Hollande är realist. Han är kanske inte världsmästare men han har kloka idéer, menar de.

De gröna samlar sig till möte med Eva Joly. Valbudgeten är liten men de kreativa valarbetarna har gjort affischer och posters med Jolys berömda röda glasögon som igenkännande symbol. ”Aubry hade varit en bättre samarbetspartner för oss”, säger en man i planeringsgruppen inför mötet. ”Aubry är mer kärnkraftskritisk och mer inriktad på miljöfrågorna än Hollande”, säger han.

En hantverkare i en förstad till Paris förbereder ett möte med Jean-Luc Mélanchon, presidentkandidaten för Front de Gauche som också stöds av kommunistpartiet. Han sätter upp en affisch med krav på minimilön på 1 700 € i månaden. Det är en höjning på flera hundra euro. En markering för ökad social rättvisa. Aldrig har lönegapet mellan de rika och de fattiga varit större i Frankrike. Ingen tror ett ögonblick på att 1 700 € blir verklighet på många år. I Frankrike är inte bara minimilönen låg. Många arbetar svart och tjänar långt under existensminimum.

Bilderna talar sitt tydliga språk. En ledare för ”droite populaire”, en högergruppering inom Sarkozys parti UMP, bjuder på snittar och något bubblande i glasen på sitt möte i en festvåningslokal. Socialisterna möts i ett hörn av ett enkelt men snyggt  brasserie. Front de Gauche har sitt möte i en påver lokal med enkla stolar i biosittning. Miljöerna symboliserar de olika skikten i det franska samhället.

Hollande är i dag Frankrikes nästa president
Hollande är i dag Frankrikes nästa president 150 150 Tomas Lindbom

En ny mätning gjord efter det socialistiska primärvalet visar att Francois Hollande – om det vore val i dag – skulle bli Frankrikes nya president. Han får 62 procent av rösterna mot 38 procent för Nicolas Sarkozy. En storseger som han kan njuta av så länge avståndet är så stort. Det lär krympa och många tror att det vänder till Sarkozys fördel innan valet genomförs den 22 april och 6 maj nästa år.

Vi vet det från Sverige och från andra länder. Oppositionen är aldrig så stark som mellan valen. Nu har socialistpartiet dessutom haft medvind i media genom denna generösa exponering under primärvalskampanjen som pågått mer än en månad. Nicolas Sarkozy kämpar fortfarande mot ett starkt folkligt motstånd. Eurokrisen slår hårt mot landet och kreditvärderingsinstitutet Moodys damoklessvärd hänger över honom. Spanien har i dag fått sänkt kreditbetyg och många väntar att nästa offer blir just Frankrike.

Dagens mätning visar andra intressanta siffror. Väljarna verkar mindre lockade av Marine Le Pen än för ett halvår sedan. Hon ligger klart efter Hollande och Sarkozy i den första valomgången. Hollande leder där med 35 procent, Sarkozy har 25 och Marine Le Pen 16 procent på en tredje plats. De båda ledande kandidaterna har stärkt sina andelar hos väljarna medan Le Pen tappat några procent.

Övriga kandidater kommer inte över 10 procent. På fjärde plats ligger mittenkandidaten Francois Bayrou som var den så kallade tredje mannen i valet 2007. Han är en traditionellt borgerligt tänkande universitetslärare med socialt patos som fångar in delar av den katolska delen av befolkningen. Folk som gillar bildning och kultur och som äter en god boeuf bourgignon efter mässan i landsortskyrkan på söndagen; där har vi hans stödtrupper.

Jean-Luc Mélanchon kommer på femte plats med 5 procent. Mélanchon representerar Front de Gauche, ett utbrytarparti till vänster om socialisterna. Han är begåvad, slagfärdig och till lika delar charmig och oförskämd i debatterna. Hans framgång har legat i att han också representerar kommunisterna i valet. Nu är det ingen stor sak eftersom kommunisterna bara stöds av 2 procent av befolkningen.

De gröna spelar i Frankrike en betydande roll i media och påverkar utformningen av vänsterns politik inte minst genom att driva socialisterna mot en mer miljöanpassad hållning. Norskfödda Eva Joly som är partiets kandidat har ändå bara fått 3 procent i denna mätning.

Nu kommer mätningar slag i slag under de kommande månaderna. Det blir en spännande valrörelse där vi antagligen får se hur Sarkozy ständigt knappar in på Hollandes försprång. Kommer han också att gå om socialisternas kandidat? Det är frågan

Francois Hollande mot Sarkozy 2012
Francois Hollande mot Sarkozy 2012 150 150 Tomas Lindbom

Nu står det klart att socialisternas kandidat i nästa års presidentval blir Francois Hollande. Den andra valomgången slutade i en klar seger för honom mot Martine Aubry, 56,5 procent  mot 43.5 enligt de preliminära siffrorna två timmar efter det att vallokalerna stängt och cirka 60 procent av rösterna räknats.

Den senaste veckan har alla de fyra kandidaterna som slogs ut i första valomgången givit sitt stöd för Hollande. Några har gjort det av sakpolitiska skäl, andra av det enkla skälet att de ville ställa upp bakom segraren i första valomgången. Det senare gällde tredje mannen förra söndagen, den mer vänsterorienterade Arnaud Montebourg och Ségolène Royal.

Det fanns också, enligt de politiska analytikerna, ett annat skäl till att Royal och Montebourg stödde Hollande. Ségolène Royal kunde knappast stödja den kandidat, Martine Aubry, som Royal misstänkte för röstfusk när valet till generalsekreterare för partiet avgjordes häromåret. Det valet stod mellan Royal och Aubry. Det fanns starka indicier för att det förekommit oegentligheter i valet i Lille, den stad där Aubry är borgmästare. Aubry vann med ytterst knapp majoritet. Arnaud Montebourg kunde inte heller stödja Martine Aubry som han enligt uppgift har stark personlig aversion emot och med vilken han avbrutit alla personliga kontakter och samtal sedan två år tillbaka.

Martine Aubry drev en mer aggressiv kampanj veckan mellan de båda valomgångarna. Hon anklagade i förtäckta men ändå tydliga ord sin rival för att representera en mjuk vänster medan hon själv stod för en hård vänster, en vänster som med kraft skulle klara av att besegra Nicolas Sarkozy.

Francois Hollande fortsatte in i det sista med att presentera sig själv som den samlande personen inom vänstern. Han avstod från att attackera sin rival. Han sökte istället framstå som den socialist som skulle kunna samla tillräckligt många – även mittenväljare – för att på det sättet röstmässigt vinna över den sittande presidenten.

Nicolas Sarkozy planerar att nästa måndag hålla ett tal till nationen. Det gäller för honom och regeringsmajoriteten att nu ta tillbaka initiativet i media efter en månad av socialistisk primärvalskampanj. Hans argumentationslinje mot Francois Hollande är redan uppenbar. Han och de andra ledande politikerna på högerkanten kommer att söka visa väljarna att socialistpartiet är splittrat mellan en protektionistisk och nationalistisk vänsterflygel, representerad av Arnaud Montebourg, och en högerflygel som Hollande och särskilt en annan av primärvalskandidaterna, Manuel Valls, representerar. Det gäller för presidenten att leda detta resonemang om splittring i bevis samtidigt som han förmår dölja att hans egen högermajoritet innehåller spänningar mellan en närmast främlingsfientlig högerfalang och en katolsk och moralkonservativ gruppering på ena sidan och moderata centerpolitiker som förre premiärministern Raffarin på den andra.

Socialisternas primärval har varit framgångsrikt. I andra valomgången har cirka 3 miljoner fransmän röstat. Debatterna mellan kandidaterna har inte spårat ur i interna uppslitande strider utan snarare visat på en stimulerande och konstruktiv debatt mellan dem. Socialisterna har dessutom fått ett närmast oproportionerligt medialt utrymme som högern inte kan begära i kompensation senare. De har av naturliga skäl inte kunnat genomföra en primärvalskampanj eftersom den sittande presidenten ställer upp för omval.

Socialisternas primärval angår medelklassen
Socialisternas primärval angår medelklassen 150 150 Tomas Lindbom

Det råder en febril aktivitet i toppen av det franska socialistpartiet under veckan mellan de två valomgångarna. Primärvalet avgörs på söndag när en av de två slutkandidaterna, Francois Hollande och Martine Aubry, ska koras som segrare. Men vilka röstar och kommer samma väljare att rösta igen? Och vad gör Arnaud Montebourg, den tredje mannen i dramat.

Primärvalets första omgång blev en seger för demokratin, säger socialisterna. Drygt 2.5 miljoner fransmän gick till valurnorna. Troligen är flertalet medlemmar eller sympatisörer med Parti Socialiste. Däremot tror politiska analytiker att en stor del av Arnaud Montebourgs röster kom från väljare med sympatier för partier och grupper till vänster om PS. Det är också helt i sin ordning. Socialistpartiet bjöd in alla väljare med vänstersympatier. Detta primärval skulle få en bred förankring inom vänstern och den slutliga kandidaten skulle kunna förena hela vänstern och gärna en del av mitten för att också därmed ge majoritet i det slutliga slaget om presidentmakten.

Det är också troligt att en del mittenväljare och även väljare på högerkanten deltagit även om det på den kanten troligen rör sig om ett färre antal. En del mittenväljare anses ha röstat på Manuel Valls som leder den mest högerinriktade falangen inom PS.

Uppenbarligen har Ségolène Royal förlorat det stöd bland vanliga socialistväljare som hon skaffade sig inför presidentvalet 2007 då hon vann den interna medlemsomröstningen inom PS mot bland andra Dominique Strauss-Kahn. Hon bedömdes inte som en tillräckligt stark utmanare till Nicolas Sarkozy i valet 2012. Hon kunde inte heller mobilisera de vanliga människor som har sett henne som det enda alternativet till Sarkozy. Förmodligen har många av hennes gamla väljare valt sofflocket i stället för valbåset denna gång. Med tårar i ögonen erkände hon sitt misslyckande inför tevekamerorna i söndags kväll.

Nu kommer också analyserna av vilka samhällsgrupper  som deltagit i primärvalet. Det är uppenbart att medelklassen dominerar. I valdistrikt med folklig dominans har röstandelen varit betydligt lägre. Medelklassen bär upp socialistpartiet och vänstern. Det är förstås ett bekymmer och det erkände också partiets tillförordnade generalsekreterare Harlem Désir i gårdagens stora tevedebatt efter primärvalet.

Paris domineras i dag av medel- och överklassen. Väljarandelen var drygt 13 procent  i huvudstaden mot 5 procent i landet som helhet. Här bor en medveten vänsterorienterad medelklass som tjänar bra och bland annat har röstat fram socialisten Bertrand Delanouë till borgmästarämbetet. Majoriteten röstar rött i Paris men staden är delad. Den västra delen är blå och den östra röd. Socialisterna, visar det sig i analys av söndagens primärval, är lika delade. I västra Paris segrade Francois Hollande, i den östra delen Martine Aubry. Arnaud Montebourg var också betydligt starkare i den östra delen av staden.

Arnaud Montebourg befinner sig nu i guldsits. Han meddelade i tevenyheterna igår kväll att han kommer att sända ett brev till båda slutkandidaterna med frågor om hur de ställer sig i hans hjärtefrågor. Beroende på deras svar kommer han att bestämma vilken av kandidaterna han stöder i den andra valomgången. Han har ett starkt mandat, 18 procent i söndags, som han nu utnyttjar maximalt.

Vilka kommer att rösta på söndag? Ingen vet. Det är öppet för spekulationer. Det är egentligen helt omöjligt att i dag kora en segrare. Hollande fick ett försprång i söndags mot Aubry på 8 procent men det kan vara ett helt värdelöst försprång om väljarkåren har ändrat karaktär till andra valomgången. Kommer Montebourgs väljare att ens gå till urnan? Kommer Hollande att kunna mobilisera fler mittenväljare som vill ha en ny president men inte önskar sig en Martine Aubry med en halv fot i den rödare delen av socialistpartiet? Frågorna är alltså fler än svaren. Det  blir en rysare att följa valet på söndag kväll.

  • 1
  • 2