Monthly Archives :

juni 2012

Nu börjar det interna bråket inom UMP-högern
Nu börjar det interna bråket inom UMP-högern 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande når framgångar med sin linje att skapa tillväxt i Europa. För den gamla majoriteten till höger, numera oppositionen inom UMP, är det värre ställt. Valförlusten ska bearbetas och på franskt vis sker det öppet och med många knivhugg på gamla kollegor i parti och regering.

Det har knappt gått två månader sedan Nicolas Sarkozy förlorade presidentmakten och bara några veckor efter förlusten i valet till nationalförsamlingen. Ändå är bråket inom UMP i full gång. Sarkozy är ännu inte öppet kritiserad av mer än en av sina forna ministrar, Roselyne Bachelot som i intervjuer i radio och teve kritiserar den förre presidenten för att ha släppt fram ultrahögern som rådgivare. Hon tänker särskilt på Patrick Buisson som spelade en stor roll för den högervridning i invandrarfrågan som skedde särskilt under valrörelsen. Buisson har ett gammalt kärleksförhållande till det högerextrema Action francaise och dess filosof Charles Maurras.  Han har varit redaktör för den högerextrema tidningen Minute och anser att Nationella fronten och gaullismen ska ses som en gemensam höger i fransk politik.

Andra forna ministrar kritiserar indirekt Sarkozy. De hoppas på en återgång till traditionell gaullism som ska påminna om åren med Jacques Chirac. Dit hör ledartyper som förre premiärministern och senast utrikesministern Alain Juppé. Den viktiga frågan för Juppé och andra är att hålla avståndet till Nationella fronten. Under Sarkozys år myntades begreppet ni-ni. Det betyder varken samarbete med socialister eller Le Pens parti. Det innebar att Nationella fronten i någon mening blev mer rumsrent. Socialister och UMP har av tradition uppfattats som två partier inom ramen för de republikanska värderingarna. Genom begreppet ni-ni har denna position övergivits och kunnat öppna för nästa steg, samtal och vissa överenskommelser i val med Nationella fronten.

Det finns särskilt en före detta minister och ett antal ledamöter i nationalförsamlingen från UMP  som vurmar för mer samarbete med Nationella Fronten. Nadine Morano satt i Sarkozys regering. Hon säger sig dela många av Le Pens värderingar och i en radiointervju apropå rasism sa hon: ”Jag är inte rasist. Jag har en väninna som kommer från Tschad. Hon är mörkare i huden än en arab”.

Nuvarande ledaren för UMP, Jean-Francois Copé, håller fast vid linjen ni-ni. Han strider om makten över partiet med i första hand Francois Fillon. Den senare premiärminister under hela Sarkozys mandatperiod och en representant för den sociala högern. Mellan dessa båda börjar nu det övriga ledargarnityret inom UMP att organisera sig. En del hoppas också på Juppé som ledare. Han representerar en mittenlinje inom partiet men med lite mer slagsida mot Fillons linje. Den högra falangen är ändå stark. Copé kan räkna med stöd från alla som fortfarande hyllar Sarkozy och den falang som kallas droite populaire och som kan räknas som en lightversion av Nationella fronten. Striden kommer att pågå åtminstone fram till senare i höst när UMP har kongress och ska välja ledning för partiet.

Hur stor del av denna partikonstellation som finns kvar vid kongresstillfället är också en öppen fråga. Parti Radical som leds av förre ministern hos Sarkozy, Jean-Louis Borloo, har bildat egen parlamentsgrupp i den nyvalda nationalförsamlingen. Här har UMP förlorat kontrollen över en del av fransk mitten som vid förra valet troget slöt upp med den dåvarande majoriteten. Droite populaire kommer garanterat att bli utsatt för frestelser att ingå i gruppen Rassemblement Bleu Marine, det vill säga ansluta sig till Marine Le Pens samling av mer extrema högergrupper.

Franska partier är löst sammanfogade. Socialistpartiet är mer välorganiserat än UMP men under det gångna decenniet har även det partiet visat upp en mycket brokig bild internt och levt under svåra interna strider. UMP är inte ens ett parti. Det är en partikartell bestående av olika grupperingar. Det är oerhört svårt att hålla ihop en sådan kartell efter ett svårt valnederlag.

Ny bok om DSK kittlar och avslöjar
Ny bok om DSK kittlar och avslöjar 150 150 Tomas Lindbom

Dominique Strauss-Kahn eller DSK som alla säger i Frankrike är underbarnet som blev hjälten och till slut den bespottade. Hans liv beskrivs i en ny bok av två erfarna journalister på Le Monde, Raphaëlle Bacqué och Ariane Chemin. Boken kom ut nyligen på Albin Michel och har titeln Les Strauss-Kahn. Boken moraliserar inte. De två kvinnliga författarna berättar öppet och därmed skoningslöst om hans liv. Det gör boken ännu mer skakande.

Jag kan inte hitta en enda värderande kommentar i hela boken. Det hade varit frestande för författarna att moralisera över DSK:s politiska cynism och hämningslösa utnyttjande av sin maktställning för att skaffa sig ständigt nya sexuella partners. Det hade blivit en sämre bok. Istället följer läsaren – steg för steg och övertygande beskrivet – DSK:s väg från åren som parlamentsledamot och minister i Lionel Jospins regering, perioden i skuggan under Chiracs andra presidentperiod 2002-07 till åren som chef för IMF och det slutliga fallet en majdag 2011 på Hotel Sofitel i New York. Författarna bara berättar precis som det är. Det finns inget glamoröst i alla hans överdådiga fester, organiserade av hans tredje fru, Anne Sinclair eller hans resor och möten med världens ledare – och kvinnor från alla världar. När jag läst färdigt har jag bara en fadd smak i munnen.

Det gick lite för bra lite för länge för DSK. När fallet äntligen kom så blev det desto större. Flera av hans kollegor inom socialistpartiet försökte ta upp frågan om hans kvinnoaffärer för alla visste förstås, redan på 90-talet. En och annan vågade även påpeka att hans luxuösa vanor kunde sticka en och annan väljare i ögonen. Men han klarade sig samtidigt så länge. DSK föreföll osårbar och när han några år före presidentvalet 2012 bedyrade för Martine Aubry att han nu slutat med sina ständiga kvinnoeskapader lät även hon sig nöja med svaret.

En av många avslöjande incidenter som berättas i boken är när DSK efter ett möte går fram till några journalister, riktar blicken mot Valérie Trierweiler,  då Francois Hollandes sambo i hemlighet och kastar ur sig orden: ”Oh, där är du, den vackraste journalisten i Frankrike.” Och hon svarar tillbaka med isande blick: ”Det trodde jag var Anne Sinclair”.

DSK var en välbeställd man redan innan han 1992 gifte sig med Anne Sinclair men hennes stora förmögenhet gjorde att hans liv blev ännu mer luxuöst. Deras hus, deras resor, deras fester beskrivs i boken med samma skarpa och avslöjande tydlighet. Och den man som Anne Sinclair övergav för sin nya kärlek, var alltid med på festerna och en närmast devot beundrare av DSK. Vem ville för övrigt  säga nej till fester där alla som betydde något i Paris var närvarande.

Anne Sinclair är förstås något av en gåta. Hur stod hon ut med att ständigt bli förnedrad. Han hade längre affärer med kända skådespelare och författare. Han skaffade sig flera lägenheter i Paris dit han tog tillfälliga älskarinnor. Han besökte olika klubbar dit sexuellt frigjorda män och kvinnor sökte sig. Hans aptit på lyxprostituerade verkade omättlig och han organiserade alla dessa möten, ofta med hjälp av några invigda personer. Anne Sinclair tar honom för det mesta i försvar. Hon skäller på honom och gråter och sedan förlåter hon och fortsätter att älska honom. År efter år. Som en del manliga vänner till DSK har sagt: ”Hon är en otrolig kvinna”.

Nicolas Sarkozy stödde 2007 utnämningen av DSK till chef för IMF. Han visade sin generositet att utnämna en politisk motståndare. Han blev av med en politisk motståndare och han visste att bubblan förr eller senare skulle spricka. DSK låg dagen före katastrofen på Sofitel i maj 2011 i topp i alla opinionsmätningar, långt före Sarkozy. Men den senare var hela tiden väldigt klarsynt: ”DSK kan aldrig bli president”.  De båda möttes i Elyséepalatset inför DSK:s utnämning till chef för IMF. Boken beskriver samtalet och Sarkozy lär ha sagt. ”Vi är två svartskallar, du och jag. Vi gillar pengar och kvinnor. Svartskallar och pengar har amerikanarna inga problem med. Men däremot med kvinnor. Lova mig att vara försiktig!”

DSK och Sarkozy påminner om varandra. De har känt varandra sedan 90-talet, även periodvis träffats privat. De delar i mycket både sina styrkor och svagheter. Franska folket hade 2012 nog av Sarkozys bling bling. De hade aldrig ersatt honom med en vars aptit på kvinnor var ännu större och vars behov av lyx och överflöd vida översteg den sittande presidenten. Bortsett från att DSK:s olika kvinnoaffärer ändå hade satt stopp för honom före valdagen så hade folket ändå inte kunnat välja en andra president av bling bling-karaktär. Nu föll han gudskelov tillräckligt tidigt för att socialistpartiet skulle hinna utse en annan presidentkandidat. Den som läser Bacqués och Chemins bok förstår lite bättre hur franskt politiskt liv kan gestalta sig och varför det gick som det gick 2012.

Fler Ségolènetrogna i Ayraults andra regering
Fler Ségolènetrogna i Ayraults andra regering 150 150 Tomas Lindbom

Igår presenterade premiärminister Jean-Marc Ayrault sin andra regering. Det var en väntad ombildning efter genomförda val till nationalförsamlingen. Inga stora förändringar men Ségolènefalangen har stärkt sin ställning liksom Parti Radical de Gauche som nu har två ministrar liksom de gröna. Totalt består regeringen av 38 ledamöter, en ökning med fyra från första Ayraultregeringen men ett förhållandevis modest antal i jämförelse med andra regeringar i förfluten tid.

Det går inte att undvika misstanken att Ségolène Royals nederlag i söndagens val i La Rochelle påverkat Hollande och Ayrault när nu flera Ségolènetrogna tagit plats i regeringen eller som den unga stjärnpolitikern Delphine Batho stärkt sin position med en tyngre post. Batho flyttar från en underordnad minister på justitiedepartementet där hon redan haft starka interna konflikter med justitieministern Christiane Toubira till att ta ansvar för miljö- och energifrågorna.

Hollande har också velat ha in flera ministrar som sitter med mandat i senaten, den andra kammaren i det franska parlamentet. Två nya tunga namn har han hämtat därifrån, Thierry Repentin som blir bostadsminister och Anne-Marie Escoffier som får ansvaret för decentraliseringsfrågan, ett viktigt område  i Hollandes valprogram. Han vill ge större makt åt regionerna och därmed minska statens allomfattande inflytande i fransk politik.

Regeringsbildningen är alltid i Frankrike ett pussel för att balansera olika falanger. Det handlar mer än i Sverige om politiska tendenser och mindre om kopplingar till olika intressen i samhället. De allra flesta ministrar, vänster eller höger, är högutbildade. Inte ens i socialistpartiet finns direkta kopplingar till fackföreningsrörelsen eller det som i Sverige kallas folkrörelserna. Däremot måste regeringsbildaren ta hänsyn till regional balans. Numera också till jämställdhetsaspekten. I Ayraults andra regering har två kvinnor och två män tillkommit. Balansen mellan könen är fortfarande perfekt, 19 män och 19 kvinnor.

Efter valen till nationalförsamlingen har nu Hollande aviserat de första mer bistra åtgärderna. Han kommer att dra ner starkt på antalet anställda inom den offentliga sektorn med undantag för några skyddade områden, utbildning och polisväsendet. Han har aviserat en höjning av minimilönerna, den så kallade Smic, men bara med 2 procent. Dessa åtgärder väcker redan viss irritation hos de fackliga organisationerna. Oron sprider sig också över neddragningarna av personal på Air France. Ännu råder goda relationer mellan regering och fack men Hollande har bara varit president i knappt femtio dagar.

Fransk förnedring i fotboll
Fransk förnedring i fotboll 150 150 Tomas Lindbom

Sverige slår alltså Frankrike med 2-0 i den tredje gruppspelsmatchen i EM i fotboll i Kiev. Ingen skada skedd för fransmännen. De går vidare mot kvartsfinal. Problemet är att de som tvåa i sin grupp måste ta sig an Spanien. Då krävs ett annat spel. Frustrationen i laget och bland de franska kommentatorerna är påtaglig.

Jag följer matchen på teve i Paris. Franska kommentatorer är uttrycksfulla och skräder inte orden när les bleus spelar dåligt. ”Det här var en match som laget aldrig började”, var en kommentar under slutminuterna. ”Frankrike är förnedrat”, var en annan. Det franska laget fick kritik för att vara passiva och inte tillräckligt fysiska.

Kommentatorerna var samtidigt respektfulla mot Sverige som ”spelade som om det rörde sig om en VM-final”. Fransmännen däremot, var deras uppfattning, verkade tro att det var en vänskapsmatch. Zlatans mål fick förstås mycket beröm liksom Chippen Wilhelmssons löpningar och dribblingar på vänsterkanten.

Sporttidningen L´Equipe beskriver stämningen i omklädningsrummet efter matchen. Förbundskaptenen Laurent Blanc hade uppenbarligen sparat på de beska kommentarerna och mest varit angelägen om att svalka ner de heta känslor som uppstått hos en del av spelarna. Frustrationen hos dem var påtaglig. Olivier Giroud höll dock huvudet kallt och konstaterade i en intervju med L´Equipes reporter att spelarna nu bör sova på saken för att kunna diskutera matchen med ett lugnare sinne nästa dag.

Reaktionerna i teve och tidningar är bistra efter Sverigematchen men tron på laget verkar inte ha försvagats. Det här var ett bottennapp. I matchen mot Spanien kommer laget att ha rest sig igen till sin normala nivå. Frågan är om det räcker. Jag tar en promenad på Paris gator efter matchen. Jag möter en tjej med trikolorens färger målade på ena kinden. Hon talar med någon i sin mobil: ”Adjö Frankrike. Nu är det kört” Alla litar inte helhjärtat på les bleus.

Reaktion på högervridningen i valet
Reaktion på högervridningen i valet 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike får en ny nationalförsamling med klar vänstermajoritet, Fler kvinnor och faktiskt också färre ledamöter med främlingsfientliga åsikter.

Frankrike upplevde en valrörelse med starka drag av främlingsfientlighet. Nicolas Sarkozy bidrog till att piska upp obehagliga stämningar i landet i jakten på väljare som enligt opinionsmätningar återvänt till Nationella fronten från hans parti under de senaste åren. Sarkozy lät också omge sig, särskilt under perioden efter 2009, av rådgivare med mer utrerade högerståndpunkter, i något fall även med gamla meriter från högerextremistiska rörelser.

Presidentvalet blev trots allt en seger för vänstern trots framgångar för Marine Le Pen. Valet till nationalförsamlingen har bekräftat vänstervinden och på ett mer påtagligt sätt. Det visar sig att hälften av UMP:s högerfalang, la droite populaire, har förlorat sina platser efter valet. Även några av de gamla ministrarna som inte tillhör denna falang men utmärkt sig för aggressivitet i invandrarfrågan har förlorat. Det gäller Nadine Morano som förlorade mot en socialist i sin valkrets efter att bland annat yttrat att hon i hög grad delar Marine Le Pens värderingar. Likaså förlorade Claude Guéant i sin valkrets. Guéant var senast inrikesminister och gjorde sig bekant för många främlingsfientliga uttalanden och iscensatte utvisningen av romer förra sommaren.

Vänstersegerna har också givit en skjuts framåt för kvinnorepresentationen i parlamentet. Den har ökat från 18 till 28 procent. Ingen stolt siffra i ock för sig men ändå ett framsteg. Dessutom råder fullständig balans mellan könen i regeringen.

Alla ministrar som ställde upp i valet igår och förra söndagen har blivit valda. Därför behöver heller ingen avgå av det skälet. Francois Hollande och hans premiärminister Jean-Marc Ayrault kommer möjligen att utvidga sin regering men knappast byta ut några ministrar.

Så här långt har Francois Hollande fått de svar av franska folket som han önskade. Han har egentligen bara upplevt ett nederlag; Ségolène Royals förlust i sin nya valkrets i La Rochelle och triangelkonflikten mellan henne, honom och hans nya sambo Valérie Trierweiler. Media kommer nogsamt att följa den senares förehavanden framöver när hon ska definiera sin roll som rikets första dam. Fler utspel som detta twitter i veckan och Hollande kommer att få trovärdighetsproblem som statschef.

  • 1
  • 2