Franska högern – drama på liv och död

Franska högern – drama på liv och död 150 150 Tomas Lindbom

Den franska högern, UMP, var i kris efter valsegern i våras. Men ingen vågade drömma om det scenario som nu utspelas inför ögonen på alla med tillgång till teve, tidningar och sociala medier. Två män, Jean-Francois Copé och Francois Fillon, som gjorde dött lopp i valet till partiledare för en vecka sedan håller nu på att förgöra varandra och splittra partiet i flera falanger. Jag vågade för några dagar sedan på denna blogg bara antyda att det franska politiska landskapet skulle skrivas om, i varje fall inom högern, och UMP gå i graven. I dag är detta nästan omöjligt att undvika.

Copé utsåg sig själv till segrare i söndags natt. Fillon utsåg sig själv till segrare kort därefter. Därefter kom anklagelserna om valfusk från båda lägren. Fillon och hans omgivning krävde omräkning av rösterna. De upptäckte att valkommissionen underlåtit att räkna in rösterna för några valkretsar på andra sidan haven, bland annat i Nya Kaledonien. Copé anklagade Fillon för valfusk. Med ett låst läge började alltfler tala om att överklaga valresultatet till en överordnad valkommission inom partiet. Problemet för Fillons läger är att medlemmarna i denna kommission i sin majoritet stöder Copé. Den senare har redan varit partiordförande under några år och hunnit placera sina vänner på de strategiska posterna inom partiapparaten.

Juridiken är det självklara redskapet i Frankrike när människor kommer i konflikt med varandra. Nu hjälper inte heller den. Fillon skulle kunna gå till domstol med sina anklagelser om valfusk från Copés sida. Problemet är bara att nästa dag kommer Copé att svara med liknande anklagelser mot Fillon. Och båda kommer att vinna i rätten och partiet vara ännu mer utslaget.

Det sista hoppet knyts nu till partiets grundare, förre premiär- och utrikesministern Alain Juppé. Han har klokt nog valt att inte ta ställning för någon av kandidaterna i valet. Förmodligen hoppas han att själv till slut få posten och helst kunna kvalificera sig som högerns presidentkandidat 2017. Han har nu lovat att medla och har bjudit in Fillon och Copé på ett gemensamt möte söndag kväll. Han har vissa villkor för att genomföra medlingen, bland annat att påverka den överordnade valkommissionens sammansättning – den som nu har en majoritet av Copéanhängare. Fillon stöder Juppés medlingsarbete men det gör inte Copé. Ingen vet om båda dyker upp på söndag kväll för ett första möte med Alain Juppé.

UMP blöder samtidigt som de båda kontrahenterna slåss för att döda varandra politiskt för all framtid. Opinionsinstituten har redan konstaterat att den nyskapade mittenkonstellationen UDI med Jean-Louis Borloo i spetsen nu har högre siffror bland väljarna än UMP.

Frågan alla ställer sig är hur de två falangerna ska kunna förenas igen. Svaret är: Om UMP kan få makt igen kommer motsättningarna att sopas under mattan. Men det är svårt att se hur UMP nu ska kunna få makt. Val har precis hållits och kraften riktas för närvarande bara inåt mot partiet och inte utåt mot väljarna. Nästa val är kommunalvalen 2014. Men klarar UMP av att stå emot splittringstendenserna tills dess?

Alain Juppés medling verkar vara det sista halmstrået. Många trodde i början av veckan att Fillon skulle dra sig tillbaka och acceptera det nederlag som valkommissionen tilldelade honom (49.97 mot 50.03 procent för Copé). Fillon ville visa att han inte var mjuk som kritikerna kallat honom utan tog striden och förde den till en situation där ingen kan backa och där både aktörerna och partiet blivit stora förlorare.

Det är inte första gången som högern i Frankrike under femte republiken, det vill säga från 1958, genomgått svåra interna strider. Jacques Chirac stred mot  Valéry Giscard d´Estaing på 70-talet. Chirac hade en annan kraftmätning mot Edouard Balladur inför presidentvalet 1995. I den striden bytte Sarkozy sida från Chirac till Balladur. Chirac segrade och Sarkozy hamnade i kylan i sju år. Chiracfalangen och Balladurfalangen har stridit internt ända  tills nu samtidigt som det funnits en annan blodig intern kamp, den mellan Sarkozy och Dominique de Villepin som var Chiracs siste premiärminister, fram till valet 2007.

Jacques Chirac och Alain Juppé lyckades skapa UMP i början av 2000-talet för att förena alla spretande grupper inom högern. Sakozy tog så småningom täten i denna konstellation och valsegern 2007 blev en magnifik bekräftelse på att hela högern kunde samarbeta; från Parti Radical under Jean-Louis Borloos ledning till den hårda högern som står Nationella Fronten nära. Nu har allt detta spruckit. I valet i söndags urskiljer vi minst sex olika falanger varav de mest högerorienterade fått närmare 40 procent av rösterna. Det är inte konstigt att liberaler och moderata högerpolitiker överväger att lämna UMP.

Jean-Francois Copé är starkast på Côte d´Azur och i valkretsar där vänstern är stark. Han är den tuffe, oförsonlige politikern som attraherar alla som vill ha en oförsonlig opposition mot socialisterna och som vill ha mer av repression mot brottslingar och invandrare. Francois Fillon är starkast i de gamla konservativa, gaullistiska och katolska områdena. Han är en högerman men av lite mer kompromissartad karaktär. När Copè talar om une droite décomplexée (en höger utan komplex) talar Fillon om samling.

Nästa vecka vet vi om Alain Juppé lyckas samla de båda kontrahenterna för försök att medla. Vi kommer att få veta hur landets högerpolitiker agerar. Före november månads utgång lär vi se om de mer moderata parlamentarikerna inom UMP bryter sig loss och bildar en egen grupp. Det som händer nu är historiskt. Oavsett om UMP består eller inte kommer denna konstellation inte att vara sig lik i framtiden. Det kan också vara det läge när högern måste välja helt nya ledare. Copé och Fillon har fått för mycket blod på händerna. Det finns alltid yngre politiker som trampar otåligt bakom kulisserna och vill in i strålkastarljuset för att skaffa sig den maktposition som de äldre förlorat.

Leave a Reply

Your email address will not be published.