En ledare väljer sitt folk

En ledare väljer sitt folk 150 150 Tomas Lindbom

I en demokrati väljer folket sina ledare. Det är inte alltid sant. I Frankrike är det ofta tvärtom. När en ledare visar sig vara huvudet högre än alla andra tar han täten och folket följer efter. Så är det särskilt inom högern. Det bästa exemplet är General de Gaulle som skapade gaullismen, den rörelse som fortfarande är starkast inom UMP. När två kandidater får nästan lika många röster i ett partiledarval uppstår kaos. Det går inte att acceptera – i demokratins namn – att den som har 50 procent plus en röst vinner.

Krisen inom den franska högern, UMP, är inte löst fjorton dagar efter valet. Jean-Francois Copé sitter som ledare men utan legitimitet. Francois Fillon har bildat en egen grupp i parlamentet som omfattar ungefär en tredjedel av de folkvalda inom UMP.  En tredjedel är anhängare till Copé eller accepterar valresultatet. Den tredje falangen förklarar sig neutrala i striden mellan copéister och fillonister och är därför herrelösa.

Problemet att inte kunna välja en ledare på demokratisk väg och acceptera resultatet när det är en hårfin seger gäller förstås inte bara Frankrike. Valet mellan Bush och Gore 2000 ledde också till bråk innan slutligen en segrare korades och den andre, Gore, accepterade resultatet. Men Gore drog sig tillbaka även om han säkert var medveten om att Bushs valseger i högsta grad kunde ifrågasättas. Franska politiker, främst högerns, ger inte upp lika lätt Det kanske beror på hasstarrighet men inte bara det. Det har också historiska förklaringar.

Den första förklaringen ligger  i bonapartismen. Den franska högern har till stor del sina rötter i arvet efter Napoleon. Han var en son av revolutionen men han tog också nationen vidare från partiväldets år under sista decenniet av 1700-talet. Napoleon tog ledningen över de andra konsulerna och såg till att skaffa sig all makt utan att vara förankrad i något parti. Han skapade bonapartismen. Han utropade sig själv till kejsare och tog nationen vidare genom krig men också genom en häftig och genomgripande reformering av juridik, förvaltning, ja, av hela  samhällsordningen. Han frågade inte någon om sin legitimitet. Han gav den åt sig själv och människor följde honom. Han var en son av revolutionen men utformade den enligt sina egna principer.

Den moderna högern lever i den traditionen. När fjärde republikens regeringar under 1950-talet fick uppenbara problem att lösa stora samhällsfrågor och inte minst krisen i Algeriet steg General de Gaulle fram på den politiska scenen. Han tog täten, skrev sin konstitution, den femte republikens med en mycket starkare presidentmakt och både en svagare regering och ett svagare parlament, och människorna följden honom. Han verkade i den meningen i en bonapartistisk tradition och de Gaulle är inspiratören för dagens UMP. Chirac och Sarkozy räknas in i den traditionen.

Nu saknar högern en Napoléon eller en de Gaulle. Ja, Copé och Fillon når inte ens upp i höjd med Sarkozys gestalt, för övrigt i centimeter obetydligt längre än Napoleon.Då uppstår problemen. När ingen ledare längre dominerar scenen startar de interna bråken. Alla är förstås förtvivlade när de ser att hela partiet håller på att rämna. Men ingen kan riktigt hindra den processen. Copé och Fillon vet att de riskerar att partiet inte överlever och att de själva förlorar alla möjligheter att utöva makt, åtminstone på kort sikt. Men de sitter alla fast i den bonapartistiska traditionen.

Socialisterna lever i en delvis annan tradition. Ledarna inom detta parti kan också slita varandra i stycken men de är sprungna ur en rörelse som väljer sin ledare istället för att följa den. Därför lyckades trots allt socialistpartiet förra året organisera ett primärval som gav en segrare, Francois Hollande, som sedan alla kunde ställa sig bakom. Därför gav partiet legitimitet åt Martine Aubry som generalsekreterar i partiet för några år sedan efter en lika hårfin seger över Ségolène Royal som den som Copé fick över Fillon. Samma mutanklagelser då som nu. Samma kritik av undermålig organisation av valet då som nu. Men Royal accepterade till slut resultatet och Aubry blev en oomtvistad partiledare.

Det brukar sägas att socialisterna är barn av den fjärde republiken med proportionella val och flerpartistystem medan högern förknippas med den nuvarande femte republiken, de Gaulles skapelse, med en stark, oberoende president och ett svagare parlament. Revolutionsårens nationalförsamling mot Napoleons kejsardöme. Frankrike lever av och genom sin historia. Historiens kraft är ibland starkare än människornas egen vilja.

3 comments
  • Sven Janson

    Läser med intresse Dina analyser. I Din senaste krönika nämner Du att i Frankrike tar en ledare täten och folket följer efter, så är det särskilt inom högern. Vore intressant att höra Din åsikt om François Mitterrand. Han var ju den extreme högermannen (Vichyregimens man), som hoppade av i tid till de Gaulle, och sedan hoppade vidare och tog täten bland socialister, som följde honom.|

  • Tomas Lindbom

    Hej Sven!
    Francois Mitterrand är nog den enda av femte republikens presidenter som i vingbredd men också i makthänseende kan mäta sig med de Gaulle. MItterrand var i samma mening som de Gaulle fri från kopplingar till ett parti. Han tillhörde flera under sitt politiska liv och då räknar jag inte in hans ungdomstid som högerman och Vichyanhängare.
    Mitterrand var, menar jag, inte en genuin socialist. Han skapade ett socialistparti (1971) som han kunde leda till en seger – för honom själv och därmed också för partiet. Han insåg att kommunisterna måste ingå i ett valunderlag och därför fick han också till stånd le programme commun mellan PS och PCF.
    Under sina första år som president drev han en uttalad vänsterpolitik men anpassade sig sedan mot mitten.
    Jag tror att man måste beskriva Mitterand som en uttalad maktmänniska, starkt opportunistisk men samtidigt på något märkligt sätt profilerad som politiker och statsman. Varje gång han vänt kappan efter vinden framstod han alltid lika stark i sin nyvunna position. Dessutom var han bländande begåvad och en mycket lärd person.

  • NJ Roland Johansson

    Håller med om att Mitterrand inte var någon socialist i egentlig mening. Däremot skulle jag påstå att hans politiska gärning präglades av en slags progressism, tro på framsteg genom politiska metoder, en tro som placerar honom till vänster. Symboliska och viktiga exempel: dödsstraffets avskaffande, satsningen på EU när det stod klart att Frankrike inte kunde föra en egen ekonomisk politik, stödet till Natos “ikapprustning” med medeldistansmissiler. Han var ö h t tidig med att se Östblockets upplösning på 80-talet, något som bl a märktes i hans sätt att behandla Jaruszelski.

Leave a Reply

Your email address will not be published.