november 2013

Fransmännen förefaller för sin utländska omgivning som hetlevrade personer inom politiken. Det görs revolution eller revolt med jämna mellanrum och de politiska diskussionerna är ofta präglade av tydliga motsättningar. Samtidigt finns det en mitten också i Frankrike. Det finns partier som varken kallar sig höger eller vänster. I dagens inrikespolitiska läge börjar dessa mittengrupper att vädra morgonluft. Faktum är att de går framåt i vissa opinionsmätningar precis som Nationella fronten.

General de Gaulles konstitutionsförslag som skapade den femte republiken har majoritetsval på alla nivåer, från lokala val till parlaments- och presidentval. En person står alltid som slutsegrare i sin valkrets. Det skapar precis som i England en form av tvåpartisystem. I Frankrike har det under femte republiken lett till socialistiska eller gaullistiska (höger) ledare med ett undantag. I presidentvalet 1974 lyckades den unge och hyperbegåvade och aristokratiske Valéry Giscard d´Estaing erövra presidentskapet genom att besegra såväl gaullisternas Jacques Chaban Delmas som socialistkandidaten Francois Mitterand. Han gjorde det med valbudskapet Oui, mais…” (Ja, men…) Han stod för en kontinuitet i förhållande till den förre presidenten, gaullisten Georges Pompidou, men med en rad förslag på moderniseringar av ett mycket konservativt Frankrike. Han utvidgade starkt rätten till abort och sökte på olika sätt minska avståndet mellan makten och folket i landet. Men – och det är viktigt – han var mittenhöger (centre-droite) och inte mittenvänster (centre-gauche).

Sedan Giscard d´Estaings period vid makten har ingen mittenpolitiker utsetts till president. Däremot har vissa högerpresidenter utsett en utpräglad mittenpolitiker till premiärminister. Senast skedde det när Jacques Chirac efter valsegern 2002 utsåg Jean-Pierre Raffarin till sin premiärminister.

Inför den andra valomgången i senaste presidentvalet hände något exceptionellt. Francois Bayrou, ledaren för ett av mittenpartierna (Modem) gav i en röstförklaring sitt stöd till Francois Hollande framför Nicolas Sarkozy. Bayrou fick ingen belöning av Hollande för det stödet efter den senares valseger. Hollande vågade inte stöta sig med sin vänsterflygel och med Front de gauche som är närmast att jämföra med det svenska Vänsterpartiet. Han skulle spräckt sitt stöd till vänster om han vidgat sin majoritet  till att också omfatta ett mittenparti. Det tragikomiska i detta är att han i dag driver en mittenpolitik i de flesta frågor och trots att han inte tog in Bayrou i regeringen ändå förlorat sitt stöd hos Front de gauche.

Bayrou blev missnöjd och har nu återvänt till sin position som centre-droite. Han har i dagarna gått samman i en union med UDI som är ett lite mer högerorienterat mittenparti, lett av Jean Louis Borloo. De ska nu tillsammans söka utnyttja det missnöje som finns hos väljarna både med socialisterna och med högeralliansen UMP. De kommer också att i första hand söka allianser med UMP för att uppnå majoritet. Kanske kan någon av kandidaterna Bayrou och Borloo bli en allvarlig utmanare till de tre stora presidentkandidaterna inför 2017; Hollande, Marine Le Pen och någon från UMP – oklart  idag vilken.

Modem och UDI har liknande partiprogram men olika framtoning. Bayrou som leder Modem är en mer traditionell, katolskt inspirerad mittenpolitiker. Han har sitt stöd i mindre städer och på landsbygden. Han talar om etik och om goda seder; han betonar den franska republikens traditioner men han gör det från en mer social utgångspunkt än högern. Borloo är kulturradikalen men med en mer marknadsliberal profil. Han är förmodligen helt agnostisk och mer intresserad av modern kultur i storstaden än gotisk katedralarkitektur. Hans katedral är snarare det mondäna cocktailpartyt i Paris. Han är gift med Béatrice Schönberg, en känd tevejournalist. Vem Bayrou är gift med är det nog ingen i Paris som ens orkat ta reda på.

Dessa två herrar ska nu försöka driva mittenpolitik tillsammans och hålla sams så länge som möjligt innan de båda börjar klösa ögonen ur varandra i kampen om att bli mittens presidentkandidat 2017. Det är inte alls givet vem som vinner. Båda är extremt motiverade för att nå maktens topp. Det enda som talar emot Borloo är att han tidigare visat intresse för att nå höga positioner men hoppat av innan dessa planer konkretiserades på allvar. Bayrou är en man som förefaller ständigt aktiv i att nå höga positioner. Hans tråkighet ska alltså inte förväxlas med blyghet och tillbakadragenhet.

Mitten har trots en inbyggd spänning mellan UDI och Modem stärkt sin ställning genom den nya alliansen. Mitten kan bli ännu starkare om den lyckas locka över några av de mer mittenorienterade partierna inom UMP:s allians. Sarkozismens allt fränare hållning mot invandrare kan locka över en del mer socialkonservativa och socialliberala grupper inom UMP till gemenskapen med Bayrou och Borloo.