Monthly Archives :

juni 2014

Överklassen på Place Dauphine
Överklassen på Place Dauphine 150 150 Tomas Lindbom

Klockan är tio på förmiddagen Jag har satt mig på ett café vid Place Dauphine bakom Notre Dame-katedralen på ön Ile de la Cité. Det är  min sista dag i Paris för den här gången. Place Dauphine är en stilla plats. Nästan inga bilar och sömnigt. Bara ett av caféerna vid platsen har öppnat. Restaurangerna börjar duka upp för lunch på sina uteterrasser men det är ännu långt till lunchtid. De första gästerna brukar anlända kring halv ett.

Husen runt platsen är klassiska byggnader från slutet av 1800-talet. Mycket väl underhållna. Här bodde Yves Montand på sin tid tillsammans med sin hustru, skådespelerskan Simone de Signoret. Det andas kultur över platsen. Välbesuttna människor som inte vill visa upp att de är rika. De skulle avsky att beskrivas som rika. Hellre som bildade och inflytelserika. De bär på ett franskt kulturarv. Påverka samhället utan att verka anstränga sig. Jag bara gissar men flera av franska akademiens ledamöter bor säkert i några av våningarna kring detta torg.

En ung flicka sitter vid bordet bredvid mig. Hon är där för att söka jobb som servitris. Hon talar med kyparen. “Hit går bara advokater”, säger han. “Men inte de rika, rika. Vi tar hand om dem som bara tjänar halvdant med pengar. Det finns rika advokater, medelrika och de som inte tjänar någonting alls. För några år sedan hade Paris 2 000 advokater. Nu är de 30 000”, berättar han vidare och visar med sitt kroppsspråk att advokatyrket numera blivit en kärv verksameht. Flickan bredvid mig verkar svälja hans ord som dagens  sanning.

Jag går ut och sätter mig på en bänk på grusplanen mitt på platsen och ser på fasaderna runt mig. Andas in kultur och bildning och undrar vilka som nu bor i husen sedan Montand och Signoret gått bort. Överklass i Paris bor i hus som ser ut som slutna  fort. Putsade fasader, inga balkonger, stängda fönster, inte en möjlighet att se någon människa bakom gardinerna. Ingen går in eller ut genom husens portar. Överklass är att de inte visar sig på trottoarerna eller på det gruslagda torget. Jag är den enda som sitter på en bänk. En man går stilla omkring och vattnar gruset. Det enda kaféet har tio gäster. Advokater, får man förmoda. I övrigt är allt stilla.

Överklass är att slippa bullret. Det är faktiskt därför jag befinner mig på Place Dauphine idag. När jag lämnar torget hamnar jag på en av broarna över floden Seine. Nu är bullret som vanligt i Paris. Det förföljer mig hela vägen till Place Chatelet och till min adress på Rue des Lombards i Marais.

Jag har börjat störa mig på oväsendet i Paris. Det märks mer på sommaren med alla trottoarserveringar. Det är trevligt att sitta ute och se på folk medan man dricker sitt kaffe. Men det tar på krafterna också. Bilarna och den tunga trafiken kommer närmare. Musiken inifrån caféet skruvas upp på högre volym för att försöka överrösta lastbilarna.

Överklassen har råd att sluta sig i sina skal, i sina stora våningar, dricka sitt italienska kaffe, serverat av en portugisisk betjänt, i sin egen salong och bara gå ut när det är nödvändigt. Jag sitter en stund till på torget och väntar på att få se åtminstone en människa som bor i något av husen komma ut och visa upp sig för allmänheten. Men nej, inget rör sig.  Jag ger upp och går hem i bruset av bilarna. Sätter mig istället och skriver på min bloggartikel medan rockmusiken från baren på nedre botten i mitt hus ackompanjerar mina slag på datorns tangenter. En lugn dag emellanåt i ett hus vid Place Dauphine skulle kanske inte skada.

Sarkozy, högern och framtiden
Sarkozy, högern och framtiden 150 150 Tomas Lindbom

Fransk politik är nästan obegriplig att förstå. Det enda jag förstår efter att ha följt den på nära håll i snart tio år är att det är som ett drama utan slut och att dramat har så många förvecklingar att det kan ersätta fiktionen. Det enda begripliga är därför att politik kan attrahera människor i detta land i så hög grad därför att det innehållet så många inslag av just dramatik.

Nicolas Sarkozy är den mest fascinerande av alla karaktärer som nu befinner sig på den politiska scenen. Han är ständigt involverad i olika ekonomiskt oklara affärer. Han säger saker som chockerar, som skapar rubriker och som gör att människor söker sig till honom och fascineras eller känner sig svikna av honom och drar sig bort.

Makten är ändå så lockande inom den franska statsapparaten och politiken att många män och en del kvinnor är beredda att offra allt för att befinna sig i dess närhet. Inte bara de politiska topposterna lockar utan även en post som tjänsteman i närheten av de politiska ledarna. Där finns den stora respekten hos allmänheten för den som arbetar inom statsapparaten. Där finns glamouren som Frankrike är så noga att upprätthålla. Där finns skönheten i byggnaderna, inte minst dess salonger och dess inredning. Där finns kontakterna som ger möjligheter till att kunna avancera och skaffa sig ännu mera makt. Där finns förstås pengarna. Ett departementsråd på Socialdepartementet i Stockholm lär inte bli fet på sin lön. Han eller hennes motsvarighet i Paris har helt andra möjligheter.

Ibland öppnas en lucka i golvet och någon faller ner. Senast en kanslichef i UMP som fick offras när nu partiet visade sig trassla in sig i oegentligheter i samband med valrörelsen 2012. Miljontals euro verkar ha överfakturerats från en kommunikationsbyrå som hade ensamrätt på att genomföra alla events för Sakozy i april och maj 2012. Även partiledaren Jean-Francois Copé har fått lämna sitt uppdrag i partiet. Allvarliga misstankar finns att han har spelat en roll i dessa oegentligheter. Han var och är en mycket nära vän och affärskollega till byrån som skickat saltade fakturor till UMP.

Alla vet dock att alla kommer tillbaka. Det rör sig om en tid i karantän. Copé kommer tillbaka. Det finns tillräckligt många i hans nätverk som behöver honom. Inte vill de hamna på livets skuggsida bara för att deras chef fått kritik mot sig för bristande moral eller ekonomiska oegentligheter.

Nicolas Sarkozy är den största av dem alla. Han spelar hela tiden ett högt spel. Han “vet” inte vad som hänt när åklagarna ansätter honom med frågor kring olika så kallade affärer. Han svarar med indignation och anklagar juristerna för att vara socialister hela bunten.

Ständigt visar tv nyhetsinslag från olika möten med gräsrötter inom UMP. Där står män och kvinnor upp och bedyrar sin lojalitet till honom. Han är den störste. Det är ju han som ska ge partiet regeringsmakten igen.

Visst, det är inte riktigt så enkelt. Det går inte att göra vad som helst och bli förlåten i Frankrike. UMP har problem med att positionera sig som det största oppositionspartiet. Nationella fronten blev det största partiet i Europavalet. Inom UMP riktas kritik mot dem som sysslat med vad som förmodas vara oegentligheter i de olika affärerna. Det finns en gräns och den gränsen överskred Jean-Francois Copé. Men den enes död är den andres bröd. När Copé försvinner – tillfälligt? – kommer andra i hans ställe. Nu hoppas de gamla premiärministrarna Alain Juppé (under Chirac presidenttid) och Francois Fillon (under Sarkozy) ta över makten. Några av de yngre står också och stampar otåligt i manegen. Någon av dem har chansen eller så har de också haft handen för djupt i någon syltburk och tvingas ta till reträtt.

För närvarande riktas strålkastarljuset främst mot UMP när det gäller ekonomiska oegentligheter. Det är ett parti i svår kris. Utan ledare och utan program. Ett parti som kanske upplöses om inte Sarkozy lyckas samla det igen bakom sin person. Men hans affärer är besvärande. Och lojaliteten inte alls särskilt stor mot honom. Många  tror att han väljer att bygga en kampanj inför presidentvalet 2017 med sina trogna och skapa en alldeles ny valplattform. Partier är inte heliga i Frankrike. De kan splittras eller gå i graven.Nästa arbetsår kommer säkert att ge definitivt svar på frågan vad som händer med högern framöver. Och med Sarkozy som presidentkandidat.

Franska vänstern i kris
Franska vänstern i kris 150 150 Tomas Lindbom

Våren 2012 jublade den franska vänstern eller åtminstone det stora partiet, Parti Socialiste. Den övriga vänstern ställde upp i den andra valomgången för att Francois Hollande skulle få sin majoritet i valet. Valet till nationalförsamlingen gav PS en egen majoritet och dessutom stöd från gröna ledamöter i församlingen och ett något mer reserverat stöd från kommunister och vänsterpartister. Nu är bilden en annan. Den nuvarande premiärministern Manuel Valls konstaterade för några dagar sedan att vänstern håller på att dö. Hur kan det gå utför så fort?

En enkel förklaring är förstås att landet befinner sig i en ekonomisk kris. Fransmännen är  till och med mer missnöjda än de normalt brukar vara. En näraliggande förklaring är att presidenten och hans regering, i varje fall fram till och med kommunalvalet i mars i år, inte tagit itu med problemen. Den ekonomiska krisen har tvärtom fördjupats under Hollandes två första år vid makten.

Men problemen är djupare än så. Den utveckling av den reformistiska vänstern i Nordeuropa har nu kommit till Frankrike. Den konflikt som Göran Persson tog i Sverige på 90-talet och som Gerhard Schröder tog i Tyskland för tio år sedan har nu blivit akut inom det franska socialistpartiet.

Det är inte så konstigt att liberala socialister (en märkligt ordsammansättning) som Manuel Valls inte uppträtt på den politiska arenan förrän nu. Frankrike har en djup tradition av att vara bärare av en antikapitalistisk nationalism som även präglar högern och i särskilt hög grad den typ av höger som bär Nationella fronten. Frankrike har visserligen bejakat marknadsekonomi och de små företagens överlevnad. Men storföretagen har haft en koppling till staten som tagit sig uttryck i ett förväntat nationellt ansvar. Ett franskt storföretag tillverkar sina produkter i Frankrike, helst med franska anställda. Dessutom är det inte främmande för det politiska etablissemanget, särskilt vänstern, att nationalisera företag. Den fria marknadsekonomin i Frankrike är omgärdat av principer och regler och av folkets misstänksamhet vilket gör det betydligt svårare för den politiska vänstern att ta steg framåt i en globaliserad och mer marknadsorienterad/konkurrensutsättande marknad.

Nu har Socialistpartiet i regeringsställning tagit ett avgörande steg in i den epok av socialliberalism där SPD, Labour och de skandinaviska socialdemokratiska partierna befunnit sig sedan länge. Det finns naturligtvis vänsterflyglar också inom dessa länders partier men de sprattlar tämligen hjälplöst och får inget avgörande inflytande på politiken. De är säkert fler bland gräsrötterna men väljarna skulle straffa de vänsterpartier som i dag gör anspråk på att vara stora och kunna bli regeringsbildande.

Det franska socialistpartiet har fortfarande sin identitet bland sina kärnväljare i en socialism som är svår att genomföra i konkret vardagspolitik. Francois Hollande får därför inte bara partierna till vänster om sitt eget emot sig. Han skapar spänning inom partiet och har svårt att formulera en ideologisk hållning för sin pragmatiska socialliberalism eller socialdemokrati. Han låter i de rättrogna socialisternas öron som en högerman som dessutom svikit många som röstade på honom 2012. “Vi trodde att han var vänster och skulle öka den sociala rättvisan i landet men han gör tvärtom”.

Manuel Valls säger alltså att vänstern håller på att dö. Det är oklart vad han menar. Kanske tror han att hans politik är vänster i någon mening. Principerna finns där, tänker han, men vägen till målet går via åtstramning, en utbudsekonomi och ökade krav på löntagarna i form av höjd pensionsålder, förlängd arbetstid inom den offentliga sektorn. Alltså krav som vänstern i alla år motsatt sig, såväl PS som de fackliga organisationerna.

Eller så menar Valls att vänstern helt enkelt är död. Det går inte att i dag driva socialistisk politik som förr. Det går inte att minska löneklyftorna i ett land därför att ett land inte styr sig självt utan är en del av en global verklighet. Om han tänker så, är han naturligtvis i en mening en trojansk häst inne i partiet. Men han är den ende av socialistledarna som får höga opinionssiffor i dag. Dessutom är nästan alla ministrar och andra ledande socialister inne på samma linje. De verkar inte omfatta visionen om ett Frankrike där en vänsterregering kan öka reformtakten och minska klyftorna inom landet. Jo, de säger det när de håller vackra tal men allt de gör konkret går i en annan riktning.

Den som är optimist kan invända att det nu handlar om ett krisläge där vilken regering som helst måste minska budgetunderskottet, dra ner landets skulder mot omvärlden och få ordning på tillväxten i fransk ekonomi. Därefter kan en vänsterregering på nytt börja driva en rättvis fördelningspolitik. Men fan tro´t. När ska det ske? Och hur? Med en europeisk integration och med ett finanskapital med långt större muskler än ett medelstort land som Frankrike.

Det vore intressant att veta vad Manuel Valls innerst inne tänker om socialismens framtid. Det är faktiskt inte samma sak som att vilja att partiet vinner nästa val. Pierre Moscovici, tidigare finansminister, brukar göra vassa analyser. Han säger nu till tidningen Le Monde att partiet i tio år sopat alla problem under mattan och bara ägnat oss åt frågan vem som ska bli partiets presidentkandidat.

Vänster i dag är något annat än igår. Den når redan framgångar – utanför det stora socialistiska eller socialdemokratiska partiet – som en kulturradikal rörelse med drag som kamp för en förbättrad miljö, feminism och antirasism. Som en kamp mot unken nationalism. Men en sådan vänster måste öppna sig för världen genom att riva murar och tillåta mindre av regleringar. En form av liberal vänster om man så vill.

“Jag fick tillträda mitt ämbete för sent,” säger den nyvalde generalsekreteraren i partiet, Jean-Christophe Cambadelis. Han är en gammal trotskist som idag blivit  socialdemokrat och en man med ett knivskarpt intellekt. Frågan är vad han menar med att få tillträda för sent. Han menar förmodligen i första hand att han kunnat minska en del av spänningarna mellan regeringen och fotfolket inom partiet som uppstått under de senaste två åren. Kanske menar han också att de frågor som bränner i dag bland radikala yngre människor, också i Frankrike, handlar om det som det gröna partiet fångar upp. Miljö och antirasism. Även feminism. Det växer fram grupper i det franska samhället som är radikala och som påminner om de grupper vi ser i Sverige. De svenska socialdemokraterna har missat tåget för länge sedan. Kanske menar Cambadelis att de franska socialisterna som attraherat den radikala medelklassen i storstäderna det senaste decenniet, nu går miste om den nya generationen på samma sätt som i bland annat Sverige.

Lokförare strejkar
Lokförare strejkar 150 150 Tomas Lindbom

I fyra dagar har nu personal, främst lokförare, ur den kommuniststyrda fackliga organisationen CGT, strejkat på den statliga järnvägen SNCF. Strejken riktas mot ett förslag från regeringen som nu ligger på nationalförsamlingens bord om en kommande privatisering av tågtrafiken.

Denna strejk är ett exempel på hur en ganska liten del av fackföreningsrörelsen kan blockera samhället genom strejker. CGT är en av flera fackliga organisationer och är ofta den mest radikala. Med sin bakgrund i kommunistpartiet representerar CGT den tydliga riktning inom fransk politik som analyserar samhället ur ett marxistiskt perspektiv och gör vad den kan för att hindra en utveckling mot mer marknadsekonomi och konkurrensutsättning. CGT, ofta stött av FO och ibland av den socialdemokratiska CFDT, har också hindrat mycket av den privatisering som skett i andra västeuropeiska länder.

Manuel Valls driver en mer socialliberal linje och har stöd av presidenten Francois Hollande. Men alltmer börjar vänstern i Frankrike att klyvas i två delar. Sedan 2012 års presidentval där även den yttersta vänstern röstade på Hollande i den andra valomgången har nu alltfler socialister, också inom det regerande Parti Socialiste börjat ta ställning mot regeringen. Vi ser nu en motsättning som bara växer mellan regeringen å ena sidan och i stort sett hela vänstern å den andra. Dit räknas kommunister, trotskister, de gröna och vänsterflygeln inom socialistpartiet. Den senare gruppen är i minoritet bland ledamöterna i nationalförsamlingen (kanske uppgår gruppen till en fjärdedel av det totala antalet socialistledamöter) men ute i landet bland aktiva medlemmar är förmodligen gruppen starkare. Socialdemokratin har alltid varit en mycket svag del av socialistpartiet, sällan mer än 15-20 procent av de aktiva, något större andel inom partieliten i Paris. De skulle traditionellt kunna jämföras med kanslihushögern inom den svenska socialdemokratin på 80-talet.

Denna utveckling är oroande först och främst för regeringen. Hollande ser hur hans stöd i nationalförsamlingen och senaten minskar. Han och premiärminister Manuel Valls får allt svårare att driva sin politik, inte bara i parlamentet utan även opinionsmässigt som i den nuvarande konflikten med CGT.

Det är också ett problem för landet. I dag har vi fyra relativt jämnstarka block i opinionen. 1. Kommunister, trotskister, gröna och vänsterflygeln inom PS. 2. Högerfalangen inom PS. 3. Center och höger (UDI och UMP) 4. Nationella fronten. Det innebär att de två partier som rimligen fortfarande är de enda regeringsfähiga kan högst få mellan 20 och 25 procent vardera av rösterna. Inget av de två blocken kan liera sig med något av grupperingarna på vardera ytterflanken. Detta skapar en svår politisk situation. Manöverutrymmet för Hollande eller för en president som skulle kunna heta Sarkozy efter valet 2017 är begränsat.

Fransk politik och den franska konstitutionen har i detta låsta läge lyckligtvis en utgång som kan vara framgångsrik. Hitta en ledare som kan samla folket. Den femte republiken bygger på personval och på att folket väljer en stark president. För närvarande är det svårt att se vem som skulle kunna träda fram. Alltfler tror att Hollande inte klarar ett omval 2017. Nicolas Sarkozy är för tyngd av alla affärer för att vara riktigt attraktiv. Högern har inte fått fram någon riktigt stark kandidat i övrigt. Manuel Valls kan vara den person som kan samla väljare som politiskt står mellan moderat vänster och moderat höger. Partistrukturen förbjuder denna typ av koalitioner men konstitutionen kan tillåta att en person om hen är tillräckligt stark tar ett stadigt grepp om rodret, samlar folket och utser medarbetare från partier inom den politiska mitten.

Åren fram till nästa presidentval kommer att präglas av ett utvecklat politiskt spel där olika krafter kommer att mätas mot varandra. Det är inte omöjligt att valet 2017 kommer att stå mellan kandidater som bryter den gamla klassiska motsättningen mellan UMP/gaullisterna och socialisterna. Frankrike har inte längre ett tvåpartisystem som under större delen av femte republikens tid (sedan 1958). Nu har de ett fyrpartisystem eller i varje fall fyra block. Det öppnar för helt nya konstellationer. Och kanske är det i någon mening positivt för landet. Den låsning vi sett under senare år har framför allt gynnat Nationella fronten.

Far och dotter Le Pen i storgräl
Far och dotter Le Pen i storgräl 150 150 Tomas Lindbom

Det är knappt man tror sina öron. Jean-Marie Le Pen, hedersordförande och fortfarande en tung person inom Nationella fronten, tillåter sig ännu ett antal uttalanden som i sin extremism, råhet och människoförakt slår det mesta inom europeisk toppolitik i dag.Inte underligt att det uppstår reaktioner, även inom detta parti. Och krisen som hans uttalanden lett till uppstår bara några veckor efter den största valframgången i dess historia.

Jean-Marie Le Pen är i någon mening förutsägbar. Han har genom hela sin politiska karriär kryddat sitt språk med utspel som visat på en människosyn långt ifrån det respektabla. Hans politiska uppfattningar visar bland annat på en hårdhet och oförsonlighet mot utsatta minoriteter som han av olika skäl inte respekterar. Hans antisemitism är omvittnad och väl dokumenterad i uttalanden som att massavrättningarna av judar under andra världskriget inte var så många eller en parentes i historien. Hans grova uttalanden mot människor är också – vilket är viktigt – kopplad till hans politiska ideologi. Hans etniskt orienterade nationalism välkomnar inte judar och muslimer inom den franska nationens gränser. Han är inte bara en råbarkad typ. Han tänker ideologiskt på ett exkluderande sätt.

Vi trodde ändå att han skulle försvara sin dotter. Ett av hans berömda uttalanden är att han älskar sin fru och döttrar, tycker om sina vänner, respekterar sina grannar. Ju längre bort från honom desto mer fientligt ställd blir han. Varför rasar han nu mot sin egen dotter som dessutom på ett lysande sätt fört hans skapelse, Nationella fronten, upp till högre höjder?

Det finns säkert flera förklaringar. En som ligger nära till hands är att han av narcissistiska skäl inte mår bra av att dottern håller på att bli framgångsrikare än han, mer uppskattad än han.

En annan förklaring är att han märker hur han förlorar makten över sitt parti. Han lämnade ifrån sig ordförandeskapet i formell mening för tre år sedan. Kanske trodde han att han skulle kunna använda sin dotter som en marionett. Men  Marine klarar sig alldeles utmärkt på egen hand och dessutom har hon skaffat sig rådgivare som inte alls lyssnar på Marines pappa. Ett bra exempel är Florian Philippot som är partiets vice ordförande i dag och har en mycket stark ställning, inte minst ideologiskt . Han står för den anpassning av partiet som gjort de stora segrarna möjliga i valen 2014. Marine har lyssnat mer på honom än på sin pappa som knappast uppskattar partiets starka fokus på kritiken av storkapitalet och Bryssel. Jean-Marie Le Pen är inte alls så kritisk mot det internationella kapitalet och EU som partiet för närvarande.

Det är högst möjligt att Jean-Marie Le Pen vill stärka de krafter inom partiet som drömmer sig tillbaka till åren med honom som ledare. Ett parti som var renodlat missnöjesparti och så omöjligt extremt att det kunde leva sitt eget liv. Stort och skrämmande men aldrig regeringsdugligt. Nu söker sig unga politiker med ambitioner till Nationella fronten för att göra karriär. Nu kommer de välutbildade och söker medlemskap i partiet. Nationella fronten genomgår en förändring som kommer att göra det mer respekterat och så småningom möjligen besätta regeringsposter och finnas i större utsträckning i den offentliga mediadebatten.

Nationella fronten är tillräckligt tvivelaktig ur demokratisk och humanistisk aspekt för att inte Jean-Marie Le Pen skulle kunna uppskatta dess nya linje. Partiet är fortfarande ett xenofobiskt parti med en grov retorik mot muslimer, en retorik som i regeringsställning skulle kunna förvandlas till obehagliga lagförslag. Partiet är också fortfarande ett protestparti som Jean-Marie Le Pens variant av partiet fram till 2011. Han kan i högsta grad känna igen sig i stora delar av detta parti.

Men… han har inte längre kontrollen. Han inser att nya män runt hans dotter tar över hans plats och förnyar partiet. Han känner till och med att de ledande i partiet helst vill att han inte förekommer i deras rådslag och i den allmänna debatten. Sårad river han då och då ett sår i huden, till och med på sin egen dotter.

Jag tror inte han kommer att skada partiet i nämnvärd utsträckning. Jag tror snarare att detta är början till slutet för honom som politiker. Dessvärre får vi leva med detta parti i Frankrike under de kommande åren. Krisen i detta land är djupare än en fråga om de olämpliga uttalanden som görs av Nationella frontens ledare. Krisen handlar inte heller bara om invandring och rasism. Det handlar om fransmännens djupa misstroende mot de partier och ledare som borde stå för det sanna och mänskliga men som alltför ofta står för skandaler och visar prov på ett starkt hävdelsebehov för att gynna sina högst personliga intressen.

  • 1
  • 2