Frankrike sett från höger

Frankrike sett från höger 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike är i huvudsak ett konservativt land. Inte liberalt som Sverige blivit på senare år. Konservativt i meningen stark stat, klassklyftor och moralkonservatism. Det finns en stark radikal strömning också men det konservativa Frankrike har tydligare  visat sina muskler sedan Francois Hollande kom till makten 2012.

Fransk höger är egentligen svårare att definiera än fransk vänster. Medan vänstern i princip varit trogen sina gamla socialistiska ideal långt efter det att särskilt Nordeuropas vänsterpartier gått i liberaliserande riktning har högern fortsatt att vara splittrad. Den har gjort anpassning vänsterut i moralfrågor och den försvarar naturligtvis inte den form av klassamhälle som rådde under första hälften av 1900-talet men den är ändå i sin struktur – och uppdelning i undergrupper – sig ganska lik genom decennierna. En längre analys skulle kunna söka rötterna till olika högergrupperingar ända tillbaka till Napoleon Bonaparte respektive Louis-Philippe av ätten Orléans som blev kung efter julirevolutionen 1830. Politiker och filosofer med rötterna i bonapartismen anses stå mer till höger medan orleanisterna är mer moderata. En uppdelning som är rätt tveksam. Monarkismen har till exempel varit stark i många högerextrema kretsar som i dag kallas suveränister och är allt annat än moderata.

Flertalet högermän avvisar i dag båda traditionerna och ansluter sig till en rent republikansk tradition. Frankrike fick sin första långa republikanska regim i ock med Napoleon III:s fall efter det fransk-tyska kriget 1870-71. Det ska också sägas att ytterst få högermän i dag drömmer om ett återinförande av monarkin.

Dagens höger har många schatteringar. Jag utesluter nu Nationella fronten ur högern. Jean-Marie Le Pen som styrt FN från begynnelsen 1972 till sin avgång 2011 har aldrig accepterats av den så kallade republikanska högern. Tecken tyder på att förhållandet mellan högern och FN håller på att ändras sedan dottern Marine tog över. Men än så länge är merparten av högerpolitikerna inom UMP avvisande till samarbete med FN.

Fransk höger lever med flera tydliga politiska inriktningar. Gaullismen är en stark rörelse som dominerat högern sedan General Charles de Gaulles dagar. Gaullismen är försvarare av en konstitution med en stark president som brukar kallas monarkisk genom sin upphöjdhet och stora personliga makt. Gaullismen försvarar en stark stat och är nationell till sin karaktär. EU är bra så länge den agerar på fransmännens villkor. Gaullismen är till sitt väsen snarare protektionistisk och drar sig inte för att försöka reglera marknaden. Den är antiliberal och social. Men den är inte som vänstern egalitär.

UMP domineras av gaullister men gaullismens idéer försvagas ständigt till förmån för mer liberala idéer. Eller riktigare: Gaullismen ingår idag en fusion med en mer moderat, centraleuropeisk höger. Skillnaden mellan engelska tories och det moderna UMP är fortfarande stor.

UMP samverkar med den franska centern som är svagare men ändå inte försumbar. De flesta centerpolitiker ingår i UDI som partiet numera heter. Det är i princip samma parti som UDF som President Valéry Giscard d ´Estaing tillhörde på 70-talet. Han var mer liberal, hade för den tiden radikala förslag om fri abort och förberedde beslutet om avskaffande av dödsstraff som genomfördes under socialisten Francois Mitterrands tid.

UDI  har en mer ekonomiskt liberal hållning än UMP samtidigt som det partiet i sin sociala hållning skulle kunna närma sig högerfalangen inom Socialistpartiet och i synnerhet nuvarande premiärministern Manuel Valls.

UMP:s högerfalang är i någon mening mer trogen den gamla gaullismen. Denna högerfalang vill ha en hårdare betoning av de fransk-nationella värdena och hamnar ofta i positioner som står FN nära. Den franska extermhögern är inte sällan starkt antiliberal. Det finns därför också vänsterpolitiker med nationalistisk profil som lockas att ta steget direkt över från Socialistpartiet till FN eller till UMP:s yttersta högerflygel. FN:s ledande politiker vid sidan om Marine Le Pen, Florian Phillippot, har både röstat socialistiskt och varit traditionell gaullist innan han blev medlem av FN.

Det är svårt att jämföra svenska alliansen med den franska oppositionen till höger om nuvarande regeringsmajoriteten. Fransk höger skulle inte acceptera alliansens radikala privatiseringsreformer på skolans område. Den skulle nog inte våga sig på så snabba sänkningar av inkomstskatten som gjorts under regimen Reinfeldt. Däremot tänker UMP rätt lika med Moderaterna kring lättnader för företagen.

UMP skulle inte acceptera den hållning som alliansen haft i frågor som rör samkönade äktenskap och inte heller accepterat alliansens invandringspolitik och förhållandevis radikala miljöpolitik. Nästan ingen fransk högerpolitiker är så nyliberal som Annie Löf. Däremot framstår Göran Hägglund nästan som en kulturradikal i franska högerns ögon. Det är svårt att hitta någon så suddig och kompromissvänlig politiker inom UMP och UDI som Fredrik Reinfeldt.

Fransk höger är splittrad men det är inget som bör oroa UMP. Det har alltid varit så och kommer alltid att förbli så. Fransmännen gillar konflikter och oroas inte över spänningar inom ett regerings- eller oppositionsblock. Sådana spänningar hör till vardagen.

1 comment
  • Tyrgils Saxlund

    Tack för analysen: det är skickligt att på kort utrymme ge oss inblick i denna del av det franska politiska fältet. Det korta utrymmet ger inte utrymme till fördjupning i de olika idéerna. Gaullismen är rätt mångfacetterad – redan från början med namn inom kulturen, t ex Malraux och Mauriac.
    Bara en randanmärkning: det finns en gammal om man så vill högerextrem ådra med rötter i monarkism, som du är inne på. I min tidiga ungdom – och då befinner vi oss i 60-talets första år kom jag genom min familjs franska släkt i kontakt med en del av dessa tankar. Jag tyckte att de var rätt världsfrämmande, men de har trots det levt genom åren, dock utan något större gensvar.
    Dock finns det en “högerlitteratur” i Frankrike som är totalt okänd i vårt land. Namn som Michel de S:t Pierre, Gustav Thibon, Pierre Gaxotte, Michel Déou, Jacgues Perret, Antoine Blondin, Roger Nimier m fl säger inte en svensk publik speciellt mycket och kanske inte så många fransmän heller. Men de finns där och har en viss publik.

Leave a Reply

Your email address will not be published.