Monthly Archives :

december 2016

Ett franskt år har gått
Ett franskt år har gått 150 150 Tomas Lindbom

Snart vänder vi alla blad. Ett nytt år väntar. I Frankrike innebär 2017 ett viktigt presidentval och val till nationalförsamlingen. Det vet vi. Det politiska livet är alltid spännande och inte sällan dramatiskt. Det är ingen vild gissning att mycket annat överraskande, glädjande och skrämmande också kommer att inträffa under 2017. Även det år som nu gått till ända har varit fyllt av viktiga och dramatiska händelser.

Terrorismen har skördat nya offer främst genom attentatet i Nice och mordet på den katolska prästen i Saint-Étienne-du-Rouvray i Normandie. Dessa otäcka upplevelser fick också konsekvenser för många fransmäns inställning till muslimer. Islamofobin skärptes. Det finns anledning att tro att den så kallade burkinidebatten uppstod som en följd av Niceattentatet. Flera borgmästare i kommuner vid Medelhavet beslöt att förbjuda muslimska kvinnors heltäckande baddräkter. Mordet på prästen ledde till en skärpning av konflikten mellan troende katoliker och muslimer trots att attacken mot kyrkan i Saint-Étienne-du-Rouvray riktades mot en församling som arbetade i en anda av försoning med muslimer.

Det partipolitiska livet innehöll betydelsefulla förändringar. Francois Hollande beslöt sig för att inte kandidera vid nästa års presidentval. Detta har inte hänt under femte republikens historia som sträcker sig tillbaka till 1958. Hollandes premiärminister Manuel Valls däremot kandiderar i det primärval för socialisterna som genomförs i januari.

Nicolas Sarkozy satsade hårt på att bli Republikanernas presidentkandidat men slogs ut redan i den första primärvalsomgången. Francois Fillon, hans tidigare premiärminister, är nu det partiets presidentvalskandidat.

Fransk ekonomi har i många år, och i synnerhet sedan 2009, försvagats år från år. Under 2016 har en förbättring skett. Nu skönjer landet en viss uppgång i tillväxten och arbetslösheten har minskat med hundra tusen personer sedan förra årsskiftet. Dock är resultatet av Hollandes år vid makten dystert. Han ärvde ett land i ekonomisk kris men han har först 2016 fått bukt med några av problemen.

Det finns anledning att återkomma med en mer sammanfattande analys av Hollandes fem år vid makten framåt våren 2017. Det intressanta är ändå att fransmännens värdering av sin nuvarande president har förändrats sedan han beslutade sig för att inte ställa upp för omval. Hollandes popularitetssiffror ökade med 13 procent ett par dagar efter beslutet. Det säger möjligen något om hur diskutabelt det kan vara att som politiker luta sig mot den här typen av utvärderingar.

Det saknas kvinnor i fransk politik
Det saknas kvinnor i fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Till slut blev det sju kandidater som tävlar i Socialistpartiets primärval i januari, lika många som i Republikanernas primärval för en månad sedan. Kvinnorna saknas nästan helt. En kandidat i varje läger och ingen av dem har med toppstriden att göra. Nathalie Kosciusko-Morizet fick tre ynka procent långt efter tättrion Fillon, Juppé och Sarkozy. Sylvia Pinel som är enda kvinnan i Socialistpartiets primärval lär komma ännu längre efter de ledande männen. Sannolikt kommer hon som bäst på femte plats efter Valls, Montebourg, Hamon och Peillon. Det finns skäl att ställa sig frågan varför det är på detta viset. Är Frankrike ett patriarkalt land som inte släpper fram kvinnor i höga samhällsställningar eller finns det andra orsaker?

Frankrike hyllar jämlikheten. Det är en av grundpelarna i republikens konstitution och tänkande. Det är främst en jämlikhet i liberal mening; samma utgångspunkt för alla. Skolan ska vara gratis och ge samma utbildning till alla. Tillträdet till arbetsmarknaden ska vara öppen och utan restriktioner för någon medborgare. Frankrike avvisar däremot särbehandling av minoriteter för att inte skapa så kallad kommunitarism. Kvinnor ska inte särbehandlas. Alla ska behandlas lika.

Prinicipen om lika behandling för alla har kritiserats och på senare år har så kallad positiv diskriminering även införts i Frankrike för en rad grupper som kommit i bakgrunden. Kvinnorna har varit svagt representerade i politiska församlingar. Därför har lagar instiftats för att tvinga partierna att ha varvade listor med män och kvinnor. Annars utgår höga böter. Partierna har i många fall ändå valt böter framför varvade listor. De gamla manliga maktstrukturerna har inte kunnat brytas utan det har varit enklare att bryta mot lagen och ta sitt bötesstraff.

Regeringen Hollande har respekterat absolut jämställdhet; lika många kvinnor som män på ministertaburetterna. Däremot finns det ingen regel som säger att de tunga ministerposterna ska fördelas rättvist mellan könen. Därför har regeringen haft tre premiärministrar, alla män, två utrikesministrar, båda män. Finansdepartementet har bara styrts av män och endast en kvinna har haft en ministerpost i Bercy, namnet på den byggnad där alla ministrar och tjänstemän som ansvarar för regeringens ekonomiska politik sitter; i kvarteret vid Seinefloden på den östra sidan av stan. Ingen kvinna heller på försvarsdepartementet eller inrikesdepartementet; två tunga ministerier för ett land som bygger mycket av sin politik på militär styrka och på polismakt. En kvinna har varit justitieminister (under en del av mandatperioden), Christiane Taubira och en har varit utbildningsminister under några år (Najat Vallaud-Belkacem). Marisol Touraine har varit socialminister under hela mandatperioden. I övrigt har kvinnorna haft underordnade roller i regeringen.

Denna bild – hur bedrövlig den än är –  liknar läget i de allra flesta länder. Det som oroar är att andelen kvinnor faktiskt verkar gå tillbaka när vi nu närmar oss ett nytt val. Marine Le Pen är den enda kvinnan som kommer att ha med slutstriden att göra i presidentvalet. Hon har dubbats till sin post av sin pappa. Nationella fronten är ett politiskt arvfurstendöme. Han har visserligen sedan ett par år tillbaka  tagit sin hand ifrån dottern men hon är redan etablerad som partiets ledare. I övrigt saknas kandidater och vi kan jämföra med framgångarna för några år sedan för Ségolène Royal som var Socialistpartiets kandidat i presidentvalet 2007 och Martine Aubry som spelat en central roll i samma parti i många år. De drar sig nu tillbaka. Det fanns de som trodde att Hollande skulle utse Najat Vallaud-Belkacem till premiärminister sedan Valls avgått för några veckor sedan. Men han valde traditionellt en äldre man, inrikesminister Bernard Cazeneuve.

Försök att analysera orsakerna till denna låsning. Det går bara att spekulera. Frankrike söker sig tillbaka till en mer konservativ livshållning. Den konservativa högern stärker sin position. Republikanska väljares val av Francois Fillon är ett bevis för det. Arbetarväljare söker sig i stor utsträckning till Nationella fronten som är i grunden konservativt i familjefrågor. För många fransmän, även kvinnor, är jämställdhet en icke-fråga i tider när oron är stark för den egna ekonomin och för ett upplevt hot från omvärlden. Traditionella fadersfigurer träder fram och tar över.

Dagens fransyskor accepterar inte rollen som hemmafruar men de tar inte det slutgiltiga steget mot det yttersta ansvaret inom politiken. De finns i andra raden och känner fortfarande en förväntan på sig att ta huvudansvaret för hem och barn. Förre utrikesministern Laurent Fabius blev omtalad för sin reaktion när det stod klart att Ségolène Royal skulle bli partiets presidentkandidat 2007: “Men vem ska då ta hand om barnen?” På djupet i det franska samhället är den frågan fortfarande oomstridd. Få kvinnor skulle kunna svara självklart att det är väl dags för min man att huvudansvaret nu när jag har chansen.

Det finns en lysande ung generation av män och kvinnor i Frankrike som rimligtvis snart kommer att bryta det gamla mönstret. Det kan vara den sista generationen av män och av geronter som nu styr landet. När vänstern stärker sin position igen. och det bör rimligtvis ske i nästa politiska paradigmskifte, borde mycket förändras på den här punkten. Just nu dominerar en extremhöger som spelar på människors missnöje och en höger som utnyttjar många väljares dröm om traditionell stabilitet och fasta normer av gammalt patriarkalt slag. Detta kan rimligen inte bestå hur länge som helst. En kreativ ungdomsgeneration som visar sig för den som vill möta den på universitet och i nya företag kommer att låta höra tala om sig och inte som i dag emigrera till USA. Frankrike kan inte vara utan dess kvinnor för att besätta även de höga posterna i samhället.

Socialistpartiet knakar i fogarna
Socialistpartiet knakar i fogarna 150 150 Tomas Lindbom

De är åtta som känner sig manade att tävla om att bli Socialistpartiets presidentkandidat. Många undrar varför så många. Av dessa åtta som ställer upp i primärvalet i januari har fyra en rimlig chans att gå till en andra valomgång. De är Manuel Valls, Arnaud Montebourg, Benoît Hamon och Vincent Peillon. Den enda kvinnan, Sylvia Pinel, representerar inte ens Socialistpartiet, utan det socialliberala partiet Vänsterradikalerna och är en av de chanslösa.

Manuel Valls har stora utsikter att bli vald. Han har trots allt varit premiärminister och framträtt med kraft och styrka i debatterna under de senaste åren. Ingen har tvivlat på vad han tycker i olika frågor även om han dragit på sig kritik, inte minst internt. Det är många socialister som vill mosa Manuel. En av dem är tidigare ministern och generalsekreteraren i partiet, Martine Aubry, mest känd för sin reform med 35-timmarsvecka. Hennes paroll är “allt utom Valls” och en av anledningarna till att en annan kandidat, hastigt och lustigt, ställer upp i primärvalet, nämligen Vincent Peillon. Valls har däremot stöd från några tunga ministrar som försvarsminister Jean-Yves Le Drian och utbildningsminister Najat Vallaud-Belkacem. Fler ministrar lär ansluta som stöd till sin förra chef.

Valls har flera problem. Han har trots allt varit premiärminister i en regering, välsignad av Francois Hollande, tidernas minst populära president. Är det verkligen ett styrkebesked att ha drivit en politik som burit Hollandes färger? Valls har också profilerat sig som höger inom partiet. Ja, han har till och med förklarat att hans version av Socialistparti och vänsterfalangens är omöjliga att förlika. Vänstern måste helt enkelt splittras i två delar enligt Valls. Nu ska han i en primärvalskampanj samla partiet. Utan att räcka ut handen eller åtminstone ett par fingrar till de vänsterväljare som fortfarande hoppas på gammal, traditionell socialistpolitik får han svårt att vinna valet.

Vincent Peillon är filosof och tidigare utbildningsminister. Alla trodde att han lämnat politiken när han avgick ur regeringen 2014. Han drog sig tillbaka till universitetet i Neuchâtel i Schweiz, där han började undervisa i filosofi och samtidigt skrev deckare (!). Nu ställer han upp i primärvalet för att inkarnera en mittenlinje inom partiet. Ingen förstår riktigt vad han vill och varför han överger sin lugna tillvaro med sina filosofistudenter och mordintriger. En del gissar att Martine Aubry övertalat honom. Mosa Manuel!

Arnaud Montebourg och Benoît Hamon företräder båda vänsterflygeln. Båda har också suttit i regeringen under Hollandes mandatperiod, huvudsakligen under den perioden när premiärministern hette Jean-Marc Ayrault. Montebourg har ansetts ligga bäst till. Han är fortfarande den som enligt opinionsundersökningarna har störst chans att slå Valls i en andra valomgång i primärvalet. Nu varnar allt fler för att Hamon kan bli en motsvarighet till Francois Fillon under högerns primärval. Fillon ansågs chanslös till veckan före valet när han steg upp som en raket och slog både Sarkozy och Juppé. Det är inte helt uteslutet att något sådant kan ske även med Hamon. Han kommer från underläge och har gjort bra ifrån sig i sina tv-framträdanden hittills. Han representerar en klassisk vänster  som närmar sig Vänsterpartiet med dess kandidat Jean-Luc Mélenchon. Han kombinerar försvaret av en stark stat med en klar ekologisk profil. Han är också den enda som är mer generös i flyktingfrågan. Montebourg är mer av en industrisocialist som hellre stänger gränser än öppnar dem.

Det finns alltså anledning att ha uppmärksamheten riktad mot Hamon under månaden som är kvar till primärvalet. Gör han bra ifrån sig i de tre tv-debatterna som genomförs efter helgerna kan han, precis som Fillon i högerns primärval, ta sig vidare till en andra omgång och där sannolikt möta Manuel Valls. Det är svårt att tro på Peillon utan alternativet är en andra omgång med Montebourg och Valls.

Vem som än vinner så blir nästa problem hur denna kandidat ska klara sig mot Jean-Luc Mélenchon. till vänster och Emmanuel Macron. Vänstern kommer sannolikt inte att ha en chans att nå till en andra valomgång i presidentvalet med så många kandidater. Marine Le Pen och Francois Fillon borde rimligen med lätthet lägga beslag på platserna i slutomgången.

Manuel Valls vill bli nästa president
Manuel Valls vill bli nästa president 150 150 Tomas Lindbom

I dag lämnar Manuel Valls sin funktion som premiärminister och blir en av kandidaterna i Socialistpartiets primärval för att om möjligt väljas till partiets presidentkandidat inför valet i april och maj nästa år. En svår uppgift. Valls kan inte luta sig mot åren som premiärminister eftersom den rollen solkats av närheten till den impopuläre presidenten Francois Hollande. Han måste klara sig på egen hand och tvärtom visa att han är vänsterns man och har de franska vänsterväljarnas förtroende. En svår uppgift men inte omöjlig.

Manuel Valls är otvetydigt en stark politiker.Han lyfter sig över mängden genom att vara tydlig, modig och driven av stark lidelse för makt. Det är inga dåliga egenskaper. Han är också temperamentsfull. Det skärper ytterligare hans image i väljarkretsar. Om Valls tycker alla. Bra eller dåligt. Alla har en åsikt.

Valls har varit borgmästare i sin hemstad Évry under åren 2001-12. En period som får anses framgångsrik i en förortskommun utanför Paris där de sociala problemen bitvis varit svåra. Han tvekar aldrig att fatta impopulära beslut. Han är inte minst tydlig i att ställa krav på medborgarna. För honom är de republikanska värderingarna heliga. Sekularismen är helig. Religionen har sin roll i det privata. Han försvarar de franska värderingarna och accepterar inte självständiga kommuniteter. Muslimerna ska inordnas i det franska samhället med dess traditionella grundvärderingar.

I rådande opinionsläge har han en given väljarbas inom vänstern. Lika många, minst av vänsterväljarna, tar avstånd från hans mer auktoritära lösningar på krisen kring terrorism med undantagslagar och en tendens att föredra assimilering av invandrare snarare än integration. Hans position gör det svårare för honom att ena vänstern. Hollande har en motsatt hållning. Det eviga kompromissandes. Men han har ju sannerligen inte heller lyckats ena vänstern.

Striden om segern i socialisternas primärval är helt öppen i dag. Mycket kan hända men sannolikt kommer slutstriden att stå mellan Valls och Arnaud Montebourg som klyver och splittrar sitt parti lika mycket men utifrån en position längre till vänster. Han förordar mer av statliga centralism, mindre reformer för att lösa upp en statisk fransk arbetslagstiftning och mer av nationalistiskt tänkande på det ekonomiska området.

Valls ersätts nu som premiärminister av Bernard Cazeneuve som hittills varit inrikesminister och haft ansvaret för terroristfrågorna i regeringen. Han anses som en duglig politiker. En man som talar tyst och utan åthävor. Det var ett försiktigt val av Hollande att utse honom till premiärminister. Den regering som Cazeneuve nu kommer att leda får anses som mer av en expeditionsministär. Inga nya reformer före valet. Dess roll blir att hantera eventuella nya hot mot staten som nya terrordåd. Det kan vara lugnande att då ha Cazeneuve som premiärminister.

Hollande hade kunnat ge sig själv en starkare och mer framtidsinriktad profil genom att utse en kvinna. Ett bra val hade kunnat vara utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem eller socialministern Marisol Touraine. Men den äldre generationen av manliga franska politiker har märkvärdigt svårt att utse kvinnor till de riktigt tunga posterna. En gång i historien har en kvinna haft rollen som premiärminister. Det var Edith Cresson som utnämndes av Francois Mitterrand. Men hon höll inte länge för trycket utan plockades bort redan efter tio månader. Det hände för tjugofem år sedan. Sedan dess har männen dominerat i fransk politik. Trots den nuvarande regeln om total jämställdhet i antal ministrar är det helt uppenbart att det är männen som har de tunga posterna.

Manuel Valls kommer att nu se till att profilera sig som – Manuel Valls. Han kommer att söka ena vänstern inför primärvalet i januari. Vinner han det kommer han att positionera sig i den politiska mitten för att mot alla odds ta sig vidare till en andra valomgång i presidentvalet. Vägen dit är lång och törnbeströdd. Helt omöjligt är det ändå inte att han går långt. Och blir han inte president 2017  kommer han helt säkert att göra ett nytt försök 2022. Möjligen då med bättre förutsättningar.

Fransk vänster efter Hollande
Fransk vänster efter Hollande 150 150 Tomas Lindbom

Nu har Francois Hollande stigit åt sidan. Han är fortfarande president i Frankrike och förblir det sannolikt  till och med det kommande presidentvalet som har sin avgörande andra valomgång söndagen den 7 maj nästa år. I praktiken är han borträknad. Den franska reformistiska vänstern måste nu förhålla sig till ett nytt läge. Det innebär inte bara att hitta en ny frontfigur utan även hur denna del av vänstern ska förhålla sig till å ena sidan den politiska mitten och å den andra sidan till den del av vänstern som är socialistisk och mer profilerad i meningen att vara rödare i den politiska färgen.

Manuel Valls som lär presentera sin kandidatur som presidentkandidat i morgon måndag eller senast tisdag har vid tidigare tillfällen sagt att han inte längre tror på en enad vänster i Frankrike. Han har då brutit med en klassisk hållning från President Francois Mitterrands dagar när hela vänstern, de Moskvatrogna kommunisterna inräknade, stod enade i en kamp mot högern och mot gaullismen.

Vänstern har alltså alltid bestått av olika partier men den har stått enad i kampen mot högern. Alla har varit socialister, om än med olika nyanser av rödfärg. Det franska Socialistpartiet (PS) har aldrig haft motsvarigheten till det tyska SPD:s Bad Godesburg. PS har haft en mer vänsterorienterad hållning och det har förstås underlättat samarbetet med kommunister och vänstersocialister utanför partiet.

Tiderna förändras och under Hollandes år vid makten har den socialistiska regeringen fört en politik som snarare påminner om socialdemokratiska regeringar i norra Europa. Då har sprickan vidgats. De trogna socialisterna har sagt ifrån. Det gäller förstås partierna på vänsterflanken men också de så kallade frondörerna inom PS. Det finns ingen återvändo. Den socialliberala och socialdemokratiska delen av PS har i dag blivit starkare och utmanar de traditionella. Manuel Valls vill inte gå fram gemensamt med sitt partis frondörer. De å sin sida vill inte låta Valls bli deras representant i kommande presidentvalskampanj. Som många av deras anhängare säger: “Vi måste kunna känna igen en socialist”.

Sista ordet är inte sagt. Taktik kan dominera över värderingar i ett läge av valrörelse. Kanske kan PS till sin nuvarande karaktär med olika interna riktningar överleva även 2017 års val. På sikt tror jag inte partiet hänger ihop. Valls kommer sannolikt att söka bredda sig mot mitten och hitta samarbetspartner där. Personer och grupper som kan tänka sig att stödja hans kandidatur vid kommande val som presidentvalet 2022 kommer han att hitta i högerfalangen inom PS och i olika mittengrupperingar.

Det är lika rimligt att vänsterflygeln inom PS hittar samarbetspartners till vänster om sig. Den tunga kandidaten inom PS vänsterflygel, Arnaud Montebourg, ställer upp i socialisternas primärval i januari. Vinner han kommer han att söka stöd brett inom vänstern. Förlorar han i primärvalet mot Valls är det inte säkert att han stöder den senare i valet i april och maj. Och vice versa. Då kan sprickan uppstå omedelbart.

Hollande har varit oändligt skicklig i att hålla ihop PS under sina tio år som partiets generalsekreterare. Det är i den rollen han lyckats bäst under sin politiska karriär. Han höll ihop ett parti som redan då var utsatt för starka spänningar mellan olika grupperingar. Han har däremot som president orsakat de nya konflikterna internt.  Dåliga opinionssiffror för honom och indirekt för partiet har inte gynnat lugn och samverkan mellan maktsugna PS-politiker på alla nivåer.

Den socialdemokratiska delen av PS har trots allt visat att den kunnat regera och sköta landet under fem år. Regeringen ärvde en ekonomi i obalans och en ständigt ökande arbetslöshet och usel tillväxt. I slutet av mandatperioden visar kurvorna uppåt även om läget i flera år, egentligen fram till och med 2015, gått åt fel håll. Regeringen har förvaltat på ett balanserat sätt. Inga stora reformer men heller inga grova misstag. Det gäller vård, skola, rättspolitik och utrikespolitik. Klimatkonferensen Cop 21 blev en framgång. Hoten från terrorgrupperna har inte alltid avvärjts med tydlighet med konsekvens men regeringen har samtidigt tagit medborgarnas oro på allvar utan att hemfalla åt grov repressionspolitik.

Den reformistiska vänstern har, om man bortser från Hollandes misslyckande som president, visat att den kan vara ett alternativ till högern och till Nationella fronten. Kanske visar det sig ännu tydligare under en ny högerregim då spänningarna i samhället kan bli ännu mycket starkare mellan etniska grupper och mellan parterna på arbetsmarknaden.

Det är i detta läge som personer som Manuel Valls och Emmanuel Macron kan stiga fram som hopp för framtiden för många fransmän. Frankrike består inte bara av nationalister och konservativa bakåtsträvare. Inte heller bara av förstelnade socialister som också vänder blicken bakåt. Det finns en stor andel av befolkningen som vill modernisera landet mot mindre reglering av staten och mot ökad öppenhet och pluralism. Och mot ökad internationalisering. Särskilt Emmanuel Macron kan vara en ledare som passar in i de människornas drömmar om framtiden.

 

 

  • 1
  • 2