Monthly Archives :

januari 2017

Frågan ställs i Frankrike: Vem är vänster?
Frågan ställs i Frankrike: Vem är vänster? 150 150 Tomas Lindbom

Benoît Hamon segrade i socialisternas primärval på ett program som alla nog vill beteckna som vänster. Medborgarlön som betalas med skatt på förmögenhet och robotar i arbetslivet. Sänkt arbetsvecka till 31 timmar som naturligtvis kommer att fresta på företagen på kostnadssidan. Och ett ekologiskt radikalt program.

Frågan är om vänster mäts med förslag eller med resultat. Manuel Valls, som förlorade primärvalet, betraktade striden om presidentkandidaturen mellan honom och Hamon som en kamp mellan realism och  utopism. Är realisten aldrig vänster om denna person föreslår högre arbetsvecka, höjd pensionsålder och stöd till företagen? Tänk om vänsterns mål om minskade klyftor och kamp mot fattigdomen uppnås i högre grad med sådana åtgärder. Är vänster en fråga om visioner i första hand och praktisk vardagspolitik i andra eller är det, som Valls skulle säga, tvärtom?

I dag är förmodligen var femte väljare vänster i den mening som Hamon skulle lägga in i ordet. I den senaste väljarundersökningen ser vi att 25 procent stöder Hamon och Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon. Det är ändå en svagare siffra än några decennier tillbaka. Den socialistregering som tillträdde med Francois Mitterrand 1981 presenterade ett program som förespråkade banknationaliseringar och en lång rad välfärdsreformer som inte var finansierade och skattehöjningar, tillkomna av fördelningspolitiska skäl. Den franska vänstern har pressats tillbaka kraftigt på fyrtio år men jämfört med många andra västeuropeiska länder är den fortfarande rödare i större omfattning.

Vänster har också fått ett drag som skulle kunna kallas liberalt, försvaret för de mänskliga rättigheterna och rätten till fri rörelse av människor. Här är Hamon också glasklar, betydligt mer vänster i den meningen än Valls. Delar av den franska vänstern har anpassat sig från en generös inställning till invandring, flyktingar och multikulturella inslag i det franska samhället till åtstramning, försvar av fler gränskontroller och ökade befogenheter för polisen. Frågan är om vad som mest karakteriserar begreppet vänster i dag och vad som har mest betydelse när fransmän som uppfattar sig som klart vänster tar ställning. Störs de mest av Valls socialliberala ekonomiska politik eller av hans försvar för att förbjuda burkini på franska badstränder; det är frågan.

Vänster och även höger är i dag svårdefinierade begrepp. Snarare tycks motsatsparet öppen och sluten vara mer relevanta. Eller liberal och nationalistisk. Socialister som behöver staten för att reglera och kvantifiera kring sociala skillnader kan drivas in i en nationalistisk fälla. Hamons vän men konkurrent om rollen som Socialistpartiets presidentkandidat, Arnaud Montebourg, representerar en vänster som kommer nära den linjen. Hamons problem är snarare hans otydlighet när det gäller att finansiera reformer. Hamon är däremot en liberal i frågan om mänskliga rättigheter. Valls är tvärtom. Liberal i ekonomiska frågor men tenderar att gå i nationalistisk riktning när det gäller bekämpning av terrorism och i sitt försvar för en fransk identitet.

Intressant nog är Emmanuel Macron mest konsekvent. Han är snarare liberal i båda avseendena. Och det finns många inom Socialistpartiet som tilltalas av hans linje. Den minst sagt stelbenta lagstiftningen behöver luckras upp men vänstern får inte ge upp sitt försvar för de mänskliga rättigheterna.

Hamon blev Socialistpartiets presidentkandidat
Hamon blev Socialistpartiets presidentkandidat 150 150 Tomas Lindbom

Ikväll vid 21-tiden stod det klart att Benoît Hamon segrade i Socialistpartiets primärval. Med 58,6 procent mot Manuel Valls 41,4 . En klar seger som nu samtidigt rätar ut vissa frågetecken kring hur spelplanen för valrörelsen kommer att ritas upp. Trångt på flankerna och stort utrymme för Emmanuel Macron i mitten. Valdeltagandet sägs ha ökat med 20 procent från förra söndagens första valomgång men inga siffror är definitiva. Med tanke på alla misstankar om fusk förra omgången så bör alla uppgifter nu ses med kritiska ögon.

Socialistpartiets medlemmar och närmast sörjande sympatisörer står längre till vänster än den hållning som President Hollande och hans premiärminister Manuel Valls intagit under de fem åren vid makten. Utopisterna är fler än realisterna. Valet bekräftar i någon mening att partiet snarare är förankrat längre vänsterut, i en position som inte svarar mot medborgarna i sin helhet, inte ens bland de miljoner väljare som definierar sig som vänster men som ställer sig bakom en socialdemokratisk och socialliberal politik. För de senare, sannolikt en majoritet av vänsterväljarna, är kvällens resultat i primärvalet en signal om att söka sig till Emmanuel Macron och överge ett PS under Hamons ledning.

Hamon presenterade ett program av förnyelse med förslag om medborgarlön och andra kostsamma sociala satsningar. Också en tydlig ekologisk linje och ett försvar för ett mer multikulturellt och tolerant Frankrike. I många stycken ett positivt program men ekonomiskt närmast ansvarslöst. Det finns anledning att konstatera att det inte räcker med vackra ord för att minska de sociala klyftorna. Politiken kan inte genomföras bara med ord och utan insikt om hur väljare och andra politiker på det stora politiska slagfältet tänker och agerar. Hamon får i dag stöd av färre än 10 procent av väljarkåren i de mätningar som görs inför presidentvalet. Det är ingen bra utgångspunkt för att vinna valet och än mindre att få gehör för utopism.

Socialistpartiet står nu, alla hyllningar till Hamon i kväll till trots, i en mycket besvärlig situation. Hur många av de ledande politikerna inom partiet kommer att stödja honom? Hur många av regeringens ministrar kommer att som Ségolène Royal istället visa sitt stöd för Macron? Hamon kommer att stödjas av  de så kallade frondörerna inom parlamentsgruppen, mellan 10 och 20 procent högt räknat.

Den stora majoriteten vänsterväljare kommer att slitsas mellan Jean-Luc Mélenchon och Emmanuel Macron. Sannolikt en mindre andel av dessa väljare kommer den 23 april att rösta på Hamon. Socialistpartiets kandidat kan mycket väl komma sist av de tre i presidentvalets första valomgång.

Det ska bli intressant att se vad Manuel Valls gör i detta läge. Hamons tal i kväll tydde inte på någon utsträckt hand mot en annan politik än den han drivit i primärvalets valrörelse. Det blir då svårt för Valls att med något större engagemang ställa sig bakom Hamon. Mer sannolikt att han håller sig i bakgrunden, väntar in Hamons debacle i presidentvalets första omgång och därefter påbörjar arbetet att ta över partiet och leda det inför presidentvalet 2022.

Affären Francois och Penelope Fillon
Affären Francois och Penelope Fillon 150 150 Tomas Lindbom

Francois Fillon vann överlägset högerns primärval i november. Han lockade merparten av de väljare som röstade (totalt närmare 2,5 miljoner i andra valomgången) med ett program på samma gång värdekonservativt i försvaret av den franska och västerländska identiteten och ett ekonomiskt program som innehöll liberala inslag som gick längre än politiker i detta land brukar lyfta fram. Fillon vann också röster på sin personlighet. Soignerad, lågmäld, korrekt. Inga lik i garderoben, sas det. Han inkarnerade motsatsen till förre presidenten Nicolas Sarkozy.  Så kom dråpslaget i onsdags när satirtidningen Le Carnard enchaîné avslöjade något som få personer verkar ha känt till. Affären med hustrun Penelope och påståenden att hon lyft åtskilliga hundratusen euro från staten för ett assistentuppdrag till sin man och till en annan parlamentsledamot. Pengar som hon skulle ha kvitterat ut utan att ha arbetat. Un emploi fictif som termen lyder i Frankrike.

Som alla affärer i Frankrike finns det en juridisk och en moralisk sida. Tillsammans skapar de en politisk affär. Det är alltså logiskt att denna som andra affärer parallellt spelas upp i media och i olika juridiska instanser.

Det är inte olagligt att som parlamentsledamot anställa politiska sekreterare, inte ens den egna partnern, för att underlätta arbetet. Dessa politiska sekreterare kan sitta i nationalförsamlingen eller arbeta i parlamentsledamotens egen valkrets. De kan vara en eller flera men totalt betalar staten inte ut mer än drygt 9 000 euro per månad enligt dagens tariffer. Det flesta påstås ha mellan 2 000 och 3 000 euro men några har säkert mer. Arbetsuppgifterna skiftar men många gör grundliga utredningar och skriver motioner och tal åt sin arbetsgivare.

Det märkliga med Penelope Fillon är att hon varit betald av sin man utan att hon varit synlig i någon av parlamentets kamrar. Utbildningsministern i Fillons regering 2007-12, Valerie Pecresse, sa i radio häromdagen att hon inte visste att Penelope arbetade åt sin man. Hustrun har inte heller varit känd i Fillon valkrets. Däremot har hennes arvodering legat långt över normallönen, de sista åren kring 6 000 euro enligt uppgift.

Det finns en rad oklarheter i denna affär som nu har stått i centrum för det inrikespolitiska intresset i tre dagar. Hon är känd för att vara mycket diskret och hållit sig borta från medierna. Hon har några gånger i korta tv-intervjuer förklarat att hon inte alls sysslar med politik. Det rimmar illa med att hon i åtskilliga år varit det vi i Sverige skulle kalla politisk sekreterare åt sin man.

Hon har dessutom uppburit ett arvode för att ha upprätthållit en tjänst på en känd litterär tidskrift i Paris vars ägare känner familjen Fillon. Chefredaktören under den aktuella perioden, 2012-13, säger däremot till journalister att han aldrig träffat Penelope Fillon.

Rent juridiskt ska det bevisas att Penelope Fillon har haft en fiktiv tjänst, det vill säga uppburit lön av staten utan att arbeta. Hennes man har lovat att visa upp dokument som bevisar att hon verkligen gjort skäl för sin höga lön. Annars är det att betrakta som ett brott. Då kommer en förundersökning att påbörjas mot Francois Fillon som har varit hustruns arbetsgivare.

Den moraliska och därmed politiska delen av affären är förstås minst sagt besvärande för högerns presidentkandidat. Affären spetsades till igår kväll när Fillon i tv-kanalen Tf1 sa att han drar sig tillbaka som presidentkandidat om en åklagare på allvar drar igång en förundersökning.

De flesta affärer brukar inte resultera i att den ifrågasatta politikern tvingas lämna sin post eller kandidatur. Affärer uppstår och försvinner med jämna mellanrum, särskilt i valtider. Väljarna är vana vid dessa affärer och de brukar bara leda till ett ökat folkligt förakt för den så kallade eliten. Undersökningar visar att de senaste åren anser 82 procent av väljarkåren att politiker är generellt sett korrupta.

Fillon har däremot till skillnad från många andra politiker profilerat sig som en hederlig man. Många högerväljare röstade på honom i primärvalet just av den anledningen. Nu blir fallet stort och det kan leda till att han tvingas ge upp sin kandidatur.

Min första reaktion på affären ledde mig till slutsatsen att denna affär som de flesta andra inte leder till att i detta fall Francois Fillon måste lämna sin kandidatur. Som affären nu utvecklas finns det anledning att tro att detta fall kan bli undantaget som bekräftar regeln. Allt beror på om Fillon kan visa upp dokument som övertygar åklagarna om att hans hustru verkligen arbetat som politisk sekreterare. Hon som alltid sagt sig vara politiskt ointresserad. Frågan är om några bevis i form av mejlkorrespondens och ett och annat PM kan minska den skada moraliskt som presidentkandidaten åsamkats. Och hur ska partiet Republikanerna hantera en situation tre månader före valet om deras kandidat drar sig tillbaka?

 

 

Tvivel kring valdeltagandet i vänsterns primärval
Tvivel kring valdeltagandet i vänsterns primärval 150 150 Tomas Lindbom

Det räcker inte med att Socialistpartiet är i kris politiskt. Nu misstänks också oegentligheter i själva valproceduren i den första valomgången av primärvalet i söndags. Över trehundratusen röster kom till natten mellan söndag och måndag och ingen förstod hur det gått till. Misstankar om valfusk är stora.

Den ansvarige för valet förklarade kring kl 21 på söndagskvällen att mellan 1,5 och 2 miljoner röstberättigade hade deltagit i socialisternas primärval och la till att siffran närmade sig 2 miljoner. Eller “la belle alliance populaire” som det så vackert heter. Det betyder den folkligt vackra alliansen. Nåja, så vackert var det inte när tidningarna på måndagsmorgonen började syna siffrorna för valdeltagandet. Partiledningen hade i förväg förklarat att ett valdeltagande under 1,5 miljoner skulle vara ett misslyckande. Uppenbarligen upptäcktes detta på kvällen. Siffrorna var långt under denna minimisiffra. Enligt vad utomstående journalister och samhällsvetare  antagit la partiledningen helt enkelt till cirka 350 000 röster så att det sammanlagda valdeltagandet utåt skulle presenteras som strax över 1,5 miljoner. Det som gjorde att misstankarna väcktes var att procentsatsen för de sju kandidaterna inte ändrades från söndagskvällens uppgifter baserade på cirka 1,2 miljoner väljare och måndagsmorgonens på drygt 1,5.

Partiledningen misstänks nu för att ha lagt till röster som inte avgivits för att ge skenet av att det fanns ett acceptabelt stort intresse för primärvalet. Högre siffror i valdeltagandet ger ökad styrka åt den kandidat som ska representera partiet i presidentvalet. Så måste partiledningen ha tänkt.

Metoden att fuska var inte så sofistikerad. Det var alltför lätt att avslöja avsikten. Problemet är att detta kastar ett ljus över PS som inte är smickrande. Det. gör att alltfler iakttagare av partiet inser att detta stolta socialistparti nu är svagare än på många decennier. Antalet medlemmar har sjunkit ner mot 50 000. Det är uppenbart att partiet inte klarat av att organisera primärvalet med tillräckligt många valbyråer. Flera tusen färre än högerns primärval lyckades samla i november. Sannolikt har partiet inte tillräckligt många frivilliga som kan driva de 10 000 valbyråer som skulle varit minimum för att få åtminstone 2 miljoner röstande i primärvalet.

Jag beskrev i förra blogginlägget hur partiet splittrats i två delar, en socialliberal och en traditionellt socialistisk. Denna spricka är förmodligen mycket svår att överbrygga, särskilt inför presidentvalet där det finns en kandidat mot mitten, Emmanuel Macron, och en till vänster, Jean-Luc Mélenchon, som står beredda att ta emot alla som flyr partiet. Det handlar inte bara om en väljarflykt. Det kommer att säkerligen handla om en flykt också av socialistpolitiker som oroas över att de inte kan få en säker valkrets för att omväljas till nationalförsamlingen för en ny period. Ett parti vars kandidat kanske kommer på femte plats i den första valomgången av presidentvalet lär inte kunna garantera framgångar ens i liten skala i valet i juni till den folkvalda församlingen.

Socialistpartiet i svår identitetskris inför primärval, del 2
Socialistpartiet i svår identitetskris inför primärval, del 2 150 150 Tomas Lindbom

Det blev som väntat Benoît Hamon och Manuel Valls som gick vidare till den andra omgången i det franska socialistpartiets primärval. Möjligen var Hamons förstaplacering en mindre överraskning och att han vann så pass klart. Han fick över 36 procent av rösterna mot 31 för Valls. Valresultatet blev en besvikelse för Arnaud Montebourg som inte nådde upp ens till 20 procent av rösterna och för Vincent Peillon, mittenkandidaten som mest trovärdigt kunde tala om samling av partiet. Peillon fick 6,5 procent. Tolkningen av resultatet leder till slutsatsen att partiet är i verklig kris. Vinner Hamon i andra valomgången, vilket är troligt sedan Montebourg rekommenderat sina väljare att rösta på honom nu på söndag, kommer partiet att vara chanslöst i det kommande presidentvalet. Tolkningen leder också till att partiet på sikt splittras i en höger- och en vänsterfalang där det kan bli svårt att hitta en gemensam linje för partiet.

Det är inget dramatiskt att ett parti i Frankrike går i graven. Tvärtom kan partier dö och återuppstå med annat namn och annat tilltal. Det har hänt förr. Personer spelar större roll än partier. I nuvarande läge ser vi tydliga drag av dödsryckningar i Socialistpartiet. Dels har partiet spruckit i två delar, en socialliberal och en socialistisk, som väl uttrycks i de respektive politiska program som Manuel Valls och Benoît Hamon står för. Och dels saknar partiet en idédiskussion och ett program som förenar dess medlemmar och sympatisörer.

Regeringsåren har verkligen påskyndat den processen. Hollande har fått skulden för detta men han har faktiskt försökt att anpassa sig och sin regering till dagens politiska situation och de reformer som måste genomföras. Manuel Valls har spelat rollen att driva en mer socialliberal politik med stöd till företagen för att öka tillväxten och skapa fler jobb. Regeringen har faktiskt också nått en förbättring i tillväxt och antal jobb jämfört med de första åren efter maktskiftet. Det finns dock en stark socialistisk kultur inom den franska vänstern. Den avskyr anpassning till marknadsekonomin och tar reflexmässigt avstånd från statligt stöd till arbetsgivarna. Denna vänster skyller Hollandes problem med den ekonomiska politiken uteslutande på hans anpassning mot mitten.

Socialistpartiets identitetskris kan beskrivas på två sätt. Den linje som Manuel Valls driver är inte en förnyelse av vänstern utan mer en anpassning av partiet till de strömningar som utgått från liberala och konservativa tankar och som fått fäste i den franska politiska tankevärlden.  Valls står för en mer repressiv hållning i fråga om terrorism och  företräder en linje i identitetsfrågan som närmar sig högerns. Hans ekonomiska politik är inspirerad av den borgerliga vänsterns. Social men också öppen för marknadsekonomiska lösningar. Valls och hans omgivnings politiska program är en anpassning mot mitten och höger. Hamon och Montebourg och många andra inom partiet ger staten och det offentliga den avgörande rollen för att förbättra de materiella villkoren för alla grupper som lever fattigt i landet. Denna grupp inom partiet formulerar på det sättet ett alternativ till högern och särskilt till dess presidentkandidat Francois Fillon som presenterat ett mer liberalt alternativ i ekonomiska frågor än högerpolitiker gjort tidigare. Tillräckligt många av vänsterväljarna vill hålla sig kvar vid tanken att politiken och inte marknadsekonomin ska lösa både fördelningsfrågorna mellan rika och fattiga och frågan om tillväxt och tillgång på jobb.

Hamon har ett ess i rockärmen som tilltalar särskilt många unga. Han har också skaffat sig en miljöprofil som attraherar och som självfallet också är i takt med tiden och nödvändig i ett land med kvardröjande drömmar om industrier och energiproducerande kärnkraftverk. Hamons gröna program var sannolikt avgörande för att han och inte Montebourg möter Valls i den andra valomgången.

Problemet med Hamon och Montebourg och hela den socialistiska delen av Socialistpartiet är att väljarkåren trots allt i större utsträckning går mot ett mer liberalt synsätt. Emmanuel Macron är nu mannen som fångar upp stora delar av den unga medelklassen som röstat vänster men inte tror på Hamons ekosocialism och ofinansierade löfte om medborgarlön. Hamon har sina väljare och tillsammans med vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon kan de båda säkert fånga in uppemot 20 procent av väljarkåren i det kommande presidentvalet. Nu kommer de sannolikt inte att enas om en kandidat. Varken Mélenchon eller Hamon drar sig tillbaka till förmån för den andre. Därför blir de chanslösa att nå en andra valomgång,

Socialistpartiets väljare i primärvalet har sannolikt gjort ett ideologiskt val och inte ett strategiskt. Dessa väljare har. genom att välja Hamon talat om för partiledningen att PS ska söka sig till rötterna i en klassisk socialism men med en stark grön profil. Om fler röstat på Valls hade signalen varit att partiet borde ta upp kampen om presidentskapet i april och maj. Förmodligen tror inte heller Socialistpartiets väljare att det under några omständigheter är möjligt att gå till en andra valomgång. Opinionsundersökningarna visar också att partiets kandidat hamnar på femte plats efter Fillon, Le Pen, Macron och Mélenchon. Det gäller särskilt om Hamon blir vald på söndag men även om Valls blir det.

Socialistpartiets splittring i två delar har blivit än tydligare genom detta primärval. Det är svårt att se hur sprickan ska kunna försvinna. Det är en tidsfråga innan Emmanuel Macron kan hälsa rader av socialistpolitiker välkomna till sin rörelse En Marche!. Flera från Socialistpartiet har redan anslutit sig och fler lär följa om Hamon vinner på söndag. En av regeringens mest framträdande ministrar och tidigare presidentkandidat, Ségolène Royal, har redan mer än antytt att hon gillar Macron och hans politik.

Macron kan mycket väl forma en ny socialliberal vänster. Då kommer definitivt PS att ligga i dödsryckningarna eller samlas kring den vänster som Hamon och Montebourg representerar. Och den utvecklingen kan gå snabbt, kanske redan i samband med presidentvalet.

 

 

 

 

 

  • 1
  • 2