Monthly Archives :

januari 2017

Socialistpartiet och den sociala frågan
Socialistpartiet och den sociala frågan 150 150 Tomas Lindbom

Den intensiva valkampanjen inför Socialistpartiets (PS) primärval i två omgångar, söndagarna den 22 och 29 januari, är igång. Igår söndag genomfördes den andra av tre valdebatter på tv. Tre kandidater får mest röster i den mätning som gjordes av tv-timmarna direkt efter sändning. Vänsterflygelns Benoît Hamon leder bland de tv-tittare som samtidigt säger sig rösta vänster. Skiljelinjen är tydlig i frågor om lag och ordning och bekämpningen av terrorism. Den sociala frågan är nu också het.

Spänningen mellan vänster- och högerflygeln inom PS tycks bestå och mittenkandidaten Vincent Peillon tycks inte attrahera vänsterväljarna.  Ska man tolka de senaste mätningarna kommer Manuel Valls och Benoît Hamon att gå till den andra valomgången med Arnaud Montebourg, också tillhörande vänsterflygeln, som ett möjligt alternativ till Hamon. Det i sin tur öppnar för en slutlig seger, i andra valomgången, för någon av vänsterflygelns kandidater. Ett intressant läge som stärker Emmanuel Macrons ställning i presidentvalet och kan göra att en rad mer mittenorienterade socialister kommer att rösta på honom och inte på den kandidat som partiet tagit fram i primärvalet.

Den sociala frågan blir allt hetare i valkampanjen. Benoît Hamon har lagt ett förslag om medborgarlön. Det avvisas av Valls med motiveringen att han är en kandidat för arbete och även av Montebourg som är mer traditionell socialist. Inte oväntat får Hamon stöd av en grön kandidat som också ställer upp i primärvalet.

Utformningen av socialförsäkringen av sjukdomar  (sécurité sociale) har också blivit valfråga. Vänsterflygelns kandidater vill göra försäkringen mer generös än i dag när varje patient måste ha en mindre tilläggsförsäkring för att få alla pengar tillbaka vid läkar- och sjukhusbesök. Förmodligen har frågan blivit aktuell sedan högerkandidaten i presidentvalet, Francois Fillon, har föreslagit viss privatisering av sjukförsäkringen. Hans förslag kommer inte särskilt lämpligt eftersom socialistregeringen faktiskt fått ner underskottet i sjukförsäkringen till ett minimum. Det är inte alldeles nödvändigt att spara ännu mer på detta område utan Fillons utspel kan snarare uppfattas som ett ideologiskt färgat högerutspel.

Det är påfallande att kandidaterna i Socialistpartiets primärval har spenderbyxorna på. En  politiskt bedömare kallade häromdagen primärvalet för en socialistisk partikongress. Kandidaterna talar till varandra och söker vinna de trogna med ett generöst reformprogram. Det gäller inte bara socialförsäkringarna utan även skolan. Arnaud Montebourg säger rent öppet att han vill överge den strama budgetpolitik som den nuvarande regeringen under Hollandes ledning genomfört.

Det går också att urskilja att partiets kandidater har gemensamma ståndpunkter i frågor som rör jämlikhet och social rättvisa men förslagen känns ibland ofinansierade och ibland uttryck mer för retorik än genomtänkt politik.

Väljarnas preferens för hårda tag och krig mot terrorismen är ett bekymmer för dessa kandidater. Ingen vågar riktigt formulera ett alternativ till den majoritetslinje som råder i landet. Manuel Valls å sin sida är en del av en hård repressiv linje. Montebourg, Hamon och även Peillon talar befriande lite om det muslimska hotet men vågar inte riktigt ta strid med den repressiva högern som skärpt tonen i den frågan, uppmuntrad av en xenofobi opinion i stora delar av väljarkåren.

Socialister i primärval utan segerchans i presidentvalet
Socialister i primärval utan segerchans i presidentvalet 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll stod de uppradade i en halvcirkel framför tv-kamerorna och tre utfrågare; sju kandidater som tävlar om att bli Socialistpartiets kandidat i presidentvalet om några månader. Fyra huvudkandidater och tre bifigurer svarade på frågor om allt från ekonomi till frågor kring terrorism och nationell identitet. Två kandidater framträdde med en viss pondus; Arnaud Montebourg och Vincent Peillon. Frågan vem som vinner primärvalet är helt öppen. Det kan mycket väl vinnas också av Manuel Valls eller Benoît Hamon.

Det blir segt att ha en utfrågning av sju kandidater som alla får samma talartid när endast fyra av dem har en rimlig chans att vinna. Även om fransk tv anpassat sig till en mer lyssnarorienterad programform är ändå svaren på varje fråga sällan kortare än en minut och om utfrågaren bryter av med en följdfråga får hen ofta veta av politikern att frågan är irrelevant. Det råder inte heller samma valfeber kring Socialistpartiets primärval som under motsvarigheten hos Republikanerna i november. Få tror att Frankrikes nästa president hämtas från Socialistpartiet. Hela primärvalet blir mer en fråga om vem som kan tänkas leda oppositionen de kommande fem åren. Primärvalet degraderas till en fråga om internt val för ett parti.

De två kandidater till vänster som enligt dagens mätningar har störst chans att konkurrera med Marine Le Pen och Francois Fillon är vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon och den oberoende kandidaten Emmanuel Macron. De deltar inte i primärvalet. De är intresserade av utgången av Socialistpartiets primärval av den enkla anledningen att det avgör deras respektive utrymme bland väljarna. Mélenchon vill ha en socialliberal presidentkandidat för att få mer utrymme att samla den röda vänstern. Macron vill tvärtom ha en mer socialistiskt profilerad kandidat för att själv kunna samla den del av vänsterns väljarkår som drar mer mot mitten.

De är alltså fyra med rimlig chans att vinna. Arnaud Montebourg står långt till vänster inom partiet. Han vill riva upp arbetsrättslagen, El Khomri-lagen, och satsa friska statliga pengar för att höja minimilönen och driva en aktiv statlig näringslivspolitik. Han kan vinna om han kommer till en andra valomgång och där ställs mot Manuel Valls. Då får han röster också från flera andra kandidaters väljare som inte vill ha den socialliberale Valls.

Manuel Valls leder i opinionssiffrorna inför den första omgången och bör kunna gå vidare till en andra omgång. Han är mest höger bland kandidaterna, inte bara i ekonomiska frågor utan också vad gäller lag och ordning och bekämpningen av terrorismen. Han använder med förtjusning uttrycket “krig mot terrorism”.

Benoît Hamon är en gammal vapenbroder till Montebourg. Minst lika vänster men profilerar sig nu som både röd och grön, inte så olikt Mélenchon. Han är ensam bland de tunga kandidaterna om att driva förslaget om medborgarlön. Han är den tredje mannen i valet. Han kan överraska genom att stjäla röster från Montebourg som av många alltmer uppfattas som en lite förstelnad statssocialist.

Vincent Peillon, utbildningsminister 2012-14, är en dark horse. Han har sannolikt blivit ombedd av flera tunga socialister som Francois Hollande, Martine Aubry och Paris borgmästare Anne Hidalgo att kandidera för att representera mitten inom partiet. Framförallt hoppas de att han kan stoppa Valls som har litet stöd bland såväl ledare som medlemmar inom PS. Peillon har haft kort tid på sig att formulera ett program men lyckades ganska bra i den första valdebatten igår kväll. Han gav intrycket av fasthet men också av en vilja att samla partiet och möjligen en större del av vänstern. Han ligger efter i opinionsmätningarna men bör inte räknas bort. Väl i en andra valomgång kan han faktiskt vinna.Vi kan påminna oss partiets primärval 2011 där Francois Hollande och Martine Aubry gick vidare till en andra valomgång. Två mittenkandidater som förpassade Montebourg på vänsterkanten och Valls på högerkanten till avbytarbänken.

Primärvalet avgörs i två valomgångar där de två vinnarna från första omgången går vidare till en slutomgång den 29 januari. Som sagt en helt öppen historia. Systemet med två valomgångar försämrar Valls position och ger Peillon vissa fördelar. Men Montebourg eller Hamon kan också vinna om de i en andra valomgång mot Valls kan samla alla som inte är socialliberala bland primärvalröstarna. Tärningen är nu kastad. Det blir några spännande veckor fram till den 29 januari. Förutom intensiva mötesturnéer för alla kandidater återstår två stora tv-debatter.

Frankrike ser på Trump
Frankrike ser på Trump 150 150 Tomas Lindbom

Det är knappast någon överraskning att större delen av det franska folket ser med misstro och oro på det faktum att Donald Trump blir USA:s näste president. Åtta av tio fransmän beklagar utgången i det amerikanska presidentvalet. Bland politiker är bilden inte lika entydig. Nationella fronten jublar åt maktskiftet och en del andra är mer försiktigt kritiska i sina uttalanden.

Utrikesminister Jean-Marc Ayrault uttrycker oro och konstaterar att Frankrike är allierad med USA men följer inte dess ledning och politik utan att först granska dess politiska utspel.

President Francois Hollande kunde i sitt traditionella nyårstal släppa lite på försiktigheten när han nu inte behöver tänka på sitt eget omval. Han var tydlig i sitt budskap om att Frankrike inte under några omständigheter låter en annan stat sätta ifråga det avtal om klimatbekämpning, COP 21, som de allra flesta av världens länder, däribland USA, skrev under för ett år sedan. Det var ett budskap till Donald Trump som inte kunde missförstås. För den sittande regeringen är COP 21 en av de stora och viktiga framgångarna under mandatperioden och det avtalet vill Hollande strida för in i det sista.

Företrädarna för Nationella fronten är däremot jublande glada. Det märktes redan direkt efter valet i november. Så här skrev då Marion Maréchal- Le Pen, partiledarens systerdotter och den starka kvinnan i sydöstra Frankrike, i ett tweet:

“Seger för folkets demokrati mot eliterna, Wall Street och mot de politiskt korrekta medierna. Lycka till”

Partiledaren själv uttryckte själv sin stora respekt. för Trumps signaler om en mer protektionistisk inriktning av USA:s handelspolitik. Hon har vid flera tillfällen försvarat hans politik gentemot Mexico med murar och aktiva insatser för att få amerikanska företag att ta hem industriproduktion från Mexico till USA.

Trumps protektionism är annars en annan fråga där Frankrike känner oro. Det enda positiva är, säger bland andra förre premiär- och utrikesminister Dominique de Villepin, att detta tvingar länderna i Europa att komma närmare varandra. En av kandidaterna i det socialistiska primärvalet, Manuel Valls, är inne på samma tankar men med hans mer hårdföra vokabulär. “Vi kommer att skydda Europas yttre gränser.” Och Francois Fillon som i dag förefaller bli näste president i Frankrike vädrar utrikesdoktrinen från General de Gaulles dagar om ett Europa från Atlanten till Ural. Det innebär att han i så fall skulle upprätta en viss distans till såväl Washington som Moskva. En anpassning bort från en den nära koppling västerut som präglat Frankrikes utrikespolitik under Sarkozys och Hollandes dagar.

 

Nu börjar utvärderingarna av Hollandes presidentår
Nu börjar utvärderingarna av Hollandes presidentår 150 150 Tomas Lindbom

Vi kommer att vänta rader av böcker som beskriver Hollandes år vid makten. Några har redan publicerats. Den mest spektakulära skrevs av två journalister vid den ansedda dagstidningen Le Monde, Gérard Davet och Fabrice Lhomme med titeln “Ce que ne devrait pas dire un président” (Detta borde inte en president säga). Nu kommer en annan, mer lågmäld men mer analyserande, av före rådgivaren vid Elyséepalatset, Aquilino Morelle.

Davet och Lhomme fick tillåtelse av presidenten att genomföra en rad intervjuer under hela dennes presidentperiod fram till början av 2016. På hösten förra året kom så boken, en tjock lunta med citat som sannolikt helt korrekt återgivits från band vid alla dessa tillfällen när journalisterna satt mittemot presidenten i Elyséepalatset med sin bandspelare emellan sig och honom. Presidenten hade säkerligen tänkt sig en kronologisk presentation där journalisterna välvilligt skulle låta honom reflektera kring händelser under mandatperioden. Det blev en annan disposition. Citaten grupperades efter ämne och lyfte fram en president som ofta bluddrade eller pratade bredvid munnen. Citaten visade en statschef som hade svårt att undvika personliga påhopp på motståndare men även på företrädare för samma parti som han själv. Boken visade en president som brast i värdighet och bitvis saknade omdöme.

Det sägs att boken fick Manuel Valls att definitivt bestämma sig för att tvinga Hollande att inte kandidera för omval. Valls sa även offentligt att boken visade på påtagliga och irreparabla brister hos landets president. Det är förmodligen också reaktionerna på boken i de egna leden som fick Hollande att slutligen bestämma sig för att inte söka omval.

Aquilino Morelles bok om åren som politisk rådgivare till Hollande (2012-14) är en annan typ av bok. Morelle som tvingades säga upp sig på grund av tveksamt samarbete med läkemedelsbranschen under åren i Elyséepalatset gör en analys av Hollandes brister som president. Kort uttryckt ville inte Hollande regera. Han gömde sig tidigt och hans eget uttryck “den normala presidenten” blev till en ursäkt för att undvika att fatta stora och avgörande beslut.

Morelle ger exempel. Redan vid första G8-mötet efter makttillträdet gav Obama sitt stöd till att Hollande skulle ta ledningen för en ny politik i Europa. De sydeuropeiska länderna som pressats av Tysklands åtstramningspolitik genom EU hoppades på Hollande. Men den senare vek av och anpassade sig till Merkel istället.

Morelle menar också att Hollande allmänt svek sina löften från valrörelsen, från det berömda talet i Bourget utanför Paris tre månader före presidentvalet. Då framstod han som en samlande figur för vänstern och en förnyare i Europa. Han visade aldrig att han ville uppfylla de löftena och svek även vänstern i Frankrike.

Aquilino Morelle har självfallet sina skäl att angripa sin tidigare chef. Författaren till den över fyrahundra sidor tjocka boken  L´Abdication, på förlaget Grasset tvingades sluta och dessutom har han aldrig dolt sin sympati för en av Hollandes motståndare inom regeringen, Arnaud Montebourg, Det hindrar inte att bilden av Hollande som en svag och vacklande politiker förstärks. Han har aldrig riktigt under sin långa politiska karriär stigit fram och tagit ledningen. Aldrig pekat ut färdriktningen och gått i täten. Hans karriär har istället präglats av försiktig anpassning i ambitionen att alltid befinna sig i mitten. I mitten av partiet, där han var generalsekreterare i tio år, och som president i en ambition att även där komma i mitten. Det finns anledning att fråga sig om han någonsin haft en egen övertygelse eller om hela hans politiska ambition varit strävan att uppnå mittpunkten och regera därifrån, oavsett innehåll i sakfrågorna.

Socialist, socialdemokrat eller socialliberal. Det är kanske ointressant att spekulera i Hollandes åskådning eller var och när och hur han förändrade sina uppfattningar. Det räcker med att kalla honom Mannen i mitten. Det behöver inte alltid leda fel. Hans politiska testamente kommer inte att bli dåligt när de politiska analytikerna fått några år på sig att analysera hans mandatperiod. Den som gör lite gör inte heller så många fel. Tillsammans med sin regering har han undvikit svåra utrikespolitiska kriser, hanterat den islamistiska terrorn med en dos klokskap och välfärden har räddats samtidigt som ekonomin möjligen är mer i balans än vid tillträdet 2012.

Ett svar ger biografierna redan om Hollande vid makten. Han har varit och är – han sitter trots allt kvar till maj i år – den blekaste presidenten under femte republikens tid, det vill säga från 1958. En man utan starka övertygelser, utan stora ambitioner och tyvärr inte heller en man med förmågan att tjusa och engagera ett folk. En medelmåtta, alltid med kompassnålen riktad mot mittpunkten.

Ett nytt franskt år kommer
Ett nytt franskt år kommer 150 150 Tomas Lindbom

En god fortsättning på det nya året önskar jag er alla som läser denna blogg. Ett nytt år som vi hoppas blir gott men det finns inga garantier. Förra året var inte storslaget om vi ska se till vad som hände i världen. Massaker i Syrien, terrordåd och valresultat i Storbritannien och USA som för många av oss blev en besvikelse, ja till och med ett chockerande uppvaknande från en tro på att öppenhet och rationalitet skulle fortsätta att prägla västvärlden.

Nu hoppas vi igen 2017. I Frankrike blir det presidentval i två valomgångar, den 23 april och den 7 maj. En månad senare sker val till nationalförsamlingen. Frågan är förstås het i landet: Vem blir landets nästa president. Så här veckorna före det socialistiska primärvalet är det mesta osäkert. Det finns fyra möjliga socialistkandidater: Manuel Valls, Vincent Peillon, Arnaud Montebourg och Benoît Hamon. Alla utom möjligen Vincent Peillon klyver partiet i delar genom att ställa upp. Valls hatas av vänsterflygeln och Montebourg och Hamon av högerflygeln. Peillon överser de flesta med men få lära rösta på honom. Han har förmodligen övertalats av den del i partiets mer inflytelserika skikt, som Martine Aubry, att ställa upp för att hindra Manuel Valls att bli vald. Det räcker knappast för att vinna primärvalet och sannerligen inte för att vinna presidentvalet den 7 maj.

Under några korta veckor ska nu dessa socialistkandidater flänga landet runt på valmöten och ställa upp i tre stora tv-debatter. Ingen tror att särskilt många kommer att rösta i detta primärval i motsats till Republikanernas primärval i november. Då röstade kring fyra miljoner. Nu väntas någonstans mellan en och en och en halv miljon väljare ta sig till cirka åtta tusen valurnor runt om i landet. Socialistpartiet är också i kris och många hävdar att vi nu ser slutet på dess existens. Manuel Valls försöker spela rollen av samlande figur inom partiet men alla minns hans uttalande för bara ett knappt år sedan där han förutspådde partiets snara död och verkade rätt nöjd över sin spådom. Han har sannolikt siktet inställt på att samla mitten och den reformistiska eller socialliberala vänstern i en koalition till presidentvalet 2022.

Väljarna kommer att i valet i april och maj ställas inför en rad olika kandidater förutom vinnaren i Socialistpartiets primärval. Den oberoende kandidaten Emmanuel Macron som har goda utsikter att bli den enda med viss vänsterprofil att kunna utmana de troliga toppkandidaterna, Republikanernas Francois Fillon och Nationella frontens Marine Le Pen. Vänsterpartiets Jean-Luc Mélenchon kommer att lägga sig i kampen och förmodligen attrahera en del väljare, mellan 10 och 15 procent beroende på hur läget i landet ser ut i stort och vem som kandiderar för Socialistpartiet. Men han har ingen chans att vinna eller komma till en andra valomgång. En rad andra kandidater kommer att söka lyckan men slås ut i den första valomgången. De gröna är splittrade och därmed chanslösa.Det finns trotskister liksom högernationella av olika schatteringar. De kan vara lustiga att lyssna på men i realiteten utan chans att nå mer än högst ett par procent.

Valets utgång kommer att avgöras till stor del av de händelser som inträffar under årets första fyra månader. Ingenting är avgjort. Marine Le Pen kan mycket väl bli nästa president om landet drabbas av nya terrordåd och befolkningens flertal bedömer att hårda tag är enda lösningen på det problemet.

Fillon verkar vara favorit till slutsegern. Jag är inte så helt övertygad om det. Han gjorde succé i Republikanernas primärval men där röstade den del av valmanskåren som är borgerligt-konservativ och som uppskattar Fillons person och politiska hållning. Frågan är hur många de egentligen är. Den högerradikala stämningen är fortfarande stark i landet och han svarar inte riktigt mot de förväntningar som de människorna har på en ledare. Och det finns en modernare medelklass som vill vidare och som lockas mer av Macron och kanske av Valls än en äldre konservativ politiker som redan suttit fem år som premiärminister.

Det är en öppen affär. Opinionsforskaren Brice Teinturier som är en klok man är försiktigare än någonsin kring sina förutsägelser. Han är särskilt försiktig när det gäller frågan om vem som vinner Socialistpartiets primärval. Valls leder i mätningarna men kan mycket väl förlora i en andra valomgång när hela vänsterflygelns sympatisörer och alla som är bittra på socialistregeringens politik 2012-17 ska rösta. Det kan mycket väl bli någon av vänsterfalangens namn, Montebourg eller Hamon. Allt är med andra ord ovisst. Bloggen har en uppgift nu att rapportera under månaderna som kommer.

  • 1
  • 2