Monthly Archives :

april 2017

Le Pen har valt premiärminister
Le Pen har valt premiärminister 150 150 Tomas Lindbom

Vinner Marine Le Pen mot Emmanuel Macron i den avgörande andra valomgången den 7 maj kommer Nicolas Dupont-Aignan  att utses till premiärminister. Det stod klart i morse vid en pressträff i Paris. Ledaren för Debout La France har anslutit sig till henne och det är unikt. Det är första gången någonsin som en ledare för en del av den så kallade republikanska högern slår en bro över till Nationella fronten.

Nicolas Dupont-Aignan har sina rötter i den vanliga republikanska högern. Han har tillhört gaullistpartiet RPR som styrdes av bland andra Jacques Chirac. Han har tillhört UMP som blev det nya namnet på högerns olika grupperingar och som bland annat styrdes av Nicolas Sarkozy. Han lämnade slutligen UMP 2007 efter en rad konflikter med den mer EU-vänliga och mer liberala ekonomiska linje som företräddes av Sarkozy. Han bildade sitt eget parti och placerade sig  i någon mening till höger om sina gamla vänner i RPR/UMP.

Dupont-Aignan kallar sig traditionell gaullist. Han kallar sig också suveränist. Han försvarar en stark nation, är EU-kritisk och antikapitalistisk. Han har inte samma högerradikala profil som Marine Le Pen och hennes parti. Det var inte självklart att han skulle förena sig med henne men har nu gjort det. Han har också i förhandlingarna med Le Pen fått igenom att kravet på att lämna eurosamarbetet ska föregås av djupare samtal med medborgarna. Det rör sig om en positionsförflyttning som kan ge fler väljare på högerkanten men som samtidigt försvagar Marine Le Pens profil av att vara samhällskritisk; den som “attackerar systemet”. Hon kan ta vissa steg i modererande riktning för att bli mer presidentlik men måste samtidigt behålla sin tuffa profil för att inte förlora i trovärdighet hos alla de väljare som rasar mot de traditionella partierna och vill bryta helt med både Socialistpartiet och Republikanerna.

Reaktionerna har varit negativa från de flesta inom centern och högern. Däremot har Jean-Luc Mélenchon inte sagt något ännu. Senast igår vidhöll han i ett tal på sociala medier att han låter sina följare av La France insoumise rösta i frågan om rörelsen ska avstå från att rösta eller stödja Macron. Le Pens allians med Dupont-Aignan får rimligen konsekvenser för hur hans väljare kommer att ställa sig till Marine Le Pen den 7 maj. Kommer de vänsterväljare som övervägt att rösta på Marine Le Pen nu dra öronen åt sig? Kommer fler att rösta på Macron? Dupont-Aignan är de besuttnas man, borgmästare i en stad som är välmående och där merparten av invånarna bor i egna hus. Det är svårt att se att denne politiker kommer att dra vänsterväljare till Marine Le Pen. Hon måste alliera sig också med någon missnöjd politiker med rötterna inom den socialistiska rörelsen för att bli accepterad av delar av Mélenchons väljare. Hon vinner aldrig valet på att bara knyta till sig högerfalangen inom Republikanerna och de så kallade suveränisterna.

En sak är säker. Denna slutstrid i franska presidentvalet blir alltmer en kamp mellan nationalism å ena sidan och försvaret för Europa. öppna gränser och det mångkulturella. Striden kommer att bli än mer uppskruvad i tonläget nästa vecka. Marine Le Pen har plockat några procent under den senaste veckan. Avståndet i mätningarna har nu krympt till 59-41. Fortfarande betryggande ledning för Macron men några procent till för Le Pen och de sista dagarna kan bli elektriska men också fyllda av ett hätskt tonläge och grova argument.

När öppenhet framställs som ett svek mot folket
När öppenhet framställs som ett svek mot folket 150 150 Tomas Lindbom

Ikväll har Marine Le Pen talat i Nice. Inför en fullsatt hall i Nice, 9 000 jublande människor och med hela partieliten på första bänk. Ledaren och presidentkandidaten talade i över en timme. Hennes tal provokativt och belysande. Det var fullt av svepande formuleringar och oprecisa resonemang. Det var också ett tal som beskrev motståndaren som en obehaglig och svekfull person. Hon fick Emmanuel Macron att framstå som motståndare mot Frankrike som nation och mot det franska folket. Det är sällan jag lyssnat till ett tal som så starkt stigmatiserat en annan politiker. Han har inte bara fel åsikter och för landet i fel riktning. Han sviker landet.

Det är nyttigt att lyssna på hela tal. Korta klipp i tv-nyheterna ger en falsk bild av en politiker. Här fick jag hennes världsbild på 70 minuter. En världsbild som får mig att ana hur Frankrike med Marine Le Pen som president skulle kunna utvecklas. Ett land där säkerhet och trygghet kräver jakt på dem som hotar den. Denna jakt är en jakt på islamistiska fundamentalister men kommer att innebära att flera stora muslimska organisation, däribland Muslimska brödraskapet, upplöses. Här kommer läger att upprättas för att fösa in oliktänkande som kan tänkas ha kopplingar till islamisterna. För att bekämpa dem behövs också fler poliser och militärer än någon annan kandidat i presidentvalet föreslagit. Det krävs att gränser runt Frankrike upprättas så att inte människor fritt kan röra sig i Europa. Allt för att bekämpa islamismen. Lyssnarna fick också klart för sig att det behövs fler åklagare, fler fängelseplatser trots att kriminella som är fängslade men kommer ursprungligen från andra länder ska utvisas för att sona sina straff i sina så kallade hemländer.

Marine Le Pen talar som fascisterna på 30-talet om kärleken till nationen, om hur mycket hon älskar det franska folket men hon beskriver också hur viktigt det är att folket assimileras in i den identitet som är den franska. Hon talar om att det är fransmännen som äntligen ska befrias från de oligarker som styrt landet i decennier tillsammans med medieeliten och storkapitalet. De ska bort, förklarar hon, men hur många av de vanliga fransmännen kommer också att exkluderas.

Det är ett språk av hårdhet med auktoritära ordvändningar. Hon ler men orden och blicken är inte fyllda av kärlek Det ser jag genom tv-rutan ända från Nice.

Marine Le Pen är segerviss. I varje fall förmedlar hon den övertygelsen. Hon säger att Macron är hennes önskemotståndare och det kan jag förstå. Hon skapar om en presidentkandidat till en pesons som främst är en före detta bankdirektör som styrt från Elyséepalatset och varit ekonomiminister och med sina EU-vänlighet och sitt försvar för frihandeln blir till en förrädare mot vanligt folk. Hon kan göra om honom till wodoodocka mer än hon kunnat göra med Mélenchon eller Fillon. En man som faktiskt bygger sin politik på en socialliberal ekonomisk grund, som i dag besökte en förort till Paris, umgicks med unga pojkar på en fotbollsplan och talade sig varm för det mångkulturella samhället och som har ambitionen att samla alla fransmän för sin politik förvandlas i hennes retorik till något som liknar ett monster.

Det är bekymmersamt att den liberala rösten i Frankrike har så svårt nu att hålla stånd mot det nationella och det xenofoba. Varför provoceras stora delar av vänstern av en socialliberal med goda humanistiska ambitioner så till den milda grad att en av ledarna, Jean-Luc Mélenchon vill leka med elden och inte tydligt stödja Macron mot Le Pen? Och varför. tvekar så många väljare och föredrar att avstå framför att rösta på Macron och därmed riskera att Le Pen faktiskt vinner.

Jag vill inte, som jag skrivit tidigare, ropa på vargen. Men även om Macron vinner så har denna valkampanj kastat en obehaglig svart slöja över demokratin. Den republikanska pakten som tidigare fungerat genom att vänster och höger alltid förenats i alla val mot Nationella fronten har nu totalt spruckit. Det är oavsett valutgång en ny tid vi är inne i. Tillåt mig att bli bekymrad.

Delat Frankrike
Delat Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Det går att läsa valresultatet i den första valomgången på flera sätt. Ett är att titta på geografin. Marine Le Pen segrar i östra delen av landet och Emmanuel Macron i den västra.

Dra en linje diagonalt från nordvästra hörnet av Frankrike och ner mot Marseille. Öster om denna linje är Marine Le Pen stark. Väster därom segrar Emmanuel Macron. Det har varit så i alla presidentval under 2000-talet. Nationella frontens ledare har varit starkast i den östra delen av landet. Nu är skillnaderna ännu skarpare. Marine Le Pen nådde, som väntat, sina största framgångar i norra och nordöstra Frankrike och i den sydöstra delen, inklusive Korsika.

Emmanuel Macron segrade i den västra delen men också i storstäderna. Runt om Paris var Le Pen stark men i själva huvudstaden nådde hon knappt upp till 5 procent. Hon hade närmare 30 procent i territoriet runt staden Lille men i själva staden fick hon 16 procent.

Slutsatsen är att Marine Le Pen också är stark i glesbygd. Hon tar hem segern i de flesta kommuner eftersom de flesta kommuner är små. Hon är starkast i kommuner under 2 000 invånare och de kommunerna är många.

Analysen som gjorts av opinionsundersökare slutar i konstaterandet att Marine Le Pen och Nationella fronten kanaliserar den känsla av utanförskap och djup indignation som så många fransmän känner. “Vi litar inte på de gamla politikerna. Vi måste pröva något nytt.” Marine Le Pen har nu i den andra valomgången fått sin önskemotståndare på vilken hon kan klistra de etiketter som får henne att framstå som folkets ledare. Han är enligt hennes propaganda kopplad till allt som stora delar av det franska folket ogillar: liberalism, kapitalism, globalisering, Paris, fina elitskolor.

Den kloke journalisten Claude Weill konstaterade igår i fransk tv att människor som bor i de små kommunerna i hög utsträckning bara kan lita till arbete inom den offentliga sektorn. Företag och fabriker på småorter läggs ner och sällan ersätts dessa arbetsplatser av nya. Den offentliga sektorn är mycket stor i Frankrike och inte sällan ineffektiv. Men den är livlinan för många människor som då oroas av liberalt sinnade politiker som vill skära i den och ta bort tjänster, menar Claude Weill. Emmanuel Macron är försiktig i sina nedskärningar men han vill i grunden skapa en arbetsmarknad som stimulerar nyföretagande istället för livslånga tjänster i en offentlig sektor som är kostsam. Han har en vision om en förändring av Frankrike men så länge som han inte kan visa upp goda resultat av denna förvandling litar många människor mer på Marine Le Pen som tvärtom hyllar en stor offentlig sektor och aldrig utmanar människor på den här punkten. En populist har ju en tendens att snarare stryka dem medhårs.

Geografiskt står alltså de båda kandidaterna i varsin del av landet och slåss mot varandra. Marine Le Pen skrämmer människor med Macrons reformer, med Europa och med storfinansen. Macron försöker pedagogiskt förklara hur reformer på sikt kan göra landet rikare och på ett strukturellt sätt skapa förutsättningar för lägre arbetslöshet och ökad tillväxt.

Stora delar av vänstern, främst Jean-Luc Mélenchons La France insoumise, har i grunden samma ekonomiska program som Marine Le Pen. Mélenchon hade blivit en svårare motståndare rent sakligt för Le Pen. Hon hade inte kunnat attackera honom från vänster som hon gör med Macron. Däremot hade medel- och överklassen i de stora städerna befunnit sig utanför valrörelsens andra omgång.

Marine Le Pen och Emmanuel Macron har delat upp landet mellan sig. Dock har de inte mer än hälften av väljarna med sig. Det tragiska, som måste upprepas, är att Frankrike numera är delat i flera delar, minst fyra jämnstarka. De konservativa som slöt upp bakom Fillon är en del som inte känner sig hemma vare sig hos Le Pen eller hos Macron. Och vänstern som trots likheter med Le Pens ekonomiska program, ändå är helt främmande för Le Pens världsbild i stort. Kvar står den reformistiska vänstern och mitten i medelklassen som för en kamp mot de delar av arbetarklass och lägre medelklass som misstror invandring från andra kulturer och tror på nationalismens idéer. De andra får titta på eller försöka välja sida. De flesta inser att i valet mellan Macron och Le Pen är det en nödvändighet att välja Macron. För ett anständigare kulturklimat och för att skydda landet från sönderslitande strider mellan olika grupper i samhället.

 

 

Därför kan Le Pen vinna
Därför kan Le Pen vinna 150 150 Tomas Lindbom

Det verkar avgjort. Emmanuel Macron, en mittenkandidat som påstås flörta både med Republikanernas  och Socialistpartiets väljare för en bred samsyn, borde väl inte kunna förlora mot en extremist som rimligen inte en majoritet av fransmän vill se som president? Nu är inte Macrons seger kassaskåpssäker. Det finns som utomstående betraktare skäl att hoppas att tillräckligt många fransmän med gott omdöme i tid inser faran och går och röstar. Annars kan Frankrike uppleva en motsvarighet till utgången av presidentvalet i USA i november 2016.

Det föreligger vissa hot mot Macrons seger. Ett hot handlar om att många inte kommer att rösta eller röstar blankt i den andra valomgången den 7 maj. Det andra handlar om sakfrågorna. Marine Le Pen presenterar ett program som i dag förefaller rimligt för fler fransmän än för bara ett par år sedan.

Valdeltagandet i första valomgången i söndags var något lägre än vid tidigare motsvarande presidentval. I andra valomgången kan valdeltagandet bli ännu lägre. Kanske uppemot var tredje väljare kommer att stanna hemma eller rösta blankt. Det har betydelse för valutgången och gynnar Marine Le Pen. Hon har i sin bas en väljarkår som röstar på henne i varje läge.

Flera av de andra kandidaterna eller deras olika partiföreträdare har uttryckt sig suddigt eller visat öppet motstånd mot Emmanuel Macron. Jean-Luc Mélenchon lämnar öppet vad hans grupp La France insoumise säger i en omröstning som redovisas på fredag. Oavsett denna grupp förordar Macron eller att deras väljare ska rösta blankt kommer delar av denna rörelse att med stor säkerhet avstå. Väljarna som stödde Mélenchon uppgick till knappt 20 procent i den första valomgången. En viktig del av väljarkåren.

Republikanernas kandidat Francois Fillon har rekommenderat sina väljare att rösta på Macron. Partiets verkställande utskott har valt att uttala ett motstånd mot Le Pen och att stoppa henne men inte rekommenderat högerväljarna att rösta på Macron. De ville, säkert av taktiska skäl inför kommande parlamentsval, inte uttala ett positivt ord om Macron. Dessutom finns det ledare inom Republikanerna som uttalat att de stöder Le Pen.

Den fackliga världen är splittrad. Det reformistiska förbundet CFDT stöder öppet Macron medan det gamla kommunistförbundet CGT inte vill ta ställning men säger som Republikanerna (Stå emot Le Pen men inget stöd till Macron)

Det är uppenbart att det föreligger både till höger och vänster en stark kritik mot Macron. Hans ekonomiska politik beskrivs alltmer i vänsterkretsar som nyliberal vilket är helt orimligt. Däremot ger det understöd till Nationella fronten som inte missar ett enda tillfälle att förklara att hans ekonomiska politik är ett svek mot Frankrikes intressen och kallar honom för “kapitalist”, “globalist” och “antipatriot”. Den konservativa högern använder i stort sett samma vokabulär som Marine Le Pen och Nationella fronten.

Osäkerheten kring valresultatet ökar genom detta krypskytte från vänster och höger.  Det bidrar onekligen till ett lägre valdeltagande. Många väljare från högern och den yttersta vänstern kan förväntas avstå från att rösta. Det är oerhört svårt för opinionsundersökarna att i dag bedöma hur det kommer att sluta siffermässigt. I dag är siffrorna 62-38 procent i Macrons favör men opinionsundersökarna gör inga framtidskalkyler. De utgår från hur läget är just nu.

Den andra faktorn som kan hota Macrons seger är den rent sakpolitiska eller snarare ideologiska. Det har sagts upprepade gånger att Macron och Le Pen är de kandidater som står längst från varandra. Liberal ekonomi mot statligt reglerad, det nationella mot det globala, det auktoritära mot de toleranta, det etniskt homogena mot det multikulturella. Alla andra partier har inslag av det politiska idégods som tillhör Frankrike: stark stat, politiken överordnad marknaden, mer av lagreglerad arbetsmarknad än förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, fasthållandet vid en nationell identitet och ett försvar för fransk republikanska värderingar som delvis står i konflikt med en öppen värld. En misstro mot det internationella finanskapitalet och ett starkt försvar för det franska näringslivet och att det ska styras av fransmän och ha som uttalat mål att gynna franska intressen. Macron bär inte på samma sätt som socialisterna och högern detta ideologiska arvegods från förr. Det gör honom sårbarare än någonsin en traditionell socialist som Francois Hollande före valet 2012 eller en traditionell konservativ som Fillon.

Detta betyder att i en upphetsad andra valomgång när Nationella fronten och kandidaten Marine Le Pen med alla medel försöker framställa Emmanuel Macron, inte som en ansvarstagande socialliberal utan som förrädare mot det patriotiskt sinnade Frankrike, kan delar av denna propaganda sippra ner i delar av folkdjupets hjärtan och påverka sinnena hos en del högst moderata väljare med goda avsikter.

Jag har lyssnat på längre intervjuer med Marine Le Pen och Emmanuel Macron efter den första valomgången i söndags. Marine Le Pen är på stark offensiv. Hennes argumentation är djupt demagogisk. Hon målar en karikatyrbild av Macron men hon gör det genom att frammana en oro som alltid finns hos delar av det franska folket. Rädslan över en invasion av utländskt storkapital och invandrare som genom terrordåd och allmänt brottsligt beteende hota “vanliga fransmäns” vardag. Och en förhoppning om att staten skyddar medborgarna från dessa hot. Många av de väljare som till delar sympatiserar med Nationella frontens verklighetsbild på dessa tre viktiga områden, har vanligtvis röstat höger eller tillhört den radikalare delen av vänstern. Nu saknar de kandidater att rösta på. Högerflygeln av Republikanerna kan inte rösta på Macron. Han är  inte konservativ i värdefrågor och han är för starkt förknippad med ett globalt ekonomiskt tänkande. Mélenchons vänsterväljare avskyr förmodligen Macron lika mycket som Le Pen. Han är inte främlingsfientlig som Le Pen men han står för en liberal ekonomisk politik som är för dem mycket mer förhatlig än Le Pen som ju vill ta landet ut ur EU och attackerar storkapitalet.

Marion Maréchal Le Pen, systerdotter till Marine och ledaren för den värdekonservativa grenen av Nationella fronten, förklarade igår att hon var i total opposition mot Jean-Luc Mélenchon. Skulle hennes linje vara den dominerande inom Nationella Fronten skulle Nationella frontens presidentkandidat inte utgöra något som helst hot mot Emmanuel Macron. Hon skulle som presidentkandidat inte få en enda röst av de väljare som stött Jean-Luc Mélenchon. Hon hade visserligen fått lite fler röster från högerflygeln inom Republikanerna men det hade inte räckt. Nu är Marion Maréchal Le Pen inte ledare för Nationella fronten och hotet mot Macrons seger större.

Ytterligare en kommentar är värd att tas upp. Marine Le Pen har sedan maktövertagandet från sin far 2011 målmedvetet arbetat på att avdiabolisera partiet. Det är uppenbart i denna valrörelse att många fransmän i allmänhet och många inom tidningar, radio och tv i synnerhet uppfattar och beskriver Marine Le Pen som en kandidat bland andra. Tröskeln  har blivit lägre. Det blir allt mindre orimligt för en del fransmän att ta steget och rösta på henne. Det lilla kristdemokratiska partiets ledare, Christine Boutin, har nu deklarerat att hon stöder Marine Le Pen i den andra valomgången. Hon var minister i Sarkozys regering 2007-09 och är en konservativ republikan men har aldrig uppfattats som extremist. Det är ett tidens tecken att hon väljer Le Pen framför Macron. Hon har i en intervju sagt att hon främst gör sitt val för att stoppa Macron. Detta ställningstagande är väl om något ett bevis på att Marine Le Pens försök till avdiabolisering har rönt framgångar.

 

 

Duellen mellan två ytterligheter i franska valet
Duellen mellan två ytterligheter i franska valet 150 150 Tomas Lindbom

Det blev som opinionsmätningarna förutspått. Emmanuel Macron och Marine Le Pen gick vidare till andra valomgången som den 7 maj ska avgöra vem som slutligen kommer att stå som segrare. Det blir en duell mellan det öppna samhället som bejakar EU och frihandel och det nationella med stängda gränser för handel och människor.

Det är svårt att koppla bort höger-vänster-perspektivet i den franska valrörelsen. Många söker beskriva de två kandidaterna som en kamp mellan mitten och extremhöger. Men det är en för enkel bild. Le Pen rasar inte mot Macron – för hon ser verkligen honom som sin huvudmotståndare bland alla kandidater som ställt upp i presidentvalet – för hans mittenhållning. Då borde hon vara ännu mer negativ till socialister som Benoît Hamon och Jean-Luc Mélenchon. Men hon rasar mot Macrons liberala hållning för att den inte bara är marknadsliberal utan strävar efter ökad diversitet och bekämpar ett auktoritärt samhälle. Macrons En Marche! är ett sätt att bygga en rörelse underifrån medan Nationella fronten är ett parti med en mycket stark ledning, traditionellt dominerad av familjen Le Pen.

Många fransmän attraheras av Macrons sätt att bryta med de traditionella partierna. Socialistpartiet och Republikanerna är nästan lika toppstyrda som Nationella Fronten och fyllda av ledare som är mer eller mindre anfäktade av moraliskt tvivelaktiga affärer. Macron erbjuder för många väljare ett hopp för framtiden och en öppning för dem att få vara delaktiga i politiken.

Det finns ett problem som inte går att negligera efter utfallet i den första valomgången. Var femte väljare har röstat på Mélenchon och dessa väljare är nu hemlösa. Ingen tar riktigt deras röster och deras vrede på allvar. För denna väljargrupp är arg, frustrerad och kände redan innan valet ett utanförskap. Hur ska Mélenchons väljares missnöje nu kanaliseras? För dem är Macrons politiska hållning lika svårsmält som för Le Pens väljare. En del av dem skulle kunna rösta på Le Pen. En del skulle hitta en plats i Socialistpartiet om det framöver leddes av en  ledare, mindre utopistisk än Hamon och mer färgstark och karismatisk. Ändå kvarstår problemet. Den gamla vänstern hoppades på Hollande 2012, blev besvikna på honom men har i den andra valomgång 2017 ingen att rösta på.

Jag får återkomma med analyser under de två veckorna fram till den avgörande valomgången om knappt två veckor.Det finns anledning att studera hur Marine Le Pen och Emmanuel Macron väljer att driva sina kampanjer. Det blir intressant att se om Mélenchon väljer sida mellan kandidaterna och hur andra politiker från andra partier positionerar sig. Den stora valdebatten i tv några dagar före valet kommer att få betydelse. Den som påstår att valet är avgjort har tagit en risk. Macrons överläge i opinionsmätningarna, 62-38, verkar så betryggande. Primärvalen och även förändringarna i kandidaternas popularitet under den stora valrörelsen ger oss en varningssignal.