Monthly Archives :

oktober 2017

Republikanerna väljer ny ordförande och styr högerut
Republikanerna väljer ny ordförande och styr högerut 150 150 Tomas Lindbom

De är tre som tävlar om att bli högerpartiet Republikanernas ledare i Frankrike. Bara en av dem har en chans att vinna. Han heter Laurent Wauqiez och han samlar nu den så kallade hårda högern (la droite dure) kring sin person och med klara förhoppningar om att fånga in en del av Nationella frontens väljare.

I december avgörs valet av ny ledare för Republikanerna. Detta sargade parti vill nu hitta tillbaka till en tydlig profil som kan samla de aktiva och förstås också på sikt vinna röster i kommande val.Det första valet sker till Europaparlamentet 2019.

Laurent Wauquiez är en självklar vinnare. En 42-åring med bakgrund som minister under de sista åren med Nicolas Sarkozy som president. Han uppbar då rollerna som Europaminister och sedan utbildningsminister för högskolorna. Under sina första år på den nationella nivån var han känd som en mittenman inom dåvarande högerpartiet UMP. Från och med 2011 kom han ut som profilerad representant för den hårda högern. Han har i sin nya roll påmint mycket om Sarkozy men befinner sig längre ut till höger. Han vill nu samla partiet kring en linje som är mer folklig och där försvaret för en traditionell fransk identitet lyfts fram. Det innebär att han inte drar sig för uttalanden som är i linje med Marine Le Pen. Han är också i likhet med Nationella fronten starkt EU-skeptisk.

Laurent Wauquiez är en utpräglad karriärpolitiker. Han har naturligtvis klart för sig att det finns ett utrymme i det politiska landskapet för en antiliberal höger som lockar breda folkliga grupper i samhället, inte minst utanför de stora städerna. Han tävlar till stor del med Nationella fronten om samma väljargrupper. Han har också sett hur stora problem som Marine Le Pens parti haft sedan valet och hoppas kunna göra inbrytningar i det partiets väljargrupper. Han kan samtidigt utmana Emmanuel Macron med ett diametralt annat program. Macron är EU-vän, liberal i både ekonomiska och sociala frågor och har svårare att attrahera det Frankrike som misstror eliten och som ser med skeptisk blick på dennes näringslivsreformer och förändringar i arbetsrätten.

Republikanerna är ett splittrat parti och det är inte orimligt att Wauquiez´ agenda stöter bort en del av dess gamla, mer högborgerliga väljare som har goda inkomster och lockas av Macrons moderna och internationella (=anglosaxiska) framtoning. Partiet är redan splittrat i nationalförsamlingen i en falang som kallas de konstruktiva och som står nära La République en Marche! och en falang som befinner sig i tydlig opposition mot President Macron och hans regering. Utnämningen av Wauquiez  till partiledare kan leda till att de konstruktiva lämnar partiet. Troligen kommer inte den brytningen i så fall att störa hans nattsömn påtagligt.  Han kan i det läget skapa ett tydligt konservativt och nationellt högerparti. De konstruktiva lämnas åt sitt öde och sugs förmodligen upp av Macron och hans parti.

Under nästa år kommer bilden att klarna. Det är möjligt att det politiska landskapet om ett år i huvudsak består av La République en Marche! med en dominerande ställning i nationalförsamlingen och tre grupperingar som utmanar, alla med en mer nationell, EU-kritisk profil och samtidigt med ambitionen att fånga upp missnöjda folkliga grupper i samhället. De tre grupperingarna kommer sannolikt att vara Nationella fronten och Republikanerna till höger och La France Insoumise till vänster. Frågan är vad som kommer att hända med Socialistpartiet. Partiet har visserligen fler mandat i nationalförsamlingen än både La France Insoumise och Nationella fronten men sämre stöd i folkopinionen och med en otydlig profil. Socialistpartiet behöver snarast samla sig till ett genomgripande programarbete och samla styrkorna för att inte marginaliseras totalt i det franska politiska livet.

Vänsteroppositionen i Frankrike krisar
Vänsteroppositionen i Frankrike krisar 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macaron vann övertygande presidentvalet och hans parti La République en Marche blev lika framgångsrikt i valet till nationalförsamlingen en månad senare. Snabbt började emellertid olyckskorparna kraxa. Särskilt Jean-Luc Mélenchon och hans vänsterrörelse La France Insoumise tycktes skaffa sig ett suveränt läge som främsta oppositionsgruppering. Efter sommaren skulle minsann den nye presidenten klämmas åt. Folket skulle resa sig på gator och torg mot en politik som av Mélenchon beskrevs som “en social statskupp”, ett angrepp på hela välfärdssamhället. Macron, de rikas president, skulle få känna på folkets vrede. Det har inte riktigt blivit på det sättet och nu är Mélenchon inte glad längre utan sur och vred.

Emmanuel Macron må vara oerfaren i politiken men märkligt skicklig ändå att driva sin linje och klara sig ganska bra i mötet med oppositionen till höger och vänster. Han har bäddat väl för sig genom att attrahera stora grupper i samhället som tidigare befunnit sig på olika planhalvor i politikens konflikt mellan höger och vänster. Det gäller både bland politiker och bland folk i allmänhet. Opinionsundersökningar visar visserligen att Macron inte har en majoritet bakom sig. Oppositionen sammantaget, om man slår ihop höger och vänster, är starkare än Macrons egen rörelse. Som person åtnjuter han dock större förtroende än någon annan av de ledande politikerna. Det är inte märkligt. Inget parti eller block i den franska politiken har personer i sin ledning som når upp till den karismatiska kraft och intellektuella skärpa som Macron. Och han visar också att han äger en känsla för hur det politiska spelet ska drivas.

Jean-Luc Mélenchon och hans anhängare – många med stort inflytande i universitets- och kulturvärlden – har förmodligen misstagit sig när de gått ut med stora åthävor och sökt utmåla Macron som en lika hotfull figur som familjen Le Pen och dess parti. Utifrån en traditionell radikal fransk vänster är liberalism möjligen ännu mer motbjudande än konservatism. Privatiseringar, minskad offentlig sektor och globalisering är mer hotfulla mot denna vänsters syn på samhället än konservativas försvar för franska värden och fransk identitet, traditionell moral och auktoritärt styre i politik och i det civila livet. Det är ändringar i arbetsrättslagarna eller avskaffande av 35-timmarsveckan som får denna vänster att protestera, strejka och demonstrera. Macron är liberalen som hotar konflikten mellan arbetsgivare och facken, mellan folket och en hatad elit.

Det finns mycket gott och sunt i Mélenchons kritik av ojämlikheten i det franska samhället men problemet är att Macron har lösningar som inte självklart innebär försämringar för människorna i detta land. Och till Mélenchons förfäran upptäcker han att raseriet mot Macron inte når upp till de nivåer som han hoppats på eller räknat med. Det är till och med så att de flesta fransmän i dag börjar drömma om ett mer individualiserat samhälle där möjligheterna att ta egna initiativ och tro på sin egen förmåga lockar mer än att luta sig mot ett kollektiv som i ett sekel letts av politrukliknande ledare. Fackliga organisationer som CGT får allt svårare att locka människor och det är ändå i den sfären som Mélenchon sökt stöd.

Mycket riktigt. När antalet demonstranterna senast bara nådde upp i några tusental skickade Mélenchon giftpilar till facken. Själv anser  han sig  uppenbarligen inte ha något ansvar för att den folkliga reaktionen på Macrons arbetsrättsreformer inte blivit särskilt stark och långvarig.

Mélenchon söker sig nu istället mot en mer euroskeptisk linje. Han utspel verkar tendera att bli mer spektakulära än innehållsligt genomtänkta. Senast ville han ha bort EU-flaggan från nationalförsamlingen. Där skulle bara finnas den franska trikoloren. Han blickar framemot Europavalet 2019 och hoppas kunna samla stora väljarskaror bakom en tydligare EU-skeptisk linje. Macron har ju som president slagit in på tydligare EU-vänlig linje och den ska då bekämpas med alla medel. Mélenchon gör utspel i nationalförsamlingen som för honom förvandlas från lagstiftande församling till allt mer av en folktribun.

Macron gjorde ett starkt framträdande häromveckan när han inför nio miljoner tittare lät sig intervjuas av tre tv-journalister i ett rum i Elyséepalatset. Han försvarade sin politik med väl genomtänkta argument. Nationens enda starka oppositionsledare, Jean-Luc Mélenchon ägnar sig mer åt plakatpolitik. Det finns en klar risk att Macron fjärmar sig mer från den lagstiftande församlingen. Hans arbetsrättsreform har undertecknats av presidenten utan omröstning i parlamentet. Med en svag opposition utan ett genomtänkt alternativ kan lockelsen bli ännu större från Macrons sida att styra på dekret.

Det behövs en effektivare och mer genomtänkt opposition från Socialistpartiet och från Republikanerna för att debatten om Frankrikes framtid inte ska tappa i konstruktivitet. Även den radikala vänstern i Frankrike måste rimligen behöva se över sin profil. Över västvärlden växer feminismen. Människor i stora skaror demonstrerar mot orättvisor mot kvinnor, mot låsta gränser för flyktingar och rasism. Miljön hotas, inte minst genom den politik som förs av USA:s president. Mélenchon väljer istället euroskepsis och har slutat tala om invandrares och papperslösas villkor i landet. Det är inte rimligt att en radikal vänster ska fortsätta att främst stödja sig på en kollektivism från industrisamhällets dagar.

 

Macron filosofisk i första stora tv-intervjun
Macron filosofisk i första stora tv-intervjun 150 150 Tomas Lindbom

Ikväll söndag kl 20: En timslång intervju med Emmanuel Macron i tf 1, den stora privata tv-kanalen i Frankrike. Tre journalister ville ställa frågor om presidentrollen, om ekonomi och de internationella frågorna. Svaren var långa. Abstraktionsnivån var hög. För en idéintresserad tittare var det himmelriket. För den som vill ha besked i sakfrågor av mer begränsat intresse. Och för de tre journalisterna var det, som David Pujadas sa, frustrerande. Macron talade länge, mycket länge, om varje fråga. Sjuttio minuter var kort tid och  det förberedda blocket om utrikespolitik behandlades på två minuter.

Jag går igenom mina anteckningar från  intervjun och fram tonar bilden av en president med en klar ideologi, tydliga visioner och en nästan övernaturlig tro på sin egen förmåga att förändra nationen Frankrike  “Se, vad jag har uträttat under fem månader!” sa han i slutet av intervjun och så räknade han upp sina framgångar. Reformerna inom arbetsrätten och en helt annan roll för Frankrike i världen. Han sa sig tjäna hela folket och allt handlar om att ge medborgarna en trygghet i sina liv. Denna trygghet går genom liberala förändringar på det ekonomiska området, en aktiv Europapolitik och en starkare närvaro på det internationella planet.

Egentligen sa han, konkret sett, inte så mycket nytt. Han var ändå tydlig med att en minskad arbetslöshet måste gå genom ökat stöd för företagen och en utvecklad social dialog i företagen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Han menade också att ingenting kommer att förbättras utan en helt annan politik när det gäller utbildning i skolorna men framför allt ett livslångt lärande. Som han sa i intervjun: “Människor ska ges verktyg för att kunna lämna företag och branscher som inte längre är livskraftiga på en föränderlig arbetsmarknad och bli anställningsbara i företag som har framtiden för sig.” Sannolikt är han här mer radikal än någon tidigare president vågat vara. Det är oerhört svårt att sammanfläta begreppen mobilitet och framgång i franskt medvetande. Ja, ännu svårare att få gehör för tanken att trygghet på arbetsmarknaden handlar om ständig förändring. Macron sökte i kvällens intervju att på ett pedagogiskt sätt förklara sin syn arbetsmarknad och tillväxt

Macron uppehöll sig också mycket vid anklagelsen om att han skulle vara “de rikas president” som särskilt den yttersta vänstern och den yttersta högern ständigt påstår. Macron försvarade sig även här med argumentet att han satsar hårt på utbildning, inte minst för de unga barnen och för arbetslösa. Macron talar mindre om begreppen rika och fattiga och mer om utbildade och outbildade. Det är genom utbildning som klyftorna ska minska, som avståndet mellan elit och folk ska krympa.

Emmanuel Macaron lär inte ha vunnit många nya väljare genom sitt framträdande ikväll. Många tittare kände nog ett visst främlingskap för hans långa filosofiska resonemang och för andra är och förblir han elitens president. Samtidigt kan han i sin ambition att förklara sin politik väcka respekt, även utanför de väljargrupper där han har stöd. Han imponerar också genom sin intellektuella briljans. Han ger intryck av att ha en vilja av stål och viker inte en tum från sina politiska  principer. Han framstår också som en rättmätig ledare för en nation som gör anspråk på att vara en stormakt. Det senare uppskattas av en stor del av det franska folket.

Offentliganställda i Frankrike i strejk
Offentliganställda i Frankrike i strejk 150 150 Tomas Lindbom

Den 10 oktober var det nya strejker och nya demonstrationer i Frankrike. Flera hundra tusen deltog i demonstrationerna och skolor, sjukhus och transporter påverkades av strejker. För första gången på närmare tio år deltog alla nio stora fackliga organisationer i denna manifestation mot regeringen; i första hand alltså riktad mot uppfattade försvagningar i den offentliga sektorn: Regeringen har sagt sig vilja dra in 120 000 jobb i offentlig sektor, frysa lönerna och införa en karensdag i sjukförsäkringen.

Den offentliga sektorn sysselsätter cirka 5,5 miljoner personer vilket motsvarar en dryg femtedel av samtliga förvärvsarbetande i landet. Frankrike är  ett land där den offentliga sektorn är stor i jämförelse med andra europeiska länder också i omsättning. Politiker från höger och vänster – Nationella fronten och vänsterradikala La France Insoumise borträknade – har alla program för att minska antalet jobb i den offentliga sektorn och göra den mer effektiv genom mer av samarbete mellan kommuner och en satsning på större regioner istället för den indelning i 95 departement som ursprungligen skapades av Napoleon Bonaparte.

Regeringars försök att minska den offentliga sektorns betydelse och stimulera till mer verksamhet i den privata sektorn stöter på starkt motstånd från många medborgare och ifrån de fackliga organisationerna. Det finns också i ett land som Frankrike ett oändligt antal motiv för missnöje. Rättigheter och skyldigheter, förmåner och avsaknad av förmåner skapar orättvisor. Många människor som arbetar i den offentliga sektorn känner sig illa sedda och dåligt uppskattade för sina jobb. Samtidigt har många inom den offentliga sektorn förmåner i form av längre semester, bättre pensionsvillkor och andra bidrag som stör och provocerar  fransmän som arbetar i den privata sektorn.

De fackliga organisationerna har alltid bäst stöd inom verksamheter i den offentliga sektorn. Lärare, sjukhuspersonal, järnvägsanställda är i mycket högre grad fackligt anställda än personal inom privata företag, särskilt inom tjänste- och serviceföretag. När nu regeringen söker begränsa kostnaderna inom offentlig sektor möter den ett starkare fackligt motstånd än när åtstramningar sker inom andra områden i samhället.

Emmanuel Macaron går alltså vidare i sina försök att reformera samhället för att minska offentliga kostnader och öka flödet i ekonomin. Varje gång sker denna kamp mellan statens krav på åtstramningar och fackens försvar för status quo. Ändå är det långt ifrån alla offentliganställda som går med i strejkerna. Bland offentliganställda i skolan (totalt 1,2 miljoner anställda) deltar enligt uppgifter från Institut Francais du Travail, 21 procent.

Strejker och demonstrationer är i Frankrike fackens sätt att förhandla med staten som styr mer av det ekonomiska livet på arbetsmarknaden än i Sverige. Facken söker visa musklerna genom att ha många demonstranter på gatorna och många strejkande på arbetsplatserna. Det rör sig om en och annan dag för strejker och demonstrationer. Facken har inga pengar för långa strejker.

Nu har regeringen lovat att förhandla med de fackliga organisationerna från och med nästa vecka. Det mesta kommer inte att bli föremål för förhandling men på marginalen kan facken uppnå vissa förbättringar.

Vilken effekt har dessa eviga endagarsstrejker och demonstrationer? Är det ett fungerande sätt för facken att påverka villkoren på arbetsmarknaden? Allt fler svarar nekande på den frågan. CFDT:s ledare Laurent Berger sa det öppet på ett möte till sin ledning häromdagen. Det behövs en ny strategi med mer inslag av dialog med arbetsgivaren och med staten för att få inflytande över den arbetsmarknadspolitiska utvecklingen. Han är inte ensam. Även FO:s ledare har framfört liknande tankar. De anar att andelen anställda som vill strejka och demonstrera kommer att fortsätta att minska. Till slut består facken av ett mindretal företrädare för den mer extrema vänstern som ropar slagord men saknar all kraft att påverka utvecklingen. Det gamla kommunistfacket CGT fortsätter på den gamla vägen men får allt svårare att behålla stödet från människor i allmänhet. Helt nyligen visade siffror att det mer reformistiska CFDT nu har lyckats få fler medlemmar inom privat sektor än CGT.

 

Fransmännen fortfarande missnöjda
Fransmännen fortfarande missnöjda 150 150 Tomas Lindbom

Det finns inga tecken på att fransmännen i gemen förändrat sin inställning till politiken och dess möjligheter att förändra villkoren för medborgarna sedan Emmanuel Macron utnämndes till president. Attityden till politikerna är så genuint misstrogen att det säkert också behövs tydliga signaler om förbättringar av människors sociala och ekonomiska villkor innan bilden av en korrupt och bortvänd politikerkår ändras.

Jag har via webben lyssnat mig igenom ett intressant tvådagarsseminarium som hölls på Fondation Jean Jaurès den 6 och 7 september. De vassaste historikerna, sociologerna, valanalytikerna och politiska journalisterna var samlade för att ge åhörarna en analys av valrörelsen 2017, valresultatet och människors attityder till politiken. Några av föreläsarnas och mina tolkningar utifrån de siffror som redovisades på seminariet kan möjligen intressera bloggens läsare:

För det första tror jag att både Republikanerna och Socialistpartiet till sina primärval främst mobiliserade de medlemmar och sympatisörer som låg längst från mitten. Francois Fillon besegrade den mer moderata Alain Juppé hos Republikanerna medan Benoìt Hamon slog Manuel Valls i socialisternas primärval. En stor del högerväljare kände starkare motstånd mot integrering av muslimer i det franska samhället än de värderingar som präglade till exempel Alain Juppé. En del av den socialistiska väljarkåren kände frustration över Francois Hollandes regeringsår och brist på vänsterradikala alternativ både i ekonomiska frågor och i frågan om lag och ordning. För båda partierna blev Emmanuel Macron ett mer lockande alternativ än att hålla fast vid sin gamla partier, Republikanerna eller PS.

Det starka missnöjet för politiken och politiker förklarar tendensen att de som röstade i primärvalen valde extremare kandidater. Opinionsmätningar som redovisades på Jean Jaurès-seminariet visade bland annat att två av tre franska väljare anser att franska politiker överlag är korrupta. Denna misstro riktas främst mot de partier och politiker som suttit vid makten eller drivit en politik som inte svarat mot frustrerade människors längtan efter helt nya lösningar. En socialliberal ekonomisk politik lockar inte vänsterväljare som ser hur fattigdomen i landet knappast blir mindre. En måttfull högerpolitik som söker någon form av gemenskap över religions- och kulturgränserna lockar inte de väljare som tvekar mellan att lägga sin röst på Republikanerna eller Nationella fronten.

Det finns alltså anledning att dra slutsatsen att stora delar av den franska väljarkåren trots Macrons seger snarare sökt sig ifrån mitten. Nästan hälften av Hollandes väljare från första valomgången i presidentvalet 2012 valde Mélenchon och Hamon 2017 medan hälften valde Macron. Det innebär att många av Socialistpartiets väljare valde att gå längre ut mot vänster. Hollande representerade de facto en mer socialdemokratisk linje även om många 2012 trodde att hans tal om finansen som den stora fienden också var hans uppfattning. Den som inte brydde sig om en valtaktisk retorik visste att han skulle svika vänsterflygeln. Republikanernas väljarkår har också drivit åt höger och valde 2017 en kandidat (Fillon) med ett program såväl ekonomiskt som kulturellt som låg längre bort från mitten än Sarkozys 2012. Sarkozy har visserligen uppfattats som starkt  högerradikal men han var i många avseenden mer liberal i kultur- och samlevnadsfrågor och hans valprogram 2017 var inte heller fullt så (ny)liberalt som Fillons. Om man dessutom tillfogar att Nationella fronten fick ett större stöd än någonsin tidigare framträder bilden av en mer konservativ och högerradikal väljare bland de väljare som tidigare röstat på den traditionellt republikanska högern.

Emmanuel Macaron representerar en hållning som mer tar fasta på möjligheterna i det franska samhället. Han talar till väljare som vill ha förändring och som tror att egna personliga initiativ är bättre för både den egna individen och familjen och för samhället. Hans filosofi grundas i bilden av ett samhälle där konflikten finns mellan det slutna och negativa och det öppna och framåtsyftande.Han kallar det själv för en progressiv samhällssyn. Macron har sitt stöd bland de väljare som tror att de själva klarar av att anta utmaningar och vågar ta risker och att det lönar sig. De bar fram Macron till en seger i valen men de är sannerligen inte i majoritet. Glöm inte att Macron bara fick knappt 25 procent i första valomgången men framförallt omgavs av kandidater med utrerade värderingar. Marine Le Pen, Francois Fillon och Jean-Luc Mélenchon hade alla kring 20 procent var av avgivna röster och valdeltagandet låg förhållandevis lågt, 70 procent.

Den franske opinionsanalytikern Brice Teinturier (IPSOS) konstaterade också på seminariet att missnöjet finns tydligt manifesterat hos väljare som föredrar mer extrema partier, i första hand bland dem som väljer det vänsterradikala La France Insoumise och Nationella fronten. Ser man på siffror för hela valmanskåren visar det sig att missnöjet är långt större än så. I en undersökning fick ett urval väljare ta ställning till ett antal begrepp som skulle karakterisera deras inställning till politiken. Begreppet besvikelse kom på första plats med 62 procent följt av avsmak (44 procent) och ilska (41 procent). Det första positiva ordet, intresse, kom därefter med 24 procent följt av hopp (18 procent). Siffrorna säger en hel del om vilken frustrerad befolkning som Frankrikes politiker möter i sitt dagliga arbete. Ingenting tyder på att inställningen nu förändras i mer positiv riktning.

  • 1
  • 2