Vänsteroppositionen i Frankrike krisar

Vänsteroppositionen i Frankrike krisar 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macaron vann övertygande presidentvalet och hans parti La République en Marche blev lika framgångsrikt i valet till nationalförsamlingen en månad senare. Snabbt började emellertid olyckskorparna kraxa. Särskilt Jean-Luc Mélenchon och hans vänsterrörelse La France Insoumise tycktes skaffa sig ett suveränt läge som främsta oppositionsgruppering. Efter sommaren skulle minsann den nye presidenten klämmas åt. Folket skulle resa sig på gator och torg mot en politik som av Mélenchon beskrevs som “en social statskupp”, ett angrepp på hela välfärdssamhället. Macron, de rikas president, skulle få känna på folkets vrede. Det har inte riktigt blivit på det sättet och nu är Mélenchon inte glad längre utan sur och vred.

Emmanuel Macron må vara oerfaren i politiken men märkligt skicklig ändå att driva sin linje och klara sig ganska bra i mötet med oppositionen till höger och vänster. Han har bäddat väl för sig genom att attrahera stora grupper i samhället som tidigare befunnit sig på olika planhalvor i politikens konflikt mellan höger och vänster. Det gäller både bland politiker och bland folk i allmänhet. Opinionsundersökningar visar visserligen att Macron inte har en majoritet bakom sig. Oppositionen sammantaget, om man slår ihop höger och vänster, är starkare än Macrons egen rörelse. Som person åtnjuter han dock större förtroende än någon annan av de ledande politikerna. Det är inte märkligt. Inget parti eller block i den franska politiken har personer i sin ledning som når upp till den karismatiska kraft och intellektuella skärpa som Macron. Och han visar också att han äger en känsla för hur det politiska spelet ska drivas.

Jean-Luc Mélenchon och hans anhängare – många med stort inflytande i universitets- och kulturvärlden – har förmodligen misstagit sig när de gått ut med stora åthävor och sökt utmåla Macron som en lika hotfull figur som familjen Le Pen och dess parti. Utifrån en traditionell radikal fransk vänster är liberalism möjligen ännu mer motbjudande än konservatism. Privatiseringar, minskad offentlig sektor och globalisering är mer hotfulla mot denna vänsters syn på samhället än konservativas försvar för franska värden och fransk identitet, traditionell moral och auktoritärt styre i politik och i det civila livet. Det är ändringar i arbetsrättslagarna eller avskaffande av 35-timmarsveckan som får denna vänster att protestera, strejka och demonstrera. Macron är liberalen som hotar konflikten mellan arbetsgivare och facken, mellan folket och en hatad elit.

Det finns mycket gott och sunt i Mélenchons kritik av ojämlikheten i det franska samhället men problemet är att Macron har lösningar som inte självklart innebär försämringar för människorna i detta land. Och till Mélenchons förfäran upptäcker han att raseriet mot Macron inte når upp till de nivåer som han hoppats på eller räknat med. Det är till och med så att de flesta fransmän i dag börjar drömma om ett mer individualiserat samhälle där möjligheterna att ta egna initiativ och tro på sin egen förmåga lockar mer än att luta sig mot ett kollektiv som i ett sekel letts av politrukliknande ledare. Fackliga organisationer som CGT får allt svårare att locka människor och det är ändå i den sfären som Mélenchon sökt stöd.

Mycket riktigt. När antalet demonstranterna senast bara nådde upp i några tusental skickade Mélenchon giftpilar till facken. Själv anser  han sig  uppenbarligen inte ha något ansvar för att den folkliga reaktionen på Macrons arbetsrättsreformer inte blivit särskilt stark och långvarig.

Mélenchon söker sig nu istället mot en mer euroskeptisk linje. Han utspel verkar tendera att bli mer spektakulära än innehållsligt genomtänkta. Senast ville han ha bort EU-flaggan från nationalförsamlingen. Där skulle bara finnas den franska trikoloren. Han blickar framemot Europavalet 2019 och hoppas kunna samla stora väljarskaror bakom en tydligare EU-skeptisk linje. Macron har ju som president slagit in på tydligare EU-vänlig linje och den ska då bekämpas med alla medel. Mélenchon gör utspel i nationalförsamlingen som för honom förvandlas från lagstiftande församling till allt mer av en folktribun.

Macron gjorde ett starkt framträdande häromveckan när han inför nio miljoner tittare lät sig intervjuas av tre tv-journalister i ett rum i Elyséepalatset. Han försvarade sin politik med väl genomtänkta argument. Nationens enda starka oppositionsledare, Jean-Luc Mélenchon ägnar sig mer åt plakatpolitik. Det finns en klar risk att Macron fjärmar sig mer från den lagstiftande församlingen. Hans arbetsrättsreform har undertecknats av presidenten utan omröstning i parlamentet. Med en svag opposition utan ett genomtänkt alternativ kan lockelsen bli ännu större från Macrons sida att styra på dekret.

Det behövs en effektivare och mer genomtänkt opposition från Socialistpartiet och från Republikanerna för att debatten om Frankrikes framtid inte ska tappa i konstruktivitet. Även den radikala vänstern i Frankrike måste rimligen behöva se över sin profil. Över västvärlden växer feminismen. Människor i stora skaror demonstrerar mot orättvisor mot kvinnor, mot låsta gränser för flyktingar och rasism. Miljön hotas, inte minst genom den politik som förs av USA:s president. Mélenchon väljer istället euroskepsis och har slutat tala om invandrares och papperslösas villkor i landet. Det är inte rimligt att en radikal vänster ska fortsätta att främst stödja sig på en kollektivism från industrisamhällets dagar.

 

4 comments
  • Tyrgils Saxlund

    Tomas skriver: “Människor i stora skaror demonstrerar mot orättvisor mot kvinnor, mot låsta gränser för flyktingar och rasism. Miljön hotas, inte minst genom den politik som förs av USA:s president.”
    Ja, många reagerar mot våldet mot kvinnor, tex inom mediavärlden eller mot våldtäkterna (även om man inte är lika intresserad av att göra analyser av dessa). Reaktionerna mot låsta gränser förefaller dock vara riktade mot öppna gränser, sedan EU tappade kontrollen över den yttre gränsen. Exempel på detta är valen i Tyskland, Österrike och Tjeckien och för all del även valet i Frankrike. Att president Trump skulle hota miljön är nog att betrakta som “fake news.” Fullt så farlig är han inte. Dessutom har jag blivit skeptisk till den uppskruvade klimathysterin. Den drivs mera av politik än av vetenskap.
    Jag föreslår att Tomas sätter sig med sina vänner i Arenagruppen och fördjupar analysen, t ex kring vänsterns framtid. Jag har inte sett så mycket begåvat i den frågan. Och jag har förgäves letat just på Arenas blogg. Där finns något att bita i.
    Något säger mig dessutom att i kretsen finns en eller annan person som just nu har tid över att delta i den diskussionen.

  • Tomas Lindbom

    Jag brukar inte kommentera dina inlägg men den här gången lyckades du verkligen sänka dig under nollstrecket och jag känner att jag inte har något val. Det är inte bara dina ståndpunkter som de flesta västeuropéer skulle starkt ifrågasätta som din ursäktande inställning till Trumps klimatpolitik. Det är dessutom dessa glidande och försåtliga angrepp som inte går att bemöta därför att du inte säger det rent ut men ändå antyder: synen på flyktingfrågan och inställningen till det engagemang mot mäns våld mot kvinnor som nu syns i många länder. Och så någon märklig insinuation om Arenagruppen och personer som “har tid över att delta i den diskussionen ” (=om vänsterns framtid)

    Det som retar dig, Tyrgils, mer än något annat är reflektioner som kolliderar med en traditionell konservatism. Feminism, antirasism är naturligtvis långt mer provocerande för dig och dina konservativa vänner än gammalvänstern som bara talar om förstatligande av produktionsmedlen och högre skatter. MItt inlägg denna gång på bloggen hade en sådan vinkel och då blir din kommentar gensast mer fientlig och fylld av aggressivitet. Jag påpekade också hur Mélenchonvänstern hatar Macron mer än högern.

    Det finns mitt i de sakliga olikheterna någon form av mentalt samförstånd mellan den gamla vänster och den gamla högern. Dina inlägg klargör verkligen detta fenomen. Det är knappast något som imponerar.

    Jag undrar om du någon gång funderar på hur en ny generation ska förhålla sig till dina tankar. För du skriver väl inte detta för en gången tid och för människor som halvt om halvt lämnat jordelivet. Eller?

  • Julien Hach

    “Det är till och med så att de flesta fransmän i dag börjar drömma om ett mer individualiserat samhälle där möjligheterna att ta egna initiativ och tro på sin egen förmåga lockar mer än att luta sig mot ett kollektiv som i ett sekel letts av politrukliknande ledare. ”
    Hur förklarar du Macrons sämre och sämre opinionssiffror då?

  • Leif Mohlin

    Mycket spännande funderingar i den här texten. Vill helst undvika att ge dig Julien ett svar för jag riskerar att tappa poängen ur sikte. Nämligen hur Melenchon som utifrån mitt perspektiv fullständigt tappade det han hade efter förlusten i valomgång 1 och sen missar gång på gång i ett samhälle statt i förvandling. Han hade kunnat vara framtidens röst (slagits för den 6.e republiken typ). Men har valt den tomma populismens väg. Att han kritiserar facket för att de inte lyckas mobilsera massorna säger väl allt. Men det är så lätt här från Sverige tycka man ser dragen. OM jag skall svara dig Julien nu så tycker jag poängen i den här texten är att Macron klarar sig förvånansvärt bra, det finns inte mycket av oppositionella som klarar av att säga annat än sånt väderkvarnar alltid har sagt och det gör att även om Macron faller i popularitet så är han lustigt nog väldigt ohotad. Inga andra jämförelser men situationen påminner om Sverige under Gustaf III som Erik Lönnroth beskriver det hela med att han var en politiker som var av en helt annan dimension än sina samtida… Långt ifrån populär, men herregud de enda dugliga fanns vid hans sida i stort sett, om jag fattat det hela rätt. Mina 25 öre är att det går att applicera på Frankrike denna höst. Märkligt lugnt. Skulle jag vilja säga.

Leave a Reply

Your email address will not be published.