Macron ber om ursäkt

Macron ber om ursäkt 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen gjorde President Emmanuel Macron en mea culpa som fransmännen uttrycker det. På svenska skulle det närmast uttryckas som att han gjorde en pudel. I vilket fall som helst erkände han misstag i sitt förhållningssätt till sitt folk som regent. Han konstaterade i en tv-intervju, inspelad på en flyghangar,  i den privata kanalen tf1 att han inte lyckats försonas med det franska folket. Han erkände därmed att han inte är populär hos väljarna men att han också bär ansvaret för det, i varje fall till en del. Detta är i den politiska världen något ovanligt och uppseendeväckande. Det finns anledning att reflektera över varför han tog på sig skulden för att människor inte uppskattar hans politik.

Macron har haft en serie motgångar under det senaste halvåret. Det finns flera förklaringar. Den första är att han hela tiden saknat ett självklart stöd hos en större del av väljarkåren. Han segrade till stor del på grund av att han i den andra valomgången ställdes mot Marine Le Pen men att också rivalen Francois Fillon på förhand blev en förlorare på grund av sina skumraskaffärer när han betalat sin hustru med skattade medel för arbeten som var fiktiva. Macron kunde vinna tack vare ett intellektuellt starkt program, en entusiastisk valrörelse som andades förnyelse och ungdom och med motkandidater som antingen hindrats av olika affärer eller på annat sätt inte höll måttet som presidentämnen.

En andra förklaring till de svaga opinionssiffrorna är att han alltmer framstår som en genial politisk visionär men betydligt svagare  i sin roll som genomförare av sin politik. Den som läser hans bok inför valet, Révolution, blir imponerad och det är sant att han också försöker genomföra de idéer han skissade på i boken och lovade i valrörelsen. Problemet är att det inte lyfter. Han reformer på arbetsrättens område verkar inte ha avsatt de spår i form av ökad tillväxt som han lovade. Inte än i alla fall. Han blir samtidigt som andra presidenter hindrad i sin reformering av landet av en rad störande incidenter. Affären i våras med livvakten som använde våld mot en demonstrant var en sådan incident. Macron har sagt fel saker om och till människor vid olika tillfällen. Och så tvingas han ständigt hantera de uppror som fransmän alltid gör mot makten i landet. Nu har hans förslag om en höjning av bensinskatten satt igång en folkrörelse via sociala medier som nu förväntas fortsätta med demonstrationer på gatan. “De gula västarnas” revolt har nu startat. Macron trodde nog i sin enfald att han i högre grad skulle förskonas från dessa störningsmoment som drabbat tidigare presidenter.

Det leder till tredje förklaringen. Macron har inte den erfarenhet som toppolitiker som alla hans föregångare haft. Jacques Chirac var en slipad politiker, verkligen inte fri från brister i styrandet av landet och en rad affärer på sitt samvete, men sannerligen en person som visste att slingra sig ur alla grepp som motståndarna försökte ta på honom. Sarkozy var och är en man som genomlevt ett tiotal affärer utan att en enda gång hamna i fängelse. Och Hollande var visserligen mindre belastad av affärer men å andra siden mindre angelägen om att förändra landet. Han surfade lugnt och städat mot sin egen politiska undergång genom att kommentera politiska händelser istället för att iscensätta dem och agera.

Emmanuel Macron känner ett behov av att nå fram till sina väljare och kanske tror han att självkritik är en bra väg. Sannolikt har han fel. Lösningarna ligger i  att konjunkturen lyfter, att fler människor får det bättre ställt och att han driver en lagom patriotisk politik med mycket begränsad invandring men med ett Frankrike som förblir en stor aktör på världsscenen. Han kan möjligen lyckas på det utrikespolitiska området. Kanske kan han med i någon mån stimulera ekonomin men han lär aldrig lyckas att ge fler fransmän en högre standard. De är nio, kanske tio, miljoner som lever under fattigdomsgränsen och det finns inga politiska verktyg som inom några år kan ändra på den siffran till det bättre.

Fransmännen och de senaste fyra presidenterna har levt i allt utom ett tillstånd av försoning. Det lär inte Macron kunna ändra på och ingen annan heller. Misstron mot makten, konflikten mellan elit och folk och de stora gapen mellan ekonomiskt starka och svaga grupper är några orsaker till att detta land är så svårt att regera.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.