Fransmän tänker om i coronatider

Fransmän tänker om i coronatider 150 150 Tomas Lindbom

Nu börjar Frankrike liksom de flesta andra länder i Europa att öppna för ett normalare liv. I Frankrikes fall sker det samtidigt som delvis nya försiktighetsåtgärder införs. Maskerna är en påtaglig förändring i fransmännens liv. I Paris är det obligatoriskt med mask i de kollektiva färdmedlen och starkt rekommenderat i butiker. Parkerna är fortfarande stängda. Det går inte att tala om någon uppsluppen frihetskänsla för medborgarna som dessutom själva har svårt att vänja sig vid ett liv utanför hemmets trygga värld.

Det är samtidigt läge för nya reflektioner kring ett liv efter coronaepidemin. Inget är som före utbrottet i mars. Det spekuleras i om människor även långt efter denna kritiska period kommer att kindpussas när de träffas, om inte det kommer att finnas olika hygieniska förordningar som inte fanns tidigare. Folk kommer att tvätta händerna som aldrig förr, sprita händerna när de går in i offentliga lokaler. Ja, kanske kommer fransmännen att behålla munskydden. åtminstone i stora folksamlingar. Ja, vem vet.

Allt fler börjar också att fundera kring större demografiska förändringar. Mäklare i mindre städer och på landsbygden i närheten av Paris noterar en stark uppgång i parisarnas intresse att flytta från huvudstaden. Särskilt möjligheten att arbeta hemifrån skapar en än större motivation för att bo någonstans där luften är bättre, där miljön är mer barnvänlig och inte minst bostadspriserna är lägre. Jag ser ett tv-program med ett reportage där en familj flyttat från Paris innerstad till den lilla byn Villers-sur-Mer i Normandie, två timmar från Paris. Här ser familjen havet från husfönstren, har en stor trädgård där barnen kan leka och stoja och de bor billigare än på en yta i Paris som är tre gånger mindre.

Decentralisering blir i någon mening ett nytt nyckelord i Frankrike. Men samtidigt förväntningar på att staten ska klara de påfrestningar som uppstår i pandemins spår. Staten ska genom bidrag stödja företag som riskerar konkurs och betala för den minskade levnadsstandarden hos alla som förlorar sina jobb. I ett land där misstron mot globaliseringen även varit hög åren före coronakrisen är det självklart att tankar på mer lokal näringsverksamhet växer. Decentralisering inom landet men på samma gång en nationell solidaritet. Hur långt kommer denna förändring att gå? Ingen vet men tendensen i denna riktning kan redan skönjas.

Ordet solidaritet hörs. Jag talar med min dotter som med sin man har tre barn i förskola och skola. Ingen av deras tre barn har fått gå tillbaka till sina klasser när skolan öppnade igen i måndags. Regeringen har beslutat att klasserna inte får vara större än femton elever från första klass och tio i förskolan. Vartannat barn måste stanna hemma och urvalet görs av skolans ledning på grundval av principen om sociala behov. Barn vars föräldrar inte har utbildningskapacitet att ge dem undervisning i hemmen får gå i skolan. Det gäller också de barn som har föräldrar som har yrken som inte tillåter hemarbete. Det betyder i allmänhet att de välutbildade föräldrarna i tjänste- och kunskapsföretagen nu får en dubbel roll; arbeta heltid hemifrån och samtidigt vara heltid lärare för sina barn. Men ordet solidaritet handlar om att de socialt utsatta barnen ska stödjas i första hand för att motverka ökade klyftor i samhället.

Pandemin öppnar på sitt sätt för en fördjupad form av solidaritet mellan olika sociala grupper. Vilka konsekvenser kan det få för gemenskapen i ett samhälle på längre sikt? Onekligen kommer den kris vi nu går igenom i alla länder ge avtryck som inte bara är dåliga. Sjukdom och död, arbetslöshet och fattigdom. Det kan vi konstatera blir följden av krisen. Men vad händer i övrigt. Om det kan vi än så länge bara spekulera.

 

1 comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.