Giscard och de andra presidenterna

Giscard och de andra presidenterna 150 150 Tomas Lindbom

Alldeles bortglömd är ändå inte Valéry Giscard d´Estaing. Leif Mohlin har kommenterat här på bloggen. Själv har jag hunnit prata med två vänner sedan jag skrev bloggen och de har båda starka minnen av den franske presidenten. Ändå är det ett fakutm att han tvingades avgå efter en valförlust för nästan fyrtio år sedan. Jag är så präglad av idén att Sverige är totalt historielöst att jag blir förvånad omnågon ändå bryr sig om vad som hände före senaste sekelskiftet.

Nu är ju det historiska perspektivet viktigt för att förstå dagens värld och så mycket har trots allt inte förändrats på ett halvsekel. Låt oss se på franska politiker som styrt landet sedan General de Gaulles dagar. Det förefaller rimligt att dela in dem i tre politiska fack: Charles de Gaulle, Georges Pompidous, Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy har tillhört högern, Valéry Giscard d´Estaing och Emmanel Macron centergrupperingar och Francois Mitterrand och Francois Hollande den politiska vänstern.

Denna enkla men schematiska uppdelning säger en del men inte allt. Dock kan den visa att politiken under den femte republiken, det vill säga sedan de Gaulles konstitutionella reform 1958,  inte förändrats nämnvärt. De tre blocken finns kvar och de återvänder till makten med viss regelbundenhet.

Högern har dominerat. I årtal blir det väldigt tydligt.De fyra högerpresidenterna har sammanlagt suttit vid makten i 33  av 62 år. Vänstern har regerat i 19 år och centern i hittills 8.

En viktigare fråga är om begreppen höger, center och vänster i dag betyder något annat än tidigare. Det är ju uppenbart att Nicolas Sarkozy på ett ytligt plan står långt ifrån General de Gaulle. Femte republikens förste president var en storslagen, närmast pompös personlighet, militär och konservativ. Sarkozy framträdde som lite av en buspojke och bröt mot presidentrollens förväntan på värdighet i uppträdandet. Han hade och har ett slarvigt språk och är obildad. Ständigt har han stått inför hot om domar i brottmål.  Skillnaderna handlar mer om stil. Även Sarkozy är mer konservativ än liberal. Hans profil som politiker har varit hårda tag mot brottslighet och invandring och ett försvar för den franska identiteten. Sarkozy har också sett sig som en arvtagare till gaullismen även om inte alla bedömare alltid sett släktskapet.

Centerpresidenterna Giscard och Macron liknar varandra mer. De betonar marknadsekonomin och internationalismen. Det är ingen slump att båda varit hängivna Europafrågan. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg påminner de om varandra också till personligheten. En högerpresident kan komma från en annan miljö än elitskolorna även om alla är välutbildade. Centerpolitikerna lutar sig mot dessa. ENA eller Ecole polytechnique ger dem dess identitet.

De två socialistiska presidenterna har i högre grad varit kopplade till sina partier. Det är förstås en naturlig följd av att vänstern bärs av en kollektiv ideologi. I detta land av elittänkande och stark vurm för kunskap och bildning blir det ändå för vänstern som för högern och centern. De ledande kandidaterna har en miljö- och utbildningsbakgrund som skiljer sig från folkets. Mitterrand var dessutom inte socialist. Som ung tillhörde han extremhögen men blev tidigt, redan under ockupation en vänsterman men med en radikalliberal profil. Hans utveckling till att bli ledare för Socialistpartiet får nog främst förklaras med hans strategiska bedömning; bara ett socialistparti kan samverka med kommunisterna och därmed kunna ta makten i 1970-talets Frankrike där höger stod mot vänster. Hollande däremot var en partiman även om också han var utbildad på ENA. Hollande var ideologiskt starkt präglad av Mitterrand. Det var Mitterrand som skolade honom och Hollande blev aldrig den socialdemokrat som många uppfattat honom som. Under sina presidentår tog han flera steg åt höger från den klassiska marknadsskeptiska socialismen men det var snarare följden av en taktikers anpassning till en ny verklighet.

Om högern och centern genom sina presidenter visat på en viss stabilitet genom åren gäller inte det i samma utsträckning för vänstern. Marxismen dog på 1980-talet. Antikapitalismen frodas mer i Frankrike än i de anglosaxiska och skandinaviska länderna men har i praktiken förlorat sin sälta. Huvudfåran inom Socialistpartiet har ändrat karaktär. Den har tagit intryck av den gröna rörelsen och blivit mycket mer pragmatisk i sociala och ekonomiska frågor. Den har ännu inte med övertygelse kastat sig in i identitetspolitiken. Där skiljer sig socialisterna från demokraterna i USA och de svenska socialdemokraterna. Hittills i alla fall.

Det finns en tröghet i den franska politiken. Högern citerar fortfarande de Gaulle. Det finns också fortfarande socialister som drömmer om Mitterrands dagar. Giscard har inte den statusen men hans idéer lever vidare inom den moderata högern och mitten. Historieämnet är fortfarande viktigt i de franska skolorna. Mitt 9-åriga barnbarn Salomé besökte mig nyligen i Stockholm. Vi spelade ett kortspel som hon hade med sig. Figurerna var historiska gestalter i Frankrike som Karl den store, Marie Antoinette, Voltaire och Simone Veil för att ta några jag kände till. Salomé kände till alla och placerade dem i rätt århundrade. Hon verkade tro att händelser före år 2000 också hade relevans. Ett konservativt drag som får konsekvenser för hur politiken gestaltar sig i Frankrike över decennierna.

1 comment
  • Leif Mohlin

    Well (eller kanske skall skriva “Alors”) , historia är spännande. Satt med en intressant lärare i SO-ämnet i Oxievångskolan (En grundskola med relativt högt index). Hon beklagade sig lite för hon företrädde intet kärnämne och var alltid helt ensam med sina klasser, men hon lade till något som tål att upprepas: “För det är ju i mina ämnen som berättandet finns, och med berättelser följer förståelse”. De här eleverna har ju då inte ens ämnet historia i sig utan SO vilket ger en ledtråd till den här kompetenta lärarens suck. Detta i en skola där väldigt, väldigt många barn har många olika historier med sig. Då hade det underlättat med ett samhälle som tror att historien verkligen spelar roll, det blir enklare då.

    Det här var en spännande text som onekligen ger lite perspektiv på den fascinerande 5.e republiken med sin starka president-position (vem var det som pratat om Jupiter?).

Leave a Reply

Your email address will not be published.