Monthly Archives :

januari 2021

Kniptångsmanöver runt Macron
Kniptångsmanöver runt Macron 150 150 Tomas Lindbom

Minns någon av bloggens läsare namnet Arnaud Montebourg? Det är förlåtet att ha glömt bort honom men han var minister för produktiv utveckling inom finansdepartementet under några av åren med socialistregering 2012-17. Utnämningen av honom var ett av många exempel på Francois Hollandes ofta märkliga – huvudlösa – försök att förena det oförenliga inom det parti han först ledde som generalsekreterare och den regering som  han därefter styrde över som president.

Arnaud Montebourg tillhör den reformistiska vänster i Frankrike som är nästan utdöd i de flesta västländer. En socialism som håller fast vid protektionism,  frikostiga, statliga bidrag till och styrning av franska industriföretags verksamhet. Traditionen från merkantilismens dagar – i Frankrike talas det om colbertism – lever vidare i olika politiska kretsar. Montebourg tillhör statskramarna till vänster och gick helt på tvärs mot den mer marknadsliberala linje som Hollande trots alla tveksamheter ändå slog in på när han blev president. Finansminister och chef över Montebourg var också en typisk representant för den franska socialdemokratin, Pierre Moscovici. Denne ville istället vrida politiken mot mer av globalisering och dessutom var han en övertygad förespråkare för ett mer federalistiskt EU  i linje med näste president Emmanuel Macron. Konflikten blev omedelbart tydlig och den minskades inte av att Montebourg dessutom var och är en både karismatisk och kaxig person som pratade i media, gick in i ordkrig med företagsledare som ville lägga ner fabriker eller flyta dem utomlands. Han genomförde också reformer utan att först fråga finansministern eller presidenten.

Montebourg fick till slut sparken av Hollande och ersattes av Emmauel Macron. En ödets ironi. Under några år sysslade Montebourg med privat affärsverksamhet. Politiken lockade ändå för mycket och nu är hans avsikt uppenbarligen att kandidera som president i valet nästa år.

Montebourg skulle vara helt chanslös i nästa presidentval om han bara förlitade sig på den traditionella vänstern. Kanske skulle han kunna vinna Vänsterpartiets väljare men dess ledare Jean-Luc Mélenchon släpper aldrig in honom – eller någon annan – i sin politiska värld. Det finns däremot öppningar åt höger. Det är detta som gör fransk politik så fascinerande. En stor del av Marine Le Pens väljarkår borde i hög grad kunna attraheras av Montebourgs budskap. Nu åker han runt på fabriker i landet och predikar sitt budskap om att rädda industrin från nedläggningar och lova att staten ska få en aktivare roll för att rädda alla de företag som går på knäna. Det är förstås särskilt intressant i dessa pandemitider när ekonomin i landet är i kris.

Montebourg får uppskattande ord från enstaka mer nationalistiska politiker inom den republikanska högern men också av Marine Le Pen som häromdagen lovordade hans deklarationer. Hittills har ingen lyckats att förena partier från vänster och höger i en gemensam front mot den urbana, socialliberala politiken som förts konsekvent sedan Nicolas Sarkozys makttillträde 2007. Marine Le Pen har kommit längst genom att locka till sig i stort sett hela det gamla kommunistpartiets väljare och på senare år gnagt av en del av det nuvarande Vänsterpartiets väljarkår.

Frågan är förstås hur Montebourg ska kunna övertyga tillräckligt många väljare för att själv bli president. Det förefaller vara en omänsklig uppgift. Vad som är möjligt är om han kan bli vägröjare för Nationell Samling in i nya vänstergrupper. Tänk tanken att Marine Le Pen blir nästa president och hennes premiärminister är han som  några år tidigare varit minister i Hollandes regering. Större under har skett.

Ny opinionsundersökningar visar att Marine Le Pen i en tänkt andra valomgång får 48 procent av väljarna mot Emmanuel Macrons 52 procent. Bland många fransmän råder en stark misstro mot den sittande presidenten. Det är “globalisten Macron” som röner sådant motstånd. Detta motstånd finns främst hos arbetare och lägre medelklass, i glesbygd och mindre städer runt om i landet. Kanske har Montebourg förstått att det franska folket nu är berett till vad som helst för att fälla en representant för den mondäna eliten i Paris. Kanske går det att då acceptera en kandidat som har sina rötter i försvaret för det franska kolonialväldet och Vichy. Åren går, minnet förgås och vi lever i en ny tid. Och se, där kommer en traditionell, protektionistisk socialist och skulle möjligen kunna bistå i arbetet att till slut likvidera denna parisiska elit.

 

 

En möjlig tredje nedstängning av Frankrike
En möjlig tredje nedstängning av Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Fransmännen  trodde inte att det skulle fortsätta att vara så här illa. Nu är det snart ett år sedan den första nedstängningen av landet. Nu oroas människor av en tredje total lock down. Det är alldeles uppenbart att en sådan åtgärd från regeringens sida – inte helt orimlig – skulle få svåra konsekvenser på ekonomi och det allmänna mentala tillståndet hos människorna i landet. En lock down skulle också kunna sätta i gång en stark och möjligen våldsam revolt i det offentliga rummet.

I höstas skedde en andra karantän, veckorna före jul. Den kunde genomföras i god ordning eftersom många hoppades att jul och nyår därmed kunde firas under bättre omständigheter. Först låsa in sig i några veckor för att därefter få njuta av julbordet och dricka champagne på nyår med släkt och vänner.

Nu kan det bli en tredje lockdown. Risken är stor att det blir svårare att övertyga folk om att den leder till bättre tider inom en snar framtid. Människor har sett hur månader av olika former av restriktioner inte lett till önskade förbättringar.Trots alla mer eller mindre tyngande inskränkningar i vardagslivet och i yrkeslivet är  sjukhusen mer överfulla än någonsin och krisen verkar snarare  öka. Antalet patienter i intensivvård ökar. Fler kommer in på sjukhus än lämnar. Visserligen har antalet smittade minskat men siffrorna är fortfarande höga. Och sedan en tid tillbaka råder utegångsförbud från kl 18. Och munskydd och stängda affärer och restauranger och barer och kaféer.Inte verkar det bli bättre av alla restriktioner som regeringen inför.

Nu väntar alla på besked från President Macron och Premiärminister Castex. Det spekuleras om allt från status quo till skärpta bestämmelser. Ingen tror på lättnader. En total nedstängning av Frankrike är ett av flera alternativ som sannolikt övervägs i regeringskretsen. Jag lyssnade på en medicinsk expert häromdagen i fransk tv som inte ville se en stängning av skolorna  som faktiskt varit öppna sedan i våras. Riskerna är för stora om barnen måste stanna hemma. Det är inte bra för deras utbildning. De mår inte bra av det psykiskt och det hindrar många föräldrar från att arbeta vilket ytterligare försämrar ekonomin.

Däremot kunde han vilja se ytterligare skärpningar i de vuxnas rörelsefrihet. Han och många av hans kollegor kan tänka sig en lock down som i princip innebär att tillvaron blir lika inlåst som i våras. Böter för dem som vistas utomhus utan särskilt intyg.

Regeringen fattar beslut och det lär komma om några dagar. Den vill först invänta utvecklingen. Har möjligen de inskränkningar som hittills skett haft en så god effekt att de räcker för att hindra ytterligare spridning av viruset.

För människor i allmänhet verkar allt hopp stå till vaccinet. Men även här oroas fransmännen av att leveranserna av doserna inte är tillräckligt omfattande och dessutom dröjer. Och en stor del av befolkningen tvekar eller är direkt avvisande till att själv vaccinera sig. Frankrike och Sverige verkar vara bland de länder i Europa som är mest vaccinationskritiska.

Delar av den franska opinionen börjar mullra och nu ser vi en del demonstrationer på gatorna mot den förda restriktiva politiken från regeringens sida. Det handlar om ett ökande motstånd mot frihetsinskränkningarna. Det är inte förvånande att de unga går i spetsen för de opinionsyttringarna, inspirerade av Nederländerna där revolten redan är starkt utvecklad.

Fransk politik förs på flera arenor. En av dessa arenor är gator och torg. En tredje nedstängning kan mycket väl leda till fler demonstrationer och de kan bli våldsamma. Det blir i så fall ännu en utmaning för en pressad president och hans regering.

 

 

 

Le Pen fortsatt första utmanare till Macron
Le Pen fortsatt första utmanare till Macron 150 150 Tomas Lindbom

Pandemin påverkar den politiska debatten också i Frankrike. Medierna tar knappast upp annat än frågor kring karantän och vaccinering. Inte ens ekonomin som verkligen berörs av nedstängningen i samhället får den uppmärksamheten som den borde ha. Ännu mindre talar folk om stundande val. Faktum är att det väntar ett regionalval som skulle ha hållits i mars i år men är framflyttad till juni – om nu det blir det definitiva datumet. Och så det viktiga presidentvalet i maj 2022 med efterföljande val till nationalförsamlingen i juni. Det är faktiskt bara sexton månader dit. En som redan förklarat sig beredd att ge sig in i nästa valrörelse är Marine Le Pen. Enligt opinionsmätningar är hon fortfarande den främsta utmanaren till sittande presidenten Emmanuel Macron. Ändå seglar det upp orosmoln.

Marine Le Pens ställning i opinionen har inte stärkts, snarare försvagats under det senaste året. De gula västarnas uppror gav inte den skjuts uppåt i popularitet som hade kunnat förväntas med tanke på att denna rörelses anhängare i hög grad har stött Nationell Samling. Tidningen Le Monde har nyligen skrivit  i en analys att partiet haft svårt att dra fördel av kraften i de gula västarnas uppror. Problemet har varit att de till sin karaktär präglats av att vara en upprorsrörelse medan Le Pens parti framför allt försvarar ordningen. Det blir problematiskt när polisen och demonstranterna ställs mot varandra som skett under många av de demonstrationer som genomförts, främst i Paris och där externa våldgrupper beblandat sig med de gula västarna. Polisen är en hyllad yrkesgrupp i partiet och Marine Le Pen har haft svårt att kommunicera ut sin och partiets postition kring alla dessa våldsamheter som förekommit och visats i tv-kanalerna under lång tid.

Pandemin har inte heller gynnat Nationell samling. Liksom i andra länder kan den sittande regeringen och presidenten trots mycket kritik dra fördel av att människor sluter sig samman, blir mindre samhällskritiska och lyssnar på den politiska ledningen – landets aktuella auktoritet.

Samtidigt finns det siffror som talar till Le Pens fördel. Hon har sedan hon tog över ledarskapet i partiet 2011 efter sin pappa rensat bort en hel del extrema element men också gjort partiet mindre profilerat. Förmodligen har hennes försök att putsa upp fasaden ändå bidragit till vissa framgångar. Partiet har erövrat och behållit makten i en del kommuner, särskilt i södra Frankrike. Nationell samling ses också av väljarna som det främsta oppositionspartiet i förhållande till Macron men avståndet till La France Insoumise (Vänsterpartiet) och Republikanerna (Högerpartiet) har krymt. Hon tycks inte kunna stärka sin ställning i väljargrupper som inte tillhör de traditionella kärnväljarna.

Marine Le Pen vet att det är tredje gången gillt för henne. I 2012 års presidentval slogs hon ut i första valomgången. Sittande presidenten Nicolas Sarkozy förlorade i andra omgången mot Francois Hollande. Fem år senare lyckades Marine Le Pen gå vidare till den andra valomgången men förlorade klart mot Emmanuel Macron. Hon blev dessutom hårt kritiserad för den tv-sända debatten dem emellan i veckan före den andra valomgången. Hon visade sig helt enkelt vara huvudet mindre än sin motståndare. Förmodligen trodde hon före debatten att det räckte med partiets vanliga populistiska och osakliga argumentation men inför Macron med sin skärpa i resonemangen och intensiva debatteknik föll hon platt.

Förlorar Marine Le Pen även i sitt tredje försök att bli president i  Frankrike lär hon tvingas lämna ordförandeskapet för partiet. Dock finns det en yngre förmåga inom familjen, som väntar i kulissen. Det handlar om Marines systerdotter och Jean-Marie Le Pens dotterdotter Marion Maréchal, tidigare med tilläggsnamnet Le Pen. Hon drog sig undan det vardagliga politiska arbetet efter valet 2017 och har ägnat de senaste åren åt att starta en privat högskola för samhällsstudier i Lyon och även grundat en tankesmedja. Hon visar sig sedan en tid i allt högre grad i olika tv-program där hon låter sig intervjuas i politiska frågor. Hon ges där gott om tid att utveckla sina politiska stådndpunkter. Hon kritiserar Macrons sätt att sköta pandemikrisen, försvarar Donald Trump men utvecklar också sina allmänt högerradikala och konervativa värderingar. Marion Maréchal talar fritt och följer  nödvändigtvis inte Nationell Samlings politiska linje. Framförallt  undviker hon att ge sitt stöd till sin moster inför presidentvalet nästa år. Allt fler tror att detta unga politiska stjärnskott, hon är bara 31 år, bara väntar på rätt tillfälle att stiga fram som ny ledare för Nationell samling eller en ny partikonstellation på yttersta högerkanten.

Jag har lyssnat på några av intervjuerna med Marion Maréchal under den senaste veckan. Det står klart att hon är vassare som tänkare än sin moster. Hon hanterar journalisterna med större elegans och med skarpare svar. Men hon lär inte ha samma förmåga att attrahera arbetarväljare i det fattiga norra Frankrike och hon kan med sin lätt överklassiga, “borgerliga”, framtoning stöta bort en  del av den yttersta högerns väljarkår. Frågan ställs ofta och den bör ställas igen. Det finns ett glastak för den yttersta högern och detta glastak är svårt att bryta igenom. Måhända har Marine Le Pen, trots sina brister, lyckats nå så högt som denna rörelse förmår och att vi nu ser början på en tillbakagång till förmån för andra oppositionsrörelser.

 

 

Sarkozy ständigt i blåsväder
Sarkozy ständigt i blåsväder 150 150 Tomas Lindbom

Strax efter makttillträdet som president i Frankrike 2007 föreslog Nicolas Sarkozy Dominique Strauss-Kahn till posten som Internationella valutafondens generaldirektör. De kände förstås varandra. Visserligen en högerman och en socialist men delar av samma franska elit och i deras fall av samma sociala umgängessfär. Strauss-Kahns socialism var av den ljusaste rosa nyansen. Sarkozy var långt ifrån någon traditionell konservativ gaullist. Båda var en del av den njutningslystna eliten. Sarkozy lär vid deras möte kring posten som generaldirektör vid IMF ha sagt till Strauss-Kahn att vara försiktig med kvinnorna. Han visste förstås hur det låg till med hans politiska motståndare (eller kollega) på det amorösa området. Han lär ha tillagt att han själv var åt samma håll men ändå lite mer försiktig. Vi vet hur det slutade för Strauss-Kahn fyra år senare. Då sprack bubblan till slut. Sarkozy borde ha fått ett annan råd av Strauss-Kahn vid samma tillfälle: Håll dig borta från fiffel med pengar. Det har varit och är den förre presidentens akilleshäl.

Det är svårt att hålla reda på alla affärer som Sarkozy varit inblandad i. För närvarande väntar åtminstone tre ärenden på att få sina rättsliga behandlingar och en fjärde har dykt upp.

Sarkozy är anklagad för bestickning i samband med hans och advokaten Thierry Herzogs försök att skaffa sig information av en domare som var inkopplad i en affär som rörde illegal penningutförsel från Libyens Khadaffi till Sarkozys presidentvalskampanj 2007. Domaren skulle ha lovats en intressant högre befattning i utbyte mot känslig information i det rättsliga ärendet. Dom i detta mål kommer den 1 mars i år och pekar mot fängelse för den förre presidenten. Han är för det andra anklagad för en illegal finansiering av valkampanjen 2007. Anklagelserna handlar i detta fallet om korruption.

För det tredje står Sarkozy anklagad för brott som rör Bygmalionaffären efter namnet på en kommunikationsbyrå med nära band till Sarkozys parti UMP, i dag kallat Republikanerna. Här rör det sig om ett ekonomiskt brott.  Sarkozy anses av polis och åklagare som ytterst ansvarig för att med olagliga medel ha sökt dölja att hans parti överskridit lagen om högsta tillåtna utlägg för en valrörelse. i hans parti UMP:s fall, ett tak på 22,5 miljoner euro. Bland annat ska luftfakturor skickats från UMP till Bygmalion och en stor del av de insatser som byrån gjort för partiet har inte bokförts på kontot för presidentvalrörelsen.

Alla affärer som rör franska toppolitiker brukar vara närmast omöjliga att förklara, i varje fall i korthet. Politikerna själva är ju extremt skickliga på att dölja och förvrida perspektiven på alla anklagelser mot dem själva. Alla anklagar alla, för att uttrycka det enkelt. Än så länge har Sarkozy klarat sig.

Ännu en affär med Nicolas Sarkozy i blickfånget rullas nu upp. Nu handlar det om verksamheter som konsulten Sarkozy ägnat sig åt och i detta fall ett avtal med ryska oligarker inom försäkringsbranschen. Sarkozy ska, enligt uppgifter i den grävande sajten Mediapart, ha skrivit på ett avtal med ryssarna som ger honom ett arvode på sammanlagt 3 miljoner euro. Avtalet tecknades 2019. En första utbetalning på 500 000 euro ska redan ha verkställts.  Frågan för åklagarna i detta fallet gäller om Sarkozy enbart verkat som konsult till ryssarna eller också på ett illegalt sätt varit lobbyist med sina särskilda kontakter i samhällets toppskikt. Det senare kallas trafic d´influence och betraktas som en form av korruption.

Nicolas Sarkozy är alltså en man som ständigt jagas av åklagare och av media. Den som tror att han hukar i sin våning i västra Paris med sin hustru Carla Bruni tar fel. Han skriver böcker som säljer som smör i solsken. Han tar emot den nya generationens högerpolitiker på sitt kontor och rycker i en rad tåtar för att hans partis nya ledare ska göra det han tycker är bäst för landet – och partiet. Han har skaffat sig en sällsynt stark ställning i den nya politiska regimen i Frankrike. Han har i hög utsträckning Emmanuel Macrons öra. De har regelbunden kontakt och lär verkligen uppskatta varandra. Det är däremot inte fallet mellan Macron och Francois Hollande. Sarkozy är också mycket populär bland en stor del av Republikanernas väljare. Hans starka, karismatiska framtoning attraherar många. Hos dem kan inga korruptionsaffärer i världen minska beundran för denne man. Han har som få andra högerpolitiker efter General de Gaulle varit så uppskattad inom högerns väljarkår.

Nicolas Sarkozy är en politiker som ingen förhåller sig till på ett neutralt och kyligt sätt. De flesta fransmän vill inte ha honom i den politiska ledningen. Vänstern avskyr honom mer eller mindre. Men han fortsätter alltså att spela en roll i toppskiktet av den franska politiken. Inte ens om han tvingas skaka galler för brott begångna i någon av de aktuella affärerna kommer han garanterat att fortsätta påverka den.

 

 

80-talet kastar sina skuggor
80-talet kastar sina skuggor 150 150 Tomas Lindbom

Camille Kouchners självbiografiska berättelse i boken La familia grande har av helt uppenbara skäl väckt uppmärksamhet och indignation i Frankrike. Häromkvällen uppträdde författaren för första gången i ett medialt sammanhang sedan boken gavs ut den 7 januari. Hon valde det litterära programmet La grande librairie med programledaren Francois Busnel.

Författaren hade gjort ett  utmärkt val av tv-program för att ge sin bild av det trauma som förföljt henne, brodern och hela familjen i så många år. Busnel tog genom sina frågor ämnet ner på djupet. Han bidrog med skarpa och samtidigt känsliga frågor. Han gav henne möjligheten att ge en klar men skrämmande bild av en familjetragedi. Hur hennes bror burit på dessa sexuella överträdelser från sin styvpappa i så många år, hur hon varit offer som tvillingsyster. En mor som inte ville se, nedbruten av flera självmord i hennes nära familj och nedgången i svårt alkoholmissbruk. Och hennes egen pappa som så småningom visste vad som hänt hans son men i en släkts tystnadskultur ändå inte kunde tala öppet. “Alla visste”, som Camille Kouchner skrivit i sin bok och nu sagt också i tv-intervjun.

Övergreppen skedde i slutet av 1980-talet. Det är som om denna period nu kastar djupa skuggor över den franska samtiden. Ett decennium, 1980-talet, som fullföljde den politiska revolten från åren kring 1968 men nu alltmer i hedonistisk riktning. Camille Kouchner berättar om hennes mors och styvfars fabulösa fester under dessa år där den frigjorda sexualiteten var ett påtagligt inslag i bilden. De numera medelålders etablerade politikerna, journalisterna, advokaterna med sina radikala åsikter hade också med sina barn, nu i tonåren. Det fanns inga gränser för hur förförelserna utvecklades. Tonårsbarnen var också målet för en del sexuella närmanden från de äldre. Det verkade vara en del av den tidens uppfattning om frihet.

Drömmen om den politiska anarkismen hade långsamt glidit i bakgrunden till förmån för den sexuella friheten. Men kretsarna från de politiska åren fanns alltså kvar.  De hade börjat dominera det franska samhällslivet eller kände de rätta personerna. De hade satt sig på centrala positioner inom politik och media. Styvfadern, Olivier Duhamel, blev tidigt en maktfaktor. Han har sedan bland annat figurerat i närheten av alla presidenterna. Så sent som 2017 såg han till att bli inbjuden till en mycket exklusiv krets av personer som firade Emmanuel Macrons seger i presidentvalet. Den gamle vänstermannen var nu en del av den nya mittenkultur som delvis hyllar andra värden än socialism och fri kärlek.

Det är naturligtvis viktigt att inte dra generella slutsatser som leder till att oskyldiga anklagas för sexuella trakasserier av olika slag. Ändå går det inte att se bort ifrån att en del ur 68-vänstern i Paris blev en maktelit på 1980-talet med ett tungt ansvar för konsekvenserna av ett hedonistiskt levnadssätt som drabbat ungdomar i kommande generation.

Olivier Duhamel försvarade offentligt Dominique Strauss Kahn efter dennes sexaffärer för tio år sedan. I samma kretsar hördes försvaret för Roman Polanski, anklagad för pedofili. Och ingen blir förvånad när en av vår tids mest framstående filosofer i Frankrike, Alain Finkielkraut, i formligt raseri  i en radiokanal angrep dem som kritiserat Duhamels incest mot sin styvson, ett övergrepp som lär ha pågått i två år.

Jag gick igår kväll in på youtube för att se franska tv-program från 1980-talet. Jag visste var jag skulle leta och jag blev påmind om den tidens normer. Berusade artister och författare i tv-sändning. Ständigt dessa frågor från journalister om deras kärleksliv och drogvanor. Även en och annan av journalisterna satt med drinkar framför sig i sändning.

Nu gör Frankrike långsamt upp med det förflutna från 1968 och 1980-talet. Nu kommer reaktionen och den är helt rimlig. Hur långt kommer pendeln att svänga, kan man förstås också fråga sig. Men tillnyktringen i dubbel mening har verkligen varit nödvändig liksom försvaret för det skyddslösa barnet eller tonåringen. Camille Koushners bok har redan sålt i drygt 200 000 exemplar. Den är och kommer att vara en välgärning för så många utsatta i detta land.

 

 

  • 1
  • 2