Kniptångsmanöver runt Macron

Kniptångsmanöver runt Macron 150 150 Tomas Lindbom

Minns någon av bloggens läsare namnet Arnaud Montebourg? Det är förlåtet att ha glömt bort honom men han var minister för produktiv utveckling inom finansdepartementet under några av åren med socialistregering 2012-17. Utnämningen av honom var ett av många exempel på Francois Hollandes ofta märkliga – huvudlösa – försök att förena det oförenliga inom det parti han först ledde som generalsekreterare och den regering som  han därefter styrde över som president.

Arnaud Montebourg tillhör den reformistiska vänster i Frankrike som är nästan utdöd i de flesta västländer. En socialism som håller fast vid protektionism,  frikostiga, statliga bidrag till och styrning av franska industriföretags verksamhet. Traditionen från merkantilismens dagar – i Frankrike talas det om colbertism – lever vidare i olika politiska kretsar. Montebourg tillhör statskramarna till vänster och gick helt på tvärs mot den mer marknadsliberala linje som Hollande trots alla tveksamheter ändå slog in på när han blev president. Finansminister och chef över Montebourg var också en typisk representant för den franska socialdemokratin, Pierre Moscovici. Denne ville istället vrida politiken mot mer av globalisering och dessutom var han en övertygad förespråkare för ett mer federalistiskt EU  i linje med näste president Emmanuel Macron. Konflikten blev omedelbart tydlig och den minskades inte av att Montebourg dessutom var och är en både karismatisk och kaxig person som pratade i media, gick in i ordkrig med företagsledare som ville lägga ner fabriker eller flyta dem utomlands. Han genomförde också reformer utan att först fråga finansministern eller presidenten.

Montebourg fick till slut sparken av Hollande och ersattes av Emmauel Macron. En ödets ironi. Under några år sysslade Montebourg med privat affärsverksamhet. Politiken lockade ändå för mycket och nu är hans avsikt uppenbarligen att kandidera som president i valet nästa år.

Montebourg skulle vara helt chanslös i nästa presidentval om han bara förlitade sig på den traditionella vänstern. Kanske skulle han kunna vinna Vänsterpartiets väljare men dess ledare Jean-Luc Mélenchon släpper aldrig in honom – eller någon annan – i sin politiska värld. Det finns däremot öppningar åt höger. Det är detta som gör fransk politik så fascinerande. En stor del av Marine Le Pens väljarkår borde i hög grad kunna attraheras av Montebourgs budskap. Nu åker han runt på fabriker i landet och predikar sitt budskap om att rädda industrin från nedläggningar och lova att staten ska få en aktivare roll för att rädda alla de företag som går på knäna. Det är förstås särskilt intressant i dessa pandemitider när ekonomin i landet är i kris.

Montebourg får uppskattande ord från enstaka mer nationalistiska politiker inom den republikanska högern men också av Marine Le Pen som häromdagen lovordade hans deklarationer. Hittills har ingen lyckats att förena partier från vänster och höger i en gemensam front mot den urbana, socialliberala politiken som förts konsekvent sedan Nicolas Sarkozys makttillträde 2007. Marine Le Pen har kommit längst genom att locka till sig i stort sett hela det gamla kommunistpartiets väljare och på senare år gnagt av en del av det nuvarande Vänsterpartiets väljarkår.

Frågan är förstås hur Montebourg ska kunna övertyga tillräckligt många väljare för att själv bli president. Det förefaller vara en omänsklig uppgift. Vad som är möjligt är om han kan bli vägröjare för Nationell Samling in i nya vänstergrupper. Tänk tanken att Marine Le Pen blir nästa president och hennes premiärminister är han som  några år tidigare varit minister i Hollandes regering. Större under har skett.

Ny opinionsundersökningar visar att Marine Le Pen i en tänkt andra valomgång får 48 procent av väljarna mot Emmanuel Macrons 52 procent. Bland många fransmän råder en stark misstro mot den sittande presidenten. Det är “globalisten Macron” som röner sådant motstånd. Detta motstånd finns främst hos arbetare och lägre medelklass, i glesbygd och mindre städer runt om i landet. Kanske har Montebourg förstått att det franska folket nu är berett till vad som helst för att fälla en representant för den mondäna eliten i Paris. Kanske går det att då acceptera en kandidat som har sina rötter i försvaret för det franska kolonialväldet och Vichy. Åren går, minnet förgås och vi lever i en ny tid. Och se, där kommer en traditionell, protektionistisk socialist och skulle möjligen kunna bistå i arbetet att till slut likvidera denna parisiska elit.

 

 

1 comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.