Monthly Archives :

oktober 2021

Vänstern står lika splittrad som tidigare
Vänstern står lika splittrad som tidigare 150 150 Tomas Lindbom

Det är höga odds på att få en vänsterkandidat som president i Frankrike nästa år. Det saknas inte kandidater men ingen förmår kravla sig över fem-sex- sju procent utom en, Jean-Luc Mélenchon som har ett stöd på drygt tio procent. Frågan är förstås varför, när ändå landet har en radikal tradition och det finns gott om fattigt folk och högröstade och verbalt skickliga vänsterdebattörer.

Det finns inte ett svar på frågan varför vänstern klarar sig så dåligt men ett par som kastar lite ljus över det politiska läget i Frankrike i dag. Det första svaret handlar om att människor inte kopplar välfärdssamhället till vänstern. Det andra svaret handlar om att det finns starka krafter i alla samhällsklasser som värderar nationell identitet som ett centralt ämne.

Frankrike utvecklade sin välfärdsstat efter andra världskriget och det var inte under samma motstånd från högern som i Skandinavien och i de anglosaxiska länderna. Frankrikes höger har under decennier dominerats av gaullismen som mer kunde betraktas som socialkonservativ än liberal. När de senaste presidenterna petar i några små delar av välfärdsbygget får de stark kritik men den kritiken fick också socialisten Francois Hollande ta emot när han som president 2012-17 sökte rucka på gamla regler inom arbetsrätten eller var försiktig med att skärpa skatter mot de rika.

Fransmän i allmänhet ser välfärdssamhället som en erövrad och beständig ordning och inte en politik som har stöd från vänster men attackeras från höger. Välfärd och köpkraft, frihet och jämlikhet ses som en helhet och många har fortfarande minnen av de goda åren fram till slutet av 1970-talet, år då gaullister och center-högerpolitiker dominerade med låga skatter, fri företagsamhet och generösa sociala bidrag.

Den nationella identiteten har alltmer blivit en viktig fråga för fransmännen. Arbetarklassen röstade i stor utsträckning på kommunisterna fram till mitten av 1980-talet. Därefter gick de över till Nationella fronten. Socialistpartiet däremot har varit den lägre medelklassens parti. Idag har andra partier tagit väljare från dem. Många har blivit Macronanhängare, en del gröna och ytterligare andra har gått till ultrakonservativa och högerradikala grupperingar. Framförallt har Socialistpartiet förlorat sin profil och hamnat i nästan samma krisläge som Liberalerna i Sverige. Partiets ståndpunkter retar få men lockar ännu färre.

Eric Zemmours framgångar speglar denna förflyttning av väljaropinionen från sociala klassperspektiv till uppfattningen att landet behöver en tydlig nationell identitet. Den senare riktar förstås udden särskilt mot den muslimska invandringen som oroar så många.

Vänstern har svårt att göra sig gällande i en tid när tron på de politiska partierna försvagats. Människor talar inte om nya välfärdsreformer utan klagar på fattigdom och attackerar alla etablerade partier. Och kräver stopp för invandringen och rensning av utsatta förorter från muslimer.

Jean-Luc Mélenchons parti är starkast men gör intryck av att vara för extremt. De gröna hamnar i samma läge som i Sverige. Frågan är viktig men inte tillräckligt laddad. Och övrig vänster som Socialistpartiet förefaller mest av allt profillös. Fortfarande hoppas en del att de gröna och Socialistpartiet enas om en kandidat.  Skulle så ske blir inte, enligt opinionsmätningarna, mycket vunnet. Tillsammans kan de båda partierna nå upp till tio procent och det räcker aldrig för att nå en andra valomgång. Mycket kan hända i en fransk valrörelse men oddsen för en vänsterkandidat i den andra valomgången är som sagt mycket höga.

Är opinionsmätningar trovärdiga?
Är opinionsmätningar trovärdiga? 150 150 Tomas Lindbom

Alla talar i Frankrike om samma ämne: Eric Zemmour! Är det över huvud taget möjligt att en person som inte är kandidat, som inte tillhör ett parti, som inskränker sig till ett enda ämne kan växa i opinionen från 5 till 17 procent på en månad? Kritiken mot opinionsinstituten växer.

Frågan finns alltid där: Har opinionsinstituten en aktiv roll partiers och kandidaters uppgång och fall? Om väljarna ser att en kandidat ökar i förtroende kan det möjligen leda till att fler ansluter sig? Många vill satsa på en vinnare. Med Eric Zemmour skulle det kunna förhålla sig så. Han är inte en kandidat som de andra. Han lyfts fram som en antikandidat, lätt att välja i en undersökning som inte är ett val på riktigt. Många känner bara en diffus känsla av att han kan förändra samhället i ett läge där politiken verkar ha kört fast. Opinionsinstituten, påhejade av medierna, ropar ut att han är på uppgång, ett löfte om en bättre framtid. En mätning med höga siffror för Zemmour stimulerar till nästa med ännu högre. Medborgarna hoppas på en förändring, oklart hur den ser ut, och njuter av att samtidigt skrämma de etablerade politikerna.

Det senare är alldeles uppenbart. Oavsett om Zemmour på allvar har blivit en maktfaktor inför nästa presidentval så skrämmer han Nationell Samlings Marine Le Pen, Republikanernas kandidater och även President Macron. De skruvar på sin retorik, vinklar sina kampanjer på ett delvis annorlunda sätt för att möjligen kunna stoppa sin egen blödning och Zemmours framfart.

Frågan är om opinionsinstituten verkligen bär ett ansvar. Knappast. De måste trots allt fråga väljarna vilka kandidater de föredrar och Zemmour har på ett skickligt sätt tagit sig in i den politiska striden, visat intresse för att bli president utan att officiellt kandidera. Problemet är möjligen mediernas endimensionella sätt att beskriva skeendet. Det är lockande att göra Zemmours opinionsmässiga framgångar till den stora politiska nyheten. Finns hans uppgång i siffror på tidningarnas förstasidor och i alla pratprogram på tv blir det en politisk huvudnyhet. Även jag skriver om Zemmour mer än något annat…

En viktig fråga inställer sig: Kan alla dessa mätningar och diskussionerna kring dem ge Zemmour en fördel? Sannolikt! Å andra sidan är det rent mänskligt en rätt naturlig konsekvens när någon karismatisk politiker med en fingertoppskänsla för stämningarna i landet stiger fram i rätt ögonblick. En stor del av det franska folket känner en stark politisk frustration sedan år tillbaka. Marine Le Pens framgångar är ett resultat av det. Eric Zemmours likaså. Och en tredje ”aktör”: Det sviktande valdeltagandet. Hittills har presidentvalen haft högt valdeltagande till motsats från alla andra val där allt färre gått och röstat under en längre tidsperiod. Det som händer med valdeltagandet 2022 blir också en avgörande faktor för hur det går för en uppstickare som Zemmour. Han kan fånga in de röstovilliga eller bli en kandidat som nu stöds av väljare som på själva valdagen kommer att ligga kvar på sofflocket.

Som sagt: Eric Zemmour är i dag, oavsett orsaker, en viktig person i valrörelsens inledningsskede. Han påverkar strategin hos de andra kandidaterna. Däremot vet vi inte hur det kommer att gå för honom längre fram i valrörelsen och i själva valet. Det finns udda kandidater som i tidigare presidentval legat bra till i ett inledningsskede men sjunkit tillbaka när valdagen närmat sig. Så kan det bli också med Zemmour, oavsett opinionsinstitutens och mediernas fokusering på honom just för tillfället.

 

Ny undersökning: Zemmour till andra valomgången
Ny undersökning: Zemmour till andra valomgången 150 150 Tomas Lindbom

Det går fort nu. I dag släppte Harris Interactive en ny mätning av opinionen inför presidentvalet i Frankrike i april nästa år. En chockvåg drar över landet och särskilt de traditionella partierna när det står klart att ultrahögerkandidaten, som för övrigt ännu inte officiellt sagt sig kandidera, Eric Zemmour nu ligger på andra plats efter nuvarande presidenten Emmanuel Macron och därmed, om det vore val idag, skulle kvalificera sig till en avgörande valomgång.

Så här ser siffrorna ut i dag: Macron 24 procent, Zemmour 17, Marine Le Pen 15, den oberoende högerkandidaten Xavier Bertrand 13 och Jean-Luc Mélenchon, vänsterrörelsen Det okuvade Frankrike med 11 procent. Den gröna kandidaten Yannick Jadot och Socialistpartiets Anne Hidalgo ligger båda på 6 procent.

Så ser det alltså ut. Det finns förstås många frågetecken kring denna mätning som i sig är korrekt genomförd och stämmer med hur utvecklingen sett ut den senaste månaden. Det är trots allt en mätning av läget i dag, inte en prognos inför det kommande presidentvalet. Marine Le Pen har tappat i stöd och Eric Zemmour har ökat. Nu har de till och med bytt plats. Frågan är om inte det viktigaste beskedet i dag är just detta. Marine Le Pens tillbakagång är inte bara överraskande utan framförallt en katastrof för hennes trovärdighet. Redan i det senaste regionalvalet gick det dåligt för hennes parti. Tillbakagången för henne personligen ger signalen om att hon inte kommer att ha en chans att vinna nästa års val. Hennes potentiella väljare, som stött henne i tio år, har insett det och söker efter en annan kandidat. Oavsett hur det går för Zemmour i fortsättningen lägger de sin röst där. Och hela 75 procent säger att detta är ett val som de inte tänker ompröva. Ändå kan han tappa i stöd lika fort som han vunnit det. Han kan vara en dagslända som visar sig inte hålla måttet när han tvingas in i de sakpolitiska debatterna och utsätts för personangrepp och olika politiska påhopp som marginaliserar honom. Marine Le Pen däremot kan inte längre ta tillbaka de röster som hon förlorat. Hon får inte automatiskt de röster som Zemmour förlorar om han nu skulle sjunka tillbaka i kommande mätningar. Däri ligger katastrofen för henne.

Politologer i fransk tv och radio har konstaterat att det nästan aldrig blir den konstellation i andra valomgången som förutspåtts ett år före. I våras var alla säkra på att Macron och Le Pen skulle mötas då. Alla opinionssiffror pekade på det. Nu har det hänt som alltid händer. En eller båda av de givna vinnarna tappar fotfästet.

Det är möjligt att Zemmoureffekten är en anti-Le Pen-effekt. Den radikala högeroppositionen bland väljarna använder honom nu för att knäcka Marine Le Pen. När det väl är gjort kan dessa väljare fortsätta att stödja Zemmour eller möjligen vända blickarna mot någon annan. Det finns tid för det.

Republikanerna har nu en svår uppgift att välja väg strategiskt. Deras partiledning  vet att Zemmour har för avsikt att försöka bredda sitt stöd genom att locka till sig högerflanken av Republikanernas väljarkår. Hur ska det bemötas? Partiets plan är ett internt val av presidentkandidat den 4 december. Vågar partiet vänta tills dess? Och ska partiet välja en kandidat som liknar Zemmour eller inte? Om Republikanska partiledningen väljer en mer moderat kandidat krockar partiet med Macron och hans Republiken på väg. Det leder ingenvart. Macron är för stark i mitten. Om partiet väljer en ledare som till exempel den konservative Laurent Wauquiez öppnas hela vänsterflanken för Macron och hans valseger ligger som i en liten ask. Republikanerna befinner de sig i ett närmast hopplöst dilemma.

Det som händer inom vänstern saknar i detta läge betydelse. Det räcker att titta på siffrorna. Det är möjligt att de grönas kandidat och Socialistpartiets kandidat skulle kunna enas och en av dem dra sig tillbaka. Men det lär aldrig räcka för att komma till en andra valomgång. Och Mélenchon är totalt ointresserad av någon som helst koalition med andra vänsterpartier.

Eric Zemmour har pekat på en djup skada i franska folkets förtroende för de nuvarande politiska ledarna. Till och med Marine Le Pen har nu blivit en etablerad ledare som förlorat sin lyskraft. Men vad kommer därefter? Det förefaller fortfarande tveksamt om Eric Zemmour kan bli Macrons huvudmotståndare i valet. Möjligen kommer många väljare att rösta på honom i förvissningen om att Macron ändå vinner till slut. Då förenas de två motstridiga drivkrafter som ofta präglar franska väljares inre: Hota med det skrämmande alternativet, ”han som säger högt vad vi andra inte ens vågar viska”, men till slut välja pragmatikern och fadersfiguren, ”honom som vi rasar emot, stångas emot men som vi ändå lutar vårt trötta huvud emot när valdagen infinner sig.”

Frankrike har fått två högerextrema kandidater
Frankrike har fått två högerextrema kandidater 150 150 Tomas Lindbom

Det verkar smått otroligt att Frankrike på väg in i valrörelsen för nästa års presidentval har två profilerade, högerextrema kandidater med goda opinionssiffror. Detta är ett land vars politiska landskap förändrats radikalt sedan ett antal år tillbaka.

Jag minns en intervju jag gjorde med Jean-Yves Camus för över tio år sedan. Camus är en känd politolog med högerextrema rörelser som sitt huvudområde. Jag minns mötet av två orsaker. Det första var att han flyttade vår mötesplats flera gånger innan vi slutligen sågs på ett kafé intill Hôtel de ville. Han var jagad av högerextrema krafter och även attackerad rent fysiskt. Därav hans försiktighet inför vårt möte. Det andra jag minns var hans konstaterande att Frankrikes befolkning förändrades från vänster till höger efter attentaten den 11 september 2001. Den händelsen blev början till en radikalisering av opinionen. Rädslan för islamismen, för terrorismen och en allmän misstro mot muslimer började då. Det var i alla fall Camus analys.

Redan 2002 fick Jean-Marie Le Pen fler röster än socialistkandidaten Lionel Jospin och gick till den andra och avgörande valomgången men utan någon som helst chans att vinna. Eric Zemmour började göra sig ett namn kring 2010 som publicist och opinionsbildare. Han var  i flera år medverkande som politisk kommentator i ett populärt lördagskvällsprogram i den statliga televisionen där underhållning och politik blandades; ett programformat som fortfarande fungerar väl i fransk tv. Zemmour fick där fria händer att utveckla sin misstro mot muslimer och oro för att den franska civilisationen, främst genom den ökade invandringen, var på  fallrepet.

Eric Zemmour skrev under de kommande åren några böcker på samma tema och dessa tegelstenar sålde i ofantligt stora upplagor. Någon av böckerna trycktes i över en halv miljon exemplar. Han toppade alla försäljningslistor. Han pekade på att Frankrike höll på att feminiseras. Homolobbyn tog för sig, muslimerna hotade den judiskt-kristna civilisationen med sin främmande syn på människovärdet och sin annorlunda samhällssyn.

I den medievärld som styrt Frankrike liksom andra europeiska länder var häpnaden över Zemmours framgångar stor. Det var närmast omöjligt att förstå hur en så stor del av en upplyst befolkning, formad av upplysningstidens 1700-tal, av de frihetliga tankarna kring sekularisering och en liberal syn på samlevnad skulle vända sig till en polemist med så annorlunda och så aggressivt tonfall. Men så har det blivit.

Eric Zemmour i dag är mer aggressiv än tidigare. Han utmanar Marine Le Pen från höger och med en mer intellektuell touche. Han är, det måste medges, bildad. Han kan sin franska historia, sin litteratur och filosofi. Han är ingen galning men i vissa avseenden farlig. Ja, hans bildning gör honom på sätt och vis än mer hotfull.

Fransmännen gillar intellektuella människor. Det är inte fel att hänvisa till historiska gestalter och händelser. Zemmour talar samtidigt till en frustrerad del av befolkningen som uppfattar att landet tappar sin identitet. Fransmän kan uppröras över att skolan inte ger tillräcklig bra undervisning i sitt lands historia och filosofiska tradition. En yngre kvinnlig debattör, Eugénie Bastié, har skrivit en bok om idéernas krig (La gueere des idées). Det är ett perspektiv som en svensk opinion sannolikt skulle gäspa åt. Fransmännen gäspar inte och en del drar långtgående konsekvenser av detta krig. Kriget leder åt intolerans mot invandrare och hat mer än kärlek och tolerans.

Eric Zemmour har i dag samma stöd som Marine Le Pen i opinionen. De har båda cirka 15 procent av väljarnas stöd. Det är en siffra som mycket väl snart kan ändras. Det vore helt fel att dra alltför långtgående slutsatser av en plötslig förändring i opinionen. Franska väljare är bra på att leta upp en obskyr kandidat för att skrämma de etablerade politikerna. ”Anpassar ni er inte kan vi välja en extremist till nästa president.”

Faktum kvarstår. Det är uppenbart att franska väljare är skeptiska till en global, marknadsvänlig och liberal syn på människa och samhälle. Det har alltid varit så. Konservatism och högerextremism har alltid varit starka undertoner i detta land. Ibland har vänstern varit stark som motkraft mot den mer försiktiga moderatkonservativa politiska linjen. Nu finns oppositionen till höger. Det är inte klasskamp som folk efterfrågar i dag utan fransk identitet och misstro mot invandrare från andra kulturer.

Eric Zemmour har ännu inte deklarerat att han kandiderar men alla tror att han kommer att göra det. Han tänker inte gå i Marine Le Pens ledband. Han utmanar henne. Det kommer att bli en hård konfrontation rätt snart mellan de båda. Hur kommer den striden att sluta? Det vet vi inte. Det verkar så otroligt att en man utan en partiapparat kan slå ut Nationell Samlings ledare. Men å andra sidan lyckades Emmanuel Macron göra just detta 2017 och bli president. Ännu är allt möjligt, även för denne bokskrivande, intellektuella och muslimhatande nykomling i den politiska hetluften.