Sarkozys höger i besvärligt läge

• december 12, 2022
• Tomas Lindbom
• no comments

Igår valde Republikanerna, Frankrikes klassiska högerparti, en ny partiordförande. Det blev Eric Ciotti som vann den andra och avgörande valomgången mot Bruno Retailleau med knapp men ändå klar övervikt. Frågan är vad detta har för betydelse i fransk politik. Är den så kallade republikanska högerns tid över?

Nicolas Sarkozy minns de flesta. Han var den lysande stjärnan inom högern i början av detta sekel. Han bröt med den klassiska gaullismen, en mer social och kulturellt traditionell höger. Sarkozy kastade blickar mot den anglosaxiska världen med sin betoning av fritt företagande, viss internationalisering av näringslivet och mindre koppling till den klassiska kulturen och katolska kyrkan.

Sarkozy drevs alltmer mot högerradikala ställningstaganden under sin tid som president. Opinionen till höger krävde hårdare tag mot invandringen, särskilt den muslimska. Halva partiet applåderade det medan den andra halvan var bekymrad. Redan kring 2009-10 las grunden för den splittring av partiet som nu är helt öppen. Framförallt har en stor del av det ledande skiktet och många av partiets väljare anslutit sig till Emmanuel Macron och hans parti.

Eric Ciotti är den mest tydliga företrädaren för den del av partiet Republikanerna som fortfarande finns kvar. Han står längre till höger än Sarkozy någonsin gjort. Hans syn på migration ligger inte långt från Éric Zemmour. Med honom som partiets ledare ligger vägen öppen för en radikal höger som kan innesluta också den rörelse som alltid i Frankrike har kallats för extremhögern. Det har funnits en tydlig gräns mellan gaullismen och extremhögern. Den går tillbaka till konflikten mellan Marskalk Pétain och General de Gaulle under andra världskriget. Den var levande under Algerietkriget när Jean-Marie Le Pen stod för ett bibehållande av ett franskt Algeriet och de Gaulle genomdrev avkolonialiseringen av detta land. I samma gaullistiska fotspår gick presidenten Jacques Chirac och – i förhållandet till den klassiska extremhögern – Nicolas Sarkozy. Nu är verkligen frågan om vi inte står inför ett skifte. Ett nytt landskap byggs upp med tre komponenter:  en radikal höger, en grupp partier runt Macron i mitten och en radikal vänster ledd av Det okuvade Frankrike (La France Insoumise).

Partiet Republikanerna är i dag ett svagt parti. Det finns anledning att påminna om att Éric Zemmour i första valomgången av presidentvalet i våras fick drygt 7 procent av rösterna. Republikanernas kandidat Valérie Pécresse lyckades inte ens komma upp till 5 procent. Partiet fick visserligen en del mandat, drygt 10 procent, i den nya nationalförsamlingen som röstades fram på försommaren men färre mandat än både vänsterpartiet Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell Samling.

Republikanernas framtid är oviss. Dess förmåga att utnyttja sina mandat i nationalförsamlingen har hittills varit svag. All uppmärksamhet från medias sida riktas mot Det okuvade Frankrike och Nationell Samling.

Det är viktigt att notera att Republikanerna inte är ett populistiskt parti utan har kvar sin ambition att vara ett potentiellt regeringsparti. Kommer den delen av den mer extrema högern i form av Éric Zemmour och hans parti Reconquête att bli en naturlig samarbetspartner? Zemmour må uttala extrema åsikter men han är förankrad i en borgerlig värld där också Republikanernas politiker befinner sig. Det är inget orimligt antagande att dessa båda partier och deras ledare söker samverkan i framtiden. Frågan blir vem som drar det längsta strået. Republikanerna är i sådan inre kris att det inte är orimligt att tänka sig att Zemmour får övertaget. Eric Ciotti är i varje fall redan i dag en god samtalspartner och välvilligt inställd till just Zemmour.