Nu har oppositionen förlorat striden om pensionerna

Nu har oppositionen förlorat striden om pensionerna 150 150 Tomas Lindbom

I dag var det återigen en dag för demonstrationer på gator och torg i Frankrike. Återigen handlade det om Macrons pensionsförslag som nu godkänts av parlamentet och förklarats giltigt av författningsrådet. Sommartemperaturen stiger och det var typiskt att antalet demonstranter i dag var betydligt lägre än vid tidigare tillfällen. Tv-kanalerna passade dessutom på att visa demonstranter som låg utsträckta i parker och plaskade barfota i små vattenfyllda dammar. En och annan skärmytsling med polisen och en attack mot restaurangen La Rotonde i Montparnasse som är känd som en av president Macrons favoritkrogar. I övrigt inget uppseendeväckande.

Den här striden har uppenbarligen presidenten och hans regering vunnit. Nåja, kanske inte vunnit men stormen har ridits ut. Den folkliga frustrationen är, som jag skrivit på denna blogg tidigare, säsongsbunden. Sommaren ägnar de upproriska åt semester men övriga årstider är öppna för revolt. Det viktigaste är att konflikten som vi sett under nästan ett halvår kring pensionerna inte i ytterst  handlar om den speciella frågan. Det råder en djupgående spänning mellan makten och folket och den har fördjupats sedan början av 1980-talet.

De första trettio åren efter andra världskriget upplevde Frankrike en stark period av tillväxt och ökad materiell standard för fransmännen i allmänhet. Därefter har tiderna förändrats. Steg för steg har folk upplevt att välståndet minskat. Presidenter och regeringar har försökt spara in på reformer som under de lyckliga trettio åren genomförts med stor – delvis för stor – generositet. Fransmännen har heller inte visat sig särskilt välvilliga till den ökade globaliseringen och att överlämna mer makt till EU i Bryssel. Regeringarna har inte lyssnat på den folkliga kritiken och det har också bidragit till ökad misstro gentemot den så kallade eliten.

Det är högst sannolikt att alla stora frågor av social karaktär som denna och kommande regeringar lägger fram lär stöta på motstånd av den styrka som vinterns revolt mot pensionsreformen. Det är möjligt att också migrationspolitiken kommer att föremål för social oro på gatorna. Även andra mer kulturella frågor kan komma att leda till revolter.

President Macron har nu till sommaren 2023 släckt en eld eller snarare fått den att falna och verka mer kontrollerbar. Ingenting motsäger att en ny eld flammar upp i höst igen. Mycket beror på hur väl de fackliga organisationerna och regeringen kan komma överens. Det råder ständigt misstro mellan dessa parter och det förefaller som om de aldrig lyckas förenas i överenskommelser som minskar risken för stora, oöverstigliga konflikter. Det finns därför skäl att tro att de fackliga och andra mer fria oppositionsgrupper som politiska partier och fria folkliga rörelser som de gula västarna på nytt kommer att skapa politiska och våldsamma aktiviteter på gatorna och genom strejker.

Det går att säga att det franska politiska livet alltid kommer att se ut som i vintras. Frankrike förblir ett revolutionernas land. Jag vill ändå påstå att de politiska spänningarna för närvarande befinner sig i ett mer akut läge. Avståndet mellan den politiska makten med sina institutioner och stora delar av folket har ökat längre än som är tillrådligt. Macron behöver sannolikt genomföra institutionella reformer som stärker demokratin. Han måste också göra verklighet av sina ord från valrörelsen 2017 om bättre samverkan med till exempel de fackliga organisationerna. Han kan nämligen inte vara säker på att han kan tygla nästa eld som garanterat flammar upp under nästa arbetsår.

Leave a Reply

Your email address will not be published.