I väntan på nya konflikter

• juli 6, 2023
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike har upplevt en rad konflikter under senare år. Den senaste i raden var allvarlig och väckte stor uppmärksamhet också utanför landets gränser. Nu verkar den värsta oron ha lagt sig. Medierna vänder blickarna mot andra nyheter. Kanske kommer många av händelserna under förra veckan att försvinna när fransmännen njuter av sina semestrar. Den tunga värmen som alla väntar ska infinna sig snart kommer att göra de flesta, inklusive upprorsmakarna. dåsiga. Inga bränder av borgmästarresidens, polisstationer och bilar lär förekomma i någon större utsträckning, kan man hoppas på. Det betyder inte att den sociala och kulturella splittringen i befolkningen har ångat bort för alltid. Tvärtom.

Den senaste veckans upplopp är en ny signal om att Frankrike befinner sig i kris. Krisen har skärpts under senare år. Det räcker att påminna sig om de gula västarnas revolt 2018-19. Den avbröts av pandemin. Första halvåret i år genomlevde Frankrike en ny social konflikt när regeringen försökte lansera en pensionsreform. Och nu denna revolt i förorterna.

Frankrike har genomlidit svåra motsättningar i samhället i flera decennier. Dessa motsättningar ökar. Det räcker att jämföra årets upplopp som utgått från utsatta förorter med motsvarande revolt 2005. Årets revolt är mer inriktad på de demokratiska institutionerna som befinner sig i städernas centrala delar. Under senare år har attackerna mot de folkvalda, både verbala och fysiska, ökat. Under förra veckan skedde en attack mot en borgmästares familj i deras hem under natten.

Våldet är grövre, mer omfattande och riktas i högre grad mot människor som inte bor i de utsatta områdena. Polisen har alltid attackerats men numera förekommer alltså fysiskt våld mot folkvalda och mot så kallat vanligt folk inom medelklassen.

En del av vänstern ser uppenbarligen möjligheten att ta stöd av uppretade ungdomar för att stärka det revolutionära motståndet mot den politiska ledningen i landet. Detta är sannolikt ingen särskilt framkomlig väg för denna vänster. Upploppsmakarna har andra mål än att skapa ett folkligt uppror med politiska krav. Frågan är vad som driver dem? Frågan är också vilka som styr upploppen och hur deras målbild ser ut.

Det kan vara så att de närmaste åren avgör hur maktbalansen kommer att se ut i Frankrike för lång tid framåt. Kanske är det redan för sent för den franska staten att återta våldsmonopolet i vissa geografiska områden i landet. Kanske är det redan för sent att hindra våldets och kriminalitetens utbredning till nya områden. Kanske är den klassiska franska föreställningen om en gemensam nationell identitet omöjlig att längre upprätthålla.

Nästa fråga är förstås vilka medel som Frankrikes politiska ledning ska tillgripa för att hjälpligt hålla ihop sitt land. Den senaste veckans upplopp har visat att den politiska spänningen mellan partier har ökat sedan 2005. Premiärminister Elisabeth Borne pekade häromdagen ut vänsterpartiet La France Insoumise (LFI) som ett parti som stod utanför ”den republikanska gemenskapen”. Hon har tidigare sagt detsamma om Marine Le Pens Nationell samling. Borne må tycka så men är hon medveten om vilket stöd dessa partier har hos befolkningen? Det är mer sannolikt  än någonsin att Marine Le Pen får majoritet i presidentvalets andra valomgång 2027. Det visar i alla fall opinionsmätningar under våren. Och LFI är visserligen svagare men har blivit den dominerande kraften inom vänstern.

Det råder ingen samsyn mellan partierna i hur problemen med upploppen och med de utsatta förorterna ska lösas. Det finns ingen större grad av förtröstan hos fransmännen kring hur den nationella övergripande gemenskapen sak kunna återupprättas. Det verkar uppenbart att allt färre tror på fortsatt miljardrullning av statliga pengar för att kunna organisera förorter med bättre bostäder, skolor och sociala institutioner. Det har också gått så långt att det förefaller näst intill omöjligt att knäcka de kriminella gängen och minska deras attraktionskraft på ungdomarna i områdena. Det går fortfarande att säga att de flesta som bor i dessa områden inget hellre vill än att ha lugn och ro och kunna gå till sina arbeten på dagarna. Så är det förstås men uppenbarligen är utvecklingen på väg åt ett annat håll.

Emmanuel Macron och den franska regeringen står inför svåra avgöranden. Vilken analys gör presidenten och regeringen och vilken politik på detta område väljer dessa ledande politiker? Utmaningarna på detta området är gigantiska och den enklaste vägen är att genomföra kosmetiska förändringar för att på kort sikt ge intryck av handlingskraft. Inget talar för att de sociala spänningarna löser sig av sig själva utan det mesta pekar på att klyftorna mellan grupper i samhället ökar. Det kommer att krävas statskonst av politikerna för att handla framgångsrikt på detta område.