Tomas Lindbom

Igår talade den franske presidenten Emmanuel Macron inför FN:s generalförsamling och deklarerade att även Frankrike nu erkänner en palestinsk stat. Ett antal västländer erkänner  samtidigt Palestina och nu gäller detta ställningstagande närmare 160 av 193 länder inom FN.

Macron ser erkännandet som en väg för att nå en tvåstatslösning och att det inte ska uppfattas som ett ifrågasättande av staten Israel.

I Frankrike finns ett starkt stöd för ett erkännande av Palestina, särskilt inom vänstern. Hittills har 84 kommuner hissat den palestinska flaggan utanför sina officiella byggnader. Det rör sig uteslutande om kommuner med vänsterstyre. Politiker och kommentatorer från höger har däremot ifrågasatt detta som en partisk aktion.

Borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo, har i ett uttalande hyllat Macrons beslut men också låtit lägga upp en bild på både en palestinsk och israelisk flagga på Eiffeltornets fasad och med en fredsduva i mitten. Ledaren för Det okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon, gick omedelbart till attack mot denna symbolhandling från Hidalgos sida. Han menar att det faktum att Paris socialistiska borgmästare likställer Israel och Palestina på Eifeltornets fasad är ett uttryck för att bagatellisera det som Mélenchon menar är Israels folkmord i Gaza.

Frankrike anses ha det största antalet muslimska och judiska kommuniteterna i Europa och spänningen är därför hög kring vad som nu utspelas i Gaza och kring Macrons erkännande av en palestinsk stat. För många judar innebär Macrons beslut ett än starkare hot mot deras personliga säkerhet. Som till exempel Julien Dray, tidigare ledamot för Socialistpartiet i nationalförsamlingen, uttryckt det. Han menar att det är omöjligt att i dag i Frankrike skilja mellan jude och israel. Han ser det därför också som omöjligt att som jude föra nyanserade och kritiska resonemang kring Benjamin Netanyahus politik. Han väljer själv att som en offentlig person behålla sina uppfattningar kring den israeliska utrikespolitiken.

För många fransmän är tidpunkten för erkännandet av den palestinska staten illa vald. När 84 kommuner hissar den palestinska flaggan – och inga andra flaggor – vid sina kommunhus ger det onekligen signaler som lätt kan tolkas på annat sätt än som ett stöd för en tvåstatslösning.

I dag har cirka en halvmiljon fransmän demonstrerat på gatorna. En mindre andel av anställda inom den offentliga sektorn har också strejkat. På gatorna möttes demonstranterna av uppemot 100 000 poliser som framförallt var beredda på att hindra våldsbenägna grupper från den yttersta vänstern att störa demonstrationerna och skapa våld och förstörelse i deras väg genom de stora städernas gator.

Det mesta tyder på att denna strejk- och demonstrationsdag förflutit lugnt. Visst har polisen gripit vissa demonstranter. Visst har det brunnit på sina ställen men det har ändå varit en förhållandevis lugn dag. Sällan har polisen varit så väl bemannad och utrustad som idag. Våldselementen som förekommit under de senaste tio åren kan sägas ha avskräckts av den stora polisstyrkan.

Demonstranterna dominerades som vanligt av fackliga medlemmar från organisationer som står nära vänstern. Det är starkt av en fackföreningsrörelse med svag anslutning jämfört med ett land som Sverige men som ändå kan mobilisera minst en halv miljon på gatorna runt om i landet. Alla vet dock att de som demonstrerar är anställda inom den offentliga sektorn. Det rör sig i hög grad om folk inom vården, skolan och transportväsendet, för övrigt yrkesgrupper som har de bästa villkoren vad gäller pensions- och semesteravtal. Fransmän i privat sektor strejkar i liten utsträckning och är sällan fackligt anslutna.

De missnöjda som röstar på Nationell Samling demonstrerade sannolikt inte alls. De delar en del av vänsterns uppfattningar. De vill också skydda välfärden och kan säkert vara överens om beskattning av de mest rika men känner inte igen sig i den socialistiska retorik som framförs av de stora fackliga organisationerna.

Den nytillträdde premiärministern Sebastien Lecournu har nogsamt följt händelserna på gatorna i franska städer i dag. Han kan konstatera att vänstern lyckades mobilisera mycket folk, att kravet på beskattning av de rika är ett bärande krav hos dessa demonstranter. Det sänder förstås en signal till honom och till president Macron. Den politiska ledningen måste anpassa sig till de röster som hörs från gator och torg och som förmedlas av den politiska oppositionen till höger och vänster. Ett av förre premiärminister François Bayrous förslag om att ta bort två röda dagar och låta människor arbeta gratis under dessa dagar har Lecournu släppt. Frågan är om han också kommer att göra en anpassning till det nya kravet om 2 procents beskattning av de 500 mest rika i landet? Det är ett förslag som Lecournu inte tror har någon positiv effekt men nu gäller det för honom att få igenom en budget till varje pris i höst. Dagens demonstrationer har sannolikt på den punkten flyttat fram vänsterns position och kanske också kan leda till att den nya regeringen kan breddas till vänster och få ett lite starkare stöd i nationalförsamlingen.

Sedan en vecka tillbaka har Frankrike en ny premiärminister, den tredje utsedda efter Macrons nederlag i valet till nationalförsamlingen förra sommaren. Flera månader efter valet utsåg Macron Michel Barnier till premiärminister. Han satt några månader och ersattes av François Bayrou som höll lite längre, uppemot nio månader. Nu är det Sebastien Lecarnus tur att leda en regering. Det kommer inte att bli lättare för honom än för de andra.

Lecarnu kallas den trognaste av de trogna politikerna runt den sittande presidenten. Han har varit minister i alla Macrons regeringar sedan 2017. Senast var han så kallad arméminister. Han är så trogen Macron att bedömare anser att det faktiskt gör honom lite friare och självständigare än de andra två som ständigt iakttogs med vaksamhet och misstro av presidenten.

Sebastien Lecornu anses påfallande vänlig som person. Det är förstås trevligt. Men är han annorlunda som politiker? Knappast. Efter studier i juridik har han formats i de högre politiska sfärerna och är tankemässigt väl kopplad till den högre statliga administrationen. Tidningen Médiapart har påpekat att han aldrig haft ett vanligt arbete utanför de politiska uppdragen.

I sitt korta installationstal som premiärminister påstod han att hans regering skulle innebära ett brott med tidigare. De flesta ler åt en sådan kommentar eftersom han verkligen saknar perspektiv utanför livet som minister. Han var bland annat borgmästare tre år innan han blev minister 2017. Han gick alltså direkt från högskolan till politiska topposter, redan vid 27 års ålder.

Ingen betvivlar Lecornus kvaliteter som politiker i teknisk mening men många undrar hur väl han känner det franska folket och förstår deras sociala och ekonomiska villkor. Han och så många andra som uppbär höga politiska poster lever i en egen bubbla. De kan hantverket men uppfattas av så många väljare som distanserade från de flesta fransmäns vardagsliv.

Lecornu lever under samma politiska villkor som hans företrädare. Han kan inte få majoritet i nationalförsamlingen hur han än vänder och vrider på sina budgetposter. Möjligen kommer han att leva vidare fram till presidentvalet 2027 av den enkla anledningen att oppositionspartierna väljer att avvakta med att iscensätta fler politiska kriser dessförinnan. Hindren i hans väg är ändå många. Han ska ta sig igenom en budgetprövning i höst. Det kommer nya lagförslag som kan lägga snubbeltråd för honom och en budget till att trumpfa igenom före nästa presidentval. Det finns alltid denna paragraf 37:1 som tillåter regeringen att få vissa lagar godkända utan omröstning men då krävs att nationalförsamlingen inte fäller regeringen i en misstroendeomröstning i direkt anslutning till användandet av paragrafen 37:1.

Den 18 september kommer de fackliga organisationerna och vänsterns parti Det okuvade Frankrike att genomföra en ny strejk- och demonstrationsdag. Det blir den första stora utmaningen för Lecornu efter hans makttillträde.

Igår onsdagen den 10 september genomfördes det som kallades Blockera allt! Slutsatsen blev att allt inte blockerades. Inrikesministern, landets högst placerade polis, Bruno Retailleau skickade ut 80 000 poliser för att skydda människor, verksamheter och fysiska platser. Det gick förhållandevis bra. Enligt uppgifter blev inte uppslutningen bakom Blockera allt! särskilt imponerande med 175 000 aktivister enligt uppgift. Det innebar att det bara gick två demonstranter på varje polis.

Eldsvådor uppstod här och där; i papperskorgar, på vissa vägar, i delar av hus. En restaurang nära Chateletplatsen i Paris förstördes delvis. Ändå var detta ett blygsamt resultat för dem som hade hoppats på större demonstrationer och mer våld.

De flesta trodde att denna stora, breda opposition mot presidenten och premiärministern som är högst verklig också skulle märkas i antalet demonstranter. Nu tog Det okuvade Frankrike över hela arrangemanget. Det folkliga Frankrike syntes knappt. I Paris i alla fall dominerade unga studenter och människor med mer våldskapital än tentamensbetyg i sina cv:n.

De franska medborgarna röstar alltmer till höger. Sannolikt beror det i första hand på en växande oro inför en fortsatt invandring och upplevda problem med integrationen av främst den muslimska befolkningen. De röstar alltmer till höger också av ett annat skäl. Otryggheten över våld i det offentliga rummet med en växande narkotikahandel. Det kopplas också till att många fransmän ser hur landet delas in i avgränsade territoriella kommuniteter. Många fransmän är rädda över den utvecklingen och önskar sig hårdare tag för att bekämpa våld och brottslighet. Det går att peka på flera skäl till människors ökade opposition mot ledningen av landet. Många tycker inte att presidenten och andra politiker i ansvarig ställning förstår vanliga människors villkor. Det gäller också frågor kring ekonomin. När den nu avgående premiärministerns talar om besparingar reagerar stora delar av fattiga fransmän med orden: ”Vi har vänt på slantarna i många år. Vi klarar inte fler nedskärningar.”

Det går att ifrågasätta människors oro över invandringen, våldet, ekonomin. Så ser ändå människors verklighetsbild ut. Allt fler röstar på radikala partier men president Macron har nu valt sin tredje premiärminister, Sebastien Lecornu, sedan upplösningen av nationalförsamlingen för ett drygt år sedan. Alla tre är sprungna ur mittenblocket. Nationell Samling får stöd av mer än var tredje väljare men saknar inflytande på regeringspolitiken. Samma sak för Det okuvade Frankrike och De Gröna som tillsammans åtminstone har ett väljarunderlag kring 20 procent. Socialistpartiet och Kommunisterna står också i opposition mot den sfär av småpartier som stöder Macron. Den politiska ledningen under president Macron och de två tredjedelarna av befolkningen glider allt längre isär.

Blockera allt! blev ett misslyckande för en del av oppositionen men det stärker inte Macron och hans nya premiärminister. Det förlänger bara processen av lidande. Lecornu lär inte bli mer framgångsrik än sina två. tidigare premiärministerkollegor i att forma en regering som får stöd i nationalförsamlingen. Väljarna kommer inte heller att se med blidare ögon på hans politik. Klockan tickar och snart får vi en ny regeringskris och möjligen ett nyval.

Jag tittar på nyhetssändningen i en av de franska nyhetskanalerna. Bildskärmen är delad. På ena halvan står en stor del av den franska politiska ledningen bakom ett rep på gården till Hôtel Matignon, premiärministerns magnifika kontor och bostad. De väntar på att den avgående premiärministern François Bayrou formellt ska överlämna nycklarna till detta palats och denna maktfunktion till sin efterträdare, Sebastien Lecornu. På den andra halvan av bilden visas kravallutrustad polis vid tågstationen Gare du Nord och demonstranter. Ännu så länge fredligt men alla anar att eftermiddagen kommer att övergå i mer regelrätta konflikter mellan ordningsmakten och deltagarna i dagens stora manifestation, Blockera allt.

De två bilderna på tv-skärmen visar på två Frankrike. Det finns fler grupper än dessa två men förenklat föreställer de motsättningen mellan en ledning av landet som är leende, välklädd och till synes välmående men som är oförmögen att skapa enighet med befolkningen och en del av det franska folket som känner misstro, uppgivenhet och raseri mot dem som ska vara deras förtroendevalda. Det ska noteras att de som i huvudsak finns på gatorna denna dag är människor som står yttervänstern nära. Folkliga grupper som till exempel röstar på Marine Le Pen passar inte in i de paroller som syns runt om i Frankrike idag. Oppositionen mot regering och den politiska ledningen är stor men manifesteras av den yttersta vänstern.

Det vilar en ödets ironi över det faktum att Frankrike får en ny premiärminister samma dag som denna manifestation genomförs. I skrivande stund vet jag inte vart dagen leder. Kommer vi ikväll att konstatera att demonstrationerna ändå genomfördes i ordnade former och blev ett uttryck ett missnöje hos delar av befolkningen. Eller urartade manifestationer som sker runt om i Frankrike till kravaller, förstörda butiker utefter kortegevägarna, skadade och kanske dödade demonstranter eller poliser. Och vilken roll kommer de professionella våldsverkarna att få? Maskerade grupper med tillhyggen kommer helt säkert att blanda sig i demonstrationerna. Kommer de att skapa stor skada eller kan polisen stoppa dem?

Vi vet inte hur denna dag slutar. Vi vet än mindre hur landets politiska kris slutar. Den nya premiärministern har knappast andra resurser än sina föregångare. Han måste hantera en verklighet i landet som är än mer elektrisk, uppskruvad och konfrontativ än vad hans föregångare Gabriel Attal, Michel Barnier och François Barnier behövde möta.

Den som lyssnar. till oppositionens olika partier förstår att de inte kommer att lägga fingrarna emellan och hjälpa den nya premiärministern i sitt svåra arbete. Det okuvade Frankrike kommer tvärtom att göra allt för att höja konflikten. Sannolikt finns det en gräns också för dem. Ett rent inbördeskrig är inget som de önskar sig. Däremot vet vi alla att den som sätter eld på källarvåningen i ett murket hus riskerar att branden sprider sig, blir mer omfattande och förstör hela huset. Lyckligtvis finns det andra grupper som är mer resonabla. Förhoppningsvis inser president Macron att han i något läge måste utlysa nyval till nationalförsamlingen eller avgå och ge förutsättningar för ett nytt presidentval. Under denna höst och vinter kan lågan brinna med större kraft. Det finns fortfarande sätt att hindra att det bryter ut en stor eldsvåda.

I sitt korta tal till den nya premiärministern sa François Bayrou att det krävs att den nya regeringen bland annat förstår att skapa nya lösningar. Franska politiker kan inte fortsätta att agera som tidigare, på ett sätt som främst gynnar de egna väljarrösterna och den egna personliga makten. Det behövs ett nytänkande för att lösa den franska krisen som är politisk, konstitutionell, ekonomisk, social och kulturell.