Tomas Lindbom

Med jämna mellanrum stiger temperaturen i den franska samhällsdebatten kring begreppet genderteori. Nu senast har påven Franciscus uttalat sig om att den lärs ut i franska mellanstadier på ett sätt som kan göra barnen osäkra om sitt eget kön. Är jag en pojke eller kanske en flicka? Tanken att maskulinitet och feminitet hos män och kvinnor, pojkar och flickor inte alltid följer könen är ju knappast någon revolutionerande iakttagelse. Detta konstaterande gör den katolska högern och de flesta högerpolitiker upprörda och ger dem också möjlighet att dra igång en kampanj mot vänstern, mot socialistregeringen och nu mot utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem.

Skolan är för vänstern i Frankrike en plats för lärande men också för fostran till samhällsmedborgare. En av uppgifterna för skolan enligt vänstern är att stärka jämställdheten mellan könen. Det är självklart att detta bland annat leder till att barnen lär sig att till exempel vissa yrken inte nödvändigtvis ska utföras bara av ett kön. Men det innebär också att barnen ska kunna veta att deras personlighet ska respekteras även om den inte stämmer med schablonbilden av att vara pojke eller flicka. En mjukare kille med fler feminina drag lever inte i motsättning till naturen, Inte heller en flicka som har vissa maskulina drag; kanske leker tuffa äventyrslekar, spelar fotboll och så vidare. Om detta handlar genderteori och det är en befriande teori för dem som står utanför de traditionella könsrollerna.

För högern gäller att familjerna ska skapa identiteten hos barnen och att skolan helst ska stödja traditionella värderingar kring kön och identitet. Högerns företrädare i politiken söker med ljus och lykta efter formuleringar i läroböckerna som kan visa att skolan under en socialistisk regeringsperiod propagerar för en friare syn på kön.

Det är faktiskt häpnadsväckande hur utpräglat konservativ den franska högern är på detta område. Det är också alldeles uppenbart att den  ännu inte accepterat fullt ut jämställdhet mellan män och kvinnor. Det räcker också att från åhörarläktaren blicka ut över den del av nationalförsamlingens plenisal där högerns ledamöter sitter. Män, män, en och annan kvinna och så män igen.

Det är uppenbart att Les Républicains (=högerpartiet) spelar ihop med den dominerande och konservativa katolska opinionen. Den senare har fått en starkare position sedan lagförslaget om samkönade äktenskap debatterades och klubbades i parlamentet 2012-13. Motståndet mot jämställdhet, motstånd mot samkönade äktenskap men också kampanjerna mot muslimernas ökade förväntningar på att bli en del av den franska identiteten hänger ihop. Ordet identitet blir allt viktigare för den franska högern. Nicolas Sarkozy har förstått detta och bygger hela sin valrörelsen kring dessa teman.

Påvens utspel vid en pressträff på ett flygplan i söndags har nu på nytt väckt till liv debatten om genderfrågan. Överdrifterna och attackerna mot regeringens skolpolitik urartar i en förhoppning om att vinna fler proselyter till högern. Den 16 oktober kommer också Manif pour tous, organisationen som bar fram de jättelika demonstrationerna mot samkönade äktenskap för tre år sedan, att genomföra nya demonstrationer. Vem tänker på alla de barn och vuxna som inte passar in i mallen av traditionella könsroller? Ingen när debatten antar stormstyrka.

Hon heter Anne Hidalgo och är okänd utanför Paris gränser. Förmodligen beror det på att hon som en god lokalpolitiker hittills satsat all kraft på sin stad. Hon gör det hon ska göra och lämnar övrigt, politiska utspel som handlar om hela Frankrike, åt andra. Hon är ändå värd uppmärksamhet och snart kommer hon sannolikt att efterfrågas mer för nationella uppdrag.

Anne Hidalgo var förre borgmästaren Bertrand Delanoës närmaste medarbetare under  hela den period (2001-14) som han var borgmästare i Paris. Det gav denna spanskfödda politiker med hemvist inom Socialistpartiet kunskap om staden och förberedde henne för att ta över ansvaret när Delanoë drog sig tillbaka efter två perioder. I en tuff och jämn kamp med högerns Nathalie Kosciusko-Morizet drog hon det längsta strået. Trovärdig för sina insatser som stadens nummer två i många år och med ett program som tilltalade en förhållandevis vänsterorienterad väljarkår.

Hidalgo har som borgmästare sedan 2014 gjort avtryck genom att driva gröna frågor. Hon har förbjudit förekomsten av gamla motorfordon i trafiken och sökte begränsa den tunga trafiken. Hon har fortsatt arbetet sedan sin föregångares dagar med satsning på grönområden och inte minst rekreationsplatser invid Seine. Här har byggts en sandplage med solstolar invid floden. Populärt inslag i gatubilden och väl frekventerat under varma sommardagar.

Hidalgo har under de senaste månaderna gått i konflikt med regeringen om att ta emot nyanlända flyktingar i två särskilda läger i eller strax utanför Paris. Det är välkänt att regeringen haft en väldigt stram politik mot flyktinginvandring. Hidalgo menar att mer bör göras och har tagit detta initiativ;  ifrågasatt av många som inte vill på något sätt locka flyktingar till Frankrike. Hon har också retat regeringen genom att tidigt förklara att hon var emot lagförslaget om att ta ifrån vissa personer med terrormisstanke eller terrorbrott deras franska medborgarskap.

Anne Hidalgo är röd och grön. Hon bygger sin profil genom att driva frågor om miljö och mänskliga rättigheter i en konkret politisk ansvarsställning; i hennes fall som borgmästare i en av Europas största städer. Hon kommer smygande. Några år till med framgångsrikt arbete inom områden som engagerar många väljare i dag kan hon utan åthävor ta steget från lokalpolitiker till politiker på nationell nivå. Hon har deklarerat väldigt tydligt att hon inte kandiderar till presidentposten 2017 precis som hon tackade nej till att delta i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012. Kanske är hon bara intresserad av att göra en insats på lokalt plan. Eller så bygger hon långsamt upp sin maktställning. Visar inte bara i ord utan också i handling att hon är en skicklig politiker. Det är ”mycket snack och lite verkstad” i fransk toppolitik. Måhända är Anne Hidalgo ett lockande namn i framtiden. Hon är idag 57 år. Med franska mått mätt är det ingen ålder.

Jag har några favoritkrogar i Paris. De tillhör sannerligen inte de exklusiva men de är prisvärda. Ställen dit jag också kan gå ensam, prata med ägaren en stund mellan rätterna. Titta mig omkring och lyssna på de andra gästerna och ibland prata med dem. Precis det man gör på småkrogar.

Häromdagen gick jag till en av dem, hålet i väggen på Rue Jacob i Quartier Latin, Le Torchon som betyder trasa. Vem skulle tro att det serveras anständig mat på ett ställe med ett sådant namn men det gör det faktiskt.

Jag tycker om att växla några ord med servitören som ofta är ägaren på dessa små restauranger. Men på Le Torchon har det inte varit så meningsfullt. Ägaren, en tyst och stillsam man i 50-årsåldern, var aldrig intresserad av längre samtal. Men maten har alltid varit god och för 15 euro får jag tre rätter och lägger jag till 3 euro också ett glas med anständigt vin. Så häromdagen var han som förbytt. Nu sprutade orden ur honom. Han sa att han hade givit upp sin affärsverksamhet med krogen. Sedan början av september är det tomt varje kväll i lokalen. Inga gäster mer. Han skyllde på krisen. ”Folk har inte råd. Alla sitter hemma och äter sin tarvliga kost istället”. Jag försökte med att det kanske är terrorismen som skrämmer människor från att komma. ”Bah”, stönade han på franskt manér. ”De går ju till jobbet. De kan ju bli skjutna i tunnelbanan också”, säger han.

Jag nickade och visade att jag förstod. ”Varför fortsätta med restaurang när tiderna är som de är”, fortsatte han.  ”Jag kan öppna skomakeri”. ”Ja, skor behöver alltid lagas, särskilt i dåliga tider”, svarade jag.

Han gick över till ett annat bord och fortsatte att klaga. Vi var trots allt fem gäster i lokalen. Där satt ett äldre par. De hade beställt in vatten till maten men jag såg hur mannen smög upp en halvliter av något starkt och hällde i glasen till sig och hustrun. Medhavd sprit! Det såg förstås restaurangägaren men han sa ingenting. Hellre två gäster som i alla fall äter än inga alls, lär han ha tänkt.

Jag bad om notan. ”Jag är tillbaka i november”, sa jag till honom. ”Hoppas ni inte har sålt tills dess.” Det verkade inte längre vara någon fråga. Han hade glömt allt om att sälja och öppna skomakeri. Jag måste nypa mig i armen. Det är så lätt att dras med när fransmän börjar argumentera. Allt låter så trovärdigt. Krisen är total. Inte en gäst på krogen. Jag stänger i morgon. Och så är det mest ett behov av att få avreagera sig lite. Visst är det kris i Frankrike men allt som sägs är inte som det låter. Det kan bara bra att påminna sig om.