Tomas Lindbom

Francois Hollande har rekordlågt förtroende hos de franska väljarna. Han kan luta sig mot att ha genomfört reformen om samkönade äktenskap men i konflikt med halva befolkningen och i en fråga till vilken han förmodligen själv förhåller sig tämligen sval. Han har skapat lugnare och mer samarbetsinriktade förhållanden på arbetsmarknaden genom att få arbetsmarknadens parter att komma överens i högre grad och få facken att strejka mindre. Men i övrigt är det magert. Nu lanserar han reformen som ska ge landet en ny regional indelning. En reform som har förutsättningar att bli framgångsrik men som också kan landa i ett magplask om de lokala intressena tar över helhetssynen bland förtroendevalda i nationalförsamlingen och i lokala politiska råd och fullmäktige.

Francois Hollande har presenterat ett förslag som i korthet går ut på att minska den flora av lokala och regionala enheter i landet. Frankrike har dels fler regionala nivåer än de flesta andra europeiska länder. Varje lokal nivå (region, departement, kommun och så vidare) är i sin tur uppdelad i mindre enheter. Frankrike har till exempel 36 000 kommuner. Det centrala och konkreta förslaget just nu är att minska antalet regioner i landet.

Den sittande presidenten genomför reformen med de politiska glasögonen på sig. Han vet att många väljare tycker att det finns för många politiker och att det kostar med många och stora administrationer också på lokal nivå. Han hoppas genom att nu med kraft driva igenom en territoriell reform få applåder av väljarna och högre opinionssiffor.

Det är också en nödvändig reform. Det är sant att Frankrike är svårstyrt med så många små enheter. Frågan är dock om inte Hollande börjat i fel ände. Han har själv ritat den nya kartan över regionerna. Han har minskat antalet från 22 till 14, behållit sju av de gamla och skapat sju nya av de andra nu existerande 15. Det är naturligtvis effektivt och helt nödvändigt. Ingen ifrågasätter reformens idé men i vanlig ordning finns det lokala särintressen som kan komplicera reformens genomförande.Den politiska oppositionen i nationalförsamlingen och senaten är kritisk men något annat är inte att vänta. Oppositionen oavsett partifärg är alltid i opposition till det mesta som en regering föreslår. Begreppet blocköverskridande lösningar finns inte i franska språket.

Denna reform innehåller också en rad andra förslag om hur landet på sikt ska koncentreras till färre nivåer och färre enheter. Det handlar om att förmå de 95 departementen att försöka komma överens om sammanslagningar. Det ska ske genom samråd mellan departement som ligger nära varandra  geografiskt och om nödvändigt genom lokala folkomröstningar. Det finns i lagen också ett uttryck för en vilja att minska antalet kommuner. Däremot kommer inte – än så länge – regering och president att lagstifta om en kommunsammanslagning.

En territoriell reform handlar också om att bestämma vilka frågor som ska ligga på de olika enheterna. Det är helt uppenbart att de fjorton regionerna får en särskild stark ställning och att tanken är att till exempel departementen på sikt försvinner som territoriell enhet. Regionerna får enligt Hollandes förslag viktiga uppgifter att ta hand om skolfrågorna upp till studenten – kan i viss mån jämföras med Göran Perssons kommunalisering av skolan – vissa ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska frågor liksom transporter och frågor om infrastruktur.

Paris har en så stark makt över övriga landet därför att de lokala enheterna saknar en politisk motkraft. Styrkeförhållandena kan komma att förändras något om denna reform genomförs. Samtidigt vet vi att alla reformer går långsamt i Frankrike. De lokala intressena handlar sällan om makt i förhållande till Paris utan mer om makt i sin egen lilla del av landet. Det kan bli svårt att få departement och kommuner att slås samman.

Hollande har bråttom med sin nya reform. Förmodligen hoppas han kunna få ett klubbslag i nationalförsamlingen som ger grönt ljus för en minskning av antalet regioner. Då kan han möta väljarna 2017, hoppas han, med budskapet att han genomfört reformen i dess juridiska mening. Det kommer därefter förmodligen ta år av förhandlingar innan en sådan reform verkligen kan börja fungera i praktiken. Men det är ett senare problem. Francois Hollande är en fullblodspolitiker. Han tänker i valperioder och nu behöver han visa resultat från sin första mandatperiod när han möter väljarna 2017. Om han nu kommer att göra det…

Några dagar har förflutit sedan skrällsegern för Nationella fronten i söndagens EU-val. Alla visste att partiet skulle göra ett bra val men ingen trodde att partiet skulle segra så stort framför högerkartellen UMP och PS (Socialistpartiet) Vad värre är, nu bryts båda dessa partier långsamt ner av inre motsättningar.

Redan i tisdags tvingades UMP:s ledare, Jean-Francois Copé avgå efter att ha blivit överbevisad om sin skuld i en mycket allvarlig ekonomisk skumraskaffär. Han har själv varit kopplad till ett kommunikationsbolag som tillåtits skicka saltade fakturor till UMP under valrörelsen 2012. Copé var redan då ledare för partiet. Han stod så att säga med ett ben i partiet och ett i kommunikationsbolaget. Penningtransaktionerna har främst handlat om hur kampanjmöten för Nicolas Sarkozy har finansierats. Misstankar finns förstås om att flera personer i partiets ledning, däribland Copé själv, dragit ekonomisk fördel av transaktionerna även om det som alltid i franska ekonomiska skandaler är svårt att bevisa vem som egentligen bär ansvaret och vilken omfattning de ekonomiska oegentligheterna haft.

Copé var redan före dessa avslöjanden i blåsväder för hanteringen av sammanräkningen av partiledarvalet hösten 2012 då han och Francois Fillon, premiärminster under Sarkozys fem år som president, ställdes mot varandra. Copé vann valet med en hårsmån och anklagades omedelbart av motståndarna för valfusk.Det kan låta som om Fillon var en dålig förlorare men alla som känner hanteringen av rösträkningen i franska politiska partier tror inte ett ögonblick på att det gått rätt till. Copé var redan partiledare och hans folk skötte sammanräkningen av valet. Precis samma sak hände för övrigt när Martine Aubry vann partiledarvalet i socialistpartiet över Ségolène Royal med en promille för ett par år sedan.

UMP leds nu av en trojka av tre gamla premiärministrar, Jean-Pierre Raffarin, Alain Juppé och Francois Fillon, fram till nytt partiledarval i höst. Men UMP befinner sig i ett tillstånd av total upplösning. Tidningen L´Express chefredaktör Christophe Barbier är  en av flera politiska iakttagare i Frankrike som redan dagen efter EU-valet i söndags spådde att partikartellen går i graven före årets slut och att den som ska leda högern i nästa presidentval måste bygga en ny bas av aktiva valarbetare.

Socialistpartiet befinner sig i samma krisläge. Där personifieras sänket av landets president Francois Hollande. Han är kanske Frankrikes mest hatade man just nu. Väljarna har vänt honom ryggen och majoriteten av de 14 (!) procenten som röstade på PS i EU-valet skulle önska sig en annan ledare i Elyséepalatset än han. Han är så ifrågasatt att hans ställning såväl nationellt som inom EU hindras högst avsevärt. Han enda räddning är att han skyddas av femte republikens konstitution som ger presidenten stora formella befogenheter. Han kan fortfarande fatta självständiga politiska beslut och ta utrikespolitiska initiativ utan att fråga nationalförsamlingen.

Han kan emellertid inte stifta lagar utan att ha en majoritet hos de folkvalda parlamentarikerna bakom sig. Delar av den socialistiska gruppen i nationalförsamlingen drar sig steg för steg bort från honom. Ännu har denna grupp inte öppet revolterat mot Hollande och hans regering men det skulle inte förvåna om detta sker redan under 2014. Det finns ett starkt missnöje över Hollandes och Manuel Valls så kallade ansvarspakt som innebär lättnader för företagen och kostnadsbesparingar inom den offentliga sektorn. Franska socialister är av tradition motståndare till offentliga nedskärningar och anser inte att företag behöver lättnader på skatteområdet. En socialistregering har aldrig tidigare under det senaste halvseklet behövt agera med sådan strävhet som den nuvarande. Och ändå är de föreslagna besparingarna bara en västanfläkt mot vad som väntar inom ett eller två år.  Bara om  konjunkturen vänder rejält uppåt genom en internationell positiv utveckling och ger regeringen ett ökat handlingsutrymme kan situationen för Frankrike förbättras.

I dag torsdag organiserade studenter runt om i Frankrike en medborgerlig manifestation mot Nationella fronten. Tidningen Le Monde noterar att uppslutningen är svag. I miljonstäder som Lyon och Marseille samlar demonstrationerna knappt tusen deltagare var. Frankrike är demonstrationernas land. Det ska jämföras med att oppositionen mot samkönade äktenskap drev ut hundratusentals människor på gatorna, dessutom vid flera tillfällen, under förra året.

Varför händer allt detta i Frankrike just nu? Nationella fronten har stora framgångar. UMP bryter nästan ihop som gruppering. Socialistpartiet splittras också och saknar både ledning och en tydlig politik. Och medborgarna verkar inte heller agera spontant mot det som händer. När Jean-Marie Le Pen kom på andra plats i presidentvalet 2002 var protesterna många och högljudda. Nu drar ett tusental personer fram på Lyons gator för att protestera.

Frågan vad som händer kan förstås inte ges ett enkelt svar. Men vi måste anstränga oss att analysera och ge svar. För utan analys går det inte att sätta in motmedel mot den anstormning som kommer från de nationalistiska och främlingsfientliga krafterna. Franska antirasister och humanister har ett uppdrag att fullgöra.

Nationella frontens seger i franska presidentvalet större än väntat och självklart går det en chockvåg genom den politiska landskapet. Ingenting är längre som förr.

Jag går på gatorna i Paris dagen efter valet och det går att känna på stämningen. En dyster och nästan lite vresig stämning i metron och på kaféerna. Paris är ett motståndsnäste mot Marine Le Pen. Här råder frustration över landets nya politiska situation. Hur har det kunnat gå så långt, är det många som frågar sig.

Tre av fyra fransmän röstade inte på Le Pen i söndags. Det är ett vänligt sätt att uttrycka saken. Men det värsta är att de partier som fångat upp majoriteten av fransmännen – de som inte stöder FN – är så illa rustade både organisatoriskt och idémässigt. UMP-högern lär spricka nu i flera delar. Sarkozy kan inte kandidera för UMP om han vill bli president 2017. Det är ett moraliskt konkursbo som han i så fall skulle luta sig emot. Socialistpartiet är fortfarande relativt intakt men har en ledare, Francois Hollande, som är mer en hämmande faktor än något annat. Så länge som han säger att han ställer upp till omval 2017 är socialistpartiet offside i den politiska matchen.

Det måste upprepas igen. En radikal förbättring av Frankrikes ekonomi och köpkraft för medborgarna samt en radikal minskning av arbetslösheten kan förändra mycket. Så länge detta inte sker ligger vägen öppen för ännu större framgångar för Marine Le Pen.

Det är som alltid uppfriskande med politiska debatter i Frankrike. Den pågående EU-debatten spretar på flera sätt men är spännande och visar på skillnader kring demokrati och vart Europa är på väg. Allt handlar inte om ekonomi och marknad.

EU-debatten tog en ny vändning häromdagen när förre presidenten Nicolas Sarkozy gav sin syn på Frankrikes roll i Europa och på utvecklingen av EU:s institutionella inriktning. Som vanligt ger han utlopp för starka och personliga ställningstaganden. Som läsare av hans artikel blir du berörd, negativt eller positivt.

Sarkozy vill återupprätta samarbetet mellan Berlin och Paris som faktiskt tappat i betydelse under Hollandes två år vid makten. Det beror säkert på att Frankrike är stukat maktpolitiskt genom krisen men också på att Hollande gick ut i valrörelsen med löfte om att blir södra Europas talesman i Bryssel. De blev inte mycket av det men han har aldrig riktigt kunnat upprätta ett riktigt fungerande samarbete med Merkel.

Sarkozy gör flera kontroversiella ställningstaganden. Han vill ersätta nuvarande Shengenavtalet med ett nytt som ger länderna inom EU större möjligheter att till exempel begränsa invandringen. Han flörtar här som tidigare med Le Pens väljare. Han närmar sig också den falang inom UMP-högern som är mest EU-skeptisk.

I den stora partiledardebatten i France 2 igår kväll framkom ändå att det finns starka proeuropeiska partier och de är dessutom starkt inriktade på att göra EU mer socialt och låta folkets röster styra mer än marknadens. Det gäller i första hand de gröna och Parti Socialiste men även i viss mån MoDem-UDI som är Frankrikes motsvarighet till Folkpartiet. Det finns en tro hos företrädarna för dessa partier att Europa gör skillnad för människorna och att det är nödvändigt med ett starkt Europa för att stå emot andra superkrafter i världen, Kina, Sovjet och USA för att ta några exempel. Det är ingen lösning på européernas problem med ekonomi, ojämlikhet och kultur att varje nation kryper tillbaka till sina positioner strax efter kriget. Tvärtom är EU med sina institutioner en kraft för att skydda utsatta medborgare från social dumpning och ge medborgarna möjlighet till att hitta jobb på en större marknad, skaffa sig utbildning och visa ett större engagemang för dagens ödesfrågor som miljö- och klimatfrågorna.

UMP tenderar att mest se Europa som en gemensam marknad och talar inte alls om EU:s demokratiska och  sociala roll.Nationella fronten representerades i debatten av Marine Le Pen som på ett bitvis förnedrande sätt talade om invandrarna och såg dem som ett hot och aldrig som en möjlighet.

Vänsterpartiet är i dag splittrat och blir än mer oklart i sin profil eftersom partiet också försöker att gå samman i valet med kommunisterna trots att spänningarna mellan dessa partier är starka. Vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon framstår dessvärre alltmer som en politisk clown. En begåvad man som inte längre har riktig styrning på sin politiska resa. Han slirar nu på frågan om partiet vill lämna eurosamarbetet eller inte. Väljarna fick inget bra svar på den frågan under debatten och utfrågningen av honom igår kväll.

Kvällen i France 2 var ändå informativ i sin helhet och gav förhoppningar för framtiden. Frankrike har partier som vill utveckla EU och som har idéer om hur det ska gå till. De tvingas kämpa mot Nationella fronten som attraherar allt fler missnöjda väljare som ser EU och euron som orsaker till krisen. Det är svårt att argumentera mot dessa negativa känslor som finns hos så många och som utnyttjas så skickligt av Marine Le Pen. De andra partierna har inte gjort tillräckligt för att bekämpa Marine Le Pens idéer under förra året och tidigare i valrörelsen. Igår visade inte minst de gröna, socialisterna men också mittenpartierna MoDem-UDI att de kan visa på alternativ EU-politik som är begriplig för människor och kan ge dem hopp för framtiden. Dessa franska politiker kan också – till skillnad från de svenska – argumentera för en EU-hållning i sig. De beskriver vilka frågor som EU bör arbeta med under en kommande femårsperiod och hur EU ska utvecklas för att möta européernas behov. Dessa franska EU-politiker ser inte bara detta val som nationellt egoistiskt. De höjer blicken och ser Europa i världen. Det är upplyftande och befriande att höra och se.

På söndag går också fransmännen till vallokalerna för att välja sina representanter till EU-parlamentet. Precis som i andra länder och i tidigare val beskrivs detta som en kraftmätning mellan vänster och höger. Är det så verkligen?

I gårdagens C´est dans l´air som är ett samtalsprogram om politik i fransk teve mellan journalister och experter skulle frågan om valrörelsen inför EU-valet diskuteras. I studion satt förutom programledaren en politisk journalist, två politologer och en ekonom. Alla är förstås på toppnivå i fråga om kunskap och verbal och kritisk förmåga. Någon av de fyra är möjligen socialist. De andra tre garanterat höger men av en öppen och liberalt färgad syn på politiken. Alla tycker i princip lika. Programledarens frågor var starkt inkluderande i denna krets. ”Hur kan det komma sig att folk röstar som de gör? Populism? Okunskap?”

Sällan framträder skillnaden mellan folket och eliten så påtagligt som i gårdagens samtal. Det var ingen debatt eftersom alla var rörande överens om att ”ur led är tiden” och att bara de bildade och utbildade i Paris sitter inne med svaren.

För deltagarna i samtalet var svaren så självklara. Skulle Frankrike lämna euron skulle det utbryta en ren katastrof för landets ekonomi och ställning i världen. Bara ett ökat samarbete inom EU i riktning mot en federal stat är den möjliga vägen. Alla konstaterade att kritiken mot EU och euron från partier på höger- och vänsterkanten var populism och – det sades förstås inte högt – folket som röstade på dessa populistiska partier var okunniga eller helt enkelt på ren svenska: dumma i huvudet.

Det finns ett antal goda skäl till att Frankrike stannar kvar i euron och att samarbetet inom EU förstärks ytterligare under de kommande åren. Det som oroar är just denna brist på kontakt mellan de traditionella, tunga politiska maktutövarna med sina experter har kommit så långt ifrån merparten av sina väljare. Det är då de partier som saknar makt som nu – i sin funktion av maktlösa – tar för sig alltmer av väljarstödet. En dag sitter vi med politiker som blandar en rimlig kritik av den distanserade makten i Paris med en rad orimliga ståndpunkter som kan försätta inte bara Frankrike i en besvärlig ekonomisk, social och politisk situation.

Den svenska EU-debatten handlar istället om små sakfrågor som gör att det går att förkorta avståndet från väljare till valda. De svenska politikerna blir aldrig högfärdigt distanserade. Det ligger inte i vår tradition sedan åtminstone tiden efter andra världskriget. De franska politikerna har tidigare levererat välstånd till sitt folk men hållit sig på sin kant med sin kultur som varit långt ifrån den folkliga. Nu kan de inte längre leverera och då blir krisen så mycket större.

Franska politiker och experter har inte förmågan att tala med människor ens i en valrörelse. Basen för deras ställningstaganden kommer från andra sammanhang än folkets. Deras argument fungerar i lärosalarna på elitskolorna men inte i verklighetens byar och städer runt om i landet.

Det går inte heller längre att tänka franskt intellektuellt i en internationell värld där andra värderingar och analysredskap tränger sig på. Colbertismen i all ära men den fungerar inte i en globaliserad värld. Och Descartes med sin logik har visserligen exporterats till Brysseladministrationens medarbetare men inte längre än så.

Det är beklagligt att se hur omedveten eliten verkar vara över sin isolering. Den anser sig ha svaren men ingen lyssnar. Det internationella finanskapitalet ser skeptiskt på hur Frankrike sköts ekonomiskt. Bryssel jagar landet med sparkrav. De franska politikerna står här maktlösa och  tvingas till eftergifter. Men det riktigt problematiska är att det franska folket inte följer sina ledare. Inte längre har förtroende för dem. Nu är hälften av de franska väljarna tveksamma till euron och en stor minoritet ifrågasätter hela idén med EU. Nationella fronten har goda chanser att bli etta i valet på söndag med en röstandel på cirka 23 procent, före både UMP-högern och Parti Socialiste. Nu vaknar även Parti de Gauche (Vänsterpartiet) som sent omsider också vänt eurosamarbetet ryggen och verkar inhösta fler röster i valet än som någon tidigare räknat med. Det är planerat att  EU-valet ska uppfattas som en kraftmätning mellan den demokratiska högern och den socialliberala vänstern. I själva verket står striden i Frankrike mellan de EU-kritiska som är folket och de EU-vänliga som är medel- och överklassen och den politiska eliten.

Programledaren frågade igår förtvivlat varför inte alla de EU-vänliga politikerna sa ifrån i valrörelsen. ”De är ju så tysta”, konstaterade hon. Experterna hade förstås inget svar. ”Ur led är tiden”.