Tomas Lindbom

Nu tvingas den franska regeringen till ytterligare åtstramningspaket. EU:s kommissionär Olli Rehn och hela EU-ledningen pressar på. Frankrike får allt svårare att övertyga Bryssel och den tyska regeringen om att den klarar uppgiften att minska budgetunderskottet till tre procent före årets slut. Nu krävs att regeringen minskar statens kostnader med ytterligare fyra miljarder euro – i år.

Humöret är inte på topp i den franska regeringen. Premiärminister Jean-Marc Ayrault har krävt av sina ministrar att presentera nya förslag på besparingar som ska leda till en nedskärning i statens utgifter på ytterligare fyra miljarder euro. Ministrarna ska spara ifrån en redan låg nivå.

Francois Hollande lovade en väldigt slimmad budget i valrörelsen. Han försäkrade väljarna om en satsning på skolan,  på polisen och ett fortsatt stöd för en gammal socialistiskt  generös linje i pensionsfrågan. I övrigt förvarnade han väljarna om kärva tider. Nu hotas även de områden som han tidigare skyddat. Det gäller med säkerhet framförallt pensionerna. Han lär snart behöva höja pensionsåldern för de flesta löntagare. Det lär bli en prestigeförlust som ytterligare tär på hans låga opinionssiffror.

Regeringen Ayrault måste även minska på utgifterna i alla ministerier. Det gäller utrikes- och försvarspolitiken. Det gäller den stora sociala budgeten, utbildning och kultur och mycket annat. Det gäller förstås också att intensifiera den process som pågår kring minskningen av personal inom den offentliga sektorn. Frankrike har ännu inte gått in i den begränsning av offentlig service som skett i till exempel Sverige. Posten är ett exempel. Den fungerar även i glesbygd och kostar enorma pengar genom en fortsatt hög service och många anställda.

Francois Hollande och hans regering har inte kunnat visa att deras ekonomiska politik på ett avgörande sätt skiljer sig från den gamla. Snarare är den tuffare i sina sparbeting än under Sarkozys tid. Det beror delvis på att krisen förvärrats men också på att Hollande är mer idog i handling än Sarkozy. Kritiken från det vänstersocialistiska Parti de gauche är skarp och många på vänsterflygeln inom Hollandes eget parti suckar tungt. Problemet är att Hollande inte kunnat betvinga Bryssel. Han har fått böja sig och acceptera EU-budgeten och följer snällt de nya kraven på sparbeting, de fyra miljarderna euro som nu ska sparas i Frankrike.

Det är inte en fråga om åtstramningspolitiken verkligen leder till en bättre konjunktur på sikt. Det handlar om att marknaden inte accepterar en mer keynesiansk politik. Paul Krugman och flera andra nationalekonomier kritiserar den europeiska åtstramningspolitiken för att till slut knäcka flera av de krisande EU.länderna men det hjälper inte. Marknaden straffar de länder som inte följer denna hårda linje.

Hollande och hans regering lär inte klara av målet att sänka budgetunderskottet till tre procent före årets slut. Tillväxten är i princip obefintlig. Arbetslösheten ökar. Det sprider sig en känsla av vanmakt i en befolkning som på teve ser ständigt nya inslag om varsel inom industrin och själva upplever hur deras ekonomi försämras. Det är inte lika illa som i Spanien och Grekland. Det är en bra bit ner till de fasansfulla nivåerna.

Kriskänslan ökar trots allt i Frankrike. Det märks mindre i form av strejker och demonstrationer. Tvärtom lyckades arbetsgivare och vissa fackliga organisationer komma överens på skandinaviskt vis om uppgörelser om löner och annat. Men nästa vinter lär knappast bli lika lugn om inte regeringen kan börja vända den nedåtgående trenden. Hollande har själv lovat att franska folket ska märka en skillnad i positiv riktning under 2014. Det gäller att han bevisa det också.

Häromdagen var det politisk gala i Paris med förre presidenten Nicolas Sarkozy i centrum. Ett tusental av topparna inom hans parti UMP var närvarande. Det hölls tal och alla berömde hans statskonst. Föremålet för festligheterna, Sarkozy själv, var förstås inte där. Han är för magnifik för att beblanda sig med dem som vill hylla honom.

Nicolas Sarkozys ställning inom sitt parti verkar bara stärkas. Striden om ledarskapet efter honom mellan förre premiärministern Francois Fillon och den interimistiskt valde partiledaren Jean-Francois Copé ledde till ett märkligt dödläge när både fick 50 % i partiledarvalet. Det vacuum som då uppstod fylls nu av drömmar tillbaka till de gångna åren. Många hoppas att Sarkozy ska utmana Hollande i presidentvalet 2017. Hyllningsfesten häromdagen var ett första riktigt försök att bygga kulten kring förre presidenten.

Vad ska UMP göra? Deras politik är oklar. Den har under senare delen av  2000-talets första decennium byggts kring Sarkozys person och hans utstrålning som handlingskraftig ledare. UMP är inget ideologiskt parti till skillnad från Nationella fronten. Det är ett pragmatiskt parti som följer sin ledare. Heter ledaren Jacques Chirac är partiet mer socialt och traditionellt gaullistiskt. Heter ledaren Nicolas Sarkozy blir partiet mer högerpopulistiskt.

Nu står partiet utan ledare och därmed utan ideologisk kompass. Partiet försöker fortsätta på Sarkozys väg med en aggressivare ton mot invandrare och en repressivare hållning kring brottsligheten och den sociala oron i förorterna. Men partiet har ingen ledare som kan bära fram detta budskap. Jean-Francois Copé skulle kunna bli den mannen men han lyckades inte vinna valet om partiledarposten. Han är inte heller lika karismatisk som sin företrädare. Partiet har heller ingen ledare som skulle kunna föra det i en annan riktning. Nathalie Kosciusko-Morizet vill nog ta täten och vrida partiet i en liberalare riktning men hon är knappast tillräckligt stark. I varje fall inte än. Vinner hon borgmästartiteln i Paris kan saker och ting ändras.

UMP har helt enkelt ingen självklar kronprins eller kronprinsessa som nu tar över. Spekulationerna om att Sarkozy kommer tillbaka ökar för varje månad. Mätningarna hos opinionsinstituten visar också att Sarkozy stärker sin ställning. Inom högern har många nu glömt att han faktiskt förlorade alla valen under de fem år han satt vid makten, borgmästarvalen, de kantonala valen, regionalvalen, europavalet, presidentvalet 2012 och även de därpå följande valet till nationalförsamlingen. Ja, under Sarkozys tid förlorade även UMP majoriteten i senaten till socialisterna.

Det har alltid varit likadant med Nicolas Sarkozy. Han är en karismatisk ledare som förefaller ständigt verksam och ständigt på offensiven. Inte en dag utan ett utspel. Där andra politiker känns tröga verkar Sarkozy sprudlande och vital. Det är lätt att tjusas av honom om politik ska handla om ständiga aktioner, om ständig rörelse. Men vad uträttar han?

Sarkozy uppfattas som ledaren som fört partiet utåt höger och det är sant. Samtidigt är han själv högst oklar om sina ståndpunkter, I själva verket byter han uppfattning hela tiden. Han är inte konsekvent med sina idéer eftersom han egentligen inte har några. Hans högerpopulism kan möjligen reflektera någon personlig sida hos honom. Men han har inte minskat på invandringen under sin mandatperiod som president. Han har inte bekämpat brottsligheten trots att han också var inrikesminister flera år under sin företrädare, Jacques Chiracs presidentperiod. Antalet brott  minskade inte under alla hans år, Tvärtom. Frågan som alla ställer är om han ens genomförde något konsekvent program för att utmana den stigande brottskurvan.

Catherine Nay, journalisten som skrivit en mycket uppmärksammad biografi över Sarkozy, har tvärtom konstaterat att han i sin politik varit mer social än liberal. Hans skattesänkningar för de rika har varit ringa i förhållande till hans generositet med att dela ut nya bidrag till utsatta grupper. Han har varit så frikostig med sociala reformer att budgetunderskottet ökat stort under hans presidentperiod.  Socialistregeringen och Hollande ärvde en stat med betydligt större underskott och lånebehov än Sarkozy ärvde av Chirac.

Nicolas Sarkozy är egentligen en looser som vevar så mycket med armarna att många inom högern tror eller vill tro att han ständigt uträttar hjältedåd. Kanske har hans insatser på det utrikespolitiska området varit större. Han tog aktiv ställning inom EU för Georgien i dess kris med Ryssland för några år sedan. Han hyllas idag av Ingrid Bettencourt för han bidrog till hennes befrielse ur  hennes fångenskap hos Farcgerillan i Colombia. Däremot är hans insatser inom EU högst måttliga om de inte ska inkludera att han följde Angela Merkel i vått och torrt under den ekonomiska krisen i Europa.

UMP är ett parti i kris. Den saknar både ledare och politiskt program. Partiet kan inte utmana socialistpartiet trots att det regerar i en tid när krisen är våldsam och människor är missnöjda med det mesta. Det som sker är att kulten kring Sarkozy nu byggs internt. Vad gör då föremålet för denna hyllning? Jo, han är tyst. Sitter på sitt kontor i centrala Paris bakom tjocka gardiner, tar emot folk men yttrar sig ytterst sällan. Han bidar sin tid. Han vet att det vore politiskt självmord att i dag deklarera någon form av intresse för en återkomst till det politiska livet. Han vill bli president igen. Därom är alla eniga. Men kommer han att kandidera? Det beror på om ett antal faktorer stämmer in. Om detta vet ingen idag. Kanske i morgon.

Nathalie Kosciusko-Morizet. Det tog lång tid för mig att lära mig det namnet. Kanske måste man vara född i Frankrike för att inte staka sig på alla stavelserna och få till stavningen. Men det är värt att lägga namnet på minnet. Hon var Nicolas Sarkozys talesperson i senaste valrörelsen och kandiderar nu för borgmästarposten i Paris.

NKM  kallas hon i dagligt tal. Fransmännen gillar den sortens förkortningar. Den numera ökände Dominique Strauss-Kahn kallas normalt bara för DSK. Hon är i alla fall den nya stjärnan för dem inom högern som är trötta på flörten med Nationella fronten och en alltmer arkaisk politik i frågor som invandring och  familjepolitik. Hon är en typisk bobo de gauche, säger också Marine Le Pen som hatar liberaler över allt på jorden. Hon får raseriutbrott mot politiker som lever ett storstadsliv, har kontakter i etablissemanget, tänker internationellt och är fördomsfria kring invandring och tror att brottsligheten inte bara motas genom hårdare straff. NKM uppfyller alla de kriterierna som får Marine Le Pen att gå i taket.

NKM kommer ifrån en familj som suttit vid makten i generationer. Hon har anfäder som varit vänster likaväl som höger. Hon var visserligen talesperson för Sarkozy i valrörelsen men det blev knappast lyckat. Hans politiska rådgivare var den reaktionära Patrick Buisson med rötter i högerextermismen. Han skulle bestämma om politikens inriktning och hon skulle endast vara ett lockbete för mittenväljarna, tänkte sig presidenten. Resultatet vet vi. Han förlorade valet. Hon var frustrerad mest hela tiden under valrörelsen.

NKM är ändå ingen duvunge trots sin relativt låga ålder och lite spröda framtoning. Hon är tydligt liberal och därmed kritisk till vänstern som åtminstone i sin retorik fortfarande försöker behålla delar av ett kollektivt tänkande.Hon vågar utmana högern genom att lägga ner sin röst i omröstningen om äktenskap för alla.

Nathalie Kosciusko-Morizet hoppas nu bli borgmästare i Paris. Det blev Jacques Chirac innan han blev president. Hon tänker förmodligen likadant. Hon har goda utsikter att vinna valet. Hennes utmanare tycks bli Anne Hidalgo, en relativt okänd socialist. Kanske kommer någon annan högerman att utmana henne. Tidigare har Francois Fillon, premiärministern under Sarkozys fem år vid presidentmakten, visat intresse.

NKM har rätt profil i Paris. Det är en liberal stad i ett land som annars är allt annat än liberalt. Socialisterna och de gröna i Paris är progressiva och inte statskramare. Högern kan inte utmana den rödgröna koalitionen med traditionell konservatism. NKM har goda utsikter att vinna. UMP är ett parti som i dag slits mellan två män som i något som liknar tuppfäktning försöker skada varandra men samtidigt skadar sig själva. En modernare kvinna som då kan sitta som borgmästare i Paris skulle bli ett starkt hot mot dessa män. Borgmästarvalet i mars nästa år i huvudstaden kan komma att betyda oerhört mycket för utgången av presidentvalet 2017.

Det politiska läget i Frankrike är alltid mer eller mindre laddat. Inte sällan svallar vågorna högt. Ibland, som nu, är det bara allmänt stökigt och oroligt. Francois Hollande och hans regering verkar ha fått ordning på regerandet och kriserna är inte så många som under förra året.

Frankrike lever i Europa på ett helt annat sätt än Sverige som ju nu åter blivit en randnation i Europa. David Camerons utspel till förmån för en engelsk folkomröstning om EU skakade om i den franska debatten. Det är  visserligen ingen diskussionsfråga i dag men frågan om  EU:s framtid är alltid aktuell. I en av tevedebatterna i veckan diskuterades eurons allt starkare ställning i förhållande till dollarn. Detta faktum försvårar ännu mer för Frankrike att exportera sina varor.

Franska ekonomer konstaterar samtidigt ganska samfällt att EU-krisen nu bedarrat. Det är svårt att tro att vanliga greker och portugiser håller med om det men den akuta krisen där många fruktade att hela EU skulle rasa samman är i alla fall för tillfället avvärjt. Storbirtanniens hot om att lämna EU känns mer som inrikes utrikespolitik på andra sidan kanalen.

Kriget i Mali är ingen daglig förstasidesnyhet. Uppenbarligen har de franska trupperna lyckats flytta fram sina positioner – tillsammans med regeringstrupperna – norrut och de allra flesta som bor i landet visar fortfarande stor glädje över fransmännens närvaro.

Regeringen har nu också fått igenom lagförslaget om äktenskap för alla och rätt för homosexuella att adoptera. Efter flera veckors debatt röstade nationalförsamlingen med klar majoritet igenom förslaget. Högern var emot och särskilt en handfull representanter för UMP ägnade sig åt en förhalande debatteknik. Ledamöterna tvingades till nattliga sejourer för att ta ställning till flera tusen reservationer till lagförslaget.

En ny stjärna har samtidigt tänts på den politiska himlen; justietministern Christiane Toubira. Hon ställde upp i presidentvalet 2002 som en oberoende vänsterkandidat. Hennes retoriska förmåga och karismatiska framtoning bidrog till att många yngre vänsterväljare då valde henne framför socialistpariets kandidat Lionel Jospin. Detta gav delvis till följd att Jean-Marie Le Pen knep fler röster än Jospin och skapade den stora demokratiska kris när Chirac ställdes mot Le Pen i den andra valomgången det året.

Nu sitter alltså Toubira i den socialistiska regeringen. Hennes begåvning har visat sig på nytt i debatten om äktenskap för alla i parlamentet. Dag och natt har hon suttit på regeringsbänken med kappan över axlarna i den lite kyliga lokalen. Med jämna mellanrum har hon rest sig upp, tagit mikrofonen framför sig och  gått i svaromål på högerns attacker mot reformen. Hon har gjort det med hetta och med ett skarpt intellekt som imponerat även på många inom oppositionen. Hennes ord om att var stolt över reformen har gjort intryck. Hennes vision om homosexuellas rätt att leva i en fullvärdig familjerelation har hon uttryckt med ord och tankar som inte gått någon förbi.

Francois Hollande och regeringen kommer med säkerhet att dra fördelar av att högerns så högljutt attackerat ett förslag som ändå bland merparten av fransmännen uppfattats som ett steg mot förbättrade mänskliga rättigheter i landet. UMP är efter valförlusten förra året ett stukat parti. Splittrat i en falang som stöder en mer populistisk högerpolitik med ett närmande till Nationella frontens idéer och en mer gammaldags men lätt förstelnad konservativ falang. Detta parti har nu i frågan om homosexuellas rättigheter ställt sig med ryggen mot framtiden.

För tillfället surfar Hollande och hans regering på en viss framgångsvåg. Den akuta EU-krisen är över, kriget i Mali går bra och vänstern kan visa upp en modernare profil i fråga om mänskliga rättigheter och stöd till minoriteter.