Tomas Lindbom

Undersökningarna duggar tätt i Frankrike. Allt ska mätas. Vissa siffror pekar i en tydlig riktning. Allt fler fransmän tolererar Nationella fronten. Alltfler misstror muslimer. Klasskampen har ersatts av en kamp mellan kulturer med en nationalistisk klangbotten.Det gäller att ha rätt religion eller vara sekulär för att godkännas som en riktig fransman eller fransyska. Det verkar numera vara en majoritetsuppfattning. De lågutbildade bildar kärnan inom denna riktning.

Undersökningsföretaget TNS Sofres har för bland annat Le Monde nyligen mätt fransmännens attityd till Nationella Fronten och dess idéer. För ett år sedan ansåg 35 procent att FN inte innebar ett hot mot de demokratiska värdena. Toleransen har ökat. I dag menar 47 procent att FN är ofarligt på den punkten

Marine Le Pen har nu varit partiledare i två år och hennes skickliga taktiska manövrerande har givit resultat. Hon talar mer om ekonomi än sin pappa och lite minde om invandring men ingen svävar i ovisshet om hennes inställning i den frågan. Hon är angelägen om att tona ner antisemitismen mot judar men attackerna mot muslimer fortsätter med oförminskad kraft om än i något mindre vulgära ordalag än sin pappa. Marine Le Pen fortsätter traditionen att ge FN prägeln av ett nationalistiskt parti där nationalism också innebär en kultur baserad på kristendom och västerländsk tradition.

Marine Le Pen får stöd av stora delar av befolkningen vars okunskap och fördomar om muslimer är närmast häpnadsväckande. En annan undersökning som genomfördes för en månad sedan visar att tre av fyra fransmän anser att islam är en intolerant religion. Mer än varannan fransman anser också att muslimerna är helt eller delvis integrister. Det innebär att de bejakar den extrema, islamistiska varianten av sin religion. Kom då ihåg att 5 miljoner av Frankrikes befolkning eller 7.5 procent är muslimer och de lär inte i någon större utsträckning finnas bland denna redan överväldigande majoritet som betecknar islam som en religion att fördöma.

Nationella fronten arbetar i ett landskap där människor hyser en sådan stark misstro mot en viss religion och vissa kulturer. Det är sannolikt en röra av föreställningar där ras, kultur och religion blandas ihop. Inte desto mindre bildar dessa föreställningar en grogrund för politisk extremism.

Frågan är vart Frankrike och Europa är på väg. Under en stor del av 1900-talet, under industrialismens och kollektivismens period, stod konflikten mellan kapitalister och arbetare, mellan kapital och arbete. Under de senare decennierna har samhällena brutits upp i alltmer individuella och rörliga grupperingar. Nyliberalismen har haft framgång och drömmen om att lyckas själv utan kollektivt stöd har vuxit  hos människor i alla samhällsgrupper.

Nu är frågan om vi går mot en ny konflikt. Liberalismen och individualismen har inte givit människor ett bättre liv i allmänhet. Arbetslösheten växer. Klyftorna ökar i samhället även om många fortfarande har det bättre än någonsin materiellt. Mobiliteten med samhällen där olika kulturer ska samsas ökar oron hos många som kläms åt ekonomiskt. Det förefaller mindre sannolikt att utsatta grupper vänder sig till de gamla vänsterrörelserna för att rikta hatet mot makten och överheten. Delvis gör de det men det finns nya förförare som riktar sin kamp både mot invandrare och mot makten. Marine Le Pen är en tydlig exponent för detta. Hennes aggressiva propaganda har udden riktad både mot muslimer och mot EU:s maktelit och finanskapitalet. Undersökningsföretagen i Frankrike visar med all önskvärd tydlighet att det är en framgångsrik politisk agenda hon driver.

Sedan några dagar är debatten igång. Årets heta politiska fråga i Frankrike; om rätten till äktenskap också  för samkönade par. Hettan i debatten går inte att ta miste på.

Frankrikes parlament har två kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Alla lagförslag måste behandlas i  båda men det avgörande ordet har ändå nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren. Här pågår nu debatten och den lär fortsätta en  vecka till. Regeringen lägger i princip fram ett förslag om rätt för samkönade par att gifta sig civilt och adoptera. Oppositionen som i princip består av högern säger nej och föreslår istället folkomröstning. Det finns också förslag om civilrättsliga konstruktioner som ger samkönade par ökad rättigheter men som ändå inte helt vill likställa dessa par med heterosexuella par.

Spänningarna inom högeroppositionen finns också. Några mer liberala representanter för det stora högerpartiet UMP vill ha en utveckling av en alternativ konstruktion som i princip ska ge samkönade par samma rättigheter men ändå inte. Andra är öppna motståndare bara till tanken att legalisera kärleken mellan två män eller två kvinnor. Många inom högern är nu mest inne på att sätta stopp. De tänker, som förre primiärministern Francois Fillon i ett uppmärksammat tal i nationalförsamlingen häromdagen, att denna lagändring som nu regeringen driver igenom bara är ett första steg mot något värre. Hotet är rätten till insemination och i förlängningen att kvinnor skaffar barn åt homosexuella män som lever i parförhållanden.

Högerns attacker riktar sig också mot barnens rätt. Den anses hotad. Barn behöver en mamma och en pappa, konstaterar ledamöterna till höger och hänvisar till psykologisk forskning.

Socialisterna och den övriga vänstern hävdar att lagförslaget är ett framsteg för de mänskliga rättigheterna. De visar också på exempel från andra länder, däribland Sverige, där en motsvarande lag inte givit de katastrofala följder som högern tror.

Denna konfrontation är ett klassiskt exempel på när konservatism möter krav på utökade mänskliga rättigheter. De konservativa ser hotet mot samhällets traditionella struktur. Det finns värden som måste bevaras. Samhällets grundpelare är den klassiska familjen. De radikala ser på minoriteters utsatta situation. De värderar positivt hur samhällena förändras och är beredd att möta en ny verklighet med nya lagar. Familjen behöver inte se ut 2013 som 1950.

Frankrikes justitieminister Christiane Toubira driver frågan för regeringen och hon gör det med en rad starka och känslomättade inlägg i nationalförsamlingen. Hon är lysande i sin retorik och plockar poäng efter poäng när de konservativa gång på gång gör sina domedagspredikningar. Hon talar för alla människors rätt att leva i ett tryggt förhållande på jämlik grund. Den kampen för honom även retoriskt på ett lysande sätt.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hållit ett nytt EU-skeptiskt tal och denna gång med ett budskap som borde sända chockvågor in i EU-högkvarteret. Om inte landet på andra sidan kanalen helt enkelt bestämmer sig för att lämna EU så väntar åtminstone svåra omförhandlingar. I Paris ledande kretsar är alla kritiska men ser engelsmännen mest som olydiga barn. Och de ska behandlas med samma medel som traditionellt används mot barn i det franska samhället; smisk på fingrarna kombinerat med en överseende attityd. ”De vet inte sitt eget bästa.”

General de Gaulle lär ha kallat engelsmännen för krämare. Självupptagna, giriga och perspektivlösa. Ett land utan karaktär. Ett småfolk, helt enkelt. Det går att föreställa sig Generalen från sin höga utsiktspunkt, även rent fysiskt, se ner på dessa hårt arbetande människor som delvis räddade Europa undan en bestående hitlerism men som inte uppträdde med den värdighet som han säkert ansåg präglade hans egna landsmän.

Nåväl, detta var General de Gaulle. När jag lyssnar på C dans l´air, ett populärt samtalsprogram om politik i en av de statliga tevekanalerna, påminns jag ändå om denna traditionella syn på engelsmännen. Här sitter tre män, ekonomer och politiska journalister, och bemöter David Camerons EU-skeptiska tal som resonemang utan värde. ”Storbritannien kommer aldrig att lämna EU,” förklarar de unisont. ”De behöver EU”, förklarar de vidare. Cameron talar till sina egna väljare men talet saknar egentligen betydelse som riktmärke för landets framtid.

Dessa tre herrar är också övertygade om att det engelska folket till slut, vid den folkomröstning som Cameron föreslår om EU-medlemskapet, kommer att rösta nej till utträde.Det måste helt enkelt bli det som är bäst för Storbritannien. Vara med i EU på de villkor som gäller i dag. På Frankrikes villkor.

En fjärde deltagare i samtalet i teve, Sophie Peddar, är ansvarig för tidningen Economists Parisredaktion. Hon försöker hävda att det faktiskt i dag finns en stark EU-skeptisk opinion i landet. Hon ber herrarna att vara lite mindre tvärsäkra men hennes försök studsar tillbaka. Herrarna ler på sin höjd när hon argumenterar men svarar inte.

Från Paris horisont byggs EU av den tysk-franska unionen. Övriga länder är med som statister. Nägra uppfattas som lojala som länderna i den ursprungliga kol- och stålunionen från 50-talet; Beneluxländerna och Italien. EMU-länderna uppfattas också som hyggliga länder som det i allmänhet går att umgås med. Länder som Sverige och Danmark finns inte. Storbritannien är för stort och har en historia som korsat Frankrikes i alltför hög grad för att kunna ignoreras men uppfattas alltså mer som ett besvärligt barn.

Det europeiska projektet är i fara. Det inser förstås också herrarna runt bordet och i ögonblick av insikt brukar politiska analytiker i Paris ofta konstatera att den ekonomiska krisen i Sydeuropa hotar framtiden för EU. Däremot är det förnedrande för en fransman att ens tänka tanken att krämarfolket på andra sidan kanalen skulle kunna sätta käppar i hjulet för detta europeiska förbund. En sammanslutning som de sedan begynnelsen uppfattat som franskt. Franskinspirerade institutioner, en fransk kultur i ämbetsutövningen och ett rent geografiskt epicentrum mellan Strasbourg och Bryssel.

Cameron kan väl till nöds få hållas med sin inrikes utrikespolitik. Men i sak kommer Storbritannien aldrig att kunna påverka den franska hegemonin eller ens skaka om dess europeiska förbund genom ett utträde. Sitt kvar i båten!

Frankrike har gått in i inbördeskriget i Mali, på regeringstruppernas sida mot den islamistiska rebellrörelsen i norra delen av landet. Det är ett krig mot terrorismen, förklarar Francois Hollande. Han får ett brett stöd politiskt och folkopinionen verkar i huvudsak också stödja krigshandlingen. Frågan är bara hur länge det stödet håller i sig .

Francois Hollandes ställning i opinionen var katastrofal vid nyår. Det har redan blivit mycket bättre. Regeringens lagförslag om äktenskap för alla har visserligen dragit igång en massiv konservativ kampanj men kommer säkert att ge honom ökad självsäkerhet och respekt när väl lagen har röstats igenom i parlamentet. Hans uppmaning till arbetsmarknadens parter om att söka avtal istället för strid har redan lett till en första överenskommelse mellan arbetsgivarorganisationen och den tunga fackliga och reformistiska organisationen CFDT. Och så får han beröm för sitt mod att gå in i kriget mot terrorismen i den forna franska kolonin Mali.

Framtidsutsikterna för kriget i Mali är förstås inte lika ljusa som läget just nu. Politologen Roland Cayrol påpekade i teve häromdagen att alla krig där stormakter intervenerar ser bra ut i början. Det finns ett gott motiv och alla tror på en snabb seger. Det som brukar hända, konstaterade han, är att invasionstrupperna kör fast, begär alltmer förstärkning och börjar åka på bakslag. Opinionen blir alltmer otålig hemma. Uppgifter om döda soldater kommer allt oftare. Det krig som skulle vinnas snabbt och ärofullt blir en kvarnsten om halsen för de politiker som startat det.

Redan efter en knapp vecka ser vi de första orostecknen. En av städerna som skulle intas snabbt av de franska och regeringstrogna trupperna är fortfarande i rebellernas händer. Hittills har fransmännen främst ägnat sig åt beskjutning från luften men snart krävs insatser på marken. Då kommer också ovillkorligen soldater att dödas och såras. Då finns också risken att kriget börjar visa sig bli utdraget och kännas mindre ärofullt.

Frankrike kan också konstatera att landet står ensamt – i varje fall hittills. EU:s utrikesminister Catherine Ashton har hittills mest i allmänna ordalag stött interventionen men inte kommit med några konkreta löften. Hur många av länderna inom EU vill ge sig in i detta krig? Hur många stormakter är beredda att ta den risken som ett krig alltid innebär.

Det sägs att Francois Hollande länge varit tveksam till kriget men låtit sig övertalas av sina militära rådgivare. De flesta bedömare i Paris verkar också mena att ett ingripande i Mali förr eller senare hade varit nödvändigt och att det då var klokare att ingripa i ett tidigare skede.

Några röster är kritiska. Jean-Luc Mélanchon, ledaren för vänsteralliansen Front de gauche, kritiserar Hollande för att ha ett kolonialt perspektiv på Afrika när han intervenerar i Mali, en gammal fransk koloni. En av de gröna parlamentarikerna, Noël Mamère, uttryckte liknande synpunkter. Det är rimligt att tro att de rösterna blir fler om kriget kör fast. Och varför skulle det inte göra det. Rapporter i teve ger redan en bild av en rebellrörelse som kan terrängen, som slåss till sista blodsdroppen och säkert får materiellt stöd från grannar i Afrika som ogillar västerländsk inblandning. Terroristhandlingen med tillfångatagandet av 41 västerlänningar i Algeriet igår är bara ett exempel på vad som kan vänta.

Francois Hollande lovar att kriget ska pågå tills fienden är nedkämpad. Förhoppningsvis lyckas han med det. Det är ingen munter rörelse som skulle kunna ta över makten i landet. Men det finns all anledning att känna oro för att Mali blir ännu en i raden av smärtsamma och misslyckade interventioner av en stormakt på främmande mark.