Paris suckar över de knepiga engelsmännen

Paris suckar över de knepiga engelsmännen 150 150 Tomas Lindbom

Storbritanniens premiärminister David Cameron har hållit ett nytt EU-skeptiskt tal och denna gång med ett budskap som borde sända chockvågor in i EU-högkvarteret. Om inte landet på andra sidan kanalen helt enkelt bestämmer sig för att lämna EU så väntar åtminstone svåra omförhandlingar. I Paris ledande kretsar är alla kritiska men ser engelsmännen mest som olydiga barn. Och de ska behandlas med samma medel som traditionellt används mot barn i det franska samhället; smisk på fingrarna kombinerat med en överseende attityd. “De vet inte sitt eget bästa.”

General de Gaulle lär ha kallat engelsmännen för krämare. Självupptagna, giriga och perspektivlösa. Ett land utan karaktär. Ett småfolk, helt enkelt. Det går att föreställa sig Generalen från sin höga utsiktspunkt, även rent fysiskt, se ner på dessa hårt arbetande människor som delvis räddade Europa undan en bestående hitlerism men som inte uppträdde med den värdighet som han säkert ansåg präglade hans egna landsmän.

Nåväl, detta var General de Gaulle. När jag lyssnar på C dans l´air, ett populärt samtalsprogram om politik i en av de statliga tevekanalerna, påminns jag ändå om denna traditionella syn på engelsmännen. Här sitter tre män, ekonomer och politiska journalister, och bemöter David Camerons EU-skeptiska tal som resonemang utan värde. “Storbritannien kommer aldrig att lämna EU,” förklarar de unisont. “De behöver EU”, förklarar de vidare. Cameron talar till sina egna väljare men talet saknar egentligen betydelse som riktmärke för landets framtid.

Dessa tre herrar är också övertygade om att det engelska folket till slut, vid den folkomröstning som Cameron föreslår om EU-medlemskapet, kommer att rösta nej till utträde.Det måste helt enkelt bli det som är bäst för Storbritannien. Vara med i EU på de villkor som gäller i dag. På Frankrikes villkor.

En fjärde deltagare i samtalet i teve, Sophie Peddar, är ansvarig för tidningen Economists Parisredaktion. Hon försöker hävda att det faktiskt i dag finns en stark EU-skeptisk opinion i landet. Hon ber herrarna att vara lite mindre tvärsäkra men hennes försök studsar tillbaka. Herrarna ler på sin höjd när hon argumenterar men svarar inte.

Från Paris horisont byggs EU av den tysk-franska unionen. Övriga länder är med som statister. Nägra uppfattas som lojala som länderna i den ursprungliga kol- och stålunionen från 50-talet; Beneluxländerna och Italien. EMU-länderna uppfattas också som hyggliga länder som det i allmänhet går att umgås med. Länder som Sverige och Danmark finns inte. Storbritannien är för stort och har en historia som korsat Frankrikes i alltför hög grad för att kunna ignoreras men uppfattas alltså mer som ett besvärligt barn.

Det europeiska projektet är i fara. Det inser förstås också herrarna runt bordet och i ögonblick av insikt brukar politiska analytiker i Paris ofta konstatera att den ekonomiska krisen i Sydeuropa hotar framtiden för EU. Däremot är det förnedrande för en fransman att ens tänka tanken att krämarfolket på andra sidan kanalen skulle kunna sätta käppar i hjulet för detta europeiska förbund. En sammanslutning som de sedan begynnelsen uppfattat som franskt. Franskinspirerade institutioner, en fransk kultur i ämbetsutövningen och ett rent geografiskt epicentrum mellan Strasbourg och Bryssel.

Cameron kan väl till nöds få hållas med sin inrikes utrikespolitik. Men i sak kommer Storbritannien aldrig att kunna påverka den franska hegemonin eller ens skaka om dess europeiska förbund genom ett utträde. Sitt kvar i båten!

1 comment
  • NJ Roland Johansson

    Ojdå, fransmännen kan tydligen vara lika nedlåtande mot britterna som britterna mot fransmännen!

    Men den verkliga frågan är förstås vad britterna har att tillföra EU. Om syftet, som jag tycker det borde vara, är att skapa en europeisk pol som kan försvara sina intressen och sin modell (välfärdsstaten) i framtidens multipolära värld, så är det inte mycket. Britterna vill ju avskaffa den modellen i vart fall och vill helst att sådana regler (eller avsaknad av regler) införs på den inre marknaden. Om det inte går, så vill dom kunna ha sina egna regler, men ändå vara med, alltså på illojala villkor.

    Frågan är om skilsmässa inte är den bästa lösningen. Sverige och Danmark kommer då nog också att gå britternas väg, något fransmän och tyskar kommer att endast klädsamt beklaga. Ett EU med dominerat av Tyskland med dess hinterland i öst och balanserat av Frankrike, Italien och Spanien i syd kan nog också bli bra.

Leave a Reply

Your email address will not be published.