Kriget i Mali är en tickande bomb

• januari 17, 2013
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike har gått in i inbördeskriget i Mali, på regeringstruppernas sida mot den islamistiska rebellrörelsen i norra delen av landet. Det är ett krig mot terrorismen, förklarar Francois Hollande. Han får ett brett stöd politiskt och folkopinionen verkar i huvudsak också stödja krigshandlingen. Frågan är bara hur länge det stödet håller i sig .

Francois Hollandes ställning i opinionen var katastrofal vid nyår. Det har redan blivit mycket bättre. Regeringens lagförslag om äktenskap för alla har visserligen dragit igång en massiv konservativ kampanj men kommer säkert att ge honom ökad självsäkerhet och respekt när väl lagen har röstats igenom i parlamentet. Hans uppmaning till arbetsmarknadens parter om att söka avtal istället för strid har redan lett till en första överenskommelse mellan arbetsgivarorganisationen och den tunga fackliga och reformistiska organisationen CFDT. Och så får han beröm för sitt mod att gå in i kriget mot terrorismen i den forna franska kolonin Mali.

Framtidsutsikterna för kriget i Mali är förstås inte lika ljusa som läget just nu. Politologen Roland Cayrol påpekade i teve häromdagen att alla krig där stormakter intervenerar ser bra ut i början. Det finns ett gott motiv och alla tror på en snabb seger. Det som brukar hända, konstaterade han, är att invasionstrupperna kör fast, begär alltmer förstärkning och börjar åka på bakslag. Opinionen blir alltmer otålig hemma. Uppgifter om döda soldater kommer allt oftare. Det krig som skulle vinnas snabbt och ärofullt blir en kvarnsten om halsen för de politiker som startat det.

Redan efter en knapp vecka ser vi de första orostecknen. En av städerna som skulle intas snabbt av de franska och regeringstrogna trupperna är fortfarande i rebellernas händer. Hittills har fransmännen främst ägnat sig åt beskjutning från luften men snart krävs insatser på marken. Då kommer också ovillkorligen soldater att dödas och såras. Då finns också risken att kriget börjar visa sig bli utdraget och kännas mindre ärofullt.

Frankrike kan också konstatera att landet står ensamt – i varje fall hittills. EU:s utrikesminister Catherine Ashton har hittills mest i allmänna ordalag stött interventionen men inte kommit med några konkreta löften. Hur många av länderna inom EU vill ge sig in i detta krig? Hur många stormakter är beredda att ta den risken som ett krig alltid innebär.

Det sägs att Francois Hollande länge varit tveksam till kriget men låtit sig övertalas av sina militära rådgivare. De flesta bedömare i Paris verkar också mena att ett ingripande i Mali förr eller senare hade varit nödvändigt och att det då var klokare att ingripa i ett tidigare skede.

Några röster är kritiska. Jean-Luc Mélanchon, ledaren för vänsteralliansen Front de gauche, kritiserar Hollande för att ha ett kolonialt perspektiv på Afrika när han intervenerar i Mali, en gammal fransk koloni. En av de gröna parlamentarikerna, Noël Mamère, uttryckte liknande synpunkter. Det är rimligt att tro att de rösterna blir fler om kriget kör fast. Och varför skulle det inte göra det. Rapporter i teve ger redan en bild av en rebellrörelse som kan terrängen, som slåss till sista blodsdroppen och säkert får materiellt stöd från grannar i Afrika som ogillar västerländsk inblandning. Terroristhandlingen med tillfångatagandet av 41 västerlänningar i Algeriet igår är bara ett exempel på vad som kan vänta.

Francois Hollande lovar att kriget ska pågå tills fienden är nedkämpad. Förhoppningsvis lyckas han med det. Det är ingen munter rörelse som skulle kunna ta över makten i landet. Men det finns all anledning att känna oro för att Mali blir ännu en i raden av smärtsamma och misslyckade interventioner av en stormakt på främmande mark.