Det politiska läget nästan lugnt

Det politiska läget nästan lugnt 150 150 Tomas Lindbom

Det politiska läget i Frankrike är alltid mer eller mindre laddat. Inte sällan svallar vågorna högt. Ibland, som nu, är det bara allmänt stökigt och oroligt. Francois Hollande och hans regering verkar ha fått ordning på regerandet och kriserna är inte så många som under förra året.

Frankrike lever i Europa på ett helt annat sätt än Sverige som ju nu åter blivit en randnation i Europa. David Camerons utspel till förmån för en engelsk folkomröstning om EU skakade om i den franska debatten. Det är  visserligen ingen diskussionsfråga i dag men frågan om  EU:s framtid är alltid aktuell. I en av tevedebatterna i veckan diskuterades eurons allt starkare ställning i förhållande till dollarn. Detta faktum försvårar ännu mer för Frankrike att exportera sina varor.

Franska ekonomer konstaterar samtidigt ganska samfällt att EU-krisen nu bedarrat. Det är svårt att tro att vanliga greker och portugiser håller med om det men den akuta krisen där många fruktade att hela EU skulle rasa samman är i alla fall för tillfället avvärjt. Storbirtanniens hot om att lämna EU känns mer som inrikes utrikespolitik på andra sidan kanalen.

Kriget i Mali är ingen daglig förstasidesnyhet. Uppenbarligen har de franska trupperna lyckats flytta fram sina positioner – tillsammans med regeringstrupperna – norrut och de allra flesta som bor i landet visar fortfarande stor glädje över fransmännens närvaro.

Regeringen har nu också fått igenom lagförslaget om äktenskap för alla och rätt för homosexuella att adoptera. Efter flera veckors debatt röstade nationalförsamlingen med klar majoritet igenom förslaget. Högern var emot och särskilt en handfull representanter för UMP ägnade sig åt en förhalande debatteknik. Ledamöterna tvingades till nattliga sejourer för att ta ställning till flera tusen reservationer till lagförslaget.

En ny stjärna har samtidigt tänts på den politiska himlen; justietministern Christiane Toubira. Hon ställde upp i presidentvalet 2002 som en oberoende vänsterkandidat. Hennes retoriska förmåga och karismatiska framtoning bidrog till att många yngre vänsterväljare då valde henne framför socialistpariets kandidat Lionel Jospin. Detta gav delvis till följd att Jean-Marie Le Pen knep fler röster än Jospin och skapade den stora demokratiska kris när Chirac ställdes mot Le Pen i den andra valomgången det året.

Nu sitter alltså Toubira i den socialistiska regeringen. Hennes begåvning har visat sig på nytt i debatten om äktenskap för alla i parlamentet. Dag och natt har hon suttit på regeringsbänken med kappan över axlarna i den lite kyliga lokalen. Med jämna mellanrum har hon rest sig upp, tagit mikrofonen framför sig och  gått i svaromål på högerns attacker mot reformen. Hon har gjort det med hetta och med ett skarpt intellekt som imponerat även på många inom oppositionen. Hennes ord om att var stolt över reformen har gjort intryck. Hennes vision om homosexuellas rätt att leva i en fullvärdig familjerelation har hon uttryckt med ord och tankar som inte gått någon förbi.

Francois Hollande och regeringen kommer med säkerhet att dra fördelar av att högerns så högljutt attackerat ett förslag som ändå bland merparten av fransmännen uppfattats som ett steg mot förbättrade mänskliga rättigheter i landet. UMP är efter valförlusten förra året ett stukat parti. Splittrat i en falang som stöder en mer populistisk högerpolitik med ett närmande till Nationella frontens idéer och en mer gammaldags men lätt förstelnad konservativ falang. Detta parti har nu i frågan om homosexuellas rättigheter ställt sig med ryggen mot framtiden.

För tillfället surfar Hollande och hans regering på en viss framgångsvåg. Den akuta EU-krisen är över, kriget i Mali går bra och vänstern kan visa upp en modernare profil i fråga om mänskliga rättigheter och stöd till minoriteter.

Leave a Reply

Your email address will not be published.