Tomas Lindbom

Igår kväll uppträdde Frankrikes president, Emmanuel Macron, i tv-kanalen tf 1 för att svara på frågor om sin politik och om framtiden för nationen. Upplägget var annorlunda. Två journalister från tv-bolaget kompletterades med personer från civilsamhället. Bland annat ställdes Macron inför det stora, vänsterradikala fackförbundet CGT:s ledare för att bland annat svara på frågor om socialisering av företag. En känd borgmästare i Sydfrankrike med tidigare koppling till Nationell Samling ställde frågor om migration och kriminalitet. Upplägget var inte dåligt men programtiden alltför lång, över tre timmar, med en president som egentligen inte kunde svara konkret på några frågor. Hans förlorade maktställning efter förlusten i valet till nationalförsamlingen förra sommaren har inte återupprättats.

Den stora frågan som hängde i luften under hela programtiden handlade om genomförande av folkomröstningar. Det är en viktig del av den femte republikens konstitution och användes särskilt av president Charles de Gaulle. Macron har påstått sig vara öppen för detta instrument för direkta beslut av folket i konkreta sakfrågor. Samtidigt har han som hans företrädare på senare år tvekat. I år fanns verkligen ett läge för honom att ta initiativet i inrikespolitiska frågor där han förlorat makt och dessutom har en regering som mer eller mindre drabbats av handlingsförlamning på grund av hotet om misstroendevotum. Han gav dock inga klara besked. Han lät förstå att frågan om dödshjälp skulle kunna vara en fråga som kunde avhandlas i en folkomröstning liksom pensionsfrågan. Ändå tvekade han.

Politiska kommentatorer är överlag kritiska över presidentens framträdande igår kväll. Han får motta vissa uppmuntrande ord om sin förmåga att resonera kring politiska frågor. Det verkar dock som om kommentatorerna i det avseendet jämför honom med företrädaren François Hollande som brukar kallas för kommentatorn av fransk politik trots att hans roll som president varit att genomföra en viss politik.

Kritiken mot Macron handlar i hög grad om den maktlöshet han hamnat i efter upplösningen och valet till nationalförsamlingen sommaren 2024. Han signalerar viss kritik mot den handlingsförlamning som premiärminister François Bayrou befinner sig i men tar inte heller steget mot att avsätta honom. Hans resonemang kring inrikespolitiska frågor blir allmänna. Han kan inte och lyckas inte visa med hela handen vart han vill föra Frankrike. Denna kväll med franska folket vid tv-apparaterna blev en ny uppvisning i Macrons oförmåga att ge besked. Nu har han mindre än två år kvar av sin mandatperiod och medborgarna undrar om dessa två år ska genomlidas med en maktlös president. Det saknas inte frågor att behandla inrikespolitiskt men besluten kommer inte. Till och med voteringen om 2025 års budget togs först i början av detta år.

Utrikespolitiskt agerar Macron på ett betydligt tydligare sätt. Där har han ett annat manöverutrymme. Kanske kan han visa kraft och förmåga i relationen till kriget i Ukraina. Kanske kan han visa ledarskap inom EU tillsammans med den nye tyske förbundskanslern. Franska väljarna värderar dock i dag sin president i första hand utifrån dennes insatser kring de interna vardagsfrågorna. De ekonomiska villkoren, pensionerna och brottsligheten. Kring dessa frågor la han igår kväll ut texten mångordigt och ofta bländande. Men vad blir resultatet?

Darius Rochebin är en mycket respekterad programledare för den franska nyhetskanalen LCI med en mittenorienterad och relativt Macronvänlig profil. Han gör varje kväll långa intervjuer med framstående politiker. Igår kväll fanns en av de nya stjärnskotten, Sarah Knafo i studion. Intervjun gav en bild av en delvis ny situation i fransk politik där delar av högern och ytterhögern kan komma att förenas inför det förväntade presidentvalet 2027.

Sarah Knafo är en av två ledare för Reconquête. Den andra ledaren för detta parti är Éric Zemmour och det ska tilläggas att de båda också lever tillsammans. Knafo är betydligt yngre än Zemmour, 32 år medan hennes sambo är 67. Det råder inget tvivel om att Knafo under det senaste året stigit fram som inofficiell ledare för detta lilla parti som hittills inte på allvar lyckats utmana  Nationell Samling som största parti utanför de traditionella partierna och rörelserna i landet.

Sarah Knafo är något av en politisk rock star. Hon hanterar media på ett skickligt sätt och finner nu också stöd från oväntat håll. Det har varit omöjligt för något av partierna längst ut på högerkanten att skapa allians för en form av bred högerallians. En av Republikanernas presumtiva presidentkandidater, Laurent Wauquiez, har nu i väldigt positiva ordalag lyft fram Knafo och hans beröm citerades i Rochebins utfrågning igår kväll. Wauquiez ger henne komplimanger för hennes allmänna duglighet men också för hennes uttalanden i frågor som rör ekonomin, lag och ordning och migration. ”Jag tror på samling av alla fransmän som delar högerns värderingar”, säger han.

Uttalandet är närmast uppseendeväckande därför att det öppnar för en höger som sträcker sig långt utanför den traditionella linje som hyllats av det parti och de partiföreträdare som har rötterna i gaullismen, det vill säga tagit ställning för General de Gaulle mot nazistkollaboratörerna från andra världskriget. Nu hoppas Wauquiez att de väljare som röstat på Zemmour i 2022 års presidentval, cirka 7 procent, nu ansluter sig till honom. Han gör det också i övertygelsen om att det runnit så mycket vatten i migrationsfrågan att det inte längre är riskabelt för en traditionell moderat högerpolitiker att inbjuda Reconquêtes ledare och väljare till sitt lag.

Sarah Knafo avvisade inte Wauquiez´ invit i intervjun igår kväll men höll sig förstås lite diskret avvaktande. Hon och Éric Zemmour har länge talat om en högerallians med konservativa inom Republikanerna. Wauquiez´uttalande stör alltså inte deras strategi. Det finns också en annan aspekt på detta. Marine Le Pen och Jordan Bardella har allt tydligare markerat att deras parti inte är ett högerparti. De har särskilt sedan dottern Marine tog över partiet 2011 orienterat sig mot ett folkligt – många kallar det populistiskt – parti med starka drag av vänster. Sprickan mellan Reconquête och Nationell Samling syns bred för alla som ärligt betraktar det politiska landskapet i Frankrike. Nationell Samling är invandringsfientligt och har många förslag som delas av såväl Republikanerna som av Reconquête. Skälen för invandrarmotståndet är ändå delvis olika. De senare betonar mer försvaret av de västerländska och kristna värderingarna. Framförallt skiljer sig synen mellan partierna i frågor om ekonomi. Nationell Samling försvarar staten och en ekonomisk politik som överensstämmer med med den radikala vänstern. Ett exempel på detta är pensionsfrågan där Det Okuvade Frankrike och Nationell Samling intar samma linje.

Nationell Samling är i dag ett parti som står på egna ben och förmodligen räknar med att på egen hand nå en andra avgörande valomgång i nästa presidentval, det vill säga bli en av två kandidater som gör upp om presidentposten. I ett sådant läge behöver Marine Le Pen eller Jordan Bardella Reconquêtes väljare och en del av dem som röstat på Republikanernas kandidat i första valomgången för att ta hem segern om motståndaren är en center- eller vänsterkandidat. Nationell Samling seglar sannolikt i väg som en egen kraft i fransk politik utan att behöva definiera sig som höger. Laurent Wauquiez däremot behöver Reconquêtes väljare och stora delar av missnöjda Macronväljare för att bli vald till president. Han måste framförallt lyfta fram de frågor som en majoritet av fransmännen anser viktiga i nästa val. Migrationsfrågan och kriminaliteten är sådana frågor där det finns möjligheter för honom att få ett brett folkligt stöd. Och i sådana frågor kan Sarah Knafo vara ett tillskott och inte ett sänke för honom.

I juni håller Socialistpartiet kongress och ska välja ny generalsekreterare. Eller välja om den nuvarande, Olivier Faure. Det minsta man kan säga om detta partis inre liv är att det är stökigt. En rad grupper kämpar om partiets inriktning och visst finns det flera kandidater som vill utmana Faure. Det avgörande är ändå vem som ska bli partiets presidentkandidat och hur i så fall valet av en sådan ska genomföras.

Olivier Faure hoppas alltså bli omvald som partiets generalsekreterare och sedan bli den som framträder som vänsterns presidentkandidat, med undantag för Det okuvade Frankrike. Det skulle innebära att det senare partiet som är i grunden en rörelse, inte ett parti, och auktoritärt styrt, lanserar Jean Luc Mélenchon som presidentkandidat. De övriga tre partierna i den tidigare sammanhållna Folkfronten, Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet skulle alltså enligt både Faures och De Grönas ledare Marine Tondeliers vilja enas om en gemensam kandidat för att utmana Marine Le Pen eller Jordan Bradella och de center- och högerkandidater som slutligen kommer att framträda på arenan månaderna före presidentvalet 2027.

Socialistpartiet har varit i djup kris sedan François Hollande tappat kontrollen över sitt parti under sin presidentperiod 2012-17. Vänsterflygeln som vid den tiden inte var i majoritet inom partiet tog starkt avstånd från de socialliberala inslagen i regeringens ekonomiska program. Inte minst uppstod en konflikt mellan ekonomiminister Emmanuel Macron och de mer socialistiskt övertygade medlemmarna i partiet och delar av partigruppen i nationalförsamlingen. Hollande har alltid varit en pragmatiker som under sina presidentår uppfattade att landet måste moderniseras vilket innebar vissa försiktiga privatiseringar. Hans pragmatism i detta fallet misslyckades uppenbart.

Efter valet 2017 har Socialistpartiet levt i skuggan av Det okuvade Frankrike. Så är fortfarande fallet. Precis som ytterhögern är stark och vars värderingar också präglar den traditionella republikanska högern är yttervänstern också stark. Fransmännen är inte ett folk som älskar halvmesyrer. Medan den radikala högern hårt och skoningslöst driver migrationsfrågan och rättsfrågorna har den radikala vänstern sitt fokus på jämlikhet men också på det som den kallar en kamp mot rasismen. Ingenstans läggs några fingrar emellan och det gillar en stor del av väljarna. Den mer pragmatiska politiken lockar den del av befolkningen som kan betraktas som relativt välmående medelklass; i huvudsak väljarna som stött Emmanuel Macron sedan 2017.

Inom vänstern finns i hög grad spänningen kring antisemitismen. Den frågan har lett till att vänsterns partier haft svårt att samregera. Det okuvade Frankrike anklagas ständigt för antisemitiska uttalanden. Är antisemitism en del av dess dna som vissa hävdar eller ett uttryck för ren partitaktik; vinna muslimska invandrarröster. I alla händelser är Socialistpartiet av tradition mer välvilligt inställt till Israel även om partiet också sökt hitta mer balanserade lösningar på Mellanösternfrågan.

Det är i dag omöjligt att förutse vilka politiker i vänsterpartierna som kommer att nå de avgörande positionerna, framförallt som kandidater till presidentvalet. Det är lika omöjligt att förutse hur samarbetena inom vänstern kommer att se ut i framtiden. Det finns också jokrar i leken; tidigare socialister som varit en del av Macrons mittenblock men som kan orientera sig tillbaka till en mer reformistisk vänster. Vad kommer tidigare premiärministrarna Elisabeth Borne och Gabriel Attal att göra? Särskilt den senare har siktet inställt på Elyséepalatset 2027. Kan han binda ihop en center-vänstergrupp med delar av Socialistpartiet? Och hur gör François Holland som verkligen vill bli president igen? Har han förmågan att bygga en större allians för att återerövra makten? Det finns många frågor som rör den franska vänstern som långtifrån kan besvaras i dag.

Påven Franciskus är begravd. Nu är 135 kardinaler samlade i Rom för att välja en ny påve. Två tredjedelar av dessa måste rösta på samma kandidat för att denne ska kunna väljas. I allmänhet behövs fyra till sex omröstningar innan den vita röken stiger mot skyn och den nye påven kommer ut på balkongen och tar emot de. troendes jubel på Vatikanens torg. Kardinalerna ska nu först välja datum när de stänger in sig för att välja påve. Sannolikt blir det den 5 maj. Normalt sker två omröstningar per dag. Vi borde veta vem som blir den nye påven den 7 eller 8 maj. President Emmanuel Macron har sagt att han hoppas på fransmannen Jean-Marc Aveline, ärkebiskop av Marseille och utnämnd till kardinal av påven så sent som 2022.

Macron hoppas förstås på en fransk påve. Det skulle stärka Frankrikes geopolitiska ställning, lär han tänka. Marseille är en stad i kris i den franska nationen med orimligt hög brottslighet och starka sociala och ekonomiska spänningar. Marseille sägs vara centrum i landets omfattande narkotikahandel. En påve med kännedom och engagemang för att förbättra situationen i denna stad skulle säkert betyda mycket för Macron eller vilken fransk president som helst.

Ärkebiskopen av Marseille är sannolikt inte huvudkandidaten till ny påve. Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelensky ska enligt Le Figaro, ha stämt träff med två kardinaler i samband med sitt besök i Rom i helgen. Dessa båda anses av många vara huvudfavoriter till att besätta påvetronen. Den ene är den italienske kardinalen Pietro Parolin. Denne har kallats för påve Franciskus premiärminister. Han har styrt och ställt i de inre cirklarna i Vatikanen. Han har i en mening stått den nu avlidne påven nära men är till skillnad från den auktoritäre och splittrande Franciskus en mer samlande person. Det finns uppenbarligen en önskan bland kardinaler och andra så kallade pope makers att få en ny påve som är konciliant.

President Zelensky träffade också en annan italiensk kardinal, Matteo Zuppi, som tills nu varit ärkebiskop i Bologna. Denne anses ha stått påve Franciskus nära teologiskt och politiskt. Det innebär dock inte nödvändigtvis att han, som eventuell påve, skulle driva en reformistisk linje. Förhoppningarna om en påve som förenar mer än splittrar kyrkan verkar vara högt ställda. Det vet också det stora antal kardinaler som påven Franciskus hunnit utse och som försvagat de konservativas ställning i kurian. Liksom i samhället i stort i Västeuropa blåser även högervindar inom den katolska kyrkan. Spåren efter 1968 i väst och befrielseteologin i Sydamerika finns kvar men får inte utmana de mer traditionella synsätten som förstärks i dag inom kyrkan. Det vet kardinalerna och kurian, den starka administrativa makten i Vatikanen. Den sekulariserade opinion som hoppas på en starkare anpassning till tidsandan – öppningar mot kvinnliga präster eller vigslar av samkönade par eller en uppmjukning av synen på abort och dödshjälp – kommer att bli besvikna. Katolska kyrkan är auktoritär och månar om att behålla sin värdegrund. Den kommer att fortsätta att ta omsorg om de fattiga och bekämpa materialismen och hyllandet av de rikas överhöghet. Den kommer att fortsätta att tala om livets okränkbarhet och den kommer sannolikt för lång tid framåt att bevara sin traditionella tolkning av begrepp som man och kvinna. En världsvid kyrka kan inte anpassa sig till tillfälliga värderingsförändringar i en del av världen utan måste hålla fast vid sina historiska rötter; bibeln och traditionen. Katolska kyrkan är, trots tecken på motsatsen, ett tungt och ganska orörligt samfund och det får vi leva vidare med.

Emmanuel Macron drar till sig allas uppmärksamhet i Frankrike. Det är självklart. Han är ju landets president med stor makt rent konstitutionellt. Hans personliga drag lockar till många spekulationer. Vem är han, vad gör han och vad vill han egentligen? Personen och företeelsen Macron kommer sannolikt efter hans mandatperioder i Elyséepalatset att bli granskad som få tidigare presidenter. Inte som en av de största men en av de svårbegripliga.

Marc Endeweld heter en av landets mer ambitiösa granskande journalister. Han har redan skrivit ett par böcker om Macron där han ger sin bild av honom som människa och maktpolitiker. Fram träder bilden av en person som tidigt, i sin barndom, vände sig mot vuxna och särskilt mot dem med inflytande. Hans relation till sin mormor, Germaine Noguès, som föreföll viktigare än föräldrarna och som, likt en mentor, byggde hans profil av intellektuell och bildad redan i barndomen och till sin 22 år äldre teaterlärare på skolan, Brigitte Trogneux, 24 år äldre och hans blivande hustru. Brigitte Macrons ställning som mentor ska inte heller underskattas  – notera att hon lärde honom att agera på scen – liksom hennes inflytande i dag  i maktspelet kring presidenten.

Endeweld har visat i sina böcker och tv-intervjuer hur Macron på ett alltmer skrupelfritt sätt utnyttjat alla sina kontakter i den ekonomiska och politiska världen. Han har charmat dem, har lärt sig av dem och utnyttjat deras nätverk för att sedan vända dem ryggen – de allra flesta. Endeweld menar att Macron är en ensam person och att detta är högst begripligt ur aspekten att han utnyttjar sina kontakter mer än att låta dem ingå i ett nätverk. Han svek François Hollande när han lämnade socialistregeringen för att bygga upp sin egen rörelse. Han gav det namnet En Marche (EM=Emmanuel Macron) och det saknar allt som ett parti normalt besitter; en demokratisk struktur och gräsrötter med någon form av inflytande. Han har vänt ryggen till de flesta som hjälpt honom till makten. De som setts som hans kronprinsar, bland andra den unge premiärminister under första halvåret 2024, Gabriel Attal, ser sig i dag som lika svikna och ovilliga att följa i Macrons fotspår.

Maktspelet i Elyséepalatset under Macrons tid kanske inte är mer dramatiskt än under andra presidenter. Den som når in i dess salar känner sannolikt ett stort sug efter makt och har en väl utvecklad förmåga till att via intriger stärka sin ställning. Ändå förefaller, om Endeweld har rätt, ensamheten hos Macron vara påfallande stor.

Emmanuel Macron tillträdde som president 2017 med devisen En même temps (på samma gång). Han lyckades  mer eller mindre knäcka både Socialistpartiet och Republikanerna. Frågan är till vilken nytta. Det har gjort honom extremt impopulär hos franska folket. Ytterkanterna i det politiska landskapet har dessutom gynnats vilket hindrat Macron från att regera framgångsrikt. Devisen på samma gång har blivit varken eller. I dag ställer sig de flesta frågan om Macron egentligen haft något program utom att skaffa sig makten och odla den för sig och till glädje för den minoritet av ekonomiskt välbeställd överklass och övre medelklass som fortfarande röstar på honom.

Macrons inrikespolitik har kantats av oförmåga att driva igenom de stora besluten. Viktiga löften har inte infriats. Budgetunderskottet har inte minskat utan ökat. Ekonomin generellt sett mår inte bättre i dag utan sämre. De stora reformerna lyser med sin frånvaro. Det räcker att nämna pensionsfrågan som är lika olöst 2025 som 2017. Macron har inte skapat ökad enighet i befolkningen och en tro på nationens framtid. Sällan har väl misstron varit större.

I en del västeuropeiska länder uppfattas fortfarande Macron som en skicklig och klok politiker. Han har setts som progressiv och framstegsvänlig, inte minst i Sverige. Han har kämpat mot de grupper som framställts som hot mot honom och landet; en bråkig arbetarklass och en farlig högerextremism. Så länge har så många länder i omvärlden tolkat honom snarare som ett offer för ett trilskande folk. Det har inte varit Macrons fel att Frankrike har problem utan folkets och extrema partiers. Den bilden är inte helt felaktig men den stämmer inte i grunden. Det finns mycket av sunt förnuft i de folkliga reaktionerna på Macrons person och politik.

Frankrike är ett svårstyrt land. General de Gaulle lär ha sagt att det fanns lika många skilda uppfattningar hos medborgarna som det fanns olika ostsorter. Det är förstås sant men Macron har inte samlat människor utan skapat motsättningar mellan grupper. Kanske har han visat denna tendens till splittring främst i sin arroganta hållning mot människorna med vilka han borde ha byggt ett klokt ledarskap. Visat på en rimlig och realistisk väg framåt. Utnyttjat den breda mitten i politiken genom valsegern 2017 till att skapa lugn och förtroende i olika samhällsgrupper. Istället tycks han ha rivit ner förtroenden och odlat en självsäker roll som ensam ledare. I dag är han maktlös med en nationalförsamling vars sammansättning går emot hans vilja. Eller är det som flera journalister och politologer verkar säga idag: I grunden har Macron inget tydligt program och har aldrig haft. En maktpolitiker som styr och ställer men pekar i olika riktningar. En briljant hjärna som verkar sakna hjärta för sitt folk och sina medarbetare och fokuserad på en fråga framför alla andra: Den egna makten.