Tomas Lindbom

Nu på söndag och nästa söndag väljer fransmännen ledamöter i den så kallade nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren i det franska parlamentet. Senaten är den andra delen och den väljs genom indirekta val, men vid annat tillfälle. Den gamla nationalförsamlingen som nu är upplöst hade högermajoritet. Socialisterna hoppas nu förstås på egen majoritet eller åtminstone en majoritet för den samlade vänstern.

Alla opinionsundersökningar visar på vänsterseger men valsystemet är krångligt och den kandidat som vinner i en valkrets i den första valomgången är långt ifrån säker på att också vinna i den andra och avgörande. Parlamentet består av 577 ledamöter som väljs i enmansvalkretsar. De som får mer än 12.5 procent av inskrivna väljare – inte bara av dem som röstat – går vidare till en andra valomgång, en vecka senare. Den vinner som då får flest röster.

Högern får enligt undersökningar cirka 230-265 ledamöter vilket inte räcker till majoritet. Med högern menas valalliansen UMP som består främst av de gamla gaullisterna. Sarkozys parti,  och en rad mindre grupperingar till höger och i mitten. Francois Bayrou representerar en något mer vänsterorienterad center, MoDem. Hans parti lär få svårt att vinna i särskilt många valkretsar. Det är osäkert om ens partiledaren själv blir vald i sin valkrets.

Nationella fronten kan i bästa fall erhålla 3-5 mandat. Om partiet får fler vore det en skrällseger. Orsaken är återigen valsystemet. Med ett lågt valdeltagande, bedömare tror på cirka 60 procent, måste Nationella fronten upp på en faktisk röstandel på 21 procent för att gå vidare. Det kan ske i departementet Gard runtomkring staden Nimes i södra Frankrike. Där tog Marine Le Pen första platsen i presidentvalets första valomgång med 25 procent. Partiet har också en stor chans att vinna i Henin-Beaumont nära belgiska gränsen där Marine Le Pen själv ställer upp.

Valrörelsen i Henin-Beaumont har för övrigt tilldragit sig särskilt stor uppmärksamhet. Marine Le Pen tävlar där mot en annan presidentkandidat från detta år, Jean-Luc Mélanchon. Det råder en stark antipati mellan dessa båda kandidater. Mélanchon som vänstersocialist såg som sin roll att särskilt attackera Marine Le Pen i valrörelsen inför presidentvalet. Nu pågår en smutskastningskampanj från Nationella frontens sida där Mélanchon till och med polisanmält Le Pen för ett valmaterial som han anser smädat honom och hans parti på ett otillbörligt sätt.

Vänstern bör få majoritet i nationalförsamlingen. Undersökningar i dag pekar på 280-310 mandat. Med 289 mandat har vänstern majoritet. Socialisterna hoppas på egen majoritet men om det inte lyckas kan de ändå räkna med stöd från de gröna som genom valsamverkan med socialisterna kan få mellan 10 och 20 mandat, möjligen några fler. Front de Gauche, en allians av vänstersocialister och kommunister, bör också få ihop en liten egen parlamentsgrupp men utan officiell valsamverkan med socialistpartiet.

Francois Hollande och socialistpartiet hoppas att inte behöva luta sig mot Front de Gauche. Jean-Luc Mélanchon är inte beredd att ge en socialistregering fullt stöd i alla kommande voteringar i nationalförsamlingen.

Politiska bedömare anser att det franska folket kommer att välja vänster även i detta val för att undvika en så kallad cohabitation, med en socialistisk president och en högerregering. Det talas om att socialisterna fått respit hos väljarkåren fram till och med sommaren. Därefter lär den nya majoriteten känna av de snåla vindar som alltid blåser kring en president och en regering mellan valen. Francois Hollande och premiärminister Jean-Marc Ayrault står inför stora svårigheter det närmaste halvåret. Europakrisen är en sådan fråga och det egna landets ekonomi en annan. Kommande vinter lär bli intensiv med demonstrationer, strejker och ett eskalerande ordkrig mellan majoriteten och oppositionen. Så ser det alltid ut i Frankrike. Men i vinter kan dessa gräl mycket väl grundas i en betydligt allvarligare situation än på många år.

Francoise de Panafieu, sedan 90-talet framträdande ledamot i nationalförsamlingen och tidigare minister med hemvist inom högergrupperingen UMP, ryter till i Le Monde. Hon är upprörd över den bristande jämställdheten inom hennes parti. Partiledaren Jean-Francois Copé värderar ”kompetens” framför jämnare könsfördelning vilket bland annat lett till att ingen kvinna kommer att representera Paris i den nationalförsamling som väljs om några veckor. I de valkretsar som högern kan vinna i Paris representeras partiet enbart av män. I de valkretsar där partiet lär förlora finns det kvinnliga kandidater.

Ett uppmärksammat fall är valkretsen som bland annat omfattar det sjunde arrondissemanget i Paris där den tidigare kvinnliga ledamoten Rachida Dati petats till förmån för förre premiärministern Francois Fillon. I en annan valkrets i Paris väljer UMP:s ledning att satsa på den 67-årige Bernard Debré framför en kvinna, Brigitte Kuster, en mycket välmeriterad politiker, en av de tunga i Paris och dessutom i en ålder av 53 år. Francoise de Panafieu slutar själv efter femton år som ledamot i nationalförsamlingen och representant för 16:e och 17 arrondissemangen i Paris.

UMP ställer upp med män i 72 procent av de 577 valdistrikten i hela Frankrike men risken är stor att snedvridningen blir ännu större när valet är genomfört. Partiledningen har makt över fördelningen av kandidater i säkra valkretsar och valkretsar där vänstern normalt kommer att segra. I den gamla nationalförsamlingen med högermajoritet bestod endast 18 procent av kvinnor.

UMP har en åldrad struktur med ett patriarkalt perspektiv. Om partiet inte snarast tar itu med jämställdheten kommer det att få återverkningar i valresultaten. Paris är en stad full av en yngre välutbildad medelklass som inte längre accepterar den könsmässiga snedfördelningen. Det är uppenbart att UMP kommer att förlora röster redan i detta val på sitt hopplöst föråldrade synsätt i frågan och på sin föråldrade partistruktur. Partiets konservatism i denna och andra värderingsfrågor hotar dess ställning i det moderna Frankrike som växer för varje år.

Partiet kommer dessutom att få betala böter för sin bristande jämställdhet. Sedan 2000 finns en lag som påbjuder balans mellan könen i kandidatlistorna inför val till olika folkförsamlingar. Det är känt att partierna ofta väljer att betala sina böter istället för att utjämna könsskillnaderna. Tron på att kompetens finns i större utsträckning bland manliga politiker lever kvar liksom det faktum att männen fortsätter att bevaka sina maktrevir. Det är bra att UMP straffas vid valurnorna i Paris i juni. Hollande fick fler röster än Sarkozy i huvudstaden i presidentvalet. Parti socialiste och de gröna kommer att få fler röster än UMP också i parlamentsvalet.

Francois Hollande har fått epitetet en normal president. Han är glad över det eftersom han i högsta grad genom egen medial profilering skaffat sig denna beskrivning av sig själv. Frågan är vad normal står för. Enkelhet men är den påklistrad? Som folk är mest men är en president som folk är mest och vill folket det? Och lever han som andra? Nja.

Franska folket lever ännu en tid i bakruset efter Nicolas Sarkozy. Hyperpresidenten som var så impopulär hos så många. Väljarna sökte en man som föreföll enklare, mer normal i sitt sätt att uppträda. Normal som en nord- och mellaneuropé skulle kalla det. Folket har fått en man som verkar arbeta jämt, uppträder korrekt och vänligt, provocerar mindre i sina uttalanden. Det är kanske normalt. Han har medvetet avstått från semester direkt efter valsegern som Sarkozy gjorde med sin lyxkryssning.

Presidenten har under de första veckorna infört vissa förändringar av symbolisk natur. Lönerna för honom och hans ministrar har sänkts med 30 procent. Han lät sig i förra veckan intervjuas i en tevestudio istället för att låta intervjun ske i Elyséepalatset som alla föregående presidenter varit noga med. Han valde häromdagen att ta tåget till Bryssel istället för eget flygplan. Han stannade framför tågkupén i Paris och talade med några helt vanliga fransmän innan han steg upp i vagnen.

Hans ministrar gör samtidigt markeringar i samma anda. Justitieministern Christiane Taubira gick till fots ett litet stycke mot Elyséepalatset före en konselj. Det väckte uppmärksamhet. De grönas minister i regeringen, Cécile Duflot, tog tunnelbanan och uppträdde i sin första konselj i jeans. Det senare upprörde högeroppositionen som ansåg valet av klädesplagg vara ett utslag av förakt för republikens värderingar.

Politiska bedömare i Paris blir inte särskilt imponerade av den normale presidenten. Han är inte ensam om att börja sin presidentperiod med att uppträda som en vanlig människa. Alla minns Valéry Giscard d´Estaing, president under åren 1974-81 och av aristokratisk börd, när han de första månaderna i ämbetet gick hem till några vanliga franska familjer och åt middag. Nicolas Sarkozy började dua folk till höger och vänster; ett annat sätt för överheten att försöka framstå som folklig. Middagsbesöken upphörde liksom duandet efter en kort tid.

Nej, de politiska bedömarna tror att Hollande snart kryper in i sitt Elyséepalats, tar regeringsplanet till Bryssel och gör sig mer osynlig.Han är tvärtom som person stramare än Sarkozy. Han är en normal president i den meningen. Han representerar i sin stil det som förväntas av den monarkiska typ av statschef som Frankrike förväntas ha. Jeansen lär Cécile Duflot vara ensam om att bära – och inte särskilt länge till. Hollande kommer garanterat att under hela mandatperioden excellera i kostymer i olika nyanser av svart med diskret matchande slipsar.

Valet till nationalförsamlingen, det vill säga det franska parlamentsvalet, närmar sig.Det räcker inte med en socialistisk president och en regering med socialistiska och gröna ministrar för att landets ska kunna styras. Nu måste vänstern också vinna parlamentsvalet för att Francois Hollande ska få igenom sin politik under sin mandatperiod som president fram till 2017. Högern laddar lika mycket för valet som avgörs i två omgångar, den 10 och 17 juni.

Nicolas Sarkozy har lämnat den politiska scenen. För alltid eller för en period – det vet ingen med säkerhet. Han har ingen formell roll inom högerkartellen UMP. Dess ordförande har varit och är Jean-Francois Copé. Denne är också en av de två huvudkandidaterna till att så småningom bli högerns presidentkandidat 2017. Den andre är den avgående premiärministern Francois Fillon.Men först handlar det alltså om valet till nationalförsamlingen.

Jean-Francois Copé samlar nu styrkorna för att göra ett så bra val som möjligt i juni. De flesta undersökningar pekar mot en knapp men klar vänsterseger. Osäkerheten är ändå betydande och det beror till stor del på valsystemet. Frankrike tillämpar en form av majoritetsvalsystem i enmansvalkretsar. I den första valomgången brukar alla partier och formationer ställa upp med en kandidat. De kandidater som når mer än 12.5 procent av de röstberättigade (Observera inte bara de som aktivt valt utan alla som har rätt att rösta i valkretsen och anmält detta till valnämnden) går till en andra valomgång. Segraren där blir valkretsens representant i nationalförsamlingen.

Detta valsystem öppnar för ett betydande taktiskt spel. Till skillnad från presidentvalen kan flera kandidater, ibland fyra, gå vidare till den andra omgången. Det är vanligt att en eller två kandidater drar sig tillbaka för att ge en bättre placerad kandidat bättre stöd för att undvika att den stora politiska motståndaren vinner. I förra valet, 2007, drog sig i en valkrets UMP:s kandidat tillbaka i den andra valomgången – på uppmaning av den nyvalde presidenten Sarkozy –  och stödde centerledaren Francois Bayrou som annars förmodligen hade förlorat mot den socialistiska kandidaten.

UMP har förklarat att de inte kommer att stödja Nationella Frontens kandidater om de själva inte kan vinna med sin representant i en valkrets. UMP kommer alltså inte att stödja Le Pens parti på socialisternas bekostnad. Däremot är det mer oklart hur Nationella fronten gör i förhållande till UMP. Marine Le Pen har varit något svävande i sina kommentarer hittills. Hennes strategi denna vår har annars varit att försvaga UMP . Hon röstade blankt i den andra valomgången av presidentvalet och ingen betvivlar att hon innerst inne föredrog Hollande framför Sarkozy – av taktiska skäl. Hennes mål är att knäcka UMP som valallians och därmed ge sig själv möjligheten att på sikt bli ledare för en samlad höger i Frankrike.

UMP varnar franska folket för att ett socialistiskt styre kommer att försvaga Frankrikes ekonomi och skapa oreda i Europa. Högern hoppas på så kallad cohabitation. Det är ett begrepp i den femte republiken som innebär att presidenten representerar en motsatt politisk familj mot parlamentsmajoriteten och därmed regeringen. Regeringen men inte presidenten måste ha stöd av parlamentet för att kunna sitta kvar. Högern hoppas att genom att få bilda regering kunna styra Frankrike inrikespolitiskt. En president som inte har majoritet i nationalförsamlingen brukar koncentrera sig på utrikespolitiken och vissa reformer där det går att uppnå enighet över blockgränserna.

UMP är en allians i kris. Efter Sarkozy riskerar den att bryta samman och Marine Le Pen kommer att göra allt för att påskynda utvecklingen i den riktningen. Före valet i juni gör UMP allt som står i deras makt för att bibehålla sammanhållningen. Det finns därför en chans att de går segrande ur valet. Hollandes seger var knapp i presidentvalet som var ett val mot Sarkozy. Om vänstern segrar, vilket ändå är troligare, lär många höger- och centerpolitiker lämna UMP. Några ansluter sig till en allians med Marine Le Pen. Andra söker sig till allianser i mitten.

Valet den 10 och 17 juni är alltså viktigt av flera skäl. Det avgör om Francois Hollande kan regera med majoritetsstöd i parlamentet och kan behålla sina ministrar som han precis utnämnt. Valet avgör också UMP:s framtid. Slutligen har det betydelse för vilket manöverutrymme Marine Le Pen får de närmaste åren. Med ett försvagat UMP ökar hennes möjligheter att bli en betydande oppositionsledare, kanske den ledande.

Francois Hollandes mandatperiod kommer att bli mycket krävande – ett bättre ord lär vara gastkramande – även om han vunnit några retoriska segrar den första veckan. Den ekonomiska krisen kommer att kräva helt andra beslut från den franska politiska ledningen än landet och Europa sett på länge. Franska folket kommer att avkrävas uppoffringar av en helt annan storleksordning än under Sarkozys era.

Francois Hollande har under sina första vecka hunnit besöka både Berlin och Washington och deltagit i G8-mötet på Camp David. Han har upprepat sitt krav på både tillväxtfrämjande åtgärder och åtstramning. Angela Merkel har muttrat men insett att det är bäst att hålla med den franske presidenten på det övergripande planet. Han har vunnit sympatier i större utsträckning än han nog själv vågade tro i valrörelsen. Men ännu har den motsträviga kanslern i Berlin inte gjort några konkreta  koncessioner och en omförhandling av finanspakten verkar inte ha funnits på agendan.

Det som förefaller hända nu är att andra frågor av betydligt allvarligare slag kommer upp på dagordningen. Sedan förra veckan har grekiska folket plockat ut 3 miljarder euro ur bankerna och helt enkelt lagt i madrassen hemma. Hur ska EU hantera denna galopperande kris i dess sydöstra hörn? Hur ska EU agera gentemot detta sargade land efter dess nyval den 18 juni? Och hur ska EU hantera en situation om detta land går i statsbankrutt? Och vad händer om ett antal spanska banker går i konkurs? Vem ska betala och hur ska Frankrike i så fall bidra?

Den nyvalda franska regeringens olika ministrar talar fortfarande om åtgärder som ska stärka fransmännens köpkraft och stärka viktiga delar av det franska samhället som till exempel skolan. Den visar vägen genom minskningen av sina löner men det  är trots allt en mer symbolisk aktion i besparande syfte.

Frågan känns verkligen angelägen: Hur länge kan den franska regeringen tala som om krisen i Europa inte på djupet också gäller Frankrike, ett land som har en skuld på närmare 90 procent av BNP. Skulden ska betalas genom vissa besparingar men framförallt genom tillväxt, har Hollande lovat i valrörelsen. Under Sarkozys sista tre månader vid makten var tillväxten 0 procent. Vem vågar tro att det i varje fall det första halvåret kommer att se bättre ut. Kanske snarare sämre. Och vilken regering överhuvudtaget klarar av att öka tillväxten  det närmaste året med en så skakig omvärld?

Hollande har de närmaste veckorna framförallt  siktet inställt på att skaffa sig en majoritet i nationalförsamlingen genom valen den 10 och 17 juni. Det är rimligt att ministrarna strör ännu lite mer socker i sina olika regeringsförslag för att vinna valet. Arbetsmarknadsministern talar om rimligheten av att höja minimilönerna. Industriministern kommer inte att ta strid mot de fackliga organisationer som kräver att han ska påverka företag som Peugeot att inte friställa någon arbetskraft.

De uppdämda behoven av förbättringar för vanligt folk i Frankrike kommer att ställa hårda krav på en socialt engagagerad regering som nu möter en europeisk kris av sällan skådat slag. Denna regering lär ha rätt när den vill möta krisen med tillväxtfrämjande åtgärder men kommer kraven på att bistå andra länder med stödpengar att döda alla goda ambitioner inom landet? Hittills har varje fransman stöttat det grekiska folket med 600 euro var. Snart lär fransmännen få en ny grekisk nota på bordet och den ska också betalas.

Det finns en aspekt av denna kris som föga diskuteras i Sverige men som är påtaglig i den franska debatten. Denna europeiska kris är och kommer att drabba flera folk i södra Europa i en sådan omfattning att den kan leda till väldiga upplopp och politiska omvälvningar. De demonstrationer som vi sett i Grekland och i Spanien är förmodligen bara början. Det kommer att påverka det franska folket som säkert också redan i höst kommer ut på gatorna för att visa sitt missnöje. Den ekonomiska krisen kan snabbt leda till mer okontrollerade politiska kriser. Det behöver inte bli så men risken är överhängande. Francois Hollande kommer att ställas inför krav på ett ledarskap som går långt utöver ekonomiska beslut om tillväxt eller åtstramning. Det handlar om att styra Europa genom en ekonomisk och politisk kris som många redan jämför med slutet av 20-talet. Då krävs ett statsmannaskap som omfattar inte bara Frankrike utan hela Europa.