Tomas Lindbom

Häromdagen gick fransmännen ut i demonstrationer på gatorna i städer runt om i Frankrike. För vilken gång i ordningen, kan man fråga sig. Säkert över en miljon människor – egna fackliga bedömare hade högre siffror – uttryckte sitt missnöje med regeringens aviserade pensionsreform som denna vecka börjar behandlas i nationalförsamlingen. En orättvis reform säger facket, stött av vänsteroppositionen. En rättvis reform säger regeringen och högern.

Elie Cohen, känd fransk ekonom, konstaterar att reformen inte uppnår syftet, att skapa balans mellan inbetalda pensionsavgifter och utbetalda pensioner inom knappt tio år. Reformen är ineffektiv och borde egentligen vara ännu tuffare mot löntagarna, menar Cohen som ändå inte räknas som en särskilt högerorienterad ekonom.

De fackliga organisationerna är för en gångs skull enade. Det gamla kommuniststyrda CGT står alltid på barrikaden men nu har det stöd också av CFDT som tidigare alltid sökt samtal med regeringarna parallellt med strejker och demonstrationer. Det orättvisa i reformen ligger i att en arbetare som får pension vid 62 års ålder istället för 60 och som börjat arbeta vid 15 års ålder tvingas betala in pensionsavgifter i 47 år medan en tjänsteman med akademiska bakgrund kan klara sig undan med cirka 40 år.

Fransmännen har ett annat förhållande till pensionsavgifter. I Sverige är detta en del av arbetsgivarnas åtaganden att betala in pensioner för sina anställda. I Frankrike ses detta som en skatt för alla löntagare och varför ska en arbetare som tjänar mindre betala under längre tid än en akademiker som tjänar mer. Perspektivet är ett annat i Frankrike och utifrån det resonerar vänstern i pensionsfrågan. Allt här handlar om hur många år en person ska betala pensionsavgifter och när han eller hon kan få bli befriad från denna börda. Tidigare var rätten att sluta garanterad vid 60 års ålder. Nu höjs den till 62.

Vi vill ha en pensionsreform men inte denna orättvisa reform, säger facket. Vårt nuvarande pensionsavtal är för dåligt finansierat. Därför måste vi reformera, säger högern.

Den 23 september kommer en ny strejkdag, lovar de fackliga organisationerna i dag. Med stöd av två tredjedelar av franska folket går de till ny kamp mot pensionsförslaget. Trots det höga tonläget och kampviljan kommer med all sannolikhet förslaget att röstas igenom. Regeringen har trots allt majoritet i parlamentets båda kamrar, nationalförsamlingen och senaten. Sarkozy vet att detta är en impopulär reform men han kan å andra sidan inte backa ur den. Hans dåliga opinionssiffror skulle förmodligen förvärras ännu mer om han gjorde det än om han driver igenom reformen. Möjligen blir den något mer urvattnad men en reform blir det.

Det är presidenten som bestämmer. I teve häromkvällen konstaterade CFDT:s ledare Francois Chereque att det är hopplöst att föra samtal med regeringen eftersom den aldrig kan svara direkt. Trots att premiärministern lägger förslaget inför parlamentet och för debatten i denna folkvalda församlingen är det alltid efter instruktioner från presidenten. Aldrig under den femte republiken har regeringen varit så bakbunden och aldrig har makten i Elyséepalatset varit så stark.

Kritiken växer mot den franska regeringens sätt att mot folkrättsliga regler och i allmänt bristande respekt för människor i materiell och själslig nöd. Det är en angelägen kritik även om de flesta länder, inklusive Sverige, samtidigt borde granska sin egen politik. Frankrike är konflikternas land och det märks även i frågan om invandring och gränspolitik. Frankrike lever kvar i ett postkolonialt tillstånd och reflexen att avvisa det främmande är återkommande och ofta stark i uttrycksformerna.

I Herman Lindqvists humoristiska bok om detta land kallas Frankrike för mittens rike. I den europeiska historien har det varit så. Tidigt en uttalad nationalstat med stark centralmakt, tidigt kulturellt vaken och utsatt för konstant tryck utifrån. När Tyskland och Italien fram till 1800-talet mest bestod av smårepubliker och England ännu mer påtagligt fanns ute på en ö så var Frankrike det land som dominerade och som utsattes för omvärldens begär. Frankrike krigade ständigt och såg också till att befästa sin ställning i världen genom koloniala erövringar. Frankrike har genom historien sett till att alltid finnas ”i mitten” och det är symptomatiskt att landet fortfarande – långt efter det att stormaktsglorian fallit på sned  och falnat – sitter som ständig medlem i FN:s säkerhetsråd.

Frankrike har erövrat makt, hållit fiender ifrån sig och misstrott alla som velat bo i deras land. Här finns möjligen en grund till den arrogans som utlänningar upplever med fransmännen. Fransmannen räknar fortfarande med att alla utlänningar innerst inne vill bli franska medborgare och då gäller det att inte vara alltför slapp i hanteringen av dem som trycker på vid gränsen till landet och vill komma in. Eller – som ett antal romer som bor i skjul under ovärdiga former utanför storstaden – stör nattsömnen och bör förpassas ur landet.

Indokina blev ett smärtsamt uppvaknande ur kolonialismen. Algeriet rev upp sår i den franska självbilden. Hur skulle landet göra med alla som levde som kolonialiserade i Nordafrika och som på 50- och 60-talen ville få ett drägligare liv i kolonisatörens rike? Hade de rätt till det och borde fransmännen känna dåligt samvete över den koloniala epoken eller hade tvärtom Frankrike som det upplysta landet lyft de koloniserade folken till en högre ekonomisk och kulturell nivå och borde nöja sig med det utan att profitera på det franska välståndet i Frankrike. Landet delades som så många gånger förr i två hälfter med diametralt olika uppfattningar.

I dag är bara delar av högern i Frankrike försvarare av kolonialismen men många fler ser på immigranter som människor som snyltar på Frankrikes välfärd, en välfärd som dessutom visat sig alltmer försvagad. För fransmännen är också den kulturella överhögheten viktig. Det borde vara självklart att Frankrike har en bättre skola, en högre politisk medvetenhet och en kulturell överhöghet som omvärlden kan beundra men aldrig riktigt nå upp till. Denna bild är sönderslagen och det vet fransmännen men många odlar fortfarande myten om att vara nummer 1. Frankrike är inte längre en kolonialmakt men kunde åtminstone vara kulturmakten nummer 1.

De invandrartäta förorterna producerar inget överskott av upplysningstidens tänkande. Franska skolverket fortsätter att formulera läroplaner där lärare ska undervisa om Voltaire och Diderot även inför klasser där högst en eller två elever har föräldrar som själva läst fransk 1700-talsfilosofi i skolan och närvaron på dessa lektioner sjunker till 15-20% av klassen. Visst blir invandringen ett problem när alltfler fransmän procentuellt sett inte inser att detta är grunden för det stolta mittens rike i Europa. Invandringen hotar inte bara jobben, tänker många. Den hotar kulturen och det är ett bekymmer som särskilt odlas av den bildade överklassen i landet.

Jag delar omvärldens kritik av fransk invandringspolitik. Den är bitvis råare än i andra länder. Men det har också sina förklaringar. Få fransman kopplar sin invandring till förföljelser i hemländerna. För dem handlar det om människor från forna kolonier som vill ha det bättre i Frankrike och som utnyttjar förmåner som de inte arbetat sig till. Dessa invandrare bryter genom sin närvaro ner en gammal fransk kultur som måste värnas och som nu hotas. Om det finns ett land som odlar kulturimperialismen minst lika bra som USA så är det Frankrike. Nicolas Sarkozys hårda linje mot romerna i sommar har en resonnansbotten i många fransmäns känsla för republikens värderingar. Försvaret för upplysning och demokrati leder till åtgärder som motverkar dessa ideal. En tragisk konsekvens av en alltför rigid kulturnationalism.

Jag möter ständigt svenskar som suckar över fransmännen. ”De är galna”, säger också insiktsfulla människor som följer politiken och som vet att uttrycka sig måttfullt. Varför är Frankrike så bisarrt i en svensks ögon?

Utan att våga påstå att jag har svaren  så försöker jag med en tanke eller snarare ett ord: konflikt. När människor från landet konsensus betraktar Frankrike uppstår en djup frustration över att lösningen på problem inte kommer genom kompromisser utan genom konflikter. Fransk politik och franskt vardagsliv utvecklas genom en närmast hegeliansk arbetsmetod – tes möter antites och så uppstår syntes. För att använda den marxistiska varianten av Hegel så sker utvecklingen genom revolution.

Samhällsutvecklingen under de två senaste seklerna belyser detta. Franska revolutionen 1789 har spelat en avgörande roll för hela Europa. Fransmännen har efter 1789 hunnit med två revolutioner och ett antal större eller mindre revolter. Sverige har i någon mening åkt snålskjuts på de strider som fransk vänster utkämpat med blod, svett och tårar. Vi har genomfört samhällsförändringarna när allt redan stått klart. Sverige avskaffade ståndsriksdagen 77 år efter franska revolutionen och 18 år efter den borgerliga revolutionen 1848. Demokratiseringen skedde sent i Sverige och visserligen hann vi med att införa kvinnlig rösträtt före Frankrike men den politiska radikaliseringen i Sverige har alltid kommit som en följd av tankar och händelser söder om vårt land och i många fall från Frankrike. Sverige anpassade sig under andra världskriget och höll en bitvis pinsamt låg profil gentemot Tysklands härjningar och brott mot alla möjliga folkrättsliga regler.

Frankrike invaderades av tyskarna 1940 men skapade en motregering i London under General de Gaulle som 1944 kunde återupprätta frihet och demokrati i landet. Frankrike stod upp för Europatanken långt innan Sverige ens tänkte tanken att ansluta sig till en europeisk gemenskap. Framförallt har Frankrike gått före när det gäller att öppna sinnena för en ny tid. Revolten 1968 betydde en demokratisering av utbildning och kultur. Stora sentida franska tänkare som Bourdieu och Foucault har givit insikter som präglar bland annat den svenska samhällsutvecklingen när det gäller synen på makt, kultur, sexualitet och andra frågor som är heta i den postmoderna värld vi lever i.

I Frankrike har alla steg framåt tagits under stor strid. Folkliga framsteg har ofta tagits med hjälp av vapen. Motståndet mot demokratiseringen har skett med mindre blodiga medel – överklassen har aldrig marscherat i Frankrike som i till exempel Spanien – men har varit och är hårdnackat. Juridik och den kulturella överhögheten kan också användas för att bekämpa förändring. Inga framsteg har skett på ett enkelt sätt.

En svensk journalist konstaterade i ett radioprogram i P1 i somras att fransmännen lever i en nej-kultur. Alla säger nej hela tiden och det kan vara en orsak till att fransmännen uppfattas som allmänt knepiga. Det senaste exemplet handlar om  det folkliga avståndstagandet till regeringens förslag till nytt pensionssystem. Ur ett svenskt perspektiv borde frågan kunna lösas enkelt. Förslaget är inte särskilt radikalt, snarare klokt och balanserat. Borde inte människor förstå att om staten lider av budgetunderskott och pensionärerna bli fler så måste pensionsåldern också öka? En svensk drömmer om att Bo Könberg tar planet till Paris och berättar för fransmännen hur fint Sverige löst sin pensionsfråga. Alla partier är överens och medborgarna förstår ingenting av reformen förrän den redan är klubbad i riksdagen.

Visst. Kompromisser och samförstånd gör allt mycket enklare. Men varifrån kommer kraften för en positiv utveckling och hur ska galna förslag stoppas? Fransmännen säger nej, ibland utan att reflektera så mycket. Med jämna mellanrum fylls gator och torg i städerna av uppretade människor som demonstrerar för sina frågor och mot upplevda orättvisor. De politiska frågorna kommer ändå upp i ljuset genom  konflikterna och grälen. Ibland tar nödvändiga reformer längre tid att genomföra men å andra sidan lever demokratin och mycket elände kan också stoppas.

Är vi i Sverige så mycket klokare? Hur är det egentligen i dessa valtider i Sverige med människors medvetenhet om vad som sker med vårt eget samhälle? Den som lyssnar på rösterna i valrörelsen hör ett fåtal politiker som talar i munnen på varandra men mest ägnar sig åt sifferxercis. Sverige har en befolkning på 9 miljoner. Vad säger alla de?

I slutet av augusti laddar de politiska partierna inför arbetsåret. Det kallas sommaruniversitet hos socialisterna och de gröna har nu under en helg i Nantes försökt samla ihop sina rätt spretiga styrkor till en gemensam hållning, inte minst i ledarfrågan.

De gröna är en bred samling med människor som liksom i Sverige består av  fundamentalister och realister i själva miljöfrågan. Det finns också politiska skillnader på vänster-högerskalan även om de gröna definitivt som rörelse står till vänster i politiken och svårligen kan tänka sig ett samarbete med Sarkozy.

En komplikation är att det finns ett grönt parti och Europe Ecologie som är den partigruppering som presenterar sig i EU-valen. Ledaren för Europe Ecologie är Daniel Cohn-Bendit, röde Danny från majrevolten 1968. Röde Danny har alltså blivit grön men har inte förlorat sin glöd, sin rappa tunga och oräddhet. Ingen vet riktigt vart han är på väg och hans ande svävar över den gröna rörelsen även om han gjort väldigt klart att han inte är intresserad av att ställa upp som grön presidentkandidat 2012.

Daniel Cohn-Bendit är lite förvånande mer orienterad mot breda samarbetslösningar i politiken än de två kvinnor som kommit ifråga som presidentkandidater, Cecile Duflot och Eva Joly. Cohn-Bendit har talat sig varm för samarbete med vänstern, inte bara socialisterna, men också med MoDem som är ett centerparti lett av Francois Bayrou, en välvillig humanist med rötter i den akademiska världen. Bayrou seglade upp som ett hot mot Sarkozy i förra presidentvalet men har sedan främst på grund av taktiska misstag sjunkit tillbaka i popularitet.

Cecile Duflot är de grönas generalsekreterare vilket kan jämföras med partiledare. Till skillnad från Sverige är inte partiledaren automatiskt kandidat till den ledande nationella politiska positionen. Duflot är yngre, född 1975, och en begåvad och inspirerande person. Hon står långt ut på vänsterkanten och använder sig ofta av ett hårt språk gentemot den sittande regeringen. Det är ingen hemlighet att hon och Cohn-Bendit bitvis har svårt att dra jämnt. I samband med de grönas partidagar i Nantes i förra veckan har Duflot gjort klart att hon inte kandiderar som presidentkandidat.

Eva Joly är nu den person som står kvar som den enda kandidaten. Mycket kan förstås hända fram till valrörelsen om drygt ett och ett halvt år. Joly är norska men flyttade som 18-åring till Frankrike, gifte sig med en fransman och har i dag franskt medborgarskap. Hon är jurist och har som åklagare drivit flera uppmärksammade korruptionsmål, bland annat mot Elf. Eva Joly sitter i dag på ett mandat för Europe Ecologie i Europaparlamentet tillsammans med Daniel Cohn-Bendit. Eva Joly röner stor respekt i Frankrike för sin integritet och styrka att ta svåra strider för rättssäkerheten i ett land som ständigt skakas av juridiska skandaler. Eva Joly är en radikal person med en bred politisk kunskap och hon skulle till och med kunna bli den samlade vänsterns gemensamma kandidat. Det vore i sig en sensation eftersom socialistpartiet är starkare i folkopinionen men liksom i Sverige knaprar de gröna in på försprånget. Socialisterna har också haft svårt att enas kring en stark kandidat vilket stärker Jolys aktier.

Det franska presidentvalet genomförs i två omgångar. I den första brukar minst ett dussin kandidater anmäla sig. De gröna har ofta haft mer än en kandidat i första valomgången. I nästa val blir det säkert bara en. Men frågan är om Eva Joly till och med kan komma på andra plats efter Sarkozy – den förväntade segraren – och därmed bli vänsterns huvudkandidat i den andra och avgörande valomgången.

Det är långt till maj 2012 men redan nu måste oppositionen ta ställning till flera taktiskt avgörande frågor. Vem eller vilka är kandidaterna från de olika partierna? Hur organiserat ska samarbetet se ut? Det finns de som drömmer om gemensamma primärval för de gröna och socialisterna. Det skulle innebära att vänstern – utom trotskisterna – samlas om en kandidat redan i första valomgången. Knappast realistiskt 2012 men att tanken kommit upp visar att mycket är på gång.

De gröna sluter nu upp kring Eva Joly som presidentkandidat. Cecile Duflot leder partiet och Daniel Cohn-Bendit stimulerar med goda tankar, galna upptåg och allmän stökighet i sin roll som ledare för EU-parlamentsgruppen.