Tomas Lindbom

I dag onsdag eller möjligen i morgon eller i övermorgon… Senaten – det franska parlamentets motsvarighet till vår gamla konstiutions första kammare  –  ska fatta sitt beslut om pensionsreformen. Beslutet har skjutits upp och kan dröja ytterligare några dagar. Vänsteroppositionen gör allt för att genom en långdragen debatt ge ännu mer luft under vingarna åt dem som demonstrerar mot reformen och mot Sarkozys politik i största allmänhet.

Ingen vågade tro eller hoppas att motståndet mot reformen skulle utvecklas så starkt. Under den senaste veckan har tiotusentals ungdomar från gymnasier och universitet på klassiskt manér anslutit sig till arbetarna i demonstrationerna. Strejkar gör som alltid vissa offentliganställda grupper men dessutom sker ockupering av hamnar och oljedepåer. Motståndarna till reformen hoppas att landet ska lamslås så att regeringen tvingas till eftergifter.

De fackliga organisationerna har inte lyckats få den massiva kraften bakom sitt agerande så att landet verkligen kommit till ett krisläge. Oron finns förstås i Elyséepalatset där presidenten och hans rådgivare följer utvecklingen noga. Men än så länge har Sarkozys budskap varit klart; han viker inte en tum. Hans prestige ligger i att stå stark mot angreppen. Han är redan hatad hos så många fransmän. Skulle han ge efter nu skulle han dessutom bli föraktad.

Socialistoppositionen försöker rida på stormen men har i grunden en rätt likartad syn på pensionerna som regeringen. En reform är nödvändig. Den måste innebära försakelser för människor men den är i vissa delar orättvis och borde ha blivit föremål för överläggningar med opposition och fack. Den franska politiska ledarstilen är långt ifrån den svenska. Majoriteten driver sin linje och istället för att förankra och därefter kunna driva igenom en reform under ordnade former sker allt med konfrontationen som redskap. Det är fransk tradition och förmodligen rätt svårt att ändra på. Det gör också politiken passionerad och dramatisk. Politik angår alla.

Ockupationen och demonstrationerna kommer säkerligen att bedarra rätt fort efter senatens beslut. Kritiken mot Sarkozy däremot fortsätter. Bilden av honom som den öppne ledaren som bryr sig om alla fransmän har nu definitivt krossats. Sedan i somras är han inte längre en självklar segrare i nästa presidentval trots att oppositionen inte verkar få fram en stark ledare. Det politiska läget är minst sagt osäkert. Det närmaste året kommer möjligen att ge svaret.

Bernard Kouchner och Fadela Amara blev ministrar i Sarkozys högerregering 2007 och de sitter där fortfarande men knappast länge till. Om några dagar eller om några veckor kommer en regeringsombildning och då är det farväl till öppningen vänsterut i politiken. Med ett undantag. Och han har verkligen blivit omvänd till en sann sarkozyst. Integrations- och identitetsministern Eric Besson!

De svenska miljöpartisterna bör studera fransk politik innan de bestämmer sig för att ge sig närmare i lag med alliansen. Det kan verka lockande att gå i samverkan med den riktning inom politiken som har vind i seglen dessa första decennier av det tjugoförsta seklet. Farorna är ändå uppenbara och det visar utvecklingen i Frankrike. L´ouverture (=öppningen) kallas det i nyfransk politisk prosa. President Sarkozy kryddade sin regering med flera kända vänsternamn och gjorde lång näsa åt oppositionen. Dessa vänsterpolitiker i hans sällskap kanske hoppades på makt och trodde på hans ord om öppning och bredd i politiken. Nicolas Sarkozy – en president för hela folket – men ack så fel det blev.

Bernard Kouchner har blivit en lam anka i utrikespolitiken som helt styrs från presidentens kansli. Fadela Amara har genomfört en urvattnad lag för att förbättra villkoren för människor i de utsatta förortsområdena men en färsk utvärdering visar att allt är sig likt. Ingenting har blivit bättre. Nu är de båda ifrågasatta hos presidenten och hans rådgivare och saknar trovärdighet hos sina gamla vänner inom vänstern. Kouchner har bett att få avgå men det ryktas om att han överväger att ta en annan och mindre viktig post som minister för mänskliga rättigheter i den nya regeringen som Sarkozy just nu sitter och skissar på.

Eric Besson var fram till första halvan av valrörelsen 2007 den viktigaste rådgivaren hos presidentkandidaten från socialistpartiet, Ségolène Royal. Då avgick han plötsligt för att någon månad senare sätta sig i Royals motståndares regering. Hans förändring har varit desto mer genomgripande. I dag agerar han repressivt i frågor om invandring och i ambitionen att utvisa människor tillbaka till sina hemländer. Senast gäller det den uppmärksammade aktionen mot romerna.

Öppningen vänsterut är nu historia. Nu handlar det för presidentens del om att fånga in väljare till höger om hans parti. Nationella fronten har ett underlag på minst tio procent av väljarkåren och den gruppen vill han räkna in i sin majoritet när det närmar sig president- och parlamentsval 2012. Inga mjukisar med vänsteråsikter står högt i kurs. En människorättskämpe som Kouchner placeras på avbytarbänken utan framtid i något läger. Fadela Amara lär knappast ha stärkt sin position heller. Nu har hon efter tre år visat att hon inte kunde förbättra situationen för alla dem som lever i förorterna och för vilka hon tidigare varit ett hopp om en bättre framtid. Bara Eric Besson kan se ljust på framtiden. Han har vänt 180 grader och är en nyttig arbetare i presidentens bygge av sitt nya Frankrike.

Frankrike förnekar sig inte. Kontrasten mellan repressivt tänkande och revolutionär glöd uppträder ständigt på den politiska scenen och präglar människors samhällsuppfattning och människosyn i allmänhet. Nu gäller frågan om de unga, gymnasister på 15-16 år, får demonstrera mot pensionsreformen.

Det kan låta smått löjeväckande att tonåringar bryr sig om villkoren för ålderdomen. En del gör det och demonstrerar med facket och vänsterpartierna i de dagliga demonstrationer som sker på de franska städernas gator. Frågan för de vuxna är inte om de har rätt eller fel utan om de har mognaden eller rättigheten att engagera sig politiskt i den åldern eller om de är förledda av socialisterna. De senare kan ju ha intresse av att trumma fram alla krafter som finns för att skaka Sarkozy och hota genomförandet av pensionsreformen.

Den franska borgerligheten och en stor del av den gamla medelklassen har mycket konservativa reflexer. Deras syn på förändring präglas av skepsis. Normer ska överföras från vuxna till barn och inte utsättas för alltför mycket dialog och nytänkande. Utbildning ska bedrivas med samma metoder från generation till generation. Även innehållet ska vara i stort sett detsamma. Naturvetenskapen förändras men humaniora bör helst presenteras på ett klassiskt sätt. Barn ska lära sig av vuxna. Barn ska hållas tillbaka. Barn ska också agas om de inte gör som de vuxna säger.

Revolterna kommer som en reaktion på detta. Ständigt nya generationer måste slå sig fria och som en elev säger till Le Monde om gymnasisternas demonistrationer: ”När de vuxna inte lyssnar måste vi skrika”.

Den franska regeringen gör nu stor sak av att Ségolène Royal genom ett något otydligt yttrande skulle ha piskat fram de alltför unga eleverna att ge sig ut på gatorna. Det är för Jean-Francois Copé, Brice Hortefeux och de andra representanterna för majoriteten i parlamentet helt otänkbart att ungdomarna tycker något själva.

Motdemonstrationen efter studenternas majrevolt 1968 var massiv. President de Gaulle upplöste parlamentet och inhöstade också en stor seger. Ändå kom studentrevolten att förändra den franska universitetsutbildningen och med den tidens mått utveckla samhället i en liberalare riktning. Giscard d´Estaings abortreform på 70-talet hade varit otänkbar utan 1968. Vad händer nu som en följd av  Sarkozys så kallade trygghetsreformer med utvisning av romer och hårdare tag mot brottsligheten? Vad händer när många människor i Frankrike upplever sociala och ekonomiska orättvisor som den borgerliga delen av befolkningen knappt märker en susning av? Frankrike är verkligen kontrasternas men också spänningarnas land.

Valery Giscard d´Estaing var president i Frankrike 1974-81. Han blev aldrig omvald utan slogs ut av socialisten Francois Mitterand den 10 maj 1981. Förlusten blev tung för Giscard att bära och han kände sig försmådd av sitt folk. Om detta handlade ett TV-program i en av de statliga kanalerna i veckan.

Giscard som han kallades var ädlingen som moderniserade Frankrike i kölvattnet av 1968 och när inte minst de traditionella moraliska uppfattningarna höll på att raseras, dock under stort motstånd. Hans främsta insats på det området var att han fick igenom en lag om fri abort där Simone Weil som familjeminister gjorde en heroisk insats i parlamentet. En av få kvinnor i en ytterst mansdominerad värld.

Giscard var ohjälpligt aristokratisk och främmande för mycket av det som fransmän i gemen upplevde i sin vardag. Han blev känd och även häcklad för att besöka några så kallade vanliga familjer och äta middag med dem. En av kvinnorna som tog emot presidenten berättade hur han förbluffad brast ut i kommentaren: ”vad litet ni har det” när kan kom in i familjens lägenhet. Men han lät sig väl smaka av den säkert utomordentliga femrättersmiddag som hustrun lagat och på amatörfilmen ser man hur Giscard själv öppnade champagneflaskan till tårtan. Även en arbetarfamilj får lov att skaffa en flaska champagne till middagen när det kommer en president på besök.

Mutskandal och en alltmer introvert politisk hållning sänkte Giscard i valet 1981. Hans vidlyftiga kvinnoaffärer påverkade i mindre grad presidentens popularitet. Förutom de Gaulle och Pompidou har alla franska presidenter under den femte republiken varit notoriska jägare av kvinnor. Giscard jagade också vilt – en av hans passioner – men detta höll han hemligt så länge som möligt. Hans överklassbeteende och hans överklassintressen kom ändå att till slut påverka bilden av honom i negativ riktning.

Giscard var den förste presidenten med en faiblesse för USA. John F Kennedy var hans förebild. Han var också mer liberal än tidigare och även senare presidenter, en transatlantisk person med toleranta åsikter i medborgarfrågor och kring moral och mer företagarvänligt liberal i ekonomiska hänseenden.

Giscard har på senare år engagerat sig i Europaarbetet och är förstås en extremt begåvad person. Politiskt i Frankrike var han död i ock med valförlusten. Hans sista ord som avgående president i ett TV-tal till nationen var ”au revoir”. Därpå reste han sig ur en stol och gick ut ur studion med ryggen mot kameran. Ett definitivt farväl till folket.

Denna vecka fortsätter strejkerna i Frankrike mot pensionsreformen. Den behandlas nu i senaten som också måste godkänna förslaget sedan nationalförsamlingen röstat ja för ett par veckor sedan. Ingen räknar med annat än att förslaget går igenom. Nicolas Sarkozy har bra kontroll över sina representanter i majoriteten. Ett tillbakadragande av förslaget skulle också visa på politisk inkompetens. Men motståndet på gatorna växer.

Igår tisdag slogs rekordet för deltagare i demonstrationerna mot pensionsreformen. Siffrorna från polisen och de demonstrerande organisationerna skiljer sig som alltid mycket. Polisen bedömer antalet till uppemot 1.5 miljoner. Detta är en imponerande siffra om man betänker att det redan förekommit flera stora demonstrationer och att reformen redan klubbats i nationalförsamlingen. Igår var också fler unga, studenter och gymnasister, ute i demonstrationstågen.

Strejkerna var också omfattande med störningar i buss, tunnelbana och tåg. Denna gång utsträcks strejken mer än en dag vilket är ovanligt. En andra stor strejkdag är utlyst till lördag men på grund av framgången igår tänker sig nu de fackliga organisationerna försöka sig på att hålla ut hela veckan. Blir det framgångsrikt fortsätter strejkerna även nästa vecka.

Strejker i Frankrike stör men lamslår sällan samhället. Ett minimum av transportmedel är alltid i gång. Medborgarna i de större städerna får räkna med att vänta längre på perrongerna, trängas mer inne i tåg och bussar och bli försenade till sina jobb.

Pensionsreformen anses av de flesta fransmän vara orättvis eftersom de lägst utbildade nu får betala för sin pension med avgifter under fler år än tidigare medan de högutbildade som lämnar universiteten fem-tio år senare kommer lindrigare undan. Ilskan har inte minskat utan ökat. Reformen är mer hatad i dag än för ett halvår sedan. Den anitauktoritära och revolutionära glöden börjar nästan kunna liknas vid en brand.

Regeringen och Sarkozy följer förstås detta med spänning. Presidenten kallade igår kväll till sig sin utbildningsminister Luc Chatel för att få en förklaring till varför nu också studenter och gymnasister engagerat sig i motståndskampen.

De närmaste dagarna avgör om reformen kan genomföras eller om regeringen tvingas till koncessioner eller till att helt dra tillbaka reformen. Ett föga troligt scenario men i Frankrike kan allt hända.