Tomas Lindbom

Nu börjar tidningarna och de politiska kommentatorerna att utvärdera den sociala strid som förts under den långa period som pensionsreformen behandlats i regeringen och i parlamentet. Nu ska politiker och fackliga och den stora upplysta allmänheten dra lärdom av vad som hänt under ett politiskt intensivt halvår.

För president Sarkozy var huvudsaken att till varje pris få igenom reformen i parlamentet. Det har han lyckats med. Strejkerna och demonstrationerna har inte kunnat rucka på något väsentligt i innehållet i reformen.

Den politiska vänsteroppositionen och de fackliga är lika nöjda. De har visat att de kan mobilisera människor i miljontal för att visa sitt missnöje mot vad de menar är en orättvis reform. Under sju dagar, utspridda över en period som omfattade våren och hösten i år har vid varje tillfälle lågt räknat ett eller ett par hundratusen människor demonstrerat på gatorna i de stora städerna.

Vänstern kan också glädja sig åt att dessa strejker och demonstrationer inte urartat. Strejkerna har besvärat människor som velat ta bilen och saknat bensin vid vissa mackar och andra som tvingats vänta på sina tåg eller tunnelbana längre än normalt. Strejkerna har inte lamslagit Frankrike. Det har varit en manifestation som gjort intryck men en manifestation i värdighet.

Strejker och demonstrationer är livsluft för många fransmän som känner det stora avståndet till makten i ett land som alltid varit starkt hierarkiskt och kommer att så förbli. Därför är det viktigt att denna form av demokrati fungerar och att den får avtryck på lång sikt. Det råder ingen tvekan om att regeringen vid nästa reform kommer att tvingas till bättre och öppnare samtal med de fackliga organisationerna innan de lägger sina förslag. Den opposition som nu märktes på gatorna kan annars omsättas i en omvälvande förändring vid kommande president- och parlamentsval. Det folk vars flertal röstar höger i de flesta val (under femte republiken som infördes 1958 har bara en av sex presidenter varit socialister) kan då bestämma sig för att rösta till vänster istället.

Sarkozy har vunnit slaget om pensionerna men hans ställning som president är nu ännu svagare. Möjligen är detta också det bästa för Frankrike. Det finns orättvisor i pensionsreformen. Den slår hårdare mot vissa grupper än mot andra. Men de flesta välfärdssystem i Frankrike är obegripligt inkonsekventa och det är nästan omöjligt att konstruera rättvisa system i detta land. Pensionsreformen är samtidigt också nödvändig. Landets finanser skakas av stora underskott och situationen är ännu mer prekär efter finanskrisen. Problemet är att högerregeringen Sarkozy samtidigt genomfört skattelättnader för välbeställda grupper i den klassiskt liberala tron på att det ska få hjulen att snurra och ge fler jobb. Finanserna har alltså redan urgröpts under presidentens första tre år vid makten och då blir pensionsreformen i en mening nödvändig att genomföra.

Möjligen är det alltså bra för Frankrike att reformen genomfördes men att vänstern segrade i opinionen. De fackliga oroganisationerna och vänsteroppositionen gjorde ett balanserat intryck på väljarna i samband med strejker och demonstrationer . Socialister och de gröna kan nu med stärkt självförtroende och en bättre image gå in i den kommande valrörelse med utsikter att vinna. Frankrike skulle 2012 kunna få en annan president än Nicolas Sarkozy. Det vore en önskan att stilla be om.

Den satiriska veckotidningen Le Canard enchainé avslöjar i sitt onsdagsnummer att regeringen haft illegal spaning på vissa tidningar och deras arbete för att få fram fakta i affären Bettencourt. Regeringen avvisar anklagelserna som huvudlösa

Bettencourtaffären var besvärlig för Nicolas Sarkozy när den utbröt i våras. Hans minister Eric Woerth anklagades för att ha tagit emot mutor av Liliane Bettencourt, ägare till bland annat Oréale. Frågan kom under sommaren i skymundan när presidenten angrep romerna och andra invandrargrupper i landet och tvingade flera hundra romer att lämna landet.

Nu dyker Bettencourtaffären upp på nytt sätt genom denna anklagelse i Le Canard enchainé. Tidningen anser sig ha mycket klara bevis för att en myndighet under inrikesdepartementet ägnat sig å olovligt spionage på tidningar. Brice Hortefeux som är inrikesminister avvisar denna kritik som helt tagen ur luften.

I dagarna kommer pensionsreformen att avgöras i parlamentet. Senaten har tagit förslaget från regeringen. Nu ska också de båda kamrarna (senaten och nationalförsamlingen) komma överens om en gemensam skrivning. Parlamentsbehandlingen är lång och kraftödande, inte minst för majoriteten som kämpar mot en annan del av den franska demokratin, det civila samhällets högst påtagliga närvaro i beslutsgången.

De fackliga organisationerna har en liten medlemskader men är starka i opinionsbildning och använder demonstrationsrätten, strejkrätten och media för att driva sin politiska linje. Detta är en fundamental faktor i den franska demokratin. Utan den skulle regeringar oavsett politisk färg trumfa igenom sina förslag utan förhandlingar med civila aktörer i samhället. Den modell som finns i Sverige är svår att etablera i Frankrike. Flera franska samhällsanalytiker konstaterar att de senaste dagarnas demonstrationer är en förutsättning för att regeringen i den närmaste framtiden kommer att lyssna mer på arbetstagarna. Utan strejker och demonstrationer skulle det inte ske.

Pensionsreformen är räddad för regeringen och där har justeringarna varit små. Men Frankrike lever i en ständigt social strid mellan makten och människorna. I ett sådant hierarkiskt samhälle räcker det inte med sammanträden. Här behöver arbetarklass och lägre medelklass göra sin krav tydligare och sätta viss kraft bakom orden. Ofta är CFDT som står socialisterna nära en mer förhandlingsvillig aktör medan CGT med rötter i kommunismen driver en mer konfrontativ linje.

Fransk demokrati bygger på det parlamentariska arbetet och på strejker och demonstrationer som ibland urartar men som är påfallande välorganiserade och sköts så att ingen ska komma till skada. Strejkerna leder till störningar men sällan till att vitala samhällsintressen hotas. Två av tre tunnelbanetåg står kanske still. Ett av tre tåg mellan Paris och Marseille går inte en viss dag. Och så vidare. Den som måste ta sig någonstans med kollektiva färdmedel kan göra det.

Den här gången har bensintillförseln till tankställena strypts till en viss grad. Många  bilister klagar men det går fortfarande att få bensin på de flesta bensinmackarna.

Nästa vecka kommer Frankrike att fungera som vanligt igen. Regeringen kan pusta ut men har också fått en lektion i att de sociala organisationerna existerar och har muskler att ställa krav. Att politik handlar om förankring och att lyssna på vanligt folk. Ministrarna har fått damm på sina snygga kostymer och blivit påminda om att politik inte bara är ekonomiska modeller och tekniska lösningar utan handlar om människors rädslor och rätt till respekt.

Pensionsreformen är nödvändig. Men demokratin måste också leva och alla som är delaktiga i reformen måste ha rätten att demonstrera och göra sina röster hörda.

I dag onsdag eller möjligen i morgon eller i övermorgon… Senaten – det franska parlamentets motsvarighet till vår gamla konstiutions första kammare  –  ska fatta sitt beslut om pensionsreformen. Beslutet har skjutits upp och kan dröja ytterligare några dagar. Vänsteroppositionen gör allt för att genom en långdragen debatt ge ännu mer luft under vingarna åt dem som demonstrerar mot reformen och mot Sarkozys politik i största allmänhet.

Ingen vågade tro eller hoppas att motståndet mot reformen skulle utvecklas så starkt. Under den senaste veckan har tiotusentals ungdomar från gymnasier och universitet på klassiskt manér anslutit sig till arbetarna i demonstrationerna. Strejkar gör som alltid vissa offentliganställda grupper men dessutom sker ockupering av hamnar och oljedepåer. Motståndarna till reformen hoppas att landet ska lamslås så att regeringen tvingas till eftergifter.

De fackliga organisationerna har inte lyckats få den massiva kraften bakom sitt agerande så att landet verkligen kommit till ett krisläge. Oron finns förstås i Elyséepalatset där presidenten och hans rådgivare följer utvecklingen noga. Men än så länge har Sarkozys budskap varit klart; han viker inte en tum. Hans prestige ligger i att stå stark mot angreppen. Han är redan hatad hos så många fransmän. Skulle han ge efter nu skulle han dessutom bli föraktad.

Socialistoppositionen försöker rida på stormen men har i grunden en rätt likartad syn på pensionerna som regeringen. En reform är nödvändig. Den måste innebära försakelser för människor men den är i vissa delar orättvis och borde ha blivit föremål för överläggningar med opposition och fack. Den franska politiska ledarstilen är långt ifrån den svenska. Majoriteten driver sin linje och istället för att förankra och därefter kunna driva igenom en reform under ordnade former sker allt med konfrontationen som redskap. Det är fransk tradition och förmodligen rätt svårt att ändra på. Det gör också politiken passionerad och dramatisk. Politik angår alla.

Ockupationen och demonstrationerna kommer säkerligen att bedarra rätt fort efter senatens beslut. Kritiken mot Sarkozy däremot fortsätter. Bilden av honom som den öppne ledaren som bryr sig om alla fransmän har nu definitivt krossats. Sedan i somras är han inte längre en självklar segrare i nästa presidentval trots att oppositionen inte verkar få fram en stark ledare. Det politiska läget är minst sagt osäkert. Det närmaste året kommer möjligen att ge svaret.

Bernard Kouchner och Fadela Amara blev ministrar i Sarkozys högerregering 2007 och de sitter där fortfarande men knappast länge till. Om några dagar eller om några veckor kommer en regeringsombildning och då är det farväl till öppningen vänsterut i politiken. Med ett undantag. Och han har verkligen blivit omvänd till en sann sarkozyst. Integrations- och identitetsministern Eric Besson!

De svenska miljöpartisterna bör studera fransk politik innan de bestämmer sig för att ge sig närmare i lag med alliansen. Det kan verka lockande att gå i samverkan med den riktning inom politiken som har vind i seglen dessa första decennier av det tjugoförsta seklet. Farorna är ändå uppenbara och det visar utvecklingen i Frankrike. L´ouverture (=öppningen) kallas det i nyfransk politisk prosa. President Sarkozy kryddade sin regering med flera kända vänsternamn och gjorde lång näsa åt oppositionen. Dessa vänsterpolitiker i hans sällskap kanske hoppades på makt och trodde på hans ord om öppning och bredd i politiken. Nicolas Sarkozy – en president för hela folket – men ack så fel det blev.

Bernard Kouchner har blivit en lam anka i utrikespolitiken som helt styrs från presidentens kansli. Fadela Amara har genomfört en urvattnad lag för att förbättra villkoren för människor i de utsatta förortsområdena men en färsk utvärdering visar att allt är sig likt. Ingenting har blivit bättre. Nu är de båda ifrågasatta hos presidenten och hans rådgivare och saknar trovärdighet hos sina gamla vänner inom vänstern. Kouchner har bett att få avgå men det ryktas om att han överväger att ta en annan och mindre viktig post som minister för mänskliga rättigheter i den nya regeringen som Sarkozy just nu sitter och skissar på.

Eric Besson var fram till första halvan av valrörelsen 2007 den viktigaste rådgivaren hos presidentkandidaten från socialistpartiet, Ségolène Royal. Då avgick han plötsligt för att någon månad senare sätta sig i Royals motståndares regering. Hans förändring har varit desto mer genomgripande. I dag agerar han repressivt i frågor om invandring och i ambitionen att utvisa människor tillbaka till sina hemländer. Senast gäller det den uppmärksammade aktionen mot romerna.

Öppningen vänsterut är nu historia. Nu handlar det för presidentens del om att fånga in väljare till höger om hans parti. Nationella fronten har ett underlag på minst tio procent av väljarkåren och den gruppen vill han räkna in i sin majoritet när det närmar sig president- och parlamentsval 2012. Inga mjukisar med vänsteråsikter står högt i kurs. En människorättskämpe som Kouchner placeras på avbytarbänken utan framtid i något läger. Fadela Amara lär knappast ha stärkt sin position heller. Nu har hon efter tre år visat att hon inte kunde förbättra situationen för alla dem som lever i förorterna och för vilka hon tidigare varit ett hopp om en bättre framtid. Bara Eric Besson kan se ljust på framtiden. Han har vänt 180 grader och är en nyttig arbetare i presidentens bygge av sitt nya Frankrike.