Tomas Lindbom

För precis 30 år sedan, den 10 maj 1981 valdes Francois Mitterand till ny president i Frankrike, den förste och hittills enda socialistiska presidenten under den konstitutionella period, den femte republiken, som skapades av Charles de Gaulle 1958. Fem borgerliga och en socialist har lett Frankrike under dessa 53 år.

Jag minns den 10 maj 1981 väldigt väl. Jag ledde en grupp av pensionerade svenska läkare på turistresa med buss i Bretagne. Vi startade valdagens morgon i Paris och övernattade i staden St Malo med sin gamla stadskärna omgiven av murar, alldeles vid Atlantkusten. Under dagen hade jag berättat för gruppen om valrörelsen. En av männen slog vad med mig om 10 francs att den sittande presidenten och liberalen Valéry Giscard d´Estaing skulle bli omvald. Jag satte emot. Jag trodde på Mitterand och det visade sig riktigt.

På kvällen åt vi middag i hotellets matsal. Det fanns ingen tv på hela hotellet utan bara en radio i köket. Klockan 20 när resultatet som alltid i franska val skulle kungöras – samtidigt som vallokalerna stängde – gick jag ut i köket och fick resultatet. När jag gick in till gruppen i matsalen och meddelade utgången reste sig den pensionerade mannen, gick fram till mig  och tryckte pengen i min hand.

Det var lugnt i St Malo den kvällen men senare fick jag höra om de starka glädjeyttringarna på gatorna i Paris och andra större städer. En frihetskänsla för många som kände sig instängda i en gammal konservativ nation. Giscard d´Estaing hade visserligen öppnat Frankrike för en viss modernitet under sina sju år som president. Han hade bland annat infört rätten till abort. Men Frankrike var fortfarande ett starkt centraliserat land med gamla konservativa värderingar och en självklar hierarki där överheten styrde. Varken företagare eller vanliga löntagare hade svängrum i den tidens Frankrike, styrt snarare av den gamla överheten inom staten; höga tjänstemän i de centrala administrationerna, professorer och rektorer vid lärosätena, polis och höga militärer.

Francois Mitterand blev ett hopp för många och i vissa avseenden infriades förhoppningarna. Han införde en femte semestervecka och lagstiftade om 39 timmars arbetsvecka. Han demokratiserade på många områden. Frankrike var ett modernare land när han lämnade över presidentmakten till Jacques Chirac 1995.

Francois Mitterand kan också kritiseras för mycket. Hans ekonomiska politik ledde snabbt till att en stor del av storfinansens kapital lämnade landet. Samtidigt strödde han kostsamma sociala reformer omkring sig. Krisen blev akut bara något år efter makttillträdet och den socialistiska regeringen med inslag av kommunister tvingades till en hårdare och restriktivare politik gentemot de vanliga medborgarna och en mer välvillig hållning till kapitalet. Mitterand var i grunden pragmatiker och anpassade sig snabbt till verkligheten.

Lionel Jospin var Mitterands trognaste supporter och han kom också att föra arvet vidare, bland annat som premiärminister i den socialistiska regering som samregerade med President Chirac efter en vänsterseger i valet till nationalförsamlingen 1997.

Jospin kom att avsluta Mitteranderan i fransk socialistisk tradition. I dag, den 10 maj trettio år efter Mitterands seger talar många socialister väl om sin gamle ledare. Samtidigt vet alla att den form av vänsterpolitik som han representerade inte längre är gångbar i en tid av globalisering och liberalisering. Dagens ledare som nu slåss om rollen som utmanare till Nicolas Sarkozy i nästa års presidentval är alla mer socialdemokrater än socialister. Francois Mitterands rival om makten under alla dessa år, Michel Rocard, stod för en mer marknadsanpassad vänsterlinje som i dag är mer gångbar. Även om Rocard aldrig får den glorian runt sig som Mitterand har haft och i viss mån fortfarande har så har hans politiska hållning segrat på lång sikt.

Vem det än blir som representerar socialisterna, Dominique Strauss-Kahn, Martine Aubry eller Francois Hollande, så kommer ingen att genomföra förstatliganden, höja skatter, genomföra generösa välfärdsreformer och införa 35 timmars arbetsvecka eller liknande. Hans eller hennes uppgift blir istället att driva miljöfrågorna, bekämpa högerns alltmer vildsinta främlingsfientliga politik, reformera arbetsmarknadspolitiken och stimulera fler människor i den unga generationen att utbilda sig mer.

Francois Mitterand levde förstås i en annan tid men han var en gammal man redan när han tillträdde presidentposten för trettio år sedan. Under den andra mandatperioden var han fysiskt försvagad. Han dog också bara något år efter det att han lämnat Elyséepalatset för sin efterträdare Jacques Chirac.

Trettio år är rätt lång tid. I Sverige regerade Torbjörn Fälldin och Olof Palme skulle återvända till makten 1982. Den politiska debatten och de politiska alternativen formulerades på ett helt annat sätt i Sverige. Så var det också i Frankrike. Tron på staten är fortfarande påfallande stark i det landet men 1981 var den enorm. Francois Mitterand var frälsaren för den stora delen av arbetarklassen. Han skulle förbättra deras villkor och höja deras status i samhället. I dag vänder sig samma grupper alltmer mot en helt annan ledare. Marine Le Pen.

Den politiska debatten är alltid intensiv i Frankrike. Det finns länder där den kokar över i större känsloengagemang men knappast något där människor från alla sociala kategorier bryr både sin hjärna och sitt hjärta i sådan omfattning med samhällsfrågor. En utomstående betraktare frågar sig dock: Hittar människor någonsin en lösning?

Ekonomerna spekulerar om gamla eller nya modeller för tillväxt och ökad köpkraft för människor. Politikerna lovar samma sak. Media hänger på  men verkar sällan ställa den viktigaste frågan: Finns det någon lösning på den ekonomiska krisen i Frankrike?

Frankrike har haft hög arbetslöshet sedan 70-talet och den har inte minskat. Snarare har den bitit sig fast ännu hårdare genom att ungdomen är mer drabbad i dag. Köpkraften har blivit svagare. Hjulen snurrar inte som under de trettio goda åren efter andra världskriget. Är det inte dags att efter fyrtio år av kris börja fundera i helt andra banor?

Tänker i andra  banor gör också många fransmän som söker sig tillbaka till en dröm om ”det riktiga Frankrike” utan invandring där de urgamla franska värdena odlas. Denna dröm finns både hos överklassen och arbetarklassen. Dessa fransmän misstror liberalismen som vill öppna gränserna och tror på Europa och på globaliseringen. Samma fransmän misstror socialismen som förklarar krisen i termer av ökade sociala och ekonomiska klasskillnader men som i dag saknar konkreta förslag på hur det goda och jämlika samhället ska återupprättas.

De flesta franska medborgare vill inte eller vågar inte pröva en helt ny modell för att lösa den aktuella krisen i samhället. Motståndet mot globaliseringen och nostalgin kring det vita Frankrike är naturligtvis att stoppa huvudet i sanden bortsett från alla andra obehagliga följder.

Bekymret är att endast den extrema högern har en lösning som kan entusiasmera en del väljare, främst inom den traditionella arbetarklassen. Frankrikes invandrare känner hoten mot sin existens och inga ledande politiker träder fram och försvarar dem modigt och på allvar. Den stora vanliga medelklassen som inte bejakar de högerradikala locktonerna kan knappast entusiasmeras av vare sig vänster- eller centerpolitiker. President Sarkozy är impopulär hos den traditionella moderata högern. Dessa väljargrupper ser inte heller någon framtid i hans utspel och löften.

I ett politiskt tv-samtal häromdagen konstaterade ekonomen Jean-Marc Daniel att en avgörande faktor för framtiden är budgetunderskottet. Med denna tunga ballast kan ingen regering för närvarande  föra en reformpolitik som kan stimulera till ökad köpkraft och till ett positivare näringsklimat.

Det är uppenbart att många människor slutat tro på de ekonomiska lösningarna på samhällsproblemen. De klassiska partierna har i ett sekel levt på denna självklara grundsyn att politik handlar om att stimulera tillväxten och fördela den någorlunda rättvist. När förutsättningarna för att agera rationellt ekonomiskt verkar svikta kommer andra frågor i centrum; främst de kulturella med inriktning på invandringen. Frankrike stannar. Frankrike sluter sig.

En lösning på krisen: Vem har den? Förmodligen politiker som vi ännu inte sett och hört. Förhoppningsvis politiker med mod att utmana de svåra samhällsfrågorna. Förhoppningsvis mer ansvarsfulla politiker än Marine Le Pen.

En skandal håller på att segla upp inom fransk herrfotboll. En av ledarna inom fotbollförbundet har redan fått lämna sina uppdrag i väntan på utredning och förbundskaptenen Laurent Blanc är i blåsväder för eventuella rasistiska uttalanden.

Nyhetssajten Mediapart kom häromdagen med sensationella uppgifter om diskriminering av fotbollsspelare utifrån etnisk tillhörighet. Enligt Mediapart skulle bland annat förbundskaptenen Laurent Blanc, tillsatt efter det franska landslagets dåliga uppträdande och usla sportsliga resultat i VM förra året, ha förklarat sig positiv till någon form av diskriminering av spelare med ursprung i de gamla franska kolonierna i Nord- eller Centralafrika. Siffran 30 procent nämndes som en lämplig andel ”svarta och araber” i ett kommande landslag. Blanc ska ha jämfört det franska landslaget spelare med det spanska  som enligt honom inte har samma problem med spelare som ”inte hör hemma i den egna kulturen”.

Laurent Blanc ska inte ha varit ensam om dessa tankar. Mediapart återger ett samtal där flera ledare är citerade. Det handlar enligt sajten också om tankar att  redan begränsa andelen elitspelare  på juniornivå som har sin familjebakgrund i Afrika.En av ledarna inoom franska fotbollförbundet, Francois Blaquet, avstängdes i dag med omedelbar verkan av sportministern och ordföranden i förbundet.  En utredning har också tillsatts som ska lämna sitt betänkande om en vecka och som då kan fria denne ledare och andra som misstänkts för rasistiska uttalanden och eventuella beslut som strider mot fransk lag mot etnisk diskriminering.

Hela Frankrike var i uppror i somras när les bleus både gjorde bort sig sportsligt och blev utslagna redan efter det inledande seriespelet men framförallt för vissa spelares nonchalans mot dåvarande förbundskaptenen. Många kopplade det dåliga uppträdandet till det faktum att laget bestod av många nordafrikaner och svarta. Entusiasmen över det mångkulturella lag som vann VM till Frankrike 1998 hade för länge sedan svalnat och övergått till ren rasism i många uttalande utanför de korrekta uttalandena i tv och tidningar.

Det är självklart att dessa minnen av en het och främlingsfientlig stämning från i somras kastar sin skugga över hur många tolkar Laurent Blanc och andra nya ledares uttalanden. Blanc själv försvarar sig med att han aldrig yttrat sig diskriminerande. Han säger sig bara vara emot det som kallas ”binationalisation”. Han menar att det finns en risk att en del spelare formas som juniorer i Frankrike men sedan väljer att representera länder som Algeriet eller Senegal när de som elitspelare på seniornivå borde betala tillbaka till det franska förbundet.

Fortfarande står ord mot ord, Mediapart mot Laurent Blanc och några av ledarna inom förbundet. Möjligen kommer ett svar om en vecka när utredningen beräknas vara klar. Sportministerns avstängning i dag av en av ledarna visar ändå med vilket allvar regeringen tar på denna affär. Vore Mediaparts uppgifter riktiga är det naturligtvis en stor skandal för fransk fotboll men också för regeringen som under de senaste åren drivit en minst sagt tvivelaktig politik mot invandrare i syfte att vinna röster bland högerextrema väljare inför valen nästa år. Främlingsfientligheten har fått ett utrymme i det franska samhället och den politiska ledningen har ett ansvar för den utvecklingen.

Väljarmätningarna duggar tätt i Frankrike och sedan en tid tillbaka handlar det om President Sarkozys historiskt låga siffror och framgångarna för Front Nationals nya ledare, grundaren Jean-Marie Le Pens dotter Marine, vald i januari i år.

Den senaste mätningen (IPSOS) visar att Marine Le Pen har en överlägsen ledning bland landets arbetarväljare, definierad så att den omfattar cirka 15 procent av väljarkåren. I denna grupp har hon ett stöd på 36 procent. Socialistkandidaten – det finns flera möjliga – Dominique Strauss-Kahn kommer bara upp till 17 procent och Nicolas Sarkozy på tredje plats hamnar på extremt låga 15 procent. Om mätningen görs med en annan möjlig socialistkandidat som Martine Aubry eller Ségolène Royal blir ställningen ungefär densamma. I presidentvalet 2007 hade Sarkozy greppet om arbetarväljarna. Han var då vinnare bland alla konkurrenter som  Ségolène Royal, Francois Bayrou och Jean-Marie Le Pen med 26 procent i den första valomgången.

Ledaren för CFDT, en av de stora fackliga organisationerna, Francois Chérèque konstaterar i en intervju i Le Monde att läget är bekymmersamt ute på arbetsplatserna. Hans organisation gör vad de kan, säger Chérèque, för att argumentera mot arbetarnas tendens att bejaka Front Nationals världsbild där skulden till den ekonomiska krisen hamnar hos invandrarna och de etablerade partiernas ”mjuka hållning” i migrationspolitiken. Utan att vilja skapa en undergångskänsla gör han ändå jämförelsen med den politiska krisen i Europa efter raset på New York-börsen 1929.

Det går inte att blunda för att stora delar av arbetarklassen och den ekonomiskt utsatta delen av medelklassen nu söker lösningen i missnöjet, i en hållning som uttrycker misstro med de etablerade partierna och med eliten och makten i Paris. Frustrationen med en allt svårare social och ekonomisk situation kanaliseras i mindre grad genom vänsterns klassanalys och genom kampen på arbetsplatserna, via strejker och demonstrationer. Den går i ökad utsträckning genom hat mot invandrare. Lösningen heter stängda gränser men också en hårdare polis- och kriminalpolitik. Front National lyckas förena repressionen med en aggressiv ton mot det internationella storkapitalet som ger partiet under Marine Le Pen en social image. Front National lever på ord och väldigt lite på analys och på – handling. Vad har egentligen partiet gjort i de kommuner i södra Frankrike där det haft makten under ett antal år? Inte mycket. Det är ett missnöjesparti som rimligen har ett bäst-före-datum som närmar sig. Frågan är bara vad partiet kan åstadkomma för elände innan denna form av missnöjesvåg svept färdigt över landet.

Just nu lever stora delar av det franska folket i en period av stark frustration. Muslimerna i landet lever i ständig oro för sin säkerhet. De traditionellt franskfödda arbetarna och den lägre medelklassen lever i rädslan för muslimerna både som våldsverkare och som hot mot deras jobb och ekonomi. Ungdomen upplever en arbetslöshet som slår ändå upp i de övre samhällsskikten. Vänstern är i kris sedan presidentvalet 2002 då Jean-Marie Le Pen blev huvudkandidat mot Jacques Chirac i andra valomgången. Högern under Nicolas Sarkozy skakar under dramatiskt låga opinoinssiffror. Bara högerextrema Front National jublar.