Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy ser sig själv som ”hyperpresident” som finns för sina medborgare överallt och som också fattar beslut som rimligen andra är ansvariga för. Nu kräver han av börnoterade företag med mer än 50 anställda att dela ut extra ersättningar till alla anställda om aktieägarna får utdelning.

I valrörelsen 2007 var Nicolas Sarkozy tydlig. Han vände sig till fransmännen ”som stiger upp tidigt på morgonen” och uppmanade dem att stödja hans kamp för ”alla som vill arbeta mer för att tjäna mer pengar”. Ett av vallöftena var att förbättra köpkraften hos vanligt folk. Den hade sjunkit under de föregående åren. Han skulle som president kunna garantera högre köpkraft – ett farligt löfte i en marknadsekonomi med ständigt återkommande kriser.

Det gick som det gick. Finanskrisen försvårade det ekonomiska läget i Frankrike. Fransmännen har det sämre i dag än 2007 och de har känslan – vilket är minst lika illa – att tiderna är sämre. Fransmännen är bland de mest bittra och pessimistiska bland Europas folk enligt undersökningar. Sarkozys vallöften har inte infriats. Det har blivit värre och felet i fransmännens ögon är förstås presidentens.

I vanlig ordning lovar Sarkozy nu nya förbättringar för vanligt folk. Men han kan inte själv betala ut ersättningarna. Det kommer att krävas förhandlingar. Ledaren för en av de stora fackliga organisationerna säger i TV att det som högst  rör sig om cirka 3 miljoner fransmän som skulle kunna få denna extra ersättning som plåster på såren för krisen. De anställda som till slut verkligen får en ersättning kommer enligt honom att vara betydligt färre. Det finns många sätt för företagare att krångla sig ur ett krav från Elyséepalatset om att betala ut pengar när skälen att säga nej är så många. Det viktigaste: Varför ska en folkvald ledare ha rätt att avgöra hur företagen ska agera med ersättningar såväl till aktieägare som till anställda?

Människor börjar alltmer känna igen sin president som mannen som inte infriar sina löften. Hans utspel genom åren har varit många och i allmänhet leder dessa inte till bestående resultat. Förmodligen kommer även detta utspel att snart ses som ännu ett i raden av politiska misslyckanden. Sarkozy gör verkligen inte intryck av att vara en klok statsman med en övertänkt politik. Många undrar om han längre ens vet hur han ska göra för att återvinna människornas förtroende och klara av att bli återvald som president.

Den gröne aktivisten Nicolas Hulot har nu presenterat sin kandidatur inför presidentvalet 2012. Vi kommer att få se många kandidater innan valrörelsen börjar nästa vinter. Det gynnar ofta den som har minst konkurrenter i närheten av sin position i det politiska landskapet. Eva Joly och det gröna partiet bör vara bekymrade.

Nicolas Hulot har i många år haft ett eget program på tv-kanalen Tf1 med inriktning på ekologiska frågor. Han utmanade Nicolas Sarkozy i dennes valkampanj 2007 med ett ambitiöst miljöprogram och fick också stöd av den nyvalde presidenten för satsningar på bland annat klimatfrågan.

Ganska snabbt svalnade presidentens intresse för de gröna frågorna liksom han senare också släppt den sociala frågorna och därmed den mer mittenorienterade delen av borgerligheten åt sitt öde. Hulot är en man som tror på aktion och på sin egen kraft att kunna samla människor kring ett program för att rädda världen undan en naturkatastrof. Alla signaler om hot mot vår miljö har ännu inte trängt undan människors drömmar om industri och tillväxt för att få en bättre levnadsstandard. Hulot lär få uppleva en ökenvandring i valrörelsen men kan störa kraften i det gröna partiets satsning mot en starkare position till vänster i politiken.

Eva Joly, den norskfödda juristen med stort förtroende bland fransmän, är den officiella kandidaten för de gröna. Hon är inte glad över konkurrensen. Hulots lansering av sig själv kan mycket väl innebära att de gröna marginaliseras i valen till nationalförsamlingen som följer direkt efter presidentvalet nästa vår.

De gröna har trots allt fått ett starkare uppsving i Frankrike efter kärnkraftsolyckan i Japan. Miljöfrågan är het i landet  till skillnad från Sverige. Fransmännen har det mesta av sin energi kopplad till kärnkraft och det finns av det skälet anledning till oro. De gröna har begärt folkomröstning i frågan om kärnkraftens framtid. Regeringen avvisar förslaget men även socialisterna är kallsinniga. Deras koppling till industrivärlden gör att energifrågan blir viktig ur resurssynpunkt för fabrikerna. Säkerhetsfrågorna kring kärnkraftsverken tonas gärna ner bland de socialistiska ledarna.

Nicolas Hulot står till vänster och är i dag besviken på Sarkozy. Samtidigt hoppas han på den medvetna delen av borgerligheten. Den del av det politiska landskapet som kallas center i Frankrike som så sent som för ett år sedan var tomt på framträdande kandidater börjar nu fyllas av flera ambitiösa presidenter in spe. Hulot är en. Dominique de Villepin, Chiracs siste premiärminister, är en annan. Francois Bayrou kommer säkert att kandidera igen precis som 2007. Ytterligare ett par namn cirkulerar, bland annat den nyligen avgångne miljöministern Jean Louis Borloo. Lägg till detta att Dominique Strauss Kahn är socialdemokrat vilket i Frankrike betyder socialist på högerkanten. Om han kandiderar och blir socialisternas man i presidentvalet kommer det att  bli trångt i den politiska mitten.

Under flera år har vänstern varit i blickfånget för allas kritiska blickar i fransk politik. Nu är det högerns tur. Det är lätt att säga att President Nicolas Sarkozy har ställt till det för sig. Han är inte bara ifrågasatt bland väljarna utan nu även hos sina kollegor inom sitt parti, UMP. Lite historia om den franska högern är kanske här på sin plats för att förstå vad det är som händer.

UMP skapades 2002 av Jacques Chirac för att binda samman flera partigrupperingar i mitten och till höger inom fransk politik. UMP startade först som en valkartell inför president- och parlamentsvalet 2002 då Chirac omvaldes för ännu en femårsperiod. Men efter valet fördjupades samarbetet mellan de olika grupperingarna och så småningom fick UMP en mer partiliknande struktur. Nicolas Sarkozy var själv länge ledare för UMP men i dag leds partiet av Jean Francois Copé som av många utpekas som nästa presidentkandidat för högern.

Frankrike har en rad olika partigrupperingar både till höger och till vänster.UMP innehåller flera partier med ganska olika profil. Skillnaderna är snarare större än inom alliansen i Sverige. Så är fallet också bland de grupperingar som gått med i UMP. Inom det stora gaullistpartiet som haft namnet RPR (Samling för republiken) finns en social falang som anses stå mer till vänster och som representeras av premiärminister Francois Fillon. I den aktuella interna debatten om hur hårt UMP ska markera distans till muslimernas rätt att utöva sin tro i Frankrike har han varit mjukare och under den senaste veckan fronderat mot sin president och mot partiledaren Copé. De senare tillhör den hårda linjen inom gaullistpartiet inom UMP. De talar mer om lag och ordning och mer om att framhäva den sekulära statens överhöghet.

I UMP ingår också flera mittengrupperingar. Här finns den gruppering som mest liknar CDU i Tyskland, en kristet-social falang som ändå är obrottsligt lojala mot den sekulära staten men som är missnöjda med Sarkozys sätt att driva ut romerna ur Frankrike förra sommaren och som inte är helt övertygade om att lagen med förbud att bära heltäckande slöja var så lyckad. I mitten finns också Det radikala partiet under ledning av Jean-Louis Borloo, ett kulturradikalt parti på den borgerliga vänsterkanten. Borloo var länge miljöminister i Sarkozys regering och påtänkt som premiärminister vid en regeringsombildning i höstas. Istället lät Sarkozy Fillon sitta kvar som premiärminister och Borloo avgick ur regeringen. Nu är han en fri spelare på den politiska planen och kommer troligen att ställa upp som presidentkandidat nästa år.

Under Sarkozys första år som president drev han en mittenorienterad linje och lyckades också få med sig flera vänsterpolitiker i regeringen, bland annat utrikesministern Bernard Kouchner. Efter regionalvalen i början av 2010 har han svängt 180 grader. Nu flörtar han istället med de väljare som tvekar mellan att rösta på UMP och på FN (=Nationella Fronten). Sarkozys nya linje lämnar därför fältet öppet för de mittenorienterade politikerna som nu lämnat regeringen eller visar sitt missnöje i de interna bataljer som nu pågår inom UMP.

Sarkozy står inför en besvärlig situation. Hans flört med väljarna på sin högerflygel har inte stärkt hans ställning i opinionen. Den är ganska oförändrat svag sedan ett år tillbaka. Sammanhållningen inom UMP är idag däremot hotad. Sarkozy har också genom sin högervridning gjort Nationella Fronten rumsren. Det är inte längre omöjligt att tänka sig att Marine Le Pen blir huvudkandidaten mot den socialistiska kandidaten i nästa års presidentval. Så ser siffrorna ut i dag i flera oberoende mätningar.

UMP är i princip en död partikonstellation i dag, säger Raphaëlle Bacqué, tidningens Le Mondes framstående politiska reporter. Hon menar att partibygget inte kommer att rivas före nästa års val av rent maktpolitiska skäl men efter valet lär enligt hennes mening partiet rasa ihop som ett korthus.

Hon och flera andra menar också att en förlust för UMP:s kandidat 2012, Sarkozy eller någon annan, kommer att innebära stor skada för den republikanska högern för lång tid framåt.

Det såg ljust ut för Sarkozy 2007. UMP var en stark konstruktion som tog röster från Nationella Fronten i parlamentsvalen. Sarkozy själv hade skapat förtroende hos mitten i fransk politik och han kunde också se hur vänstern levde i ett hopplöst förfall. Allt såg ljust ut. Ingen trodde annat än att han 2012 lätt skulle försvara sin ställning och förlänga sitt presidentmandat ytterligare fem år.

Nu är läget ett annat. Hans regeringsmajoritet är i gungning. Fler och fler av hans politiska vänner börjar knorra och en del överger honom. Extermhögern äter sig in i hans högerflygel. Socialisterna vinner de regionala valen och kan med Dominique Strauss-Kahn som kandidat nästa år sopa banan med Sarkozy.

Som jag sagt tidigare: Det svänger fort i fransk politik. Många av oss var tvärsäkra om hans eviga framgång för ett drygt år sedan. Det vore lika oklokt att nu räkna ut honom. Osvuret är verkligen bäst.