Tomas Lindbom

Jag sitter framför TV:n och ser den nye arbetsmarknadsministern i debatt om krisen i Frankrike. Han heter Eric Woerth och har varit budgetminister i nästan tre år men i måndags utsåg Nicolas Sarkozy honom till att ansvara för hela detta krisområde som heter fransk arbetsmarknad. Denne man som gjort handelshögskolan (HEC) och Sciences Po (skolan för samhällsstudier) som räknat sig fram till topposter och sedan 2007 räknat på budgeten ser verkligen ut så också. Bakom sin tunna glasögon och i sin perfekta framtoning ser han verkligen ut som en teknokrat.

Jag är övertygad om att han kan räkna och att han kan brotta ner de flesta i logiska resonemang. Det är också den metod han använder när han i debatten med fackföreningsledare och oroliga företagsledare ska bemöta oron kring hög arbetslöshet och allmän förtvivlan hos så många fransmän. Hela mötet blir nästan obehagligt. Tittarna måste tro att han inte bryr sig, inte förstår och inte kan uppleva de människor som förtvivlas över att de saknar jobb, att deras kommun förlorar arbetsplatser och att den ekonomiska kris som växt fram sedan slutet av 1970-talet aldrig verkar ge vika.

Det är svårt att förstå hur Sarkozy tänker när han sätter denne frostige teknokrat på posten som arbetsmarknadsminister. Är Eric Woerth mannen som ska inkarnera regeringens engagemang för fransmännen i kristider och ge dem hopp om en bättre framtid? Knappast. Reportaget som föregick debatten med Woerth handlade om en av landets kommuner med en arbetslöshet på närmare 30 procent och visade intervjuer med trötta och uppgivna människor. Sådana vittnesbörd  kan inte mötas med bara hjärna. Politiker måste också kunna visa inlevelse och omsorg.

Dessa veckor av valrörelse och val i Frankrike får många att ana att det just nu sker en omsvängning i det politiska landskapet. Sarkozy är skakad. Hans ministrar oroliga. Och förmodligen börjar högerpartiet UMP:s ledamöter  i nationalförsamlingen och i andra politiska organ att ifrågasätta om landet styrs på rätt sätt. Vet presidenten verkligen vilken riktning som nationens ledning bör ta? Som lök på laxen presenterade  den förre premiärministern och Sarkozys dödsfiende Dominique de Villepin sitt nya parti i dag. Utifrån en klassisk socialt präglad och gaullistisk utgångspunkt tänker Villepin utmana den sittande majoriteten. Villepin tänker framförallt utmana Sarkozy som presidentkandidat 2012. Den splittring som socialisterna upplevt i tio års tid kan nu börja hemsöka högern. En spännande politisk period väntar i Frankrike.

Resultatet av söndagens regionala val i Frankrike gläder inte President Sarkozy. Redan kl 9 på måndagsmorgonen kallade han sin premiärminister till Elyséepalatset för att markera handlingskraft och iscensätta en mindre regeringsombildning. Presidenten skapar förutsättningar för en mer profilerad politik som ska stärka hans stöd bland sina traditionella högerväljare.

Nicolas Sarkozy har under sina första tre år som president varit angelägen om att visa öppenhet mot vänster och mot Nationella Frontens väljare; vara en president för hela folket. Hans så kallade öppenhet mot vänster har stört många socialister men också hans egna väljare. Varför ska några av de politiska motståndarna få besätta ministerposter som rätteligen borde ha tillfallit kompetenta politiker ur de egna leden? har många i hans egen politiska familj med viss rätta frågat sig. Sarkozy har spelat ett taktiskt spel för att knäcka all opposition; genom att locka över några av de främsta på vänstersidan som  utrikesminstern Bernard Kouchner och förortsministern Fadela Amara skulle oppositionen förvandlas till en lam anka. Hans taktik gentemot extremhögern har varit liknande. Den märkliga debatten om den nationella identiteten som hans invandrarminister Eric Besson fick iscensätta denna vinter hade också detta syfte. Genom att flörta med Le Pens väljare skulle de lockas att rösta på Sarkozys parti.

Resultatet av denna så kallade öppenhet har tvärtom blivit kontraproduktivt. Valresultatet i söndags talar sitt tydliga språk. En storseger för vänstern och framgångar för Nationella Fronten. Nu gör Sarkozy helt om och stärker regeringens gaullistiska profil. Martin Hirsch och Fadela Amara plockas bort och in träder några pålitliga konservativa ministrar varav en belöas för att offentligen ha kritiserat Sarkozys öppenhet mot vänstern.

I morgon onsdag kommer presidenten att tala till franska folket och peka ut kursen fram mot 2012 års presidentval. Regionalvalen har visat sig bli en viktig startpunkt för en lång valrörelse. Sarkozy kommer säkert i detta tal att lyfta fram de reformer han vill se genomförda under de kommande två åren. Pensionsreformen är en fråga. En annan är kampen mot arbetslösheten och en politik för att ta landet ur krisen och ge fransmännen den ökade köpkraft som han lovade dem i valrörelsen 2007 men inte kunnat infria. Sarkozy kommer säkert också att tala om ett av sina favoritämnen, lag och ordning.

Det är också nödvändigt för Sarkozy att återfå förtroendet hos den vanliga traditionella fransmannen som vill rösta höger men som misstror överklassen och som i de regionala valen antingen stannade hemma eller röstade på Nationella Fronten. Han måste visa att han är alla fransmäns president, det vill säga även konservativa människor med små inkomster, och inte är en del av den i många kretsar bespottade makteliten i Paris. Ska han lyckas med detta får han inte sträcka ut handen alltför långt vänsterut. Det skulle skada hans image och skapa förvirring om hans politiska viljeinriktning. En ökad tydlighet är att vänta och vi kommer inte att höra ordet ”öppenhet mot vänstern” från hans mun i morgon. Det ger å andra sidan vänstern ett ökat svängrum att organisera sig på en plattform som skulle kunna betraktas som moderat – och modern – vänster. Sarkozy kan med minskad trovärdighet tala om sig själv som hela folkets president. Vänstern kan bli ett fullvärdigt alternativ till honom i nästa val.

Den andra valomgången i de franska regionalvalen i dag stärker vänsterns och särskilt socialistpartiets ställning i landet. Av regionerna som ligger i själva Frankrike kommer nu bara Alsace att styras från höger. Alla andra får socialistiska ordföranden i råden och listor i de regionala fullmäktige som domineras av socialister, de gröna och en förenad grupp av kommunister och vänstersocialister. Nästan varannan väljare la sin röst till vänster och den demokratiska högern kom inte upp i mer än cirka 33 procent. Bara strax över 50 procent deltog i valet, också det en signal om att det franska folket uttryckte ett missnöje med den sittande regeringen. Lokala val handlar trots allt väldigt mycket om politik på nationell nivå. Samtidigt vet vi  att  i lokala val straffas alltid den sittande regeringen och så skedde även denna gång.

Socialistpartiet är lika splittrat som tidigare. Partiet har framgång på det lokala planet och många bedömare menar att detta parti hade varit upplöst i atomer i dag om inte de starka regionala och kommunala socialisterna uträttat ett så bra arbete lokalt. Segern i de regionala valen uppmuntrar förstås till samling. Kanske kan segern skapa mer arbetsro kring Martine Aubry och kanske kan den nya samverkan med främst de gröna inspirera till ett politiskt arbete med sakfrågorna och en utmejsling av egna ståndpunkter? Representanterna för socialistpartiet gav vissa sådana signaler i sina valkommentarer i TV ikväll.

Ledarna för högermajoriteten såg påfallande skakade ut ikväll. President Sarkozy uttalade sig inte. Han lever som alla franska presidenter i en sfär ovanför den vanliga partipolitiska debatten och väljer själv när han vill tala till folket.  Men premiärministern talade  från sitt residens, Matignon, och påminde ännu mer om en sorgsen Sankt Bernhardshund än annars.Han erkände förlusten och gav intryck av att fråga sig själv vad som hänt. ”Vad har vi gjort för fel? Jag vet inte.” Misstanken har väckts om att hans dagar som premiärminister är räknade. Premiärminstrar brukar sällan sitta mer än tre år innan presidenten byter ut honom eller henne. Det står klart att Fillon trots en hård och intensiv valkampanj nu inkasserar en tung förlust. Varför skulle inte President Sarkozy ta chansen och välja en ny premiärminister i morgon och ge lite nytt blod till en  slokörad regering?  Det är bara två år kvar till nästa presidentval men det är tillräckligt länge för att en ny person i ledningen för regeringen kan göra en betydelsefull politisk insats.

Högern måste nu pressa fram reformer i nationalförsamlingen redan under våren för att inte få en stämpel på sig som förlorare. Det gäller framförallt att driva igenom den pensionsreform som kommer att försämra för fransmännen men som är nödvändig för att inte ytterligare spä på budgetunderskottet. Högern har också investerat så mycket prestige i att få den frågan i hamn att det är politiskt alldeles nödvändigt att få fram ett beslut före sommaren.

Nationella fronten har gjort framsteg i valet. I genomsnitt röstade 17,5 procent av väljarna på detta parti, en klar ökning från valen 2007. Sarkozys idé om att låta en folklig debatt om den nationella identiteten i vinter bli ett sätt att hindra Le Pen från att stärka sin position i valet har helt misslyckats. Han och UMP har istället släppt in det högerextrema partiet i de politiska finrummen igen.

I Frankrike är politiskt maktspel en verksamhet som de flesta  fransmän ägnar mycket tid åt att analysera. Detta regionala val har höjt den politiska temperaturen åtskilliga grader. Spekulationerna är igång om Sarkozys ställning och om vänstern kanske ändå har en chans att komma tillbaka till makten. På denna blogg lär jag få många tillfällen att återkomma till det. Och vem blir i så fall Sarkozys utmanare i nästa presidentval? Aubry sitter just nu säkert men ikväll var den en av de nya presidenterna i regionerna som drog till sig särskilt uppmärksamhet. Hon blev återvald. Hon slog alla sina konkurrenter när det gäller röstövervikt och vann med 61 procent av rösterna i sin region, Poitou. Det handlar förstås om Ségolène Royal. Hungrigare än någonsin att en andra gång  bli vänsterns presidentkandidat. Qui vivra, verra!

Den franska regeringen har en ambitiös plan med de problemfyllda förorterna och i likhet med tidigare socialistregering pumpar den in miljarder för att förbättra boendemiljön och minska segregationen. Förgäves. Trots 40 miljarder euro (=cirka 400 miljarder svenska kronor)  i senaste satsningen för åren 2004-2012 verkar inget ha förbättrats. Ett nytt bevis på detta är det låga valdeltagandet  i första omgången i regionalvalen i söndags.

Paris men också städer som Bordeaux, Lyon och Montpellier kommer inte till rätta med utanförskapet som invånarna känner i de problemtyngda förorterna. Arbetslösheten är högre, elevernas närvaro i skolorna är lägre liksom skolresultaten i form av examina och betyg. Kriminaliteten, narkotikahandeln och den allmänna skadegörelsen är hög. Det är svårt för dem som hamnat i dessa områden att komma därifrån. Det krävs en stark vilja och mycket stöd för att göra en klassresa därifrån.

Det är inte sant att politikerna struntar i dessa områden. Det är inte heller sant att det saknas frivilliga och engagerade människor som är med och startar ett föreningsliv och lägger kraft på att inkludera familjer med  barn och ungdomar i det franska samhället. Ändå är situationen många gånger så hopplös. Så lite verkar tyvärr hända. För motståndet finns där samtidigt. Det är många företagare som inte vill anställa ungdomar från fel område och med fel namn. Det förekommer politiker i intilliggande, rikare kommuner som inte accepterar att låta familjer från de utsatta förorterna få en bostad i sina bostadskvarter när dessa står utan bostad efter det att grävskoporna gått fram och rivit hus för att på sikt förbättra boendemiljön i de värst drabbade områdena. Det går heller inte att förneka att det franska folket traditionellt bär på värderingar som snarare förväntar sig en assimilering av invandrarna än på en integrering under mer jämlika villkor.

Det är inte förvånansvärt att misstron mot det franska samhället är stor i de invandrartäta förorterna. Det blir en självklar gest att avstå sin rösträtt. I första valomgången i söndags nådde valdeltagande i hela landet i genomsnitt  ner under 50 procent, ett  trist rekord i den femte republikens historia. Det ser mycket sämre ut på vissa ställen i landet. I ett av de utsatta områdena röstade bara 11,8 procent och flera andra valdistrikt av liknande karaktär hade ett valdeltagande klart under 20 procent.

Frankrike är som de flesta västeuropeiska nationer ett splittrat land. Statliga pengar verkar inte råda bot på problemet. Nu är det verkligen tid att tala om människors attityder. Mer av solidaritet och en större öppenhet för mångfald måste genomsyra våra västerländska samhällen tillsammans med fler och kraftfulla ekonomiska satsningar för att minska utanförskapet och skapa mer mänskliga boendemiljöer.

Naivt tror många experter att ett högerextremt parti som Nationella Fronten inte kan vinna nya väljare igen sedan de tryckts tillbaka och marginaliserats i ett val. Presidentvalet och även valet till nationalförsamlingen 2007 innebar en rejäl tillbakagång för Jean-Marie Le Pen och hans dotter Marine. Borgerliga politiker och väljare konstaterade då belåtet att Sarkozy punkterat högerextremismen som politisk kraft i Frankrike.

I dag, efter första valomgången i de regionala valen, visar det sig att extremism och rasism är politiska rörelser som i högsta grad lever. Le Pens förluster 2007 kan mer ses som ett resultat av Nicolas Sarkozys flört med högerextrema väljare. Nu är dessa väljare besvikna på sin president och återgår uppenbarligen till det parti som helt öppet pläderar för ett segregerat Frankrike.

Undersökningsföretaget IFOP har gjort en snabbanalys av söndagens val och konstaterar att Nationella Fronten tagit tillbaka väljare i sina traditionellt starka fästen i norr och i stora delar av östra Frankrike ner till Medelhavet. I vissa områden går röstandelen upp mot 20% och partiet tävlar nu inför den andra valomgången om tunga poster i de regionala parlamenten.

Det är främst två grupper som IFOP identifierat som välvilligt stämda till Nationella Fronten. Dels rör det sig om välbeställda grupper med traditionella konservativa värderingar. I den gruppen är besvikelsen stor över Sarkozys politik sedan 2007. Han är helt enkelt för modern i deras smak. Han utmanar eliten i vissa avseenden, visserligen försiktigt, men i denna grupps ögon alltför mycket. Det hierarkiska Frankrike får inte ifrågasättas. Höga statstjänstemän ska skyddas. Elitskolorna får inte reformeras. Inga skatter som minskar dessa gruppers förmögenhet får införas, hur välmotiverade de än är. Uppseendeväckande är faktiskt att Nationella fronten får flest röster inne i Paris  i den stadsdel som har den mest välbärgade befolkningen, det sextonde arrondissemanget i sydvästraParis invid Boulognerskogen. Här fick partiet 7,06 procent. Röstviljan var också ovanligt låg i just denna stadsdel vilket pekar på ett missnöje med den sittande presidenten och hans parti. Staden Fontainebleau, känd för sitt slott från Napoleontiden, sticker också ut med en anmärkningsvärt hög andel röster för Nationella Fronten för att vara i regionen runt Paris, 8,95 procent.

Den andra gruppen som visat sig rösta i hög utsträckning på Le Pen är vissa delar av den lägre medelklassen. Det handlar om människor i glesbygd och mindre tätorter som starkt attraheras av paroller om arbetets värde och god arbetsetik och som  lockades att rösta på Sarkozy 2007 när han talade till ”Ett Frankrike som stiger upp tidigt på morgonen”. De är nu besvikna på regeringens invandringspolitik som uppfattas som för liberal. De hade hoppats på hårdare tag också mot brottsligheten och de känner frustration över den mer liberala högerns elitism. Denna grupp uttrycker i motsats till kritikerna i Paris välbärgade kvarter starkt motstånd mot alla former av överhöghet och överklassfasoner i form av makt, pengar och korruption. Sarkozy lyckades intala denna grupp att han skulle förändra och demokratisera Frankrike men nu har de tappat tålamodet och återvänder till far och dotter Le Pen.

President Sarkozy lät sin immigrationsminister Eric Besson dra igång en stor folklig debatt på Internet kring frågan om den nationella identiteten bara några månader före detta val. Tanken var att försöka få dessa invandringsfientliga och islamofoba grupper att fortsätta att rösta på regeringspartiet UMP. Det verkar nu bli precis tvärtom. UMP har lyft invandringsfrågan och väckt de rasistiska andarna till  liv men istället för att  få deras röster har dessa grupper i stor utsträckning valt att rösta på Nationella Fronten.