Posts By :

Tomas Lindbom

Franska revolutionen styr fransk politik
Franska revolutionen styr fransk politik 150 150 Tomas Lindbom

Varje land har sin historia som på ett eller annat sätt påverkar nutidens kultur och politik. Teapartyrörelsens framgångar i USA sedan ett år tillbaka väcker upp den djupa misstron mot överstatlighet som många amerikaner bär som ett arv från 1700-talet. Engelsmännen bär på ett individuellt arv från John Locke som ger all politik ett drag av individualism och personlig ansvarstagande även i tider med en stark marxistisk vänster. I Frankrike sjunger högern entusiastiskt med i landets nationalsång, marseljäsen, som är en hyllning till de revolutionära idealen tillbaka till 1789.

I boken  Att tämja gudarna som nyligen kommit ut för en svensk publik (Natur&Kultur) ger den amerikanska professorn Ian Buruma med rötter i Nederländerna och Storbritannien sin bild av hur Frankrike blivit en så stark försvarare av en sekulär stat. Orsaken står att finna, påpekar han, i den katolska kyrkans maktställning och koppling till ett enväldigt monarkiskt statsskick före revolutionen 1789. Jean-Jacques Rousseau skrev 25 år före denna stora revolution sin berömda bok Om samhällsfördraget där filosofen upphöjde allmänviljan till samma närmast metafysiska status som gudsviljan hade under hans egen tidsepok. Jämlika varelser i ett land skulle lyda under allmänviljans högsta lag, menade han.

Den franska revolutionens och dess jakobiner var knappast några försvarare av individuell frihet men däremot inspirerade av bland andra Rousseau. De ersatte kungligt envälde med ett folkligt och ersatte Gud som maktens legitimitetsprincip med allmänviljan. De la rent politiskt grunden för det moderna Frankrike trots att revolutionen redan efter ett par år radikaliserade och övergick i envälde och politisk terror.

Frankrikes historia visar på en period av blodig kamp för att störta kyrkan och för att därmed ge människorna frihet och jämlikhet. Med det historiska minnet har demokratin i landet byggts och förvaltats in i våra dagar.Dagens sekulära stat bärs fram av en väldigt stark misstänksamhet , bland elitens människor såväl som bland vanligt folk, mot att låta någon uttrycka sin religiösa tro på ett öppet sätt i offentliga sammanhang. Skolorna lär medvetet ut en historiesyn och präglar de franska barnen i att både sky tillstymmelsen av sammanblandning mellan religion och samhälle men också att den franska synen på mänskliga rättigheter och demokrati har en universell betydelse.

Övertygelsen är stark om att den franska tolkningen av den västerländska synen på demokrati är överordnad, lika stark som amerikanarna ser sin tolkning som den som bör styra världen. USA och Frankrike har som en konsekvens därav arbetat särskilt hårt för att sprida sin kultur till andra länder och starkast försökt skydda sig mot import av det andra landets kultur. Amerikanarna började kalla french fries för freedom fries i samband med konflikten kring invasionen i Irak. Den franska regeringen har i det längsta försökt hindra det franska språket att ta in engelska låneord och de populära amerikanska TV-serierna har länge kommit till franska statliga TV-kanaler efter påfallande lång karenstid.

Den franska nationen är stark i meningen att den vilar på ett historiskt fundament och en övertygelse om att dess principer inte kan överges. Det är ett land som strävar efter starkt EU-samarbete men hittills har detta inte hotat denna form av historiskt förankrad nationalism. Frankrike verkar inte som land kunna avsvära sig sin tradition tillbaka till franska revolutionen. Det historiska minnet säger också fransmännen att det är bättre att sätta ner foten och stifta lagar när de republikanska värdena verkar hotas. Hellre en lag som kan stigmatisera en ny folkgrupp som muslimerna än att avstå lagen och riskera en sammansmältning av flera kulturer. Den anglosaxiska formen av kommunitarism är ett rött skynke för varje fransman som skolats i Education nationale (motsvarigheten till Skolverket fast med en oändligt mycket starkare politisk och kulturell agenda) och står upp för sin historietradition.

Frankrike är förmodligen inte mer präglad av sin historia än andra nationer. Skillnaden mot andra europeiska stater är att nationen som sådan har en tydligare kulturell agenda. Frågan för framtiden är om denna tydlighet hindrar Frankrikes utveckling eller skyndar på den och stärker landets ställning i världen.

Truppen klar för Sydafrika
Truppen klar för Sydafrika 150 150 Tomas Lindbom

I dag har den franska förbundskaptenen Raymond Domenech tagit ut truppen på trettio spelare för fotbolls-VM i Sydafrika. Överraskande är att Patrick Vieira och Karim Benzéma inte finns med i truppen. Viera börjar bli till åren men varför väljer Domenech att ställa Benzéma utanför de trettio. Hans affär med en minderårig prostituerad kan inte vara orsaken eftersom två andra spelare i laget, Ribéry och Govou, varit inblandade i samma affär men återfinns trots det i truppen.

Frankrike har goda chanser att göra ett framgångsrikt VM. Kvalmatcherna gick visserligen på kryckor och det var på håret att laget kvalificerade sig för Sydafrika men väl där bör de kunna komma vidare från gruppspelet till åtminstone en kvartsfinal. I brist på ett svenskt landslag är det åtminstone lätt för mig att hålla tummarna för Frankrike.

Här är truppen i sin helhet, hämtad från Le Mondes nätupplaga ikväll:

Gardiens : Lloris, Mandanda, Carasso, Landreau

Défenseurs : Gallas, Abidal, Evra, Clichy, Fanni, Planus, Rami, Réveillère, Sagna, Squillaci

Milieux de terrain : Toulalan, Alou DiarraLassana Diarra, Gourcuff, Ribéry, Malouda, Govou, Diaby, M’Vila, Valbuena

Attaquants : Henry, Anelka, Ben Arfa, Briand, Cissé, Gignac

Franska feminister ser fienden i naturen
Franska feminister ser fienden i naturen 150 150 Tomas Lindbom

Feminismen är frånvarande i den breda samhällsdebatten i Frankrike. Däremot finns det rader av feminister på universitet och aktiva på vissa politikområden. Debatten förs ibland i resonemang som kan förefalla besynnerliga för en svensk iakttagare.

Elisabeth Badinter är en av Frankrikes starka profiler, som filosof och som feminist. För kort tid sedan kom hon ut med en bok där hon kritiserade den gröna rörelsen för att motverka arbetet att utveckla jämställdheten i landet. Naturen blir ett hot mot kvinnans ställning, menar Badinter.

Badinter kopplar samman politisk konservatism och den gröna rörelsen genom att peka på hur kvinnan i högre utsträckning i dag än för femton, tjugo år sedan förväntas amma sex månader och vara hemma längre med barnen. En grön konservativ våg motarbetar kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Hon  kritiserar också Frankrikes motsvarighet till vårdnadsbidrag eftersom det lockar kvinnan att vara hemma längre och ursäktar mannen att göra ännu mindre av hemarbetet. ”Nu har ju kvinnan i huset till och med betalt för att vara hemma med barnen. Varför ska jag som arbetar hårt också städa och diska?” menar hon att det låter i allt större utsträckning från de äkta männens sida.

Den franska yrkeskvinnan, och statistik pekar på att uppemot 85 procent av kvinnorna arbetar men ofta deltid, kan traditionellt bara hävda sig på arbetsmarknaden om de ammar några veckor och sedan lämnar bort sina barn till sin egen mamma eller någon släkting eller i vissa fall till privat eller offentlig barnomsorg. Det är för den gamla generationens feminister otänkbart att förvänta sig att männen tar sitt ansvar för sina egna barn.

Den tidigare justitieministern Rachida Dati är ett föredöme för många feminister i Frankrike. Hon födde barn under sin tid som minister och var tillbaka på arbetet fem dagar efter förlossningen. Så ska en riktig kvinna göra. Då visar hon att hon är stark eller starkare än en man och att hon gör sig välförtjänt av sin position och sin lön som är cirka 20 procent lägre än männens i snitt. Rachida Dati fick ändå sparken så småningom av presidenten och har blivit en driftkucku i media för sitt maktspel genemot fru Sarkozy och för sina yviga shoppingvanor på Rue Faubourg Saint Honoré.

De grönas ledare Cécile Duflot är förstås inte överens med Elisabeth Badinter. Hon menar att mannen och kvinnan måste lära sig att leva jämställt och att den gröna revolutionen inte alls hindrar kvinnan i yrkeslivet. För den äldre generationen feminister är Rachida Datis attityd den enda möjliga. Skaffa barn men skaffa omedelbart en barnflicka som sköter allt så att du kan göra som männen. Gå till jobbet tidigt på morgonen och kom hem sent  på kvällen och överlämna familjeangelägenheterna åt någon annan.

Socialisterna presenterar ett gemensamt program
Socialisterna presenterar ett gemensamt program 150 150 Tomas Lindbom

Socialistpartiet har inte glatt särskilt många av sina anhängare på senare år. Efter den katastrofala valförlusten 2002 har detta partis väg varit törnbeströdd.  Jacques Chirac ställdes då i andra valomgången i presidentvalet mot Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen medan socialistkandidaten Lionel Jospin slutade på en genant tredje plats. Efter detta debacle har socialistpartiet förlorat nästan alla val och förnedrat sig självt i otaliga interna strider. Det verkar som om trenden nu vänt och det går att se ljusare på framtiden.

Partiet höll ett nationellt konvent i slutet av förra månaden. Då presenterade en av partiets starka profiler, Pierre Moscovici, ett manifest som arbetats fram gemensamt av socialister av alla schatteringar men där slutresultatet faktiskt blev riktigt bra. Moscovici hade fått uppdraget av generalsekreteraren Martine Aubry. Hon tillhör den klassiska, mer vänsterorienterade falangen i partiet medan Moscovici står för en socialdemokratisk linje vilket i PS är detsamma som högerfalangen. Redan detta faktum ger hopp om framtiden. Olika falanger som bekämpat varandra kan nu ge varandra uppdrag och ha visst förtroende för varandra.

Framförallt är manifestet mer radikalt i ordets djupare mening än många säkert vågat hoppas. Här slås fast att partiet vilar på tre ben som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Partiet fortsätter att försvara tillväxten och industrin som en bas för det ekonomiska tänkandet. Partiet engagerar sig också för en ökad jämlikhet vilket innebär progressiva skatter och skatt på arv och kapital. Partiet antyder också en ambition att stärka välfärden genom satsningar på vård och skola. Det tredje benet är ekologin. Här har partiet tagit ett nytt och viktigt steg mot kampen för ett hållbart samhälle. Det är inte längre tillväxt till varje pris utan tillväxt som också gagnar miljön. Inget ord däremot om att stärka kvinnans ställning i samhället. Kvinnan är utan tvivel missgynnad på många områden, inte minst inom familjepolitiken. Partiet fortsätter däremot att vara starka Europavänner och vill medverka till att göra Europa kraftfullare på de enskilda nationernas bekostnad.

Krisen för socialistpartiet är förstås inte över. Ingen ska tro att alla falanger nu sluter upp enhälligt bakom manifestet. Den som tror det har inte förstått hur fransk vänster och fransk politik överhuvudtaget fungerar. Ändå ljusnar det över horisonten. När Sarkozys ställning försvagats ser PS chansen att vinna valet 2012 och när detta hopp tänts minskar lusten att ägna all tid åt att gräla inbördes.

Styrkepositionerna i fransk politik har förändrats sedan högern led detta svåra nederlag i mars månads regionala val. Den politiska temperaturen har stigit. Det finns all anledning att noga följa utvecklingen under de kommande två åren.

1 maj drar färre demonstranter
1 maj drar färre demonstranter 150 150 Tomas Lindbom

Den som drömt om långa välfyllda demonstrationståg den 1 maj i år blev besviken. Antalet demonstranter  mer än halverades jämfört med 2009. Enligt polisen gick 195 000 personer i tågen runt om i Frankrike detta år mot 460 000 för ett år sedan. Den fackliga organisationen CGT:s ledare Bernard Thibault räknade antalet demonstranter till 350 000 i år mot över en miljon förra året.

Minskningen är självfallet en del av en utveckling som syns i hela Europa där de kollektiva uttrycksformerna inom politiken får ge plats för andra sätt att göra sin röst hörd. Förra året var också ett krisår. I år är krisen i Frankrike fortfarande uppenbar men inte lika akut och dramatisk.

Pensionsfrågan dominerade på plakaten. Frankrikes regering våndas och det gör också den socialistiska oppositionen. De franska löntagarna har inte mycket till övers för en anpassning till lägre pensionsnivåer som deras svenska bröder och systrar redan fått acceptera. Här handlar det om den magiska 60-årsgränsen. Alla ska ha rätt till pension vid 60 år, säger de fackliga företrädarna och många fransmän, för att inte säga majoriteten, håller med.

Socialistpartiet spelar inte någon viktig roll i de franska 1 maj-tågen. Arbetarrörelsens dag domineras av de fackliga organisationerna. Socialisterna går med i tåget men spelar en mer undanskymd roll. Ledarna syns inte och hörs inte. Den 1 maj är ingen dag för politiska utspel på hög nivå. Det är folket med sina plakat och slagord som syns mest.