Close
Enter your
text here
Posts By :

Tomas Lindbom

Franskt och amerikanskt
 Franskt och amerikanskt 150 150 Tomas Lindbom
By:

Har precis återvänt från två veckors resa till Kalifornien. Europa har känts långt borta men jag söker alltid efter det franska, även när jag besöker en liten coffeeshop utanför San Diego.

USA är en federation av kulturer. Den franska finns där också vid sidan om den mexikanska, den vietnamesiska eller den indiska. När Europa söker skapa en identitet kring en majoritetskultur och förmå minoriteterna att anpassa sig försöker den amerikanska hitta en gemensam värdegrund för alla.

Jag tittar en del på nyhetsprogrammen på TV. Behovet av identitet uttrycks i att ”vårt land”, det vill säga USA, måste hävda sin position i världen. Hotbilder målas hela tiden upp av antidemokrater eller rena terrorister som har som ambition att skada det amerikanska samhället och amerikanarna. Den amerikanska demokratin måste försvaras av alla och den som tvekar kan riskera att bli stämplad som fosterlandsförrädare.

Jag lyssnar på vissa republikaner och blir rätt förskräckt. De driver detta synsätt så mycket längre. Amerikanism är för dem att ständigt misstänka fiender, skydda sig och gå till attack mot verkliga eller konstruerade fiender. Propagandan från dessa personer sköljer över mig varje dag. Hoten mot landets frihet är ständigt närvarande och håller alla på helspänn. Nya exempel på människor som kan hota friheten presenteras dagligen. Trots det är alla godkända amerikaner ändå amerikaner. Även hos de flesta republikaner görs ingen skillnad mellan etniska grupper förutom en extra vaksamhet riktad mot muslimer. Den federala staten i Washington ska inte få för stora resurser för att genomföra sociala reformer men landet måste istället driva en aggressiv utrikes- och rättspolitik för att skydda de goda patriotiska amerikanarna från inre och yttre fiender.

Den franska identiteten bygger på att den sekulära traditionen från 1700-talet bibehålls. (la laïcité) Kommunitarismen i amerikansk tappning fördöms men det har visat sig problematiskt eftersom nya invandrade grupper i Frankrike inte omedelbart kan uppge sina egna kulturer. Den franska staten är inte bara en överbyggnad för alla grupper i landet utan tar i praktiken ställning för dem som har bott länge i landet och för vilka upplysningstidens värderingar är självklara.

Varje del av världen har sina traditioner som är svåra att ändra på. Den franska tanken med laïcité kommer att leva vidare länge än liksom den amerikanska kommunitarismen. Som så ofta annars handlar det om samspelet mellan stat, nation och medborgarna.

Fransyskor pa vift i USA
 Fransyskor pa vift i USA 150 150 Tomas Lindbom
By:

Jag star tillsammans med min dotter och vantar pa bussen utanfor det stora musiekomplexet vid Golden gate-parken i San Fransisco. Tva aldre fransyskor dyker upp. Det lyser kultur ur bade ogon och kropp pa dem och den ena har till och med kvar den lilla klisterlappen pa jackan dar det framgar att hon betalat intrade pa ett av museerna.

Ett samtal utspinner sig sedan den ena av damerna upptackt att dottern och jag ar fransktalande. Jag prickar av fransk kulturdams reaktioner pa Kalifornien.

Det ar inte sant att fransk kulturdam ar sa chauvinistisk som manga svenskar sager. ”Amerikanarna ar fantastiska pa service och tillmotesgaende,” forklarar hon. Det ar hela tiden damen med klisterlappen som talar. Den andra star nagra steg bakom. ”I Frankrike ar vi zero”, sager hon och gor en ring av tumme och pekfinger.

Kulturdamen med klisterlappen fortsatter: ”Amerikanarna ar mycket trevligare an fransmannen. Hennes attack pa sina landsman ar sa stark att jag kanner mig forpliktigad att intervenera till franska folkets forsvar. ”Det har anda blivit battre”, forsoker jag men utan att fa nagot patagligt stod.

”Det ar manga hemlosa pa gatorna” fortsatter hon. I Frankrike har vi en fin valfardspolitik som vi inte alltid uppskattar sa mycket som vi borde”. Nu kom det anda till slut en snyting mot USA och den var inte svar att forutse. Hon namner hotellets namn dar de bor och min dotter som lever  i San Fransisco forklarar senare for mig att damerna hamnat i det absolut fattigaste omradet i hela San Fransisco.

Damen med klisterlappen hinner ocksa tydliggora att hon ar europe innan vi skiljs inne i bussen. Hon valdigt nojd over att ha fatt lufta sina uppfattningar om skillnaden mellan Frankrike och USA.

Tank vad vi behover vara klicheer for att tolka varlden. Vem skulle kunna skilja denna fransyska fran en svenska i samma situation? Skepsis mot amerikansk kapitalism och varnandet om var valfard. Och sa bilden av den standigt leende amerikanen. Vad sager amerikanarna om oss? ”Ni i Europa med era krokiga gator”

Utegangsforbud for barn i Frankrike
 Utegangsforbud for barn i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom
By:

Brice Hortefeux ar Frankrikes inrikesminister och president Nicolas Sarkozys baste van. Han noterar att brott begangna av barn under 13 ar har okat patagligt under det senaste aret.

Alla delar inrikesministerns bekymmer over detta. Anda finns det anledning till tva reflektioner:

Nar hogerns representanter talar om kriminalitet tenderar de ofta att peka pa utpekade grupper som bar sig illa at. Problemet ar de unga, brottsbenagna narkomaner och sa vidare.

Losningen ar alltid eller nastan alltid nagon form av repression. Hortefeux reflekterar enligt Le Monde kring losningar pa problemet med barn som begar brott. Han tycker det vore bra att infora utegangsforbud efter morkrets inbrott mot alla dem som nagon gang begatt en brottslig handling. Barnet far ga ut pa ett villkor: Att han eller hon ar i vuxet sallskap.

Fragan ar om alla vuxna ar lampligt sallskap. Det har inte Hortefeux tankt pa. Och han ska vara tacksam att han inte ar inrikesminister i Sverige. Da skulle en sadan dom kollidera med skolplikten. Sarskilt i Kiruna vintertid. Om inte samtidigt utanforskapet kan minska for arbetslosa vuxna som far folja de brottsdomda barnen till och fran skolan…

Skandal efter skandal efter skandal
 Skandal efter skandal efter skandal 150 150 Tomas Lindbom
By:

Nu är den politiska hösten inne i sitt intensiva skede i Frankrike. Det handlar mest om skandaler. Nu senast handlar det om två män i den franska politikens centrum under 80- och 90-talen, Jacques Chirac och Charles Pasqua.

Jacques Chirac har haft många hyss för sig under åren men skyddades under tolv år av sin immunitet som president. Nu kommer han enligt uppgifter att ställas inför rätta för förskingring av staden Paris pengar, en gammal anklagelse. Han är misstänkt för att ha försett släktingar med pengar från det offentliga och det är bara en av de anklagelser som riktas mot honom. Förre presidenten kommer på sikt att få svårt att värja sig mot lagens långa arm och det är inte uteslutet att en fängelsedom kommer så småningom.

Charles Pasqua var bland annat inrikesminister under Chiracs senare år som president. Pasqua är en riktig filur. I dag 82 år men fortfarande vital och med fräckheten och glimten i ögat som i fornstora dagar. Så sent som igår kväll var han i en talk show i TV och la ut texten om sin roll i den så kallade Anglogateskandalen och domen han fick häromdagen på ett års fängelse. Pasqua är alltså dömd för att ha deltagit i denna skandal med otillåten vapenhandel med Angola där han bland annat drog egen ekonomisk fördel av affären. Att höra Pasqua i TV är som att höra en maffiaboss. Han erkänner ingenting men visar samtidigt att han vet att han är skyldig. Han verkar inte känna minsta ånger.

Allt detta är också typiskt för det franska politiska livet. En politiker, dömd för brott, tas emot i en talk show en sen fredagskväll som en stjärna. Hans brott synas men med vänligt överseende och snart talar Pasqua charmigt och initierat om fransk historia med en ung historiker som samtidigt sitter i TV-soffan.

Om några veckor faller domen mot förre premiärministern Dominique de Villepin i Clearstreamrättegången. Presidentens son Jean Sarkozy är för tillfället utlyft från sin placering som ordförande i en mäktig organisation för infrastrukturfrågor i La Defense. Pappa presidenten insåg att det utmanade opinionen att låta sin 23-årige son få en roll som kan motsvaras av att vara vd för ett stort företag. Och kulturministern Frédéric Mitterand har uppenbarligen ridit ut stormen kring upprördheten om sitt umgänge med prostituerade unga pojkar i Thailand och försvaret av Roman Polansky och hans affär med en minderårig flicka i USA 1977.

Mer är att vänta. TV och tidningar frossar just nu i skandaler och ingen har längre koll på vad regeringen gör inom området sakpolitik. Fransk politik är ibland som den värsta TV-serie. Det är nästan alltid historier med ett lyckligt slut. För de anklagade. Därför kan de Villepin mycket väl slinka ur greppet i Clearstreamrättegången och Chirac hitta ett kryphål som räddar honom från att sys in i finkan. Politiker i Frankrike kan dras in i många skandaler utan att förlora sin maktställning.

Madeleinekakan…och sen då?
 Madeleinekakan…och sen då? 150 150 Tomas Lindbom
By:

Tillhör du dem som började läsa Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och höll ut tills du fick läsa om madeleinekakan och sedan la av? I så fall kan jag berätta vad som hände sedan. Fast den berättelsen kommer att ta tid.

Jag har inte så bråttom eftersom jag tänker blogga om Frankrike i många år och dessutom ägnar tre av fyra blogginlägg åt Sarkozy eller socialistpartiets vedermödor. Det får bli lite Proust när franska politiken står mig upp i halsen – som ikväll. Nu handlar det om del 2

Del 2 av ”På spaning…” har i Gunnel Vallquists överättning fått titeln ”I skuggan av unga flickor i blom”. Den utspelar sig till största delen i Balbec som är Prousts namn på den normandiska fiskebyn Cabourg med ett lyxigt hotell, Grand Hôtel, alldeles nere vid stranden av Atlantkusten i fokus. Där bor Marcel, romansvitens berättare och i del 2 är han en ung man. Han bor på hotellet med sin ädla och kultiverade mormor och möter förnäma personer ur Parissocieteten. Han lär känna en ung adelsman vid namn Robert de Loup som är särskilt förtjust i Proudhon, en av vänsterns tänkare på 1800-talet. Robert de Loup föraktar den adel han själv är en del av och som han inte heller kan eller vill bryta med.

Marcel ger sig ut på promenader  utefter kusten och besöker konstnären Elistir, en uppskattad konstnär som möjligen är mer uppskattad av publiken än betydelsefull i sin konstutövning. Proust har en förmåga att långsamt klä av personer som i början förefaller helt sublima men som sida för sida i verket uppenbarar dolda brister som gör dessa karaktärer alltmer pinsamma och sjaskiga.

I den andra delen sker det möte som kommer att spela roll i flera av de kommande delarna i romansviten. Marcel stiftar bekantskap med Albertine, som tillhör  ett gäng av unga flickor – bara flickor – som drar som en flock längs med vattnet och som han kan se när han sitter i matsalen på Grand Hôtel. Marcel blir alltmer fascinerad av detta  flickgäng och senare framförallt av Albertine. Flickorna är fräcka och utmanande och skakar om Marcel som den överbeskyddade och sjukliga person han är, ständigt ompysslad av kvinnor med olika läkekurer mot hans astma och andra sjukdomar. Genom konstnären Elistir som av en händelse känner flickorna blir Marcel närmare bekant med Albertine och de andra i gänget. Dessa flockdjur som drar likt grabbar utefter stranden visar sig vara döttrar av borgerliga föräldrar. Rätt märkligt men ur Marcels högaristokratiska perspektiv är borgarna något mycket avlägset och närmast skrämmande folkligt. Det känns för läsaren också en aning märkligt att flickor kring sekelskiftet drar fram på detta sätt i flock. Då ska man veta att mycket i romansviten som handlar om kärlek är en heterosexuell omskrivning av den verklige Marcels svärmeri för unga män.

Proust har iakttagit världen och funderat över människors beteenden i decennier innan han vid tiden före första världskriget börjar skriva på denna romansvit. Sida upp och sida ner gör han träffsäkra analyser och roar med sina elaka avslöjanden. Först beundran för en person men så småningom en total avklädning. Han ska läsas långsamt och i ett tillstånd av total avspänning för att ge någon som helst behållning. Inte en berättelse som passar på tunnelbanan på väg till jobbet.