Tomas Lindbom

Franska skandaler inom politiken handlar ofta om pengar. Staten handlar med andra länder. Stora penningtransaktioner genomförs i många led med många inblandade Politiker söker med bulvaner skaffa sig förmåner för sig själva eller för att betala kostsamma kampanjer. De räknar med att inte bli upptäckta när det är svårt att följa transaktionernas snåriga vägar. Nu seglar den så kallade Karachiaffären upp som ett hett ämne i alla media och det börjar hetta om öronen också på President Sarkozy.

Karachiaffären handlar om ett avtal mellan Frankrike och Pakistan under första hälften av 90-talet då Francois Mitterand var president och Edouard Balladur premiärminister, en borgerlig regeringschef som tillsattes efter ett parlamentsval som gick socialisterna emot. Avtalet rörde fransk försäljning till Pakistan av ubåtar.

Enligt uppgifter  i veckotidningen L´Express ska avtalet ha haft ett sidospår. Betalningen gick delvis via tvivelaktiga bulvaner och en viss summa skulle ha hamnat hos Balladur för att användas i dennes valkampanj för att bli president 1995. Vilka kände till att pengar som skulle tillfalla staten till en del finansierade premiärministerns egen politiska kampanj? Balladur är huvudmisstänkt. Enligt uppgifter var dåvarande försvarsminister Léotard också delaktig i denna affär. Sarkozy var budgetminister under Balladur och misstankar riktas nu också mot honom. Trots allt måste ju han ha varit medveten om hur penningtransaktionerna såg ut, tänker sig en del bedömare.

Alla inblandade nekar till anklagelserna. Misstankarna mot främst Balladur och Léotard är starka. Nu riktas alltmer strålkastaren också mot Frankrikes nuvarande president.

Affären kompliceras av att elva franska ingenjörer, som arbetade med leveranser av ubåtar till Pakistan enligt avtalet, dödades 2002. Det finns i dag misstankar om att det var militär eller politiker i Pakistan som dödade ingenjörerna som hämnd för att president Chirac efter sin valseger 1995 vägrade att betala ut de mutor som ingick i den totala ekonomiska  överenskommelsen mellan länderna.

Sarkozy är nu tvungen att förklara inte bara sin vetskap om att själva avtalet med Pakistan under hans tid som budgetminister var dubiös. Han måste också förklara om misstankarna om mordet på de elva franska ingenjörerna är kopplade till denna muthärva.

De svenska socialdemokraterna fortsätter att välja partiledare bakom skyddande förhängen. Det är inte väljarna som ska bestämma vem som får förtroendet utan en liten grupp av intrigerande partiaktivister. I Frankrike sker ledarvalen i öppnare former; i primärval.

Primärvalen kommer sannolikt att genomföras under perioden juni-oktober nästa år. Valet till president i Frankrike sker i maj 2012. Partiet har lagt fram en önskelista på åtgärder att genomföra vid ett maktskifte. Denna önskelista är presenterad av generalsekreteraren Martine Aubry och hennes talesperson, den vänstersinnade Benoit Hamon. Förslagen har demonstrativt avvisats av partihögern som menar att alla reformer måste kunna finansieras och att detta ska redovisas öppet. Aubry och Hamon vill sätta prislapp på reformerna först nästa år.

Detta interna gräl är bara en i raden under senare år. Partiet är inte bara delat i två delar utan i många och i linje med fransk partipolitisk tradition spelar de ledande personerna större roll än fraktioner baserade på åsiktsskillnader.

I primärvalen kommer bara socialistiska väljare att rösta. De gröna, vänstersocialdemokraterna och andra vänstergrupper har tackat nej till att ta fram en gemensam kandidat mot Nicolas Sarkozy. Dominique Strauss-Kahn och Martine Aubry är de främsta kandidaterna. Den förre samlar högern och Aubry vänstern inom partiet. Men det finns förstås utrymme för fler kandidater. I dag är det ett tiotal som visat intresse. Den enda av dem som i opinionsundersökningar verkar ha en rimlig chans mot Aubry och Strauss-Kahn är Ségolène Royal. Hennes politiska linje är högst oklar men hon attraherar många väljare som inte definierar sig som tillhöriga partiet i traditionell mening eller attraheras av Strauss-Kahns mer marknadsvänliga och amerikarorienterade hållning.

Royal förlorade presidentvalet 2007 mot Nicolas Sarkozy men det behöver inte vara en belastning. Francois Mitterand förlorade ett val mot General de Gaulle och ett mot Valéry Giscard d´Estaing innan han slutligen segrade i valet 1981.

Socialistpartiet har ännu inte kunnat utnyttja den sittande presidenten Sarkozys svaga ställning i opinionen. De interna sönderslitande striderna hindrar partiet. Nu finns det krafter som vill skynda på primärvalsprocessen för att snabbar ta fram en utmanare. Martine Aubry vill inte det och förmodligen bedömer hon att hon personligen skulle förlora internt på detta. Socialistpartiet lägger ut själva valproceduren på många människor och det är bra. Men vägen till att genomföra primärvalen kantas av oändliga interna strider som bara kan gynna den nuvarande presidenten i landet, huvudmotståndaren för alla socialister.

Frankrike har otåligt väntat på en stor regeringsombildning som skulle stärka presidenten i den långa valrörelse som nu väntar mot presidentvalet våren 2012. Det blev en oväntat tunn förnyelse men riktningen är klar: högerut.

Nicolas Sarkozy har sedan högerns förlust i de regionala valen i mars orienterat sig längre högerut, inte minst genom en öppen flört med Nationella frontens väljare under sommaren när han drev flera hundra romer ut ur landet. Regeringsombildningen bekräftar denna högervridning. Miljöminister Borloo som också är ledare för det så kallat radikala partiet, ett vänsterborgerligt parti, lämnar regeringen. De ministrar som representerade den så kallade öppenheten i regeringen 2007 har nu försvunnit. Det gäller Bernard Kouchner som varit utrikesminister och Fadela Amara som ansvarat för förortsfrågorna.

Andelen kvinnor i regeringen har minskat liksom andelen som representerar etniska minoriteter i samhället. Den nya regeringen har 19 män och 11 kvinnor och är mer traditionell i sin sociala sammansättning. Den består nästan uteslutande av ministrar som hör hemma i Sarkozys eget högerparti RPR.

Francois Fillon stannar kvar som premiärminister. Politiska bedömare har ända till de närmast föregående dagarna trott att Fillons dagar var räknade. Det har talats om starka spänningar mellan honom och presidenten. Fillon har en stark ställning i opinionen och möjligen har det till slut fällt avgörandet.

Det första intrycket av den ombildade regeringen är att den är föga innovativ, traditionell och knappast skapad för att entusiasmera väljarkåren när det närmar sig valtider. Den är däremot trygg för en president som vill försäkra sig om lojala medarbetare. De traditionella högerväljarna lär vara nöjda. Frågan är verkligen om det räcker för att vända de katastrofala opinonssiffrorna för presidenten.

I helgen förenas de två stora gröna organisationerna, Europe écologie och les Verts Det sker vid en stor konferens i Lyon och det kan komma att bli ett historiskt ögonblick också för vänstern i Frankrike.

Den gröna rörelsen har under hela sin snart trettioåriga existens levt i spänningar mellan olika personer och grupper. Rörelsen har möjligen varit överens om ordet grön men i övrigt inte särskilt mycket. Allt från konservativa naturentusiaster till radikala samhällsomstörtare. Den sammanslagning som nu görs är också en viss positionsmarkering av ett parti med tillhörighet till vänster men med en viss öppenhet mot mitten.

Dagens tre tunga personer inom rörelsen är Eva Joly, Daniel Cohn-Bendit och Cecile Duflot. Av dessa tre är Daniel Cohn-Bendit lite oväntat den som öppnar mest mot mitten i försök att fånga in missnöjda väljare på Sarkozys vänsterkant. Han har också visat sig stark i debatterna, både polemisk och intressant nytänkande. Däremot har han klart sagt ifrån att han nöjer sig med sin roll i Europaparlamentet och inte kandiderar som president.

Cecile Duflot som varit generalsekreterare för det gröna partiet (les Verts) säger i en intervju i veckan att de gröna nu satsar på att bli ledande parti inom vänstern. Hon menar att socialisterna kapslat in sig i sin egen värld, med anspråk på total hegemoni.

Eva Joly är åklagaren, med släktrötter i Norge, som allmänt tippas som det sammanslagna gröna partiets affischnamn inför presidentvalet 2012. Hon är begåvad, medial och respekterad i Frankrike även långt in i borgerliga kretsar. Hon är en person som skulle kunna bli en samlad vänsters kandidat 2012.

De gröna har som rörelse gått framåt i Frankrike de senare åren. Precis som i Sverige konstaterar främst de unga radikala i den växande medelklassen i städerna att socialisterna stagnerar i sina idéer och att de gröna kan erbjuda ett alternativ som i sin ekonomiska och sociala politik är bättre anpassad till det postmoderna tjänste- och kunskapssamhället och i sin miljöpolitik är mer trovärdig och mindre bunden till industritänkandet. Cecile Duflots dröm om att de gröna blir den borgerliga majoritetens främsta utmanare – kanske redan 2012 – är inte helt orealistisk.

Nu börjar tidningarna och de politiska kommentatorerna att utvärdera den sociala strid som förts under den långa period som pensionsreformen behandlats i regeringen och i parlamentet. Nu ska politiker och fackliga och den stora upplysta allmänheten dra lärdom av vad som hänt under ett politiskt intensivt halvår.

För president Sarkozy var huvudsaken att till varje pris få igenom reformen i parlamentet. Det har han lyckats med. Strejkerna och demonstrationerna har inte kunnat rucka på något väsentligt i innehållet i reformen.

Den politiska vänsteroppositionen och de fackliga är lika nöjda. De har visat att de kan mobilisera människor i miljontal för att visa sitt missnöje mot vad de menar är en orättvis reform. Under sju dagar, utspridda över en period som omfattade våren och hösten i år har vid varje tillfälle lågt räknat ett eller ett par hundratusen människor demonstrerat på gatorna i de stora städerna.

Vänstern kan också glädja sig åt att dessa strejker och demonstrationer inte urartat. Strejkerna har besvärat människor som velat ta bilen och saknat bensin vid vissa mackar och andra som tvingats vänta på sina tåg eller tunnelbana längre än normalt. Strejkerna har inte lamslagit Frankrike. Det har varit en manifestation som gjort intryck men en manifestation i värdighet.

Strejker och demonstrationer är livsluft för många fransmän som känner det stora avståndet till makten i ett land som alltid varit starkt hierarkiskt och kommer att så förbli. Därför är det viktigt att denna form av demokrati fungerar och att den får avtryck på lång sikt. Det råder ingen tvekan om att regeringen vid nästa reform kommer att tvingas till bättre och öppnare samtal med de fackliga organisationerna innan de lägger sina förslag. Den opposition som nu märktes på gatorna kan annars omsättas i en omvälvande förändring vid kommande president- och parlamentsval. Det folk vars flertal röstar höger i de flesta val (under femte republiken som infördes 1958 har bara en av sex presidenter varit socialister) kan då bestämma sig för att rösta till vänster istället.

Sarkozy har vunnit slaget om pensionerna men hans ställning som president är nu ännu svagare. Möjligen är detta också det bästa för Frankrike. Det finns orättvisor i pensionsreformen. Den slår hårdare mot vissa grupper än mot andra. Men de flesta välfärdssystem i Frankrike är obegripligt inkonsekventa och det är nästan omöjligt att konstruera rättvisa system i detta land. Pensionsreformen är samtidigt också nödvändig. Landets finanser skakas av stora underskott och situationen är ännu mer prekär efter finanskrisen. Problemet är att högerregeringen Sarkozy samtidigt genomfört skattelättnader för välbeställda grupper i den klassiskt liberala tron på att det ska få hjulen att snurra och ge fler jobb. Finanserna har alltså redan urgröpts under presidentens första tre år vid makten och då blir pensionsreformen i en mening nödvändig att genomföra.

Möjligen är det alltså bra för Frankrike att reformen genomfördes men att vänstern segrade i opinionen. De fackliga oroganisationerna och vänsteroppositionen gjorde ett balanserat intryck på väljarna i samband med strejker och demonstrationer . Socialister och de gröna kan nu med stärkt självförtroende och en bättre image gå in i den kommande valrörelse med utsikter att vinna. Frankrike skulle 2012 kunna få en annan president än Nicolas Sarkozy. Det vore en önskan att stilla be om.