Posts By :

Tomas Lindbom

Snö och strejk – allt stannar
Snö och strejk – allt stannar 150 150 Tomas Lindbom

De franska nyheterna dagarna före jul handlar om trafiken.Hårt prövade fransmän ser framemot den 25 december då de kan stanna hemma från arbetet eller vara framme hos släkt och vänner för sitt julfirande.

Egentligen handlar nyheter i TV om två saker  i Frankrike. Bilder på advokater som försvarar olika intressen i brottmål eller i ekonomiska konflikter som lett fram till domstol. Och så bilder från järnvägsstationer och flygplatser där trafiken står stilla och reportrarna intervjuar frustrerade resenärer.

Snön har ställt till med stora förseningar för flyg, tåg, buss och bil de senaste dagarna. Katastrofen i tunneln under engelska kanalen för fyra-fem dagar sedan sätter fortfarande sina spår. Fransmän som köpt biljett med tåg till London får vänta. Igår tisdag skickades de resenärer iväg som bokat plats under helgen. Först nästa helg kommer trafiken att vara i ordning igen och det sker efter julhelgen. Bilderna visar hur folk köar i timmar på järnvägsstationen och inget händer. Det framgår inte om resenärerna måste stå där i flera dagar och bevaka sin plats. En man sa när han anlände till Paris från London. ”Denna resa har tagit mig fyra dagar”

Så sent som i söndags var hälften av planen från flygplatsen Charles de Gaulle inställd. Biltrafiken har gått i snigelfart och TGV-tågen likaså. ”Det är normalt att tågen blir försenade när det snöar”, sa en expert.

Strejken på en av de stora pendeltågslinjerna går nu in på sin fjortonde dag och kommer med all säkerhet att pågå fram till jul. RER A som linjen kallas fraktar normalt 1 miljon passagerare per dag. Som i alla tågstrejker i Frankrike är målsättningen att hindra och störa trafiken mer än att stoppa den helt. Så ett av tre tåg har rullat men med en miljon passagerare blir det förstås förtvivlat besvärligt för resenärerna som står i timmar och fryser på stationerna. Orsaken till strejken är en konflikt mellan facket och arbetsgivaren om nivån på en bonus till de anställda.

Många säger att parisarna är lättirriterade. När jag ser dem vänta morgon efter morgon, dag efter dag på inställda tåg och flyg eller sitta fast i ändlösa bilköer tycker jag de imponerar genom sitt tålamod. De kan både rycka på axlarna åt vädret och försvara de strejkande. Strejker är en rättighet som försvaras starkt i detta land, även av många med sympatierna mer till höger.

Bjällerklang i Paris
Bjällerklang i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Julen närmar sig även i Paris. Det innebär trängsel i affärer och tunnelbana och kyla utan snö.

Jag befinner mig några eftermiddagstimmar i Galeries Lafayette vid Operan mitt i Paris. Går mellan huset för kvinnor och huset för män. Det är bättre i huset för män eftersom färre män handlar och framförallt stannar kortare tid i varuhuset. Med dottern hittar vi snabbt en skjorta till mig och betalar snabbt och enkelt. Jackan till dottern  i kvinnohuset (förlåt!) är inte lika enkel att finna. Så många olika butiker i samma hus, så många olika jackor och så många som trängs. Jag följer med henne från butik till butik och tittar samtidigt på den gigantiska julgranen som räcker upp fyra eller fem våningar i huset. Magnifik, väl dekorerad och fullständigt artificiell.

Jul för parisarna är minst lika kommersiell som i Sverige. Det är mildare, + 3 grader och regnet hänger i luften. Väldigt få juldekorationer, inga tomtar, inte ens några expediter med glitter i håret. Precis som vanligt i Paris varuhus men mer hysteriskt. Alla verkar ha sparat sina julklappsinköp till de sista dagarna. Men parisarna har en bonus. Den 24 december är det normal arbetsdag och alla affärer är öppna som vanligt. Det som inte har inhandlats före julafton går att skaffa när vi svenskar redan ligger dästa av jullunchen framför Kalle Anka på TV. Först sent på julaftons kväll börjar det korta franska julfirandet som egentligen avslutas redan på juldagen.

Jag ser fram emot julaftonskvällen med kalkon och en läcker sockrig efterrättstårta kompletterad med gravad lax från Mariahallen på Södermalm. Sedan är det dags att återvända till Stockholm

Eric Besson och flörten med extremhögern
Eric Besson och flörten med extremhögern 150 150 Tomas Lindbom

Frankrikes nye minister för immigration och nationell identitet – så är titeln på ministeriet – heter Eric Besson och har gjort en snabb karriär i fransk politik. Inte bara det faktum att han på kort tid blivit minister för en av regeringens viktigaste frågor utan för hans resa från central rådgivare åt presidentkandidaten Ségolène Royal inför valet 2007 till att nu med sin invandringspolitik inom Sarkozy regering flörta öppet med Front National, Jean-Marie Le Pens skapelse.

Eric Besson övertygade Nicolas Sarkozy om behovet av en folklig öppen dialog kring begreppet nationell identitet och fick som minister för dessa frågor också uppdraget att under några månader föra samtalet med människor, bland annat på en blogg han öppnat på Internet. Dialogen har delvis tillkommit för att avväpna Nationella fronten som oskadliggjordes vid förra valet men som nu vädrat morgonluft i spåren av finanskrisen där många fransmän förlorat sina jobb och lätt vill rikta sin vrede mot både regeringen och invandrarna.

Frågan om hur debatten om den nationella identiteten förs är ett obehagligt exempel på förtäckt rasism. Definitionen av republikens grundvärderingar blir snävare och kraven på invandrarna för att accepteras som fransmän ökar. Religionen är ett exempel. Sarkozy och Besson skulle aldrig kräva förbud av minaretbyggen men öppnar en debatt där frågan blir möjlig att diskutera. Och förbudet mot att bära burqa på offentliga platser kommer med all sannolikhet att klubbas igenom av högern i nationalförsamlingen nästa år.

Språket är en annan fråga där Besson aktivt driver på. Kraven på språkkunskaper i franska kopplas till identiteten. Så har det inte varit tidigare men  nu är signalerna tydliga. Han kräver också att marseljäsen ska sjungas regelbundet  i skolorna och ingen slipper undan. Alla – och det innebär i synnerhet fattiga invandrargrupper  – ska älska Frankrike. ”Annars ska de åka hem”, som Sarkozy sa i ett tal. Och Besson håller förstås med.

Ett öppet samtal om nationell identitet är inget öppet samtal. Muslimer i fattiga förorter med eller utan papper som styrker fransk nationalitet är inga subjekt i debatten. De är bara objekt för majoritetens kritiska ögon. Det öppna samtalet tillhör de vita fransmännen eller dem som bott länge i landet och är etablerade. Ingen frågar heller etablerade personer som lever i Frankrike med svenska eller tyska pass om de älskar Frankrike eller inte. Detta gör samtalet till en form av ovärdig inkvisition, dessutom med det starkaste stödet av de mest invandrarfientliga grupperna.

Oppositionen till vänster är kritisk. Det gäller också en del mer moderata företrädare för majoriteten som förre premiärministern Dominique de Villepin – också glad över att de en känga till sin ärkerival Nicolas Sarkozy. Det finns därför ett visst hopp om att hela projektet kapsejsar. Hur det än går har det skapat tillräckligt mycket hat och misstro redan. Det är ibland otroligt med vilken sömngångaraktig säkerhet vissa högergrupper som kallar sig moderata och värnar republikens grundvärderingar om frihet och jämlikhet istället lägger grunden för mer konflikter och risk för upplopp och ännu mer polisbrutalitet och splittring i landet. Ett samtal om en gemensam identitet riskerar att öka klyftorna, inte minska dem. Varför? För att dialogen egentligen är en monolog och styrs av makt, hat och oförstånd istället för av öppenhet, generositet och inbjudan till lyssnande och respekt.

Fransk musik – finns den?
Fransk musik – finns den? 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll var det julfest på mitt kontor.En väldigt rolig fest. Och… Ett inslag som las in som en muntration var en musiktävling. Vi julfirande murvlar, formgivare och konsulter med köttbullar och sill på faten skulle tävla i att gissa rätt låt som de gör i Sveriges television ibland på fredagkvällarna.

Rolig tävling i sig. Men smärtsamt för mig att konstatera: Jag var helt värdelös och fungerade som sänke i den grupp jag  hamnade i. Jag kunde inte svara på en enda fråga. Alla låtar skulle för mig ha kunnat skrivas av samma kompositör och framföras av samma artist. Från Rolling Stones och framåt i tiden tills idag. Så kom jag på varför jag var så usel. Alla tävlingslåtarna i vår interna jultävling var inspirerade av samma slags anglosaxiska musiktradition. Även de svenska låtarna lät likadant som Bruce Springsteen eller … ja, vad hette de andra? Ur denna musik, slår det mig, har en hel kultur vuxit upp, en hel identitet formas som är större och bredare än någonsin idrottsrörelsen eller det politiska samförståndet. Ingen av mina kollegor verkade ha några problem med detta urval. Istället byggde denna musik en känsla av gemenskap. ”Thåström”, skrek någon, ”E-type”, ropade någon annan. Samma låt, samma oväsen, tänkte jag. Inte konstigt att vår kung en gång lär ha sagt att Ulf Lundells stora hit om att man borde vistas i naturen och dricka brännvin gjord på johannsesört skulle kunna bli en bra nationalsång.

Vi lever med en anglosaxiskt inspirerad ljudmatta runtomkring oss. Vart tog den franska chansonen vägen? Vinden kommer sällan från söder men det stormar från väster som lågtrycken. Inte undra på att kulturklimatet kan kännas tryckande och konformismen tyngande.

Karl Gerhard översatte George Brassens och Charles Trenets musik. Han tog hit Maurice Chevalier. De dj-a språkresorna till England som startade på 60-talet har knäckt hela kulturutbytet med den europeiska kontinenten. När hände det senast att en fransk musiker uppträdde på Globen? Och jag lovar. De är många och de är bra men de låter inte som ett surrande från Liverpools källarlokaler eller från någon ranch i mellanvästern. Det finns andra toner som gör att musik blir en upptäckt och en väg till mångfald, inte bara ett sätt att bygga kulturidentitet och skydda sig mot omvärlden. Så det så; )

Minareter i fransk TV
Minareter i fransk TV 150 150 Tomas Lindbom

Folkomröstningen i Schweiz med dess resultat att förbjuda nya byggen av minareter har naturligtvis väckt uppmärksamhet och på de flesta håll bestörtning i Frankrike. I gårdagens Mots croisés, ett politiskt debattprogram som sänds varannan måndag kväll och leds av den populära Yves Calvi togs frågan upp med en sammansättning av panelen som gjorde debatten spänstig och intressant. Bruno Gollnisch, vice ordförande i Nationella fronten, en  man som drev den antimuslimska och öppet rasistiska linjen på ett tydligt  sätt och som därmed lyfte de ståndpunkter som stora delar av befolkningen delar. Han  ägnade sig åt glidande formuleringar som kopplade islam till islamism, skrämde muslimer i Frankrike med någon diffus koppling till Saudi Arabien och menade att Turkiets premiärminister uttalat att minareter är mulimernas stridsspetsar och moskéerna samlingsplatser för politisk verksamhet. Bland annat.

Denna hets mot muslimer fick komma upp till ytan och kunde avslöjas och bemötas på ett utomordentligt sätt av främst två socialister och en kvinnlig antropolog, Dounia Bouzar, franskfödd och muslim.

Bouzar påpekade det självklara i att muslimer i Frankrike är fransmän, har sin förankring i Frankrike och att det inte finns ett ”vi och dom” mellan muslimska och icke-muslimska fransmän precis som det inte heller fanns en motsättning mellan franska judar och icke-judar under Dreyfusprocessen kring förra sekelskiftet eller vid deporteringarna av judar under Vichyregimen från 1940 till 1944. Samma främlingshat då som nu.

Vincent Peillon, en av socialistpartiets ledande företrädare, och det vänstersocialistiska partiets ledare Jean-Luc Melenchon pläderade för ett Frankrike där identiteten inte definieras i gammal kultur och gamla sedvänjor utan i en förankring i de demokratiska värdena och rätten att med ett franskt medborgarskap utan förklaringar och ursäkter kunna kalla sig fransman.

Nicolas Sarkozy har dragit i gång en debatt om fransk identitet som gör att också den demokratiska högern dras in i ett obskyrt resonemang om vad som karakteriserar en fransman. Gränsen mellan höger och extrem höger tenderar att suddas ut. Det är befriande att vänstern är tydlig på denna punkt. Identiteten får inte klassificera medborgare som bättre eller sämre.