Tomas Lindbom

Folkomröstningen i Schweiz med dess resultat att förbjuda nya byggen av minareter har naturligtvis väckt uppmärksamhet och på de flesta håll bestörtning i Frankrike. I gårdagens Mots croisés, ett politiskt debattprogram som sänds varannan måndag kväll och leds av den populära Yves Calvi togs frågan upp med en sammansättning av panelen som gjorde debatten spänstig och intressant. Bruno Gollnisch, vice ordförande i Nationella fronten, en  man som drev den antimuslimska och öppet rasistiska linjen på ett tydligt  sätt och som därmed lyfte de ståndpunkter som stora delar av befolkningen delar. Han  ägnade sig åt glidande formuleringar som kopplade islam till islamism, skrämde muslimer i Frankrike med någon diffus koppling till Saudi Arabien och menade att Turkiets premiärminister uttalat att minareter är mulimernas stridsspetsar och moskéerna samlingsplatser för politisk verksamhet. Bland annat.

Denna hets mot muslimer fick komma upp till ytan och kunde avslöjas och bemötas på ett utomordentligt sätt av främst två socialister och en kvinnlig antropolog, Dounia Bouzar, franskfödd och muslim.

Bouzar påpekade det självklara i att muslimer i Frankrike är fransmän, har sin förankring i Frankrike och att det inte finns ett ”vi och dom” mellan muslimska och icke-muslimska fransmän precis som det inte heller fanns en motsättning mellan franska judar och icke-judar under Dreyfusprocessen kring förra sekelskiftet eller vid deporteringarna av judar under Vichyregimen från 1940 till 1944. Samma främlingshat då som nu.

Vincent Peillon, en av socialistpartiets ledande företrädare, och det vänstersocialistiska partiets ledare Jean-Luc Melenchon pläderade för ett Frankrike där identiteten inte definieras i gammal kultur och gamla sedvänjor utan i en förankring i de demokratiska värdena och rätten att med ett franskt medborgarskap utan förklaringar och ursäkter kunna kalla sig fransman.

Nicolas Sarkozy har dragit i gång en debatt om fransk identitet som gör att också den demokratiska högern dras in i ett obskyrt resonemang om vad som karakteriserar en fransman. Gränsen mellan höger och extrem höger tenderar att suddas ut. Det är befriande att vänstern är tydlig på denna punkt. Identiteten får inte klassificera medborgare som bättre eller sämre.

Många stora samhällsfrågor tvingar sig på oss oavsett vi vill eller inte. En handlar om framsteget och en av dess avkommor, den ständiga, eviga tillväxten. Hur skulle samarbetet mellan mp och s i Sverige te sig om den frågan på allvar kom upp till debatt. Hur hotande det än verkar att konfrontera traditionella socialdemokrater som tror på industrialismens filosofi som förordar tillväxt som grunden för rättvisa och litar på mänsklig rationalitet och naturvetenskapliga framsteg som grund för de flesta lösningar. Mot det står miljörörelsens oro över vad som händer om industrins expansionskrav och människornas välfärdsanspråk får vara överordnat värnandet om vår natur.

Framtiden tillhör förhoppningsvis en gemensam social och ekologisk politik men fordrar ett nytänkande från socialdemokraternas sida när det gäller övertron på det rationella framsteget och den ekonomiska tillväxten. Det sociala perspektivet har socialdemokraterna men i denna debatt hävdar den gamle kommunisten Besset att det sociala perspektivet i samma grad finns inom den gröna rörelsen.

Den som kan franska bör gå in på http://moscovici.typepad.fr/blognational  och läsa debatten mellan socialisten Pierre Moscovici och en av Daniel Cohn-Bendits närmaste män, Jean-Paul Besset. Det är en debatt som blottlägger skillnaderna mellan en traditionell progressiste och en representant för en grön hållning. Bessets nya bok heter i ungefärlig översättning: ”Hur kan man sluta vara progressiste utan att bli reaktionär?”

Denna minidebatt är värd att begrunda och bör lyftas till den svenska politiska debatten.

Fattigdomen och utanförskapet är fortsatt svåra i de utsatta förortsområdena utanför de större städerna  i Frankrike. Fyra och en halv miljon lever i dessa områden och här är arbetslösheten betydligt större och många fler lever under fattigdomsnivån. Väldigt lite positivt händer enligt ny statistik som Le Monde presenterat under måndagen.

Problemen drabbar främst de unga. Arbetslösheten i dessa områden är dubbelt så hög som i övriga landet. Bland pojkar mellan 15 och 24 år är den 41 procent. Det leder till fortsatt ökad våldsbrottslighet sedan oroligheterna i november 2005. Resultaten i skolan är också mycket sämre här än i övriga delar av Frankrike. En liten ökning av antalet godkända i realskolan (brevet) och studenten (baccalaureat) har påvisats i den nya statistiken men siffrorna är långt under genomsnittet i landet. Det är framförallt antalet som går om klasser eller aldrig tar examen som är skrämmande högt.

Den materiella fattigdomen är mycket mer utbredd i de utsatta förortsområdena.  Var tredje vuxen lever under den så kallade fattigdomsnivån i Frankrike som är satt till 908 € per månad. Bland de unga under 18 år är siffran 44.3 procent.

Till detta kommer det utanförskap som det innebär att leva i områden med mycket våld, hög arbetslöshet och en svag tilltro till den egna möjligheten att förändra sitt liv och bli en del av en större samhällelig och nationell gemenskap. Fadela Amara har varit ansvarig minister för förortsfrågorna sedan valet 2007 men har lika lite som sina företrädare lyckats genomföra några tydliga förbättringar. Snarare pekar det mesta på att problemen växer.

Jean-Francois Copé säger i månadens stora politiska program på fransk TV, A vous de juger: ”Identitet för en nation är den stora politiska frågan i Europa i dag och för lång tid framåt”. Han är av många tippad som Sarkozys efterträdare och möjlig president för landet om sju år. Han försvarar en regering och en president som gärna talar om den franska nationalidentiteten och koncentrerar sig på skillnader mellan en tolerant fransk tradition med rötter från 1700-talet och den muslimska som med sina mer extrema yttringar beskrivs som ett hot mot det goda samhället och särskilt mot kvinnan.

Copé har säkert rätt när han  pekar ut nationalidentiteten som den stora och svåra politiska frågan i dag. Frågan om Europa ska försvara sin kulturtradition eller låta andra religioner och kulturföreteelser assimileras i denna tradition och kunna förändra de västerländska grundföreställningar som att religion är en privatsak och att ett värdigt mänskligt samhälle ska bygga på 1700-talets upplysningsidéer.

Socialisten Martine Aubry som debatterade frågan med Copé i TV är mer pragmatisk. Hon är inte odelat positiv till den lag som regeringen vill införa och som förbjuder kvinnor att bära burqua offentligt på gatan. Hon vidgar identitetsbegreppet till något mer än en fråga om främmande kulturer kontra den inhemska traditionella franska. Hon pekar på vikten av att identiteten handlar om solidaritet, om social rättvisa, skatteskalor som minskar klyftorna istället för att öka dem. För henne är identitet mer en fråga om jämlikhet än om att hindra muslimska seder att påverka den franska vardagen.

Cecilia Malmström hamnar nu som svensk kommissionär i hetluften i just denna fråga. Kommer hon att göra gemensam sak med högern i Europa och koppla identitet till rena kultur- och invandringsfrågor eller lutar hon sig hellre åt vänster och lägger tyngdpunkten på de sociala och ekonomiska förhållandena? Det finns alltid poäng att vinna på att luta sig åt höger. Sarkozys regering vet att Nationella fronten kan oskadliggöras med antydningar om att muslimerna kan hota det goda samhället. Berlusconi driver samma politik på ett ännu mer uppenbart sätt i Italien. Vad gör övriga länder och hur agerar Cecilia Malmström?