Tomas Lindbom

Premiärminister François Bayrou är i någon mening beundransvärd. Nu har han suttit vid makten i ett halvår och ännu inte blivit avsatt genom en misstroendeomröstning i nationalförsamlingen. Oppositionen är starkare än regeringsunderlaget och viljan att knäcka en regering och en meningsmotståndare är stor hos alla politiker i Frankrike. Ändå klamrar Bayrou sig fast vid taburetten med sin regering men under ständiga hot om att falla. Före 15 juli ska han presentera en form av program för regeringen och i det ligger minor som kan leda till hans avgång.

Frankrike har låg tillväxt och ett skrämmande högt budgetunderskott. Med en ambition att spara 40 miljarder euro hoppas Bayrou komma ner mot 5 procent i budgetunderskott. Han vill sedan göra ytterligare besparingar för att nästa år sänka underskottet till cirka 4,7 procent.

Frankrike har kniven på strupen. Långivarna börjar muttra på allvar och det finns en risk att räntorna på lånen kryper upp mer än statens finanser klarar av. Det stora problemet är att oppositionspartierna inte är beredda att kompromissa med sina hjärtefrågor. Höj inga skatter, kräver Renaissances ledare Gabriel Attal, Macrons tidigare förbundne som var siste premiärminister för presidentens olyckliga upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren. Sociala reformer, kräver såväl vänstern som Nationell Samling. Pensionsreformen bör rivas upp för bättre villkor, bland annat ett återförande av pensionsåldern till 60 år.

Bayrou försöker föra samman olika reformförslag som kan locka delar av oppositionen och som inte kostar pengar i budgeten. Ett sådant förslag är övergång till proportionella val. Vissa partier räknar med egna fördelar jämfört med nuvarande system med majoritetsval i två valomgångar. Det skulle särskilt gynna Nationell Samling men också Det okuvade Frankrike.

Politiska bedömare skiljer sig åt i bedömningen om Bayrou till slut kan ro den ekonomiska politiken i land eller om han tvingas avgå efter en misstroendeomröstning. Bayrou har lagt all sin prestige i frågan om budgetförstärkningar. Det är svårt att se att han viker sig kring de 40 miljarderna. Det förefaller som om Socialistpartiet kan bli tungan på vågen i denna fråga. Partiet har kongress inom kort och valet av generalsekreterare kan bli avgörande. Striden står mellan två falanger. Den ena ligger närmare Det okuvade Frankrike och bibehållande av en folkfront. Den andra falangen söker sig mer mot ett samarbete mot mitten. Vinner nuvarande generalsekreteraren Olivier Faure, lär Bayrou få svårt att hitta en majoritet för sin politiska linje. Vinner däremot utmanaren i personvalet, Nicolas Mayer-Rossignol kan läget bli mer gynnsamt. Den senare, borgmästare i staden Rouen, har bland annat offentligt deklarerat att han kan acceptera nuvarande lösning på pensionsreformen, framröstad av regeringen Elisabeth Borne med stöd av president Macron.

För närvarande pågår den stora tennisturneringen på Roland Garros i Boulognerskogen i det burgna sydvästra Paris. Den brukar dra mycket folk men av en mer borgerlig och städad sort som för övrigt numera får glädja sig mer åt välspelad tennis än åt franska framgångar. Ingen har minnen av kravaller i eller runt anläggningen. Det buas mer än under turneringen i Wimbledon – engelsmän har fortfarande drag kvar av klassisk gentlemannamässighet med avmätta handklapp efter en välspelad boll – men ändå går tennis aldrig att jämföra med passionen och stökigheten som kan uppstå runt den franska fotbollen.

VM-segern 1998 i Frankrike ledde till en storslagen förbrödring av alla franskfödda och invandrare när firandet slog alla rekord på Champs Elysées. Zinedine Zidane med sin nordafrikanska bakgrund gjorde två mål i finalen mot Brasilien och hyllades som en fransk hjälte. Frankrike stod upp som ett enat land och förklarades för en samstämd och lycklig multikulturell nation.

Fotbollsresan i Frankrike under 2000-talet har inte alltid varit målad i samma ljusa och glada färger. Invandrartäta förorter har markerat avstånd till den franska flaggan och många har hejat på Algeriet istället för Frankrike i landskamper dem emellan. Även bland spelarna i landslaget fanns det under några år ett motstånd mot att sjunga marseljäsen inför matcherna. Många tv-tittare noterade upprört att några av spelarna demonstrativt inte rörde läpparna när den franska nationalsången ljöd. För många anses fortfarande denna vägran som ett allvarligt brott mot den nationella sammanhållningen.

Fotbollen har också dragit med sig konflikter och brutalitet på Stade de France som är nationalarenan för fransk fotboll, belägen i den invandrartäta förorten Saint Denis. Under en landskamp 2015 utbröt en terrorattack på stadion samma kväll som massmorden inträffade i nattklubben Bataclan inne i Paris. Inför en Champions League-final mellan Liverpool och Real Madrid några år senare uppstod allvarliga, brutala scener som då skylldes på Liverpoolfans. Skulden har senare lagts på ungdomar från de norra förorterna som skapade kaoset.

I morgon kväll, lördag, spelar Paris Saint Germain mot Inter i München i 2025 års final i Champions League. Inrikesministern är nu orolig för våldsamma efterspel oavsett hur matchen slutar. Ett firande på Champs Elysées på söndagen är planerat om PSG vinner. Men förlorar laget så är det ju inte säkert att alla supportrar stannar hemma och vad händer då? Missnöje och besvikelse kan lätt styra över i våldsamma upplopp. Fotboll är i sig en fantastisk sport. Ofta förenar den människor från olika länder och kulturer men ibland går allt dessvärre över styr. Helgen får visa hur matchen på gatorna kommer att utveckla sig den här gången.

Sophie Primas är talesperson för den nuvarande regeringen som leds av François Bayrou. Hon är republikan i en regering som består av flera partier i en form av center-högerallians. Hon är alltså en högst tillförlitlig person som förväntas uttala sig å regeringens vägnar. Häromveckan förklarade hon i ett officiellt uttalande att det som kallas macronismen går mot sin död. Hon menade förstås att denna politiska riktning inte överlever sin skapare, Emmanuel Macron.

Uttalandet var i sig inte kontroversiellt men kommet ur regeringens talespersons mun var det ändå anmärkningsvärt. Det har självfallet lett till många kommentarer både bland politiker och kommentatorer. En del har upprörts över lämpligheten från hennes sida att uttala orden men ingen har egentligen kunnat motsäga henne. För de flesta innebar president Macrons upplösning av nationalförsamlingen förra sommaren det avgörande hugget mot hans eget politiska projekt. Alla kunde se hur även hans egna stödtrupper svek honom i den mån han inte redan svikit dem. Inte ens ledarna för partiet Renaissance står längre vid hans sida. Frontfigurer i hans parti som Gabriel Attal och Gérald Darmanin är starkt engagerade i att söka efterträda honom som president i nationen 2027 och finner ingen anledning att stödja sig på honom i valkampen. Macron är numera ett sänke för alla som drömmer om en framtida topposition i fransk politik.

Emmanuel Macron lanserade ett politiskt projekt som var hans eget och bar hans namn. Det ursprungliga namnet En Marche! lånade initialerna från hans eget namn. Projektet var inte bara toppstyrt. Det var även innehållsligt skapat i hans hjärna. Hans idéer var partiets.

Det visade sig att En Marche! och nuvarande Renaissance saknade den klarhet som många hoppats på. Hans berömda ord ”varken vänster eller höger” och ”på samma gång” förlorade snart sin strålglans när väljare upptäckte att uttrycken stod för ombytlighet och otydlighet. Bakom en yta av intellektuell briljans och retorisk förmåga fanns ingen substans som bestod. En del misstrodde honom omedelbart. Det gällde den yttersta vänstern och den yttersta högern. I dag har denna misstro spritt sig till praktiskt taget hela befolkningen. En mindre del av den, den urbana välutbildade och välbeställda medelklassen, kan fortfarande förlika sig med honom. Hans frihandelsorienterade syn på ekonomi, hans öppenhet för start up-företag och konkurrensutsättning av näringslivet tilltalar liksom en viss grad av progressiv samhällssyn som storstadsmänniskor uppskattar. Även i det senare fallet är han inte så pålitlig. Det finns konservativa, återhållsamma drag i hans syn på mänskliga relationer, kön och andra i dag relevanta frågor bland väljare i den övre medelklassen.

Sophie Primas är inte populär i Elyséepalatset efter sitt uttalande om macronismens förestående död men alla vet att det förhåller sig på det sättet. Den som efterträder Macron som nationens president kommer inte att hänvisa till honom som ledare och föregångare oavsett politisk inriktning. Ingen vill framstå som ”varken höger eller vänster” eller ”på samma gång”. Tio år av macronism har inte byggt en solid grund för framtiden. Nästa president måste gå vidare med ett annat projekt och ett annat tilltal.

Det råder ingen tvekan om att islamismen är ett växande problem i Frankrike. Det gäller alltså inte alla muslimer som invandrat till landet sedan början av 1960-talet. Det handlar om de grupper som antingen medvetet tagit sig in i landet för att förändra dess kultur eller de individer som i landet  radikaliserats med eller utan franskt medborgarskap. En rapport som häromdagen lämnades till inrikesdepartementet har nu fått president Macron att samla några av sina främsta ministrar för konsultation och vidare åtgärder. I varje fall är medvetenheten stor i regeringen om att läget med åren utvecklats i allt mer bekymmersam riktning.

Muslimska brödraskapet har en stark position i Frankrike och ligger enligt rapporten bakom en utveckling som gjort allt fler muslimska moskéer och andra föreningar i allt fler delar av landet till centra för en islamism. Här sker utbildning av barn i idéer som kan beskrivas som en radikal form av islam. Här sker en radikalisering av muslimer på olika sätt mot en separatism gentemot det franska samhället. Det sker genom att fler kvinnor bär slöja, att sharialagar betraktas och ska betraktas som en alternativ och bättre form av lagstiftning. Det är också uppenbart att utländska pengar slussas till dessa centra för radikal islam. Rapporten tar också upp hur det sker påverkan från de muslimska centra in i det franska civilsamhället.

Gängkriminaliteten är stor i Frankrike som i Sverige och den nuvarande regeringen försöker med olika medel att bekämpa den, inte minst den växande narkotikabrottsligheten. Det finns alltså två sidor av problemet med vissa delar av den muslimska kommuniteten; gängbrottsligheten och den samhällspåverkan som Muslimska brödraskapet verkar för. Denna rapport kopplar inte ihop dessa två sidor. Snarare är mina iakttagelser från några år tillbaka i tiden att Muslimska brödraskapet och den samlade politiskt-religiösa delen av den muslimska kommuniteten i landet försöker att hindra muslimska ungdomar från brottets väg. För många icke-muslimska fransmän blir det ofta väl enkelt men i någon mening begripligt att de så kallade två invandrarproblemen – islamismen och delar av den organiserade brottsligheten –  förs samman till ett problem: muslimerna.

President Macron kommer att låta publicera rapporten och därmed ge möjlighet till en öppen samhällsdebatt om islamismen och dess utbredning i landet. Detta är naturligtvis laddat också i Frankrike. Många vill att de här frågorna inte blir föremål för alltför stor uppmärksamhet. Delar av vänstern har ju dessutom intresse av att inte stöta sig med den muslimska delen av väljarna. Många fransmän med bakgrund i till exempel Nordafrika har inget till övers för islamism men känner ändå att alltför stor debatt och hårda politiska förslag skapar en ökad främlingsfientlighet. Det finns också stora grupper i det franska samhället som starkt ogillar att befolkningen beskrivs i termer av olika etniska grupper och av skilda synsätt på religion.

Det kommer att bli en stark och förmodligen het debatt framöver i denna fråga, särskilt mellan vänster och höger. Invektiven kommer att hagla från bägge håll. Uppenbarligen kommer delar av mitten i fransk politik att gå längre med lagförslag för att stävja de hot om islamism som rapporten pekar på. Högern med sin nye ledare Bruno Retailleau, tillika inrikesminister, kommer att initiera långtgående lagförslag och ytterhögern kommer att stödja dessa förslag.

Politiker och opinionsbildare i Sverige borde följa denna debatt i Frankrike med stor uppmärksamhet. I vårt land har vi uppehållit oss vid de organiserade kriminella nätverken och på senare tid också gängens intrång i svensk offentlighet. Frågan borde nog ställas i vilken utsträckning som islamismen kan komma att göra fler insteg i vårt land och vilka ytterligare uttryckssätt den kommer att ta sig under de kommande åren. Det kan ju vara bra att inte alltid säga: ”Vi såg det inte komma och vi var kanske lite naiva.” Det kan möjligen vara en fördel att förekomma en del hot som kan riktas mot vårt samhälle. SÄPO i all ära men ett fungerande civiliserat samhället behöver också ha ett insiktsfullt medborgarsamtal som även kritiskt blickar in i framtiden.

Igår genomförde Republikanerna ett medlemsval där cirka 100 000 personer lagt sin röst för att utse ordförande i partiet och den som sannolikt kommer att bli partiets officiella kandidat i val till president för nationen. Det valet sker i maj 2027 om inte president Macron väljer att utlysa det tidigare. Bruno Retailleau segrade stort i det interna valet över sin motståndare Laurent Wauquiez, med procentsiffrorna 74,3 mot 25,7.

Republikanerna har flyttat sig tydligt högerut under de senaste åren. Detta är en följd av en allmän högervridning i fransk politik. Marine Le Pen och Jordan Bardella och deras parti Nationell Samling har stärkt positionen och det råder trots starka motkrafter på vänsterkanten ingen tvekan om att högern och ytterhögern är starkare än vänstern.

Båda kandidaterna i internvalet hos Republikanerna öppnar för en enad höger som också kan innefatta enskilda politiker eller möjligen även partier som hittills varit stängda för aktivt inflytande på regeringspolitiken. Begreppet högerextremism används fortfarande inom hela vänstern och hos många som står Macron nära, inkluderat honom själv. Samma begrepp används fortfarande av journalister i de stora kanalerna. Det kommer sannolikt att bli svårt för neutrala kommentatorer av politik att fortsättningsvis använda det begreppet. Retailleaus seger i gårdagens interna val inom Republikanerna öppnar för en ny situation.

Bruno Retailleau siktar på att bli presidentkandidat 2027 och en del menar att han också har en chans att faktiskt väljas till Macrons efterträdare. Utifrån sett framstår  det ändå som mindre troligt sett till läget i dag. Nationell Samling kommer att utse en egen presidentkandidat – Marine Le Pen eller Jordan Bardella – och bakom sig har denna kandidat en tredjedel av väljarkåren. Retailleau har i utgångsläget knappt mer än 7-8 procent även om hans allmänna popularitet har stigit kraftigt på senare tid. Han sitter sedan i höstas i regeringen som inrikesminister och har fått stöd och positiva kommentarer från delar av mitten och i princip hela högern. Det gäller inte minst i väljarkåren i stort. Retailleau måste alltså bli så trovärdig hos väljarna till höger om sitt parti att han ställs i en andra valomgång (dit bara två kandidater når) mot en vänsterkandidat. Det är verkligen enklare sagt än gjort.

Det finns ett annat alternativ. Bruno Retailleau och hans parti Republikanerna ingår en allians med något eller några av partierna till höger om sig men utan att göra anspråk på presidentposten. Retailleau kan gå fram som självständig presidentkandidat i första valomgången 2027 men i utbyte mot till exempel premiärministerposten ansluta sig till en allians med Marine Le Pen eller Jordan Bardella i en andra valomgång. Så skedde 2022 med Nicolas Dupont-Aignan, ledare för ett mindre parti på yttersta högerkanten. Han blev efter första valomgången erbjuden premiärministerposten om Marine Le Pen skulle vinna valet mot Emmanuel Macron vilket alltså inte skedde. Det är förstås ett möjligt scenario men också ett långt steg att ta för Republikanerna, arvtagare till General de Gaulles så kallade gaullistparti som alltid stått i stark kontrast till den tidens högerextrema rörelse, Nationella Fronten under Jean-Marie Le Pens ledning. Med tiden suddas all historia ut men frågan är om detta steg till en total allians mellan två rivaliserande rörelser kan ske redan i dag.