Tomas Lindbom

Det franska valsystemet ger verkligen möjligheter till strategiska val som gör skillnad. I mitt förra inlägg beskrev jag det politiska spel som skett efter första valomgången i söndags. I över två hundra av de 577 valkretsarna har en eller  flera kandidater med sämre position än andraplatsen valt att dra sig tillbaka och ge sina väljare chansen att rösta på en annan kandidat som inte representerar Nationell Samling. Nu har president Macron och hans premiärminister flyttat fram positionerna ytterligare och öppnat för att även kunna rösta på en kandidat som företräder vänsterpartiet La France Insoumise om denna person ställs mot en kandidat från Nationell Samling.

Det kan verka märkligt med denna nya form av republikansk pakt som gör att även vissa representanter för Republikanerna föredrar en kommunist framför Marine Le Pen. Gabriel Attal, fram till söndag kväll fortfarande premiärminister i Frankrike, konstaterar att han inte har mycket till övers för den yttersta vänstern men att det gäller att göra motstånd mot ytterhögern.

Är dessa ställningstaganden ideologiskt betingade? Det kan förefalla så. Högerextremismen fördöms inte bara i Frankrike som något apart i den moderna västerländska demokratin och något obehagligt med tanke på rötter tillbaka till nazismen och i Frankrike också till den reaktionära rörelsen Action française från början av 1900-talet. Det är säkert i viss mån en förklaring till att många franska medborgare aldrig skulle ta steget från att rösta på vänster eller mitten till en röst på Nationell Samling. Ändå går det inte att bortse från att de klassiska demokratiska partierna till varje pris slår vakt om att behålla merparten av utrymmet i det politiska landskapet. Ju fler som röstar på Nationell Samling desto mindre plats för de andra i form av ledamotskap i till exempel parlamentet. I detta val skulle Nationell Samling kunna ta steget till att bli det dominerande partiet i landet och först besätta regeringstaburetterna och i nästa presidentval även rollen som statschef.

Frankrike består för närvarande av tre block som känner stark ovilja mot varandra; Folkfronten, Macrons mittenpartier och ytterhögern. Macrons men även vänsterns strategi är nu att två slår den tredje på söndag. Kan dessa valtekniska manövrer leda till att Nationell Samling minskar i inflytande är det bra. På måndag morgon börjar nästa steg i processen. Då börjar förhandlingarna på olika håll och för Macrons del finns förhoppningen att han ska kunna bryta sönder Folkfronten och inkorporera till exempel delar av Socialistpartiet och de gröna i ett regeringsunderlag som stöttar honom. Han hoppas också att ännu några delar av det sargade republikanska partiet ansluter sig till honom.

Macron har inte så mycket att förlora. Han är impopulär, har tappat stödet även hos många av sina egna. Det sägs att premiärminister Attal inte längre räknar med att kunna samarbeta med presidenten. Macron gör vad som helst för att kunna sitta kvar som president utan att bli totalt hindrad av regering och parlament. Republikanerna och Socialisterna är redan i praktiken uträknade som självständiga partier. De lär klyvas ännu en gång. Republikanernas väljare som mest består av äldre medelklass lockas till stor del av Nationell Samling medan ledarna står närmare Macron. Socialistpartiet tappade hela sin socialdemokratiska fraktion till Macron 2017 men kan säkert tappa några fler av sina ledare till presidenten efter söndagens val. Och andra socialister föredrar att samarbeta inom Folkfronten.

Frankrike befinner sig i en kris som dels är ekonomisk men inte minst politisk. Det har en president som kastat ut befolkningen i ett val som bara kan förvärra situationen med en nationalförsamling i kaos. Som analytikern Henri Guaino har konstaterat är den politiska krisen ett tecken på en djupare civilisatorisk kris i landet. Befolkningen är splittrad i grupper som står i konflikt med varandra och företräder skilda politiska övertygelser. Tio miljoner lever under fattigdomsstrecket och klyftorna mellan rika och fattiga har verkligen inte minskat under Macrons år vid makten. Frankrike brukar ofta resa sig ur sina kriser. Det gäller att hitta en ledning som kan peka på en framtid av hopp för fler än den lilla del av övre medelklass som mår bra, äter bra, tjänar bra, huvudsakligen bor i de största städerna, intra muros, och som fortfarande röstar på Macron.

Det blev som väntat en storseger för Nationell Samling i den första omgången av valet till nationalförsamlingen i söndags. Var tredje väljare röstade på detta parti. Det gick också bättre för Folkfronten som fick 28 procent. Däremot led partierna runt president Macron nederlag med en siffra på 21 procent. Det var i ock för sig en uppgång från EU-valet men ändå normalt sett ett mycket dåligt resultat. Nu väntar en andra valomgång på söndag med osäker utgång.

Franska val sker i enmansvalkretsar och i två valomgångar. Det finns möjligheter för taktiska dispositioner mellan valdagarna. Det har nu skett. I cirka 210 av av de 577 valkretsarna har kandidater som representerar vänstern eller Macrons partier dragit sig tillbaka om de kommit på tredje plats och fortfarande varit valbara nu på söndag. Regeln gäller att den kandidat som uppnår mer än 12,5 procent av antalet röstberättigade (inte röstande) kvarstår till den andra valomgången. Det innebär att i väldigt många av valkretsarna kommer endast två kandidater att ställa upp när den som nått tredjeplatsen avstår från att medverka och rekommenderar en annan kandidat som fått fler röster men som inte tillhör Nationell Samling. Partiledningarna för vänstern och mitten har bestämt sig för att på det sättet gemensamt stoppa ytterhögern från att få absolut majoritet. I teorin ska alltså en kandidat från något av partierna som stöder Macron kunna förorda sina väljare från i söndags att rösta på något av vänsterpartierna, även det revolutionärt sinnade La France Insoumise. Det förutsätter emellertid att väljarna följer sin politiker vilket inte alls är säkert.

Det visar sig att det som tidigare kallats den republikanska pakten fungerar på en viss ledningsnivå även 2024 trots att vänstern i dag domineras av La France Insoumise. Det är viktigt att säga igen att väljarna inte automatiskt kommer att följa partiledningarna. Det kan förmodas att en del väljare från vänstern stannar hemma istället för att stödja en kandidat ur Macrons block och vice versa. Fram till valdagen för en dryg vecka sedan var La France Insoumise och regeringspartierna som hund och katt. Väljarna har också rätt god kännedom om hur detta mer revolutionära vänsterparti under Jean-Luc Mélenchons ledning framträtt i nationalförsamlingen sedan valet 2022. Som ett exempel uppträdde partiets representanter under pensionsdebatten häromåret med öppet antikonstitutionella metoder. Under dåvarande premiärministern Elisabeth Bornes tal i kammaren stördes hon så mycket ljudmässigt att ingen i salen kunde höra hennes ord. Vi vet att Socialistpartiet och La France Insoumise företräder olika politiska idéer och inte är överens i särskilt många sakfrågor.

Regeringen är inte heller bland sina ledamöter överens om denna ordning att föredra La France Insoumise framför Nationell Samling. Flera ministrar som till exempel finansminister Bruno Le Maire röstar inte på något av partierna. Hans inställning delas av nationalförsamlingens talman och av Macrons första premiärminister Édouard Philippe.

Sannolikt kommer partiledningarnas beslut att dra tillbaka kandidater på söndag att definitivt leda till att nationalförsamlingen inte får absolut majoritet. Det är inte säkert att det leder till en bättre situation för landet, särskilt inte på sikt. Det är ju lätt att tänka sig hur dessa politiska manövrer kommer att tas emot negativt av en stor andel av väljarna. Det är lätt att tänka sig att många människors dragningskraft till Nationell Samling istället kommer att öka fram till 2027 när det är dags för presidentval. Det är också lätt att tänka sig att en nationalförsamling med tre block kommer att bli än mer stökigt och leda till än större problem för president Macron än om han tvingats sambo med Jordan Bardella under några år. Han skulle i det senare fallet kunna hindra Bardella från en stor del av sitt inflytande. Det skulle få till konsekvens att ytterhögerväljarna blir besvikna på Nationell Samling och inte stöttar partiet med samma entusiasm  i samband med presidentvalet 2027. Genom Macrons och vänsterns taktiska manövrer kan istället Nationell Samling fortsätta att odla bilden av att vara offer för en ”politisk makts” tvivelaktiga spel.

Fransk politik har ibland en tendens att hamna i en återvändsgränd med risk för ett värre scenario längre fram. Om resultatet efter söndagens val blir att en impopulär president ska styra med en  totalt kaosartad nationalförsamling som inte kan upplösas igen förrän om ett år finns risken för större problem direkt efter valet på söndag och under de kommande åren.

EU-valet visade på en jordskredsseger för Nationell Samling och allt pekar på att valet till nationalförsamlingen på söndag och nästa söndag blir av liknande slag. Det finns anledning att titta på några fakta kring väljarstöd för olika politiska block för att försöka förstå.

Nationell Samling är främsta politiska kraft överallt i Frankrike med några undantag. Partiet har erövrat delar av landet som tidigare röstade republikanskt (klassiska högern) som till exempel Bretagne eller som tidigare varit ett fäste för Socialistpartiet som sydvästra Frankrike. Det finns bara några fläckar i landet där Nationell Samling inte är största parti. Först och främst är det Paris innerstad. Jordan Bardella, Nationell Samlings toppnamn i EU-valet fick 31,5 procent av rösterna i landet men 8,5 i Paris. Liknande tendens syns också i flera av de andra storstädernas citykärnor. Det visar tydligt på hur stort motståndet är mot den så kallade eliten eller etablissemanget i landet från vanliga medborgare.

Det finns en annan motståndsficka som är målad i rött. Det är invandrartäta och särskilt muslimskt dominerade kvarter i storstädernas ytterområden. Där dominerar La France Insoumise (det Okuvade Frankrike). Detta parti är radikalt och har tydligt tagit ställning för Palestina och underlåtit att kritisera Hamas. Detta parti gynnas med ett väljarstöd på över 60 procent hos landets röstande muslimer medan partiet nationellt i EU-valet fick knappt tio procent.

Nationell Samling har erövrat Frankrike och det gäller inte bara territoriellt utan även mätt med andra mått. Tidigare var partiet ett rent folkligt parti. Nu har partiet också gjort inbrytningar i den övre medelklassen. Det är också ett parti som erövrat de äldre väljarna. De röstade tidigare i stor utsträckning på Republikanerna. Genom Jordan Bardella har de yngre också i högre grad gått över till att rösta på Nationell Samling.

Franska väljare värderar köpkraften som den viktigaste frågan. Här har Nationell Samling sedan många år sökt locka väljare med ett frikostigt ekonomiskt program. Trygghetsfrågorna ligger mycket högt på väljarnas dagordning. Den ständigt pågående invandringen känns hos många som ett hot mot säkerheten och lockar dem att rösta på Nationell Samling. När Jordan Bardella lovar att som premiärminister söka hindra att fransk trupp medverkar i kriget i Ukraina ger det också en resonans hos många fransmän. Det ryska hotet är inte lika påtagligt för en fransmän i gemen som för en estländare eller svensk. Däremot finns en ovilja mot att släppa sina söner och kanske döttrar ut i ett krig med många döda. Fransmännen är också traditionellt mindre Natovänliga än andra länder i Europa.

Många franska väljare kommer att rösta på Nationell Samling på söndag. De gör det av flera skäl. De vill ha förändring och tycker att de gamla partierna och ”etablissemanget i Paris” misslyckats och bör bytas ut mot ett parti som inte prövats tidigare. De delar i stor utsträckning Nationell Samlings program och kampanjande. De har också, vilket är viktigt, inte längre samma tilltro till de gamla etablerade partierna och den etablerade samhällsklassen när dessa människor varnar för följderna av ett maktskifte av detta slag. Många fransmän väljer vänstern och gör det utifrån samma misstro med makten men delvis av andra skäl.

Macron, hans politiska vänner, statliga myndigheter av olika slag och stora delar av den etablerade opinionen står nu inför ett oerhört svårt dilemma. Macron har blivit tillsagd av sina medarbetare att offentligt visa sig så lite som möjligt inför valet. Det säger en hel del. Samtidigt måste den nuvarande politiska ledningen göra opinionsmässiga insatser under den korta valperioden. Det blir ett försök att varna väljarna för att inte rösta på något av ytterpartierna. Sannolikt är det en hopplös kamp som Macron med sina politiker och strateger försöker föra. Det går inte ens att uppbringa en form av republikansk pakt där alla partier går samman mot Nationell Samling. Macron är klämd mellan en folkfront som i mätningar har cirka 28 procent och en ytterhöger på cirka 35. Macrons mittenblock ligger på drygt 20 procent. Macron och hans Renaissance med stödpartier måste slå mot både vänster och höger och gör det därför omöjligt att forma denna  tidigare så valvinnande republikanska pakt.

På söndag inträffar den första valomgången. Då avgörs vilka kandidater som går vidare i de 577 enmansvalkretsarna som ska få sina folkvalda utsedda söndagen därefter. På söndag kväll vet vi mer än i dag. Inget är avgjort i förväg men det skulle förvåna om Nationell Samling med stödpartier inte blir det starkaste blocket och Renaissance med stödpartier inte blir det tredje och svagaste. Och det kommer att leda till en ny nationalförsamling efter den 7 juli som ger president Macron högst begränsade möjligheter  att leda nationen som förväntas av en statschef i den femte republiken. Lyssna gärna på valvakan i P 1 som börjar 19.50 på söndag kväll. Jag kommer att medverka och försöka tolka de siffror som presenteras kl 20.

För några dagar sedan skedde en våldtäkt utförd av tre minderåriga pojkar, 12-13 år, mot en trettonårig judisk flicka. Det visade sig att pojkarna helt uppenbarligen attackerat flickan därför att hon var judinna. Det var en antisemitisk handling av allra värsta slag och som chockerar en hel nation. Antisemitismen har varit och är nu ett alltmer påtagligt inslag i valdebatten och kritiken riktas mot vänsterpartiet La France Insoumise.

Frankrike har den största muslimska och judiska befolkningen i Europa. Det bor cirka 500 000 judar i landet. Det är väl känt att antisemitismen har ökat. Den har växt sedan decennier tillbaka men ökat än mer efter Hamas terrorhandling den 7 oktober förra året. Särskilt delar av vänstern har försvarat eller ursäktat Hamas som organisation och lagt skulden mer mot Israel. De propalestinska yttringarna har varit starka inom stora delar av den muslimska befolkningen i landet och understötts särskilt av La France Insoumise och i än högre grad av Det nya antikapitalistiska partiet som också ingår i Folkfronten. Dessa vänsterpartier har blivit propalestiniernas stöd i den allmänna debatten. Dess ledare slår ifrån sig all kritik om att vara antisemitiska men en övervägande del av den franska offentliga opinionen ifrågasätter detta. Många för att inte säga de flesta utanför yttervänstern menar istället att La France Insoumise måste ta på sig ett stort ansvar genom att ta ställning för en propalestinsk linje och inta en ursäktande hållning mot Hamas.

I en jämförande studie kring säkerheten för judar i olika europeiska länder visar det sig att de franska judarna känner sig mest hotade i sin vardag. Det går också att peka på rena våldsbrott riktade mot judar som det dödliga våldet mot en judisk skola i Toulouse 2012 och ett våldsamt angrepp mot en judisk affär i samband med andra terrorhandlingar i Frankrike 2015. Och nu senast våldtäkten mot den unga flickan.

Den så kallade Nya Folkfronten består av fyra partier. Två av dem är tydligt propalestinska  och flera av dess politiker har nyligen gjort sig skyldiga till uttalanden där de kopplat judiska socialisters mer Israelvänliga uttalanden med att de är judar. Nu ställs också särskilt Socialistpartiet inför frågan varför de engagerat sig i en folkfront där antisemitismen lurar i kulisserna eller visar sig öppet. Frågan om Folkfronten och antisemitismen har blivit en viktig valfråga.

Vänsterpartierna EELV (de gröna), La France Insoumise, Det nya antikapitalistiska partiet och Socialistpartiet har varit tydliga med att samgåendet i en folkfront har ett övergripande mål: att stoppa högerextremismen från att ta makten i Frankrike. Förekomsten av antisemitism bland två av Folkfrontens partier minskar den moraliska trovärdigheten i hela detta projekt. Nationell Samling har samtidigt ägnat femton år av att avdiabolisera sitt parti under Marine Le Pens ledning. Det finns fortfarande skäl för att ställa sig skeptisk till detta parti men inte på samma sätt som förr. Det som i dag gör partiet problematiskt i ett franskt sammanhang handlar om relationen till Ryssland och en populism vad gäller den ekonomiska politiken. Dess migrationsprogram har också inslag som kan uppfattas som stötande men skiljer sig allt mindre från den vanliga högern. Nationell Samling har också drag av populism men dessa drag återfinns sannerligen i det program som nu Folkfronten presenterar inför valet.

Antisemitismen delar vänstern och kan bli förödande för Folkfrontens trovärdighet i detta val som nu stundar. Samtidigt står det också klart att den opinionsbildande klassen och väljarna i stort ofta fokuserar på olika ämnen. Det som upprör intellektuella och politiska journalister i tv kan vara oväsentligt för den vanlige väljaren. De flesta vänsterväljare vill trots allt ha en gemensam vänster för att bekämpa all höger. Nationell Samlings väljare berörs knappast heller av indignerade debatter i tv och tidningar om deras partis bristande moral i vissa ämnen. Opinionsundersökningarna visar fortfarande att Nationell Samling leder med över 30 procent medan Folkfronten når upp till 25 procent och Macrons partier till knappt 20.

Nu pågår valrörelsen för fullt i Frankrike. Tre block står mot varandra och frågan är vilket block som vinner. Blir det kaos med en regering bestående av representanter för Nationell Samling? Och kommer vänstern att nå framgångar med sin nya folkfront och kan det möjligen bli en seger för Macrons parti Renaissance?

Frågorna är många. Svaren är än så länge suddiga. Det är svårt att förutspå valresultatet men ännu svårare att förutspå vad som händer beroende på fördelningen av mandat i den nya nationalförsamlingen.

Låt mig börja med möjliga alternativa valresultat. I nästa vecka vet vi mer. Då är det klart vilka kandidater för de olika partierna som ställer upp i de 577  valkretsarna. Det är högst avgörande vilka personer som möts i valkretsarna. De mätningar som hittills gjorts baseras på opinionsundersökningar på en nationell nivå. I nästa vecka kan vi få mätningar som tar hänsyn till varje valkrets för sig. Hittills förefaller Nationell Samling ha ledarpositionen följt av Folkfronten och Renaissance med stödpartier på tredje plats. Det kan innebära alltifrån absolut majoritet för Nationell Samling till en nationalförsamling där de tre blocken hamnar på ungefär en tredjedel var av de folkvalda. Det är dock svårt att se att Macrons stöd i nationalförsamlingen stärks eller ens bibehålls jämfört med dagens läge.

En stor framgång för Nationell Samling innebär sannolikt att Jordan Bardella, partiledare för Nationell Samling, utses till premiärminister av president Macron. Han vill inte göra det men tvingas sannolikt till en sådan utnämning. Allt annat skulle uppfattas som en antidemokratisk handling. Dessutom skulle det innebära att hans regering fick avsevärda problem att styra landet med en nationalistisk nationalförsamling.  Frågan är dock om en regering dominerad av ministrar från Nationell Samling skulle innebära så stora förändringar som många bedömare antar. Den franska statsapparaten är totalt dominerad av tjänstemän med förankring i den elit  som formats i skolor och i verksamheter som står i kontrast till detta parti. Ministerier och myndigheter och inte minst presidenten och hans stora stab i Elyséepalatset kommer att göra allt i sin makt för att hindra radikala förslag från Nationell Samling att bli verklighet. Vi skulle kunna dra parallellen från regeringsåren 1976-82 när de tre borgerliga partierna drev en politik som var snarlik de tidigare 44 åren av socialdemokratiskt styre. Det tar mycket tid att vända ett lands politiska inriktning. Det som kan skynda på förändringsprocessen är ett läge där även presidenten representerar Nationell Samling. Det skulle kunna bli verklighet 2027. Macron och många andra hoppas på att tre år med samregerande skulle visa på ytterhögerns oförmåga att tillfredsställa sina väljares önskemål och minska dess väljares vilja att rösta fram en helt ny regim i landet.

Värre för mitten i Frankrike vore ett dödläge där Nationell Samling inte får regeringsmakten men hindrar Macron från att driva en egen politik. Det skulle kunna öka högerväljarnas krav på regimskifte 2027 och bädda för Marine Le Pen som president.

Ett tredje scenario, en framgång för Folkfronten, skulle antagligen också vitalisera högern inför 2027. En vänsterregering är inte sannolik men skulle en sådan kunna komma till makten kommer den antagligen att upplösas inom en ganska snar framtid. Socialistpartiet ingår i den nya folkfronten men befinner sig i många frågor långt ifrån de andra tre partierna i denna vänsterallians. Macrons förhoppning vore i ett sådant läge att locka över den socialdemokratiska falangen inom Socialistpartiet och bygga en bredare koalition för sitt parti inför 2027. I presidentens och hans omgivnings propaganda hörs redan att socialdemokrater men också mittenorienterade republikaner borde känna sig mer hemma hos Macron än i vänster- respektive högerallianserna.

Nästa vecka vet vi mer. Valutslaget den 30 juni men framförallt den 7 juli, den andra valomgången, blir oerhört betydelsefullt för det nationella politiska styret i Frankrike under de kommande åren.