Tomas Lindbom

Politiska bedömare i Frankrike vågar redan förutsäga att brottsligheten kommer att bli en huvudfråga i nästa presidentval som infaller i maj 2022. Det följer ett mönster som vi känner igen ifrån andra västländer och inte minst från Sverige. Invandringsfrågan debatteras först i några år  som ett problemfenomen i sig. När det råder i stort sett konsensus om att invandrare är ett problem kommer nästa ämne: Brottsligheten måste bekämpas hårdare och det ska ske genom fler poliser och hårdare straff.

Frankrike har haft utsatta förortsområden under betydligt längre tid än i Sverige. Konflikterna mellan invandrade etniska grupper och den gamla franska befolkningen har haft gott om tid att eskalera. Invandrarna har nu hunnit leva i ett par generationer i ett påtagligt utanförskap och frustrationen och hatet har bara ökat. Långt ifrån hos alla men hos delar av ungdomen. Gängkriminaliteten har haft tid att sätta sig i områden, utvecklas och många lever sedan längre i ett alternativt samhälle. Det vi nu ser början av i Sverige kan säkert franska poliser, sociologer och inte minst dessa människor i utanförskap beskriva på ett sätt som ger oss en aning om vad som väntar i vårt land inom de närmaste åren.

Ett nytt inslag är gäng som attackerar poliser när de stör droghandeln och försöker ta tillbaka utsatta förortssamhällen till det demokratiska franska samhället. Häromdagen kastade ett fyrtiotal ungdomar brinnande föremål mot en polisstation i Champigny-sur-Marne utanför Paris. Polisbilar förstördes liksom dörrar och fönster i polisstationen. Poliserna tog skydda inne på stationen. Som en kriminolog sa: ”Förr flydde gängen när polisen kom. Nu går de till attack.”

Frankrikes inrikesminister Gérald Darmanin kom till platsen och lovade hårda tag. Han har nyligen tillsatts för att regeringens muskler ska bli hårdare. President Macron anses svag i denna fråga –  inte tillräckligt tuff mot brott som det brukar sägas – och behöver en tuffing som inrikesminister. Frågan är av vilket virke Darmanin består. Han ser liten och tunn ut i kroppen i alla fall men han säger hårda saker. Hur mycket hjälper det, kan man undra.

Det är naturligtvis en oerhört problematisk situation om staten tappar sitt våldsmonopol i landet. I realiteten gjorde de det redan för ett antal år sedan. De franska utsatta förorterna är illa skötta. Det har satsats pengar men aldrig ett engagemang för att inkludera invandrare i det franska samhället. Och den vita majoriteten av väljarna som ändå mest påverkar politikerna har andra krav på sin regering. Merparten av dessa väljare har alltid varit motståndare till den omfattande invandring som skett. Det är lätt för en regering att vänta tills det  är för sent. Repressionen blir då det enda möjliga botemedlet mot gängvåld och upprättandet av alternativa samhällen, där gangsters styr.

Högern och extremhögern rasar förstås och anklagar regeringen för att ta i frågan med alltför lösa nypor. Macron agerar som en svensk socialdemokrat i samma läge. Han försöker ta i med hårdhandskarna men utan den brutalitet som högern kräver. Dessvärre kan ingen förbättra läget mer än marginellt och tillfälligt.

Macrons väljare lever i stor utsträckning i de välbeställda innerstadsområdena som Paris. De vill framförallt en sak: Slippa konfronteras med de grupper som lever i de utsatta områdena.  De hoppas nog att fler poliser med utsträckta befogenheter är  lösningen på problemet. Hyggliga, liberala människor som helt enkelt inte vill störas och hotas i sin relativt angenäma tillvaro med jobb, familj och badsemestrar vid kusten. Vem klandrar dem?

Frågan är ju snarare om Frankrike sakta närmar sig en mer brutal urladdning mellan frustrerade gäng av ungdomar och en alltmer pressad poliskår? Landet saknar ju inte revolter, upplopp och revolutioner i sin historia. Det är ett land som kan tänka sig våld som lösning på en konflikt. Så länge som upploppen sker i de utsatta områdena – och så har det varit i flera decennier nu – kan medelklassen i de välbesuttna områdena sova lugnt om nätterna. Men tar gängen sina bilar eller pendeltågen in till stadskärnorna kommer allt att bli annorlunda. Jag minns en intervju jag gjorde för femton år sedan med en kriminalsociolog. Han förklarade att ungdomarna i dessa förorter inte visste var Paris låg, inte hittade dit. Därför fortsatte de att bränna bilar i de kvarter där de bodde. Kommer det beteendet att ändras i framtiden? Har den nya generationen av gängmedlemmar kollat tidtabellen för nästa tåg in till Gare du Nord?

Överallt i Europa förekommer i dag en ghettoisering av samhällena. Så är inte minst fallet i Frankrike, en gammal kolonialmakt, som från 1960-talet och framåt sett hur delar av befolkningen från gamla kolonialländer i Nordafrika och söder om Sahara förts samman i separata samhällen, särskilt utanför Frankrikes större städer. Från början var tanken att människor från samma länder skulle kunna återfinnas i sitt nya hemland i samma gemenskap. I dag har dessa samhällen inte sällan blivit segregerade ghetton där egna lagar  delvis ersätter de franska. Inte minst har islamsmen blivit drivande i ett arbete att skapa alternativa samhällen med egna lagar och värderingar som strider mot grunderna i de mänskliga rättigheterna. President Macron höll i fredags ett viktigt tal i departementet Yvelines nära Paris om dessa frågor där han slog fast principerna för regeringens arbete mot islamismen och för bättre integration i Frankrike kring den franska republikens grundvärderingar.

En grundläggande princip för den franska republiken är sekularismen, la laïcité. Den har inte som mål att utrota religionen eller hindra att människor får utöva sin tro. Den har på senare år inskränkt rättigheterna för människor att bära yttre tecken på sin tro inom offentliga institutioner som i skolorna och i de folkvalda församlingarna. Men som Macron uttryckte det, den visar på republikens neutralitet. Människor har samma rätt att tro som att inte tro på en Gud och det är också sekularismen som håller ihop det franska samhället; kring dess lagar i första hand. Sekularismen garanterar att de lagar som stiftas i Frankrike, bland annat kring mänskliga rättigheter, måste respekteras av alla, oberoende av religion. Sekularismen har sina rötter i tredje republiken som ville begränsa katolska kyrkans roll som främste samhällsbärare.

Macron menade i sitt tal att denna respekt för lagen nu hotas i vissa ghetton i Frankrike. Han pekade ut radikala islamistiska organisationer som salafister, wahhabister men också medlemmar i det muslimska brödraskapet. Han såg med oro på hur dessa grupper ständigt stärker sin ställning och bygger upp sina samhällen med sina lagar.  Macron menade också i sitt tal att det franska majoritetssamhället med sina folkvalde har ett ansvar för att utvecklingen gått så här långt. Vi har haft egna problem som tagit vår uppmärksamhet från denna fråga. Vi har inte brytt oss tillräckligt, tycktes han säga. Nu var han besluten att med engagemang satsa mer på att återta dessa alternativa samhällen till Frankrike. Genom skolan, genom att applicera de lagar som Frankrike har på situationen i dessa alternativa samhällen. Macron sa tydligt att islamismen var problemet men var samtidigt angelägen om att inte peka finger åt muslimer som grupp.

Ett av Macrons reformförslag var att ställa krav på alla föreningar och organisationer att underordna sig sekularismens princip för att erhålla offentliga bidrag. Målet var, sa Macron, ”att befria islam från utländskt inflytande.” Han menade att en stor del av det arbete att skapa alternativa samhällen i vissa kommuner styrs av islamistiska regimer utomlands.

Presidenten var också noga med att inte bara attackera islamisterna utan också ge ett program för att förverkliga jämlikheten mellan grupper i samhället . Hans tal kritiserades ändå från vänster för att skuldbelägga muslimer. ”Det var ett tal mot muslimer”, sa till exempel ledaren för det okuvade Frankrike (La France insoumise), Jean-Luc Mélenchon. Från Republikanerna kom motsatt kritik: ”För lite av starka och modiga reformer”, ansåg en av partiets företrädare i frågor kring lag och ordning, Eric Ciotti.

Det har genomförts val till senaten, en av två kamrar i det franska parlamentet. Nationalförsamlingen väljs vid ett tillfälle (två söndagar och i allmänhet en månad efter presidentvalet  vart femte år) och är ett direktval. Ledamöterna i senaten sitter på ett mandat av sex år men halva senatsförsamlingen förnyas vart tredje år. Ledamöterna väljs av en elektorsförsamling som bygger i huvudsak på resultaten i val på lokal och regional nivå. Senaten är alltså garanten i det nationella parlamentet för ett territoriellt perspektiv. I det centralistiska Frankrike är det viktigt. Senaten har mest en granskande roll vid lagstiftning. Nationalförsamlingen har det sista ordet men senatens utskott håller hög klass och kan ofta förändra lagförslagen, särskilt när de tillkommit i all hast eller haft en alltför partipolitisk karaktär.

I söndags gällde valet 172 platser, alltså halva senaten. Republikanerna, den franska högern, stärkte sin ställning och är största parti. Så var det också före valet men partiets position har stärkts. Det är inte så konstigt. Republikanerna har makten i cirka 60 procent av kommunerna med mer än 9 000 invånare. Tillsammans med Socialistpartiet  dominerar Republikanerna. Det är alltså de två gamla partierna som styr ute i landet. Senaten har en konserverande funktion på flera sätt. Ledamöterna kommer från partier som särskilt tidigare spelade den avgörande rollen i fransk politik. Ledamöterna är lite äldre, kanske lite mer eftertänksamma och lite mindre propagandistiska.

Dock syns förändringar. De gröna, Europe Ecologie Les Verts, har i senare lokala val stärkt sin ställning och det visar sig också i detta  val till Senaten. De har nu garanterats en egen grupp i senaten eftersom deras antal ledamöter överskrider tolv. Även Republiken på väg, Macrons parti, är nu starkare och har blivit tredje största parti efter Republikanerna och Socialistpartiet.

Det verkar som om alla partier är mer eller mindre nöjda. Socialistpartiets tillbakagång är inte så katastrofal som väntat. De andra större grupperingarna har ökat något. Nästa val sker nästa år. Då ska fransmännen i direkta val välja ledamöter till regioner och departement. Utslaget därifrån kommer att påverka nästa indirekta senatsval som genomförs om tre år. Dessutom kommer nästa års regionala val att i hög grad avslöja stämningen hos det franska folket inför val till president och nationalförsamling 2022.

När jag  var barn minns jag de gamla säga i Sverige: ”Det är bara krig och elände i världen. Vart ska det ta vägen?” Nu säger de äldre detsamma och tycker förstås att det är värre i dag än när de (=vi) lyssnade på våra mor- och farföräldrar för sextio år sedan. Det hör väl till att äldre blir mer oroliga och minns sin barndom som mer stillsam och lycklig, även utanför lekhagen. Sverige under min uppväxttid var nog rätt fredligt trots allt. Det som var riktigt skrämmande skedde långt ifrån vårt eget land. I dag är det inte riktigt detsamma. Världen har krympt. Och för fransmännen har det alltid varit mer eller mindre kris. Jag har faktiskt heller aldrig hört en äldre fransman uttrycka sig som om allt blir värre med åren. Kanske är bilden av livet konstant mörk med roliga händelser instuckna däremellan.

Jag har nog skrivit det förr på bloggen men mitt intryck av de  femton år jag bevakat fransk politik är att kriserna kommer och går med en tät regelbundenhet. Det är ingen som tror att livet är en dans på rosor, varken rent samhälleligt eller rent personligt. Det påverkar sannolikt reaktionerna på kriserna hos människor. Framförallt tror inte fransmännen att det går att lägga ansvaret på regering och myndigheter. De går inte att lita på liksom inte heller andra människor i samhället med undantag möjligen för den egna familjen. Misstron finns där alltid och den påverkar människors beteenden i krissituationer och den påverkar hur regering och myndigheter agerar i sådana lägen.

Frankrike har en konstitution som hyllar principer om frihet, jämlikhet och broderskap. Hur ser det ut egentligen med sättet att leva efter dessa principer?  De efterföljs i juridisk mening men inte alltid politiskt. Landet har en polismakt som tenderar att utöva mer våldsmakt än som vore rimligt utifrån principerna. Invandrare behandlas ofta på ett mer misstänksamt och ibland mer våldsamt sätt än andra grupper i samhället. Statschef och regering har i princip liberala värderingar men slår till med brutalitet i krislägen. Presidenten har dessutom legala befogenheter att driva igenom lagar utan omröstning i parlamentet.

Hårdheten har sina förklaringar. Krigen avlöser varandra. I stort sett varje president har varit i krig. I landet finns ständigt farliga terrorgrupper som förbereder attentat; mot staten eller mot utvalda grupper i samhället. Under de senaste tio åren har det ständigt förekommit terrorattentat. Under Francois Hollandes fem år hotade islamistgrupper det franska samhället vid flera tillfällen. I förra veckan skedde det senaste attentatet, riktat mot satirtidningen Charlie Hebdo, låt vara att våldsmännen inte visste att de attackerade en lokal i östra Paris, där en annan redaktion tagit över efter dådet i januari 2015. Judarna har regelbundet utsatts för attentat, inte bara under det senaste decenniet.

De sociala konflikterna avlöser också varandra. Fackliga demonstrationer som kräver polisnärvaro liksom året med de gula västarna som under en kort tid tycktes hota presidentmakten. Det är ett samspel mellan makt och revoltörer som leder till dessa utbrott av våld men förklaringen är också historisk. Ett land som Frankrike som ligger mitt i Europa blir tveklöst utsatt för mer oro och våld än länder i periferin. Dessutom har Frankrike en stark vilja att spela en roll i samhällsutvecklingen internationellt. Det är ett land med stormaktsambitioner.

De vanliga fransmännen misstror staten och statens institutioner. Där skiljer de sig från svenskarna. Det går att utläsa av olika opinionsundersökningar. Det är som ett spel mellan medborgare och landets ledning. De triggar varandra och tror att våld måste mötas med våld. Och ofta är det nog så.

Hanteringen av pandemin ger också exempel på denna misstro. President Macron meddelade redan i mars att folket nu skulle kriga mot viruset. Det var hans sätt att få människor att ställa upp och ta sitt ansvar. Bara genom att stänga ner landet och kräva total uppslutning bakom en strikt lock-down förmodade han att människor skulle ta detta ansvar. Förmodligen hade han rätt. Men nu är å andra sidan många fransmän totalt ovilliga att gå in i en andra karantän, helt bortsett från de ekonomiska konsekvenserna av en sådan åtgärd. Nu är solidariteten bruten mellan makten och folket. Nu bråkar alla med alla. Inte minst bråkar lokalpolitiker med regeringen när de påtvingas hårda restriktioner som i Marseille där restauranger och barer måste stänga en andra gång.

Det är lätt att göra sig märkvärdig i Sverige och sucka över dessa fransmän som bara bråkar istället för att lösa problemen. Men alla lever i och av sin historia. Det gick att få människor att ta ansvar för att stoppa smittan i våras. Det skedde på ett sätt som kan ha varit för hårt. Å andra sidan var det förmodligen enda sättet att uppnå enigheten. Inte minst drevs denna enighet fram genom att skrämma befolkningen. Nu visar sig problemen under en andra virusvåg. Men det hade sannolikt inte gått att agera annorlunda i våras. Frankrike lever i spänningarna mellan förbud och revolt, i krig och terror men också under en viruspandemi.